Wenger. Garcia. Gourvennec?

i en tid av swag ihopblandat med klyschmediaträning så får vi sällan närhet till spelarna. Jag hittade uppfriskande intervjuer med Jocelyn Gourvennec, då i Montpellier, från 1999.

Han drog Paulo Coelho-citat, han pratade om sina universitetsstudier i filosofi och idrottsvetenskap, han gick emot all nationalism, han problematiserade att tränare ignorerade människan i varje spelare, och definierade hur börsmarknaden och medierna skulle komma att förändra fotbollsmaskinen.

Samtidigt var han den normala 27-åringen med en flickvän och som gillade att åka till London för att köpa skivor: Beck, Ben Harper, Placebo, Noir Désir…

Jocelyn Gourvennec gjorde A-lagsdebut i semiproffsklubben Lorient när han var 16 år. Han fick erbjudanden om att hoppa in i de stora klubbarnas akademier, men nobbade alla. Han ville gå klart gymnasiet först.

Som 19-åring drog han till Rennes. Han nobbade alla andra förslag eftersom han i Rennes fick chansen att plugga på universitet samtidigt. Det var hans sätt att balansera livet.

– Det finns många vägar att ta. Jag kunde utveckla mig själv både i fotbollstermer och med min personlighet. Jag fick spela på hög nivå. Det kommer att finnas unga människor som inte är dominanta som 15- och 16-åringar, men de kan bli det senare. Jag känner att jag fick leva ut hela min ungdom.

Det blev en god spelarkarriär. Rennes, Nantes, Olympique de Marseille, Montpellier, SC Bastia. En fysiskt trög men spelmässigt elegant central mitt. Konkurrensen i landslaget (han är född samma år som Zidane) gjorde att Gourvennec dock inte fick någon strölandskamp.

När Gourvennec var klar med spelarkarriären gick han direkt på tränargrejen. Han ville börja från botten: han ville uppleva och göra allt själv. Han ville känna varje vinkel på tränarjobbet.

– Att göra misstag är att flytta sig ett pinnhål uppåt.

Han studerade Lucien Favre, nu i Gladbach, under sin tränarlicensutbildning, och körde med den i stort sett menlösa amatörklubben La Roche VF i ett par år. När han var färdigutbildad år 2010 fick han direkt ta hand om Guingamp. Han pratade om att han hade letat efter “ett riktigt ombyggnadsprojekt”. Han valde att ta klubben från en liten fiskeby med färre än 10 000 invånare.

När han tog över dem var de i tredjedivisionen. Fem år senare slutade Guingamp på tionde plats i Ligue 1, under samma säsong som de tog sig förbi gruppspelet i Europa League, och förra säsongen vann de en cuptitel.

Hans stil?

– Jag har alltid haft det här i mig. Jag är son i en lärarfamilj, där allt handlar om pedagogik.

Förebilderna är inte Pep eller Bielsa, utan Raynald Denoueix, Jean-Claude Suaudeau, och Christian Gourcuff. Två jeu à la nantaise-legendarer, som Gourvennec själv hade som tränare under åren i Nantes (95-98), och en barndomsidol.

– Gourcuff-skolan kultiverar en viss stil, som bland annat inkluderar att vilja lära ut det han själv har lärt sig.

Christian Gourcuffs ersättare i Lorient, Sylvain Ripoll:

– Guingamp är ett högpresterande lag, som i huvudsak utnyttjar det minsta kryphål som du lämnar åt dem. Detta lag har många strängar på sin lyra, de är kompletta: de kan köra spelet med passningsspel om motståndarna tvingar dem till det, de kan straffa dig med attacker om du lämnar dem för mycket utrymme. De är också mycket starka mentalt, det är det som gör dem svåra att spela mot.

– Gourvennecs Guingamp känner sig aldrig underlägsna. Spelarna tror att de kan vinna vilka de än möter. Han får ut max av varje spelare, kräver att de offrar sig för lagets bästa, och ger dem massa av förtroende.

Och storstjärnan Beauvue, som plockades efter en misslyckad tur i SC Bastia och gjorde 27 mål den här säsongen innan han såldes till Lyon:

– Han är en mycket enkel tränare, han är inte som någon annan jag har träffat. Han är inriktad på arbete, disciplin, självuppoffring: det är ingredienserna han visar upp. Han får plats med alla i samma båt. Han gör sina val, men försöker hålla alla berörda så att gruppen alltid lyssnar.

– Jag vet att Jocelyn har stor respekt för varje komponent i klubben: ledare, spelare, talangerna, medicinsk personal, supportrar. Alla människorna som gör en klubb ges stor vikt. Han gör det bästa för dem, han är medveten om att han måste få med sig alla.

Han har dessutom tagit en stor läxa från sin egna spelarkarriär. 1999 tillhörde han Olympique de Marseille, då tränade av Rolland Courbis, men fick inte reda på att han skulle dumpas. Klubben gömde det tills han fick reda på att han skulle till Montpellier. Då bestämde han sig för att alltid vara ärlig mot spelarna och vinna deras respekt.

Gourvennec är ingen månadens smak, han är den enda konstanten bland de unga framgångsrika franska tränarna. När han tog över Guingamp 2010 var de i tredjedivisionen och han kom från amatörfotbollen. Ändå tog sig personer som Christian Gourcuff, Gérard Houllier, och Jean-Claude Suaudeau tiden för att berömma honom, redan innan han hade coachat på proffsnivå.

Suaudeau var den som plockade Gourvennec till Nantes, efter att ha sett 22-åringen fått vara lagkapten i Rennes. Han visste vad Gourvennec hade i sig.

– Med Jocelyn så kunde varje minsta förklaring ta en timme! Jag behövde ha starka argument för att övertyga honom, så vi tillbringade mycket tid till att prata. Han ville förstå allt.

Till detta kan man lägga till att 4-4-2-älskaren Gourvennec även kör en hård försäsongen (“Den hårdaste jag någonsin har haft”, enligt Beauvue), och att han är långsiktighetsälskande. Han hade förmodligen kunnat ha haft jobb i Lille, Rennes, och Lyon om han hade velat. Han stannar dock kvar. Han vill ha alla förutsättningar som passar honom. Det är väldigt mycket Bournemouth över Guingamp, och väldigt mycket Eddie Howe över Gourvennec. Kom ihåg att Gourvennec fortfarande bara är 43 år, och egentligen saknar stora motgångar i sin tränarkarriär. Han har kommit emot många hinder, men klarat dem alla.

Och det självklara: när Gourvennec fick frågan vad hans högsta prioritet skulle vara om han blev borgmästare:

– Ge stöd åt människor som är i svårigheter.

@jonas_hansson