Bielsa tog upp det i veckan: i Spanien kollar journalisterna på träningarna för att lära sig något om träningsnyttan, i Frankrike och Sydamerika kollar journalisterna på träningarna för att hitta konflikter och små men klicksäkra anekdoter. Olika medieklimat.
Som spelare kan det vara slitigt, att bli frågad om problem som man själv inte kan kontrollera, att bli nedskriven för förlusten för två veckor sedan istället för att få positiva frågor om segern idag, att ge samma svar 15-20 gånger.
Samtidigt vore det felaktigt att inte definiera PSG:s säsong utifrån att Lavezzi och Cavani var öppna med att de struntade i ett träningsläger, att Thiago Motta krävde försäljning, att Ibrahimovic har karriärens tröttaste aura, att Thiago Silva hade en så svag höst att han borde ha petats.
Detta är inte fabrikat från journalister. Har man ögon på fotbollsplanen och har man läst spelarnas citat så förstår man rätt bra vad som har hänt. Spelarna har tappat övertygelsen som fanns för bara ett år sedan.
För att vara en klubb med en enda öppen ambition, konstant utveckling tills de har vunnit ett Champions League-titeln inom ett par år, är det stora och svårhanterade rubbningar när fem av de största stjärnorna förändrar sin attityd på så kort tid.
Det är PSG själva som har satt kravet på konstant utveckling. Sätter man det kravet kommer supportrar (och journalister) att sätta minst samma höga krav.
Inte heller lyckas klubben få en vettigare sportchef än Leonardo, som kan gå mot en ny PSG-anställning, eller en vettigare tränaren än Laurent Blanc, eftersom de bättre namnen inte vill komma. De tackar nej, trots pengarna. Ancelotti? Han kom efter en lång övertalningsprocess och eftersom han saknade rätt jobberbjudanden.
Inte heller får klubben värva spelare, eftersom FFP-bestraffningen förbjuder dem. PSG fick visserligen spendera €50 miljoner i somras, men de la allt på David Luiz och skrattade iväg orden ”FFP skrämmer oss inte”, bara för att ett par veckor senare upptäcka att jo, FFP skrämmer dem.
En president som av UEFA blev kallad för arrogant, ingen sportchef till att planera transfers, en svagt huvudtränarnamn som en fransk journalist kallade för att vara ”i en katapultstol”, en spelartrupp där de största namnen saknar harmoni, misslyckandet på transfermarknaden i somras, poängtapp i tio ligamatcher.
Och spelarna förväntar sig inte att kontinuerligt få höra den hårda kritiken mot klubben?
Om Ibrahimovic ska håna bort frågor om valet och jämställdhet, eller vid flera tillfällen beter sig arrogant mot journalister, eller tro att selekterad information på en app är den informationen som krävs, då har jag svårt att förstå vilka råd han har fått från sin PR-rådgivare. På sikt är det ett destruktivt beteende för en person som för varje år blir än mer mån om att avsluta karriären med en stark image.
PSG själva sägs vara en klubb som på vissa ställen har vuxit för snabbt, och på andra ställen inte vuxit alls sedan QIA kom in. När det gäller mediaträning och att hålla de stora spelarna i balans pratar vi om den sistnämnda kategorin.
Jag tycker Erik Niva förklarade det bra för något år sedan: det kanske mest intressanta är att kolla på vilka klubbar som är i med- och motgång, vilka som gör rätt saker och vilka som har slitningar. PSG kommer att vinna Ligue 1-titeln även den här säsongen, men underskatta inte de potentiellt skadande effekterna av den här perioden. De effekterna blir ännu jobbigare om det inte finns ledare i klubben som man har ett starkt förtroende för.
@jonas_hansson