En hyllning till Ligue 1:s bästa tränare

En sån som Roberto Martínez behövde bara ett par meningar på sig att förklara varför Qatar-VM var uselt (ett vintermästerskap förstör rytmen för hela säsongen), och när du lyssnade på Sir Alex Ferguson så visste du att du fick en lektion i hur man bygger vinnarmentalitet.

Arsène Wenger pratade en gång om hur ett på ytan litet beslut från en klubbägare/president kunde förstöra allting.

”Jag tror inte att det finns en framtid där tränaren inte har någon kontroll, för kvaliteten på tränaren bestäms av kvaliteten på kontrollen. Hur kan du bedöma en tränare om det inte är han som styr klubben? Tränaren är en stark riktlinje innanför klubben. Hans spelare måste känna att han både är auktoritär, men också att han har full kontroll. Om tränaren inte är klubbens viktigaste person, varför sparkar vi då tränarna när det börjar gå dåligt?”

Det finns en tränare i Ligue 1 som är en Arsène Wenger-kopia. Christian Gourcuff i Lorient må inte ha Wengers ekonomiska bakgrund, men annars är är det svårt att hitta skillnader. Han tog över Lorient 1982 och har bara varit borta från klubben i två korta sejourer. Det är han som har skapat identiteten för hela Lorient. Han är en idealist, en som anser att fotboll är en vacker sport, man ska känna passningsspelet i sitt hjärta. Han fullständigt avskyr att förlora, men han älskar att sköta om en klubb som om det vore hans eget barn.

Gourcuff tar hjälp av de bästa personerna han kan tänka sig hitta. Loïc Féry är en affärsman bosatt i London som har blivit president då Gourcuff behövde hjälp med finanserna, och Féry har hjälpt till att fixa den nya träningsanläggningen. Trots den nya anläggningen för €10 miljoner så har Lorient gått plus i ekonomin under den senaste fyraårsperioden. Ingen klubb i Ligue 1 har gått lika bra.

Lorient har också under de senaste åren bestämt sig för att skapa ett starkare flöde av akademispelare till A-laget. Därför letade de i Frankrikes bästa ungdomsklubb, Rennes. De hittade Régis Le Bris, en ung man som kände till Bretagne-regionen och som var på uppåtgående. Erfarenhet, rätt skolning, bra lokalkännedom och hungrig.

Under de senaste 15 åren har Lorient varit en av de bästa klubbarna på att få nyförvärven att fungera och utvecklas. Detta till stor del tack vare Marielle Breton. En till utseendet nätt och liten kvinna som är runt 50 år, men hon är som en andra mor för de nya spelarna. När nyförvärven kommer till Lorient är det Breton som har hand om spelarna. Hon ger dem lägenheter, sköter om så att spelarna vet var de kan hitta frisörer, tandläkare och mataffärer, hon fixar om någon spelares fru/flickvän inte trivs. Det kan låta som något enkelt och givet att alla klubbar ska ha det såhär, men fotbollsklubbar tenderar på att vara usla när det gäller att integrera nyförvärven i sitt nya samhälle och få dem att trivas. I Lorient känner man sig som en familjemedlem redan efter några timmar.

Gourcuff handplockar sina anställda, och tillsammans bildas en klubb där Gourcuff har fått allting han vill ha, och han vill ha full kontroll. Han har även vant sig vid att klubben ibland måste sälja en Gameiro, en Koscielny och en Gignac, men varför blev han då vansinnig när Féry i somras sålde Mario Lemina, en 20-åring med bara 14 A-lagsmatcher för Lorient, för det på ytan höga priset €4 miljoner plus två av Marseilles mest lovande spelare?

Det var för att Gourcuff tappade kontrollen. Féry la sig i med sina ekonomiska tankar. Féry sa själv att hans egna son hade börjat gråta när han hade berättat att Lemina var såld. Pappan hade svikit sin son. Den gråtande sonen var lika gärna en symbol för en sviken Gourcuff.

Lemina var perfekt för Gourcuffs spelsätt. En storväxt men ändå smidig, komplex och mycket tekniskt utvecklad mittfältare. Hans renhet passade optimalt i Lorients vackra passningsspel, men han gav även nödvändig fysik.

Lemina var perfekt för Gourcuffs ungdomssatsning. Lemina skulle vara den stora symbolen för Lorients start på det nya akademiäventyret. Le Bris anställdes för att det skulle bli fler Leminas, men om man skulle sälja dem så fort de kom fram så hade man lika gärna kunnat fortsätta att värva billiga 22-åringar.

Lemina var perfekt för Gourcuffs familjetänk. Lemina var en reko kille, en viktig figur i gruppen, en (vad jag vet) vettig kille. Marielle Breton hade säkerligen hjälp Lemina och hans familj när han flyttades upp i A-laget och behövde hjälp med egen bostad. Om Lorient började skicka iväg spelare i NHL-stil, där spelare en dag bara var borta, hur ska det då gå att bygga en lugn och familjär truppkänsla?

Och framför allt: Gourcuff fick inte vara med i beslutsfattandet när Lemina såldes under sommarens sista transferdag. Féry tog maktpinnen och gjorde sitt beslut. Gourcuff sitter på ett utgående kontrakt, och ryktas – ironiskt nog – vara aktuell Marseille, samma klubb som i somras köpte en viss Mario Lemina.

Lorient började säsongen helt okej, men efter det att Lemina blev såld så förstördes hela A-truppen. Gourcuff kände inte längre att han hade kontrollen, och laget förlorade sju av de kommande tio matcherna. Det fina är att Lorient nu har kommit igång igen, mycket tack vare ryggmärgsspelet som finns i klubben och några väl scoutade nyförvärv (Aboubakar/Guerreiro är det nya Gameiro/Koscielny). Nu har man vunnit sex av de nio senaste matcherna. Hade man haft lika bra form under en hel säsong så hade man vunnit ligatiteln, så tänk var Lorient hade varit om Féry inte hade sålt Lemina och därmed förstört halva hösten plus sin relation med sin tränare.

Gourcuff är verkligen Ligue 1:s egna Wenger. En person som tänker på det långsiktiga, som prioriterar kreativtet och som alltid sätter publikens njutning i fokus, men ändå som kan ge ett skönt buttert intryck. Gourcuff accepterade när Lorient sålde sina Fàbregas, van Persie och Nasri, men inte när presidenten gjorde det ovanför hans huvud. Wenger har aldrig fått Wilshere såld den 31:a augusti utan Wengers vetskap. Lorientfansen? Jag har nog sällan sett en så stor grupp människor gå emot klubbpresidenten för att helhjärtat stötta sin tränare när laget sviktade resultatmässigt i höstas.

Många tänker nog “Christian Gourcuff, det är pappan till Yoann va?”. Jag tänker helt tvärtom. Jag tänker det som att Christian är i centrum, och att han råkar ha fått en son som många känner till, men det är fortfarande Christian som är familjens starkaste namn.

Perfekta bilder på en perfekt människa

Gourcuffleendet

Hollywoodstjärneposerande

Den obligatoriska Panini-bilden

Han kan också le

Christian och Yoann då

Christian och Yoann nu

Håret!