Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Petade Roger Magnusson, byggde Malis fotboll, och fick en eget klubbmärke

Mitt i Valencias ”Fauberts y Gravesens”-taktikvärvning Philippe Senderos så tror jag alla valde att lägga Seydou Keita i perifirin och istället fick ett neurostillstånd över den schweiziska heffaklumpens ankomst till David Albelda-land.

Däremot är Seydou Keitas historik mer intressant, eftersom han kommer från Centre Salif Keita i Mali. Salif Keita är också farbror till Seydou, och i skymundan till stora fotbollspersonligheter som Didier Drogba och George Weah så glöms det ofta bort vilken nytta afrikansk – och fransk – fotboll har haft av Salif Keita.

I mitten på 60-talet blev Salif Keita upptäckt av en doktor som bodde i Mali, och som tidigare hade spelat för Rennes. Det rapporterades bland annat om att Keita hade gjort 14 mål på de åtta senaste ligamatcherna, trots att hans primära egenskap var att utmana sin egen kapacitet med svåra dribblingar. Doktorn utnyttjade sitt kontaktnät, skickade tre brev till Saint-Étienne och tjatade tills klubben bestämde sig för att ta in 20-åringen på provspel.

På väg till Frankrike blev Keita rånad, och det enda han hade kvar var en flygbiljett. När han kom till flygplatsen i Frankrike så steg han in i en taxi och det enda han sa var ”Stade Geoffroy-Guichard, Saint-Étienne”. Taxichauffören undrade vad det var för fel på Keita. Flygplatsen som Keita hade kommit till låg nämligen i Paris – mer än 50 mil ifrån Saint-Étienne. Keita sa ”Saint-Étienne betalar när vi kommer fram”.

Det var svårare än så. När Keita dök upp i Saint-Étienne så var klubbens president på semester, och vicepresidenten tvingades dyka upp och ta ett beslut: betala taxiresan eller inte? Det handlade om 1000 francs, vilket var en betydande summa på den tiden.

Att betala den taxiresan var nog ändå det närmaste vi kommer en perfekt Moneyballvärvning.

Keita fick kontrakt och blev omedelbart Saint-Étiennes bästa spelare. Han gjorde mål sju minuter in i sin debut, och började att kallas för ”Svarta Pantern”. Efter bara tre år i klubben var hans slinka kroppsrörelser och de långa benen så pass överlägset dominanta att klubben ändrade klubbmärket bara för hans skull.

Det nya märket: grön och vit bakgrund, och med en svart panter i fokus. Det tog alltså tre år innan Salif Keita fick ett eget klubbmärke inspirerad efter sig, och på den här tiden var Saint-Étienne Frankrikes bästa fotbollslag. Saint-Étiennes dominans under den här tidsepoken är fortfarande den mest framgångsrika tiden för något fransk klubblag någonsin. Under en tioårsperiod vann de sju ligatitlar, fem cuptitlar, och spelade även Europacupfinal.

Albert Batteux, Saint-Étiennes dåvarande tränaren och även ansedd som Frankrikes genom tiderna mest framgångsrika tränare, ansåg att Keita “kunde göra allt, precis som de största brasilianska spelarna. Jag såg honom prova på övernaturliga saker”. 

Keita blev också en av de viktigaste spelarna för att väcka de trötta fransmännen och öka värvningsgraden på afrikanska spelare. Hans dominans var så självklar att resten av Frankrike började att kolla spelare i sina före detta kolonier, vilket gjorde att det blev alltmer populärt att värva spelare direkt från Afrika. Han har även blivit en så populär integrationssymbol för de franskbaserade afrikanerna att han har fått en egen arena döpt efter sig, Stade Salif Keita. Var ligger arenan placerad? Paris. Taxi, taxi, taxi…

Trots att Salif Keita inte var en klassisk målskyttsanfallare så gjorde han 142 mål på 186 matcher i Saint-Étienne. Efter det började Keita att oroa sig för sitt kontrakt. Han hade i flera år tvingats spela med ett amatörkontrakt, och Saint-Étienne spenderade låga summor på sina löner. Keita tjatade till sig en flytt till Olympique de Marseille, en flytt som var så kontroversiell att han blev avstängd i sex månader.

I Olympique de Marseille bildade han en offensiv tillsammans med Josip Skoblar. Bara ett år tidigare, år 1971 när Salif Keita fortfarande var i Saint-Étienne, så hade Keita och Skoblar slagits om skytteligatiteln.

Keita gjorde 42 mål under den ligasäsongen.

Och förlorade. Skoblar gjorde nämligen 44 mål.

Olympique de Marseille var dock tvunget att trycka undan en utländsk spelare för att få plats med Keita. Spelaren som oftast hamnade på läktaren var Roger Magnusson.

Trots att Keita fick stående ovationer i sin debut (3-0 mot… Saint-Étienne), så stannade han bara ett år i Olympique de Marseille. Anledningen var att Olympique de Marseille ville mönstra Keita, Magnusson, och Skoblar samtidigt, vilket krävde att Keita skulle ansöka om ett franskt pass. Keita totalvägrade och kallade det för ett landsförräderi. Han var så förbannad att han lämnade klubben.

Han hamnade sedan i Valencia, Sporting CP, och till slut i amerikanska New England Tea Men (…). Överallt var han älskad av supportrarna, men ingen av klubbarna kändes lika hemma som Mali. Nu var det dags att börja ge något tillbaka till hemlandet.

Efter spelarkarriären pluggade han sex år i USA, bland annat marknadsföring, innan patrioten Keita flyttade hem till Mali i slutet på 80-talet. Sedan dess har han dess varit Malis fotbollsförbunds president, organiserat och skapat struktur på ligan, grundat akademin Centre Salif Keita (som fått fram bland annat Seydou Keita, Mahamadou Diarra, och Cheick Diabaté), och jobbade även under en kort tid på en ministerpost.

Två saker sägs ha förbättrat Malis fotboll: fallet av diktaturen 1991, och återkomsten av Salif Keita. Innan 1994 hade det spelats 18 upplagor av Afrikanska mästerskapet. Mali hade varit med i en (1) av de upplagorna. Från och med 1994 har det spelats elva upplagor. Mali har varit med i sju av dem, och tagit sig till semifinal vid fyra tillfällen.

Malis fotboll har skaffat sig ett starkt band med Frankrike. I deras senaste trupp till Afrikanska mästerskapen så hade de en fransk huvudtränare, Patrice Carteron, och 18 av de 23 spelarna i truppen tillhörde eller hade tillhört franska klubbar. Ytterligare två av dem skrev sedan på för franska klubbar, och de tre andra har ännu inte lämnat den afrikanska ligafotbollen. Även om Mali är en ex-koloni för Frankrike så hade siffrorna aldrig varit såhär överlägsna om det inte vore för Keita.

Salif Keita är dock mest känd som fotbollsspelaren Keita, hans insatser för hemlandet har dessvärre hamnat i skymundan. Han blev vald till Saint-Étiennes bästa spelare genom tiderna, ett Saint-Étienne som är den franska klubben som har tagit flest ligatitlar. Han var den bästa spelaren i den bästa klubben, men han har haft svårt att skaffa sig ett internationellt namn på grund av att han vägrade spela landslagsfotboll för Frankrike.

Tror ni då att Salif Keita har blivit bortglömd i Saint-Étienne? Ta då en titt på den här säsongens bortatröja, och gissa var inspirationen har kommit ifrån.

Målen och överlägsenheten var inte allt. Keita har fått en kultstatus tack vare sin underliga kroppstyp och sina dribblingar. Det räcker med att kolla på ett tvåminutersklipp från en cupmatch från 1970 för att inse det estetiska värdet av hans dribblingar, det var vackert att se Saint-Étiennes nummer 10 Salif Keita spela fotboll.

Den där taxiresan? Den är så kultförklarad att den fick en egen sång döpt efter sig. Undra hur historien för Saint-Étienne och Mali hade sett ut om vicepresidenten hade ansett att 1000 francs var för mycket för en provspelare som ingen kände till?

Källor: Afrik, AS, ASSE-live, Bamada, CAF Online, France Football, Mali Football, Saint-Étienne, Slate, Wikipedia

@jonas_hansson

Publicerad 2014-03-15 kl 12:25
Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons