POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

Zidane 2006: Ett dödsryck innan Spaniens dominans

Hösten 2005

– Jag vill inte att folk ska prata så mycket om det, det kan så enkelt bli feltolkat. Det som hände var mystiskt och jag hade ingen kontroll över det. Detta är irrationellt och det är därför jag är den enda personen som verkligen kan förstå. En natt vaknade jag vid klockan tre, och där var en person. Ni vet inte vem. Inte ens min fru vet, eller någon annan. Fram till dagen jag dör kommer jag aldrig att berätta vem det var, det är för galet för att förstå. Det här är en person som ni antagligen aldrig kommer att träffa. Under de kommande timmarna var jag ensam med personen, i mitt hem, och jag tog mitt beslut att återvända. Jag har aldrig upplevt något liknande. Det var en uppenbarelse.

Zinedine Zidane i sin egen Jeanne d’Arc-tolkning. Han hade slutat efter att Frankrike slogs ut mot Grekland i EM 2004, men hösten 2005 grät ett krisande Frankrike efter all hjälp de kunde få. Förbundskapten Raymond Domenech hade legat på, men det var den nattliga besökaren som förändrade slutet på Zidanes karriär.

Zidane gjorde landslagscomeback i kvalet till VM 2006. Det gamla kompisgänget följde på. En dag senare meddelade Claude Makélélé att även han gjorde comeback, och till slut kom även Lilian Thuram med. Det var ingen slump. Zidane hade ju blivit vald till 1900-talets populäraste fransman.

27:e juni 2006

Frankrike var så illa ute i kvalet att de hade fått Zidane (34 år under VM), Makélélé (33), och Thuram (34) att göra landslagscomeback, till en VM-trupp där nyckelspelarna var Barthez (35), Vieira (30), och Henry (snart 29). Den yngsta spelaren i truppen var 23-åringen Ribéry.

VM98/EM00-generationen Frankrike skulle möta den blivande spanska dominanten i åttondelsfinalen. Frankrike var trötta, Spanien var fräscha och Barcelona hade vunnit Champions League en månad tidigare.

Domenech hade varit korkad som tog ut Zidane: det skulle ju byggas något för framtiden, som Spanien hade gjort med Fàbregas (19), Ramos (20), Iniesta (22), Torres (22), Villa (24), Xabi Alonso (24), Casillas (25), och Xavi (26). Ett Spanien som redan då hade gått 25 matcher på rad utan att förlora.

Domenech var redan vid den här tiden kraftigt kritiserad. Han förlitade sig på att en generation som hade peakat sex-åtta år tidigare skulle göra något vettigt i ett VM-slutspel.

– För mig var det dramatiskt att folk ens ställde de här frågorna, men det är så livet fungerar, och nu rör vi oss framåt med vårt lag fullt med gamla män.

Den spanska VM-uppsättningen försökte sätta Frankrike i obalans. Deras förbundskapten hade tidigare kallat Henry för “en svart skit”, och spanska supportrar gjorde apljud när fransmännen klev ur spelarbussen. Raúl definierade åttondelsfinalen mot Frankrike som “Zidanes sista match i karriären”. Marca hängde på Raúls spår och hyllade Zidane på löpet, genom att kalla det Zidanes pensioneringsmatch. På läktaren hängde en banner med orden “Au revoir Zinedine Zidane, au revoir Zinedine Zidane”.

Den enda som egentligen varnade för Zinedine Zidane var Spaniens vänsterback Pernía.

– Vinden är gammal, men den blåser fortfarande.

Folk hade svårt att gå på Pernías linje. Zidane hade visserligen kunnat göra majestätiska prestationer i Real Madrid 2005/2006, men säsongen hade varit ryckig och man såg att gubben hade en fragil kropp. Det här var hans dödsryck som fotbollsspelare, en landslagsshow för att ge trettio sekunders applåder och några tårar som tack för en utomordentlig karriär, men VM98/EM00 var så länge sedan att det inte hade någon sportslig betydelse.

Spanjorerna visste ju exakt vem Zidane var. Han hade en spansk fru, han skulle åka till VM för att avsluta karriären innan han skulle börja med ett tränarjobb Real Madrid. De hade haft honom i La Liga i fem år och visste exakt hur de skulle tämja honom.

