Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Det kärlekslösa landslaget

Det går att ha hur många åsikter som helst om Anders Svenssons mexikanska matvanor, Andreas Isakssons väderkvarnstillslag eller Karl-Erik Nilssons fullständigt osammanhängande dravel om en dömd brottsling som ”riktigt fin förebild”. I Sverige finns det alltid en gemenskap kring ett svenskt landslag. Enskilda exempel betyder inget. Glädje. Samhörighet. Avsaknad av prestige. Utan de tre punkterna så förlorar landslaget all sin mening.

För några veckor sedan hörde jag att det populäraste landslaget uppe i norra Frankrike inte längre är det franska landslaget, utan det belgiska. Till och med gruvarbetarfamiljerna uppe i norr har gett upp. Det franska landslaget kommer aldrig att bli älskat på riktigt. En passion definieras som något som man aldrig ger upp vid motgångar. Det franska landslaget är för stunden inte tillräckligt bra, utan fungerar nu bara som en komposthög. Släng din skit där så behöver ingen annan ta emot den. Använd landslaget som en vägg för din frustration.

Och använd gärna landslagets misslyckande för att få politisk vinning.

Ute till vänster på den politiska skalan sitter Vänsterpartiers ledare Mélenchon och pratar om hur landslaget ska leda exempel genom att vara extrempatrioter. Bo i landet, sjung nationalsången, älska att spela för sitt landslag, inte vara involverad i några som helst kontroverser eller rättegångar. Om någon punkt inte fungerar så ska du inte vara med. Ribéry sa en gång att han tyckte att Bayern München var viktigare för honom än det franska landslaget. Mélenchon föreslog då att Ribéry skulle börja spela för Algeriet, eftersom hans fru kom därifrån.

På den högerextrema sidan viftar Le Pen-familjen med sina Front National-armar. När det franska landslaget har framgångar så är man tyst om dem, ”man vill ju liksom inte uppmuntra dem”. Regnbågslandslaget som vann VM 1998 sågs som ett problem och inte en lösning, för när det är motgångar så fungerar landslaget som en strykbräda för att värma upp sina väljare i den franska invandringspolitiken.

Parlamentsvalet 1997: 14,94% av rösterna
VM-final 1998
Europaparlamentsvalet 1999: 5,69%

Presidentvalet 2002: 17,79%
VM-final 2006
Presidentvalet 2007: 10,44%
Parlamentsvalet 2007: 4,29%
VM 2010-katastrofen
Presidentvalet 2012: 17,9%

”Presidentvalet 20002 var ju ändå bara två år efter ett EM-guld?”, tänker ni. Det verkar som att kärleken är kort. Förbannat kort. Däremot försvinner aldrig hatet från minnet.

Det är inte så enkelt som att bara blicka på ett extremparti. Det är inte partiernas framgångar som skapar problemet, utan det har börjat som något mindre. Små, små saker som letar sig in i samhället och tillsammans växer samman. Exempelvis att L’Équipe tidigare idag inte ens hade den franska play off-matchen mot Ukraina högst upp på sin fotbollshemsida, utan där prioriterades Sverige mot Portugal i ett “Clash of the Titans”-tema. L’Équipe var också den tidningen som tvingades be om ursäkt till dåvarande förbundskaptenen Jacquet efter VM-guldet 1998. Så mycket hade de tryckt ned sitt landslag.

För medierna har också sin roll i det hela. När det franska landslaget strejkade under VM 2010 sades det att väluppfostrade Gourcuff hade blivit mobbad av de ”inte riktigt lika franska” spelarna. De franska tidningarna körde greppet ”oskyldig vit smart kille ” mot ”svarta korkade problembarn”. Att både Paolo Maldini och Carlo Ancelotti pratade om att Gourcuff inte ens kunde fungera med de mest enkla sociala sakerna i Milan, till en så pass hög grad att Maldini kallade Gourcuff för ”100% fel”, var inget som var togs med för att skaffa en helhetsbild.

Den franska landslagsledningen fyller på med samma metodik. Metoder som bygger på extrema sidor. Avsky, ta bort, förstör. Det är sånt som prioriteras istället för att skapa gemenskap. Franck Ribéry. Patrice Evra. Nicolas Anelka. Jérémy Toulalan. Jérémy Ménez. Samir Nasri. Antoine Griezmann. M’Baye Niang. Chris Mavinga. Wissam Ben Yedder. Alla har blivit avstängda från landslagsspel under 2010-talet. Avstängningarna har inte setts som resultat av problem i samhället eller i förbundet, utan att problemet sitter i de enskilda individerna. De enskilda spelarna är problemet. Inget annat.

Visst kan landslaget skapa glädje igen genom stora framgångar. Frankrike kanske tar sig till VM-slutspelet om de slår Ukraina i play off, och de kanske till och med kan ta sig till en VM-final och blir älskade igen i något år. Det skulle fösa undan problemen lika ineffektivt och kortvarigt som avstängningarna gör. När hjärtslagen har lugnat ned sig kommer allting att vara som vanligt igen.

Ett misslyckande kan däremot bli ytterligare en sten i muren mellan vad ses som “riktigt franskt” och “inte riktigt lika franskt”. Landslagsspelarna får leva med kortvarig kärlek, långvarigt tvivel och hjärtdödande hat. Självklart skapar det frustration hos de franska spelarna. Frustrationen är en symptom som är oundviklig i en sådan situation.

Ribéry – Giroud – Rémy
Matuidi – Cabaye* – Pogba
Evra – Abidal – Koscielny – Debuchy
Lloris

* Eller Nasri

Övriga alternativ i truppen: Mandanda, Landreau, Varane (ev. skadad), Clichy, Sakho, Sagna, Valbuena, Sissoko, Mavuba, Payet, Grenier, Nasri, Benzema

@jonas_hansson

Publicerad 2013-11-15 kl 15:50
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER