När ”Familj”, ”Frankrike”, och ”Idrott” ska pressas samman i en enda mening är det väl Noah eller Gourcuff som är bland de första att dyka upp i tankarna. Det finns dock en Puel-familj som den här veckan har hamnat i media- och supporterfokus.
I helgen spelade OGC Nice ett sydderby mot AS Monaco. Vid underläge 0-1 slängde de in Paulin Puel, 16 år. I Frankrike är det inte unikt att en 16-åring får speltid, utan det speciella i situationen var att Grégoire Puel spelade högerback och Claude Puel är klubbens huvudtränare.
Det har varit en massiv kritikvåg från supportrarna mot Puel. De anser att Claude Puel lyfter fram sina söners karriär istället för att göra det bästa möjliga för klubben. Paulin Puel, 16 år, har nämligen inte ens spelat en enda reservlagsmatch innan A-lagsdebuten, och Grégoire Puel gick från att vara en misslyckad mittfältskreatör i Lyons reservlag till att vara OGC Nices högerbacksval.
Grégoire Puel anses vara den klart svagaste punkten i startelvan, vissa supportrar säger till och med att medspelarna vägrar passa honom bollen eftersom de vet om att allt då blir sunkigt. För Grégoire är den här kritiken inget nytt. Han skulle egentligen inte ens ha blivit fotbollsspelare, och när han väl blev det så fick han under tiden i Lille och Lyon (samma klubbar som hans pappa tränade) höra att det enda som räddade hans karriär var pappa Claude.
– Jag tränade karate, ridning, och speciellt tennis. Fotboll var bara en hobby innan jag kom till Lille.
– Där vågade inte lagkamraterna prata om min far när jag var i närheten. När jag blev uppflyttad till reservlaget så sa folk att det var ”tack vare hans pappa”.
När han hamnade i Lyon så fick Claude till slut sparken, men Grégoire bestämde sig för att äntligen försöka klippa bandet till pappan och försöka göra en egen karriär. Det slutade med att Lyon frös ut honom.
– När jag kom tillbaka efter vintersemestern så fick jag ingen speltid eller ens vara med i matchtruppen, inte ens i träningsmatcher. Jag försökte flera gånger fråga CFA-tränaren, men jag fick aldrig några tydliga svar. Min lagkamrater blev chockade när de insåg att de tillhörde en klubb som inte ville att jag skulle få spela fotboll.
Nu är Grégoire tillbaka i samma supporterkritiska tillstånd, och han och brodern lär få räkna med att motta förolämpningar både på sociala medier och på gatan, något de fick göra även under tiden i Lyon. Fransmännen driver gärna med Claudes förkärlek till att spela med sina söner, och Grégoire måste nu prestera klart bättre än alla andra för att ses som ett värdigt alternativ. Paulin är däremot förmodligen borta för A-lagsspeltid för resten av säsongen när övriga anfallare återvänder efter skador.
Som OGC Nice-följare (inte supporter) så tycker jag oftast att Grégoire är en skön spelare. Det märks att han är en rätt kass spelare, men klubben har inte spenderat en enda euro på ytterbackar under de senaste åren, så alternativen (Palun från Gabon och Genevois från Haiti) är lika sunkiga spelare på en högerbacksplats. Det är fint att se en trippande Iniesta-kopia försöka passa sig ur situationer från en ytterbacksplats, och ibland lyckas han med det han försöker si. Även om han oftast är rätt kass, men inte tillräckligt kass för att vara bland de absolut sämsta startspelarna i Ligue 1.
Det är dessutom ett klart plus att det ligger bra estetiska gener i familjen, särskilt då Grégoire nyligen blev vald till en av de sexigaste spelarna i Ligue 1.
Och på tal om familjer med fina gener: France Football skriver om Christian Gourcuff, tränare i Lorient, och Yoann Gourcuff, spelare i Lyon, eftersom Bordeaux letar både efter tränare och kvalitetsvärvningar. Lönen är ju ett massivt problem för Yoann, men blir det en Gourcuff-familj som styr i Bordeaux nästa säsong?
@jonas_hansson