VM-starten hade inte förändrat spanjorernas syn. Zidane hade haft problem i de två första gruppmatcherna, och när han saknades i den sista gruppmatchen mot Togo på grund av en avstängning så syntes de franska bristerna ännu tydligare. Det här var ett lag som skulle slås ut i åttondelsfinalen. De var ju bara gamla.

Spanien tog dock inga chansningar. De ställde upp med Xabi Alonso, Xavi, och Fàbregas på centralt mittfält, och droppade ned Raúl för att döda ytor. Fyra stycken spelare för att plocka bort alla centrala ytor som Zidane ville komma åt. Det var inte ens nära att räcka till.

Startelvorna
Ålder inom parentes

Henry (28)
Malouda (25) – Zidane (34) – Ribéry (23)
Makélélé (33) – Vieira (30)
Abidal (26) – Gallas (28) – Thuram (34) – Sagnol (29)
Barthez (35)

Snittålder: 29,5 år

Villa (24) – Raúl (29) – Torres (22)
Xavi (26) – Alonso (24) – Fàbregas (19)
Pernía (29) – Pablo (24) – Puyol (28) – Ramos (20)
Casillas (25)

Snittålder: 24,5 år

Spanien tog ledningen och var sådär passningsattraktiva som bara ett ungt och dumt landslag kan vara. Det hade dock missat att Zidane 2006 var identisk med Zidane 1998, och bakom sig hade han Vieira och Makélélé som spelade lika stabil och effektiv balansspelarfotboll som Deschamps och Petit gjorde i VM 98.

Spanien rullade, rullade, rullade, och Frankrike låg rätt i positionerna, spelade med erfarenhet, la sig på en del snabba kontringar, lät Ribéry göra ett rivjobb med små marginaler ute på kanten, och sedan väntade de på nästa ögonblick som Zidane skulle explodera.

Zidane kunde göra maxlöpningar i matchminut 89. Han assisterade, han gjorde mål, han slet sönder försvaret. Han var inte låst vid en position, utan sprang alltid till den ytan som var ledig. Spanien slängde in Joaquín, en renodlad kantspelare för att åtminstone täppa igen en kant i sin 4-3-3-formation. Zidane fortsatte ändå att växa.

Det hände något med Zidane under de nio dagarnas vila mellan den andra gruppmatchen och Spanienmatchen. Han växte, han förstod. Spanien i åttondelen var hans nystart. Matchen mot Brasilien i kvartsfinalen ska ha varit en av hans karriärs starkaste matcher.

Det hade dock inte varit en typisk karriärsdefinierare om inte Zidane hade avslutat med både det höga och det låga. VM:s bästa spelare tillsammans en VM-finalskallning på Materazzi, så som han hade gjort flera gånger förr. Redan under tiden i Cannes blev han långtidsavstängd för att han hoppat på en motståndare som hånade hans rötter.

Bäst men svår. Det är väl så dem ofta är, de största spelarna.

Med distans till fotbollsutvecklingen under de kommande åtta åren är det ännu enklare att sätta in Spanienmatchen i ett större perspektiv. Matchen väckte Zidane och han fick avsluta karriären som ett VM-slutspels bästa spelare, och det fanns även en symbolik i matchen.

Mellan 2004 och 2014 var Frankrike det enda landslaget som slog ut Spanien ur ett mästerskap. Det var inte bara Zidanes dödsryck som fotbollsspelare, utan det var också den utdragna döden för den franska milleniumgenerationen som byttes av mot den spanska dominansen. Frankrike fick en sista stor seger innan Zidane försvann och Spanien klev upp på dominanstronen.

Det är också den enda gången mellan 1998 och 2014 som Frankrike har spelat en åttondelsfinal i ett VM. Imorgon är det Nigeria. Utan Zidane och utan Ribéry. Benzema?

[youtubeplay id=”jJAobOoF_wU” size=”large”]
@jonas_hansson

Publicerad 2014-06-29 kl 14:48
Annons
ANNONS
Nästa artikel
ANNONS

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå