"Baseball är socialism, Fidel och Raúl Castro; Fotboll är kapitalism, Obama, och Cristiano Ronaldo"

För Kuba räckte det med 1-0 mot Guatemala för att ta sig hit, men kom också ihåg förutsättningarna. I premiären mot Mexiko (0-6) saknades förbundskaptenen (dessutom nyligen avstängd i fem landskamper för rasistiskt beteende) och sex spelare (varav fem planerade startspelare) då de hade visumproblem, och under mästerskapet har fyra spelare försvunnit.

Det är åttonde gången under drygt tio år som spelare försvinner under Kubas landslagsamlingar, sammanlagt pratar vi om runt 25 landslagsspelare som stuckit iväg för att leta efter ett bättre liv i ett annat land. Detta då Kuba fortfarande bara är ett halvt steg bättre än Nordkorea när det kommer till medborgarfrihet.

Det finns dock en intressant samhällsförändring som pågår i Kuba.

För att vara en så invaggande lugn ideologi med personers säkerhet i fokus så var kommunismen rätt bedrövlig på många mänskliga värden, inkluderat att många av de länderna hellre tryckte i sina idrottare dyra dopingpreparat än att ge befolkningen nog att äta. I Kuba spenderades även $150 miljoner på nya sportfaciliteter när problemen var som störst. Skulle man vara vacker på utsidan mot Västvärlden skulle man vara viktig inom sport. Sovjet hade hockey, Östtyskland hade individidrotter och då främst friidrott, Ungern var fotbollsdominanter.

Kuba hade sin baseball. Fidel Castro, Che Guevara, och resten av overallgrabbarna tog makten 1959, och baseballen drogs direkt fram. En viktig anledning var dels att sporten redan var stor i landet, men också att Castro själv hade varit en bedrövlig amatörspelare.

“Baseball helps the harvest; it’s tied to the heart of our economy”, Fidel Castro

Castro hade ett idrottsprogram som gällde för hela befolkningen, redan från 45 dagars ålder skulle föräldrarna massera muskler för att stimulera barnens fysiska utveckling. Problemet var att det inte fanns pengar till något. Fotbollen hade visserligen en okej period på 30- och 40-talet, men landets senaste VM-match var kvartsfinalen i VM 1938. Förlust mot Sverige med 8-0.

Det var istället baseballen som fick de få ekonomiska resurserna som existerade, vilket innebar akademier, en tydlig struktur, och utbildade ledare. Det har gett resultat. Tredjerankade Kuba har spelat i samtliga tre OS-finaler under 2000-talet, och under 2014 års MLB All Star-match fanns fem spelare från Kuba med, trots att det är förbjudet för personer från Kuba att flytta till andra länder. De fem spelarna hade antingen flytt när landslaget var utomlands, eller fått tag i en plats på en båt.

I början på 90-talet tog dock Sovjetbidragen slut och handelsembargot har gjort att befolkningen i mycket har fått leva på det som de har kunnat tillverka själva, undantaget livsmedel och läkemedel. Trots den svaga ekonomin är baseballen fortfarande stor, den kan dra 20 000 på matcherna och baseballspelarna tjänar fyra gånger mer än fotbollsspelarna, men ungdomarna är klart mer för fotboll.

Den nya generationen gör uppror mot den förra. Som en journalist i Vice Sports uttryckte det:

– Om baseball är socialism, Fidel och Raúl Castro, då är fotboll det nya intressanta alternativet: kapitalism, Obama, och Cristiano Ronaldo.

I Ungern hade kommunisternas sport varit fotboll, och när deras fotbollsstorhet och kommunismen var över sågs den som omodern. Ingen ville ha med det förflutna att göra, fotbollen var ett misslyckat ideal från dåtiden. I Ungern fanns ingen ny sport som var progressiv, men i Kuba är fotbollen det nya man går till. De statligt ägda kubanska TV-kanalerna har under de senaste åren börjat sända allt mer La Liga, Champions League, och Copa Libertadores, medan baseballen får nöja sig med någon match per vecka.

En annan faktor att räkna in är ekonomin. För att spela fotboll behöver du något runt att sparka på. För att spela baseball krävs slagträ, handskar, och en boll. Det har inte varit lika enkelt att fixa. Snittlönen i landet är $30 per månad, och baseballhandskar prioriterades inte som viktiga varor förbi den 50 år långa handelsblockaden, även om Obama lättade på den för drygt ett halvår sedan.

Och fotbollens utveckling i landet har hänt jäkligt snabbt.

Det liknar det som händer i Japan, som också har en stark baseballtradition. Mellan 2009 och 2014 sjönk baseballdeltagandet med 28% (!), trots att Japan numera är klar etta på baseballens landslagsrankingen. När siffrorna presenterades gavs det en huvudorsak: det är fotbollen som intresserar de unga, inte baseballen.

2012 gjorde MLS Soccer en intervju med två stabila MLS-spelare som hade flytt från Kuba: Osvaldo Alonso och Eduardo Sebrango. Alonso lämnade Kuba 2007 och har aldrig varit tillbaka, medan Sebrango har fixat så han är tillbaka två gånger per år. Alonso hade ingen koll på att fotbollen hade vuxit, han hade missat revolutionen, medan Sebrango var övertygad att landets elva miljoner invånare hade förändrat sitt sätt att utöva sport.

– Folk bara älskar det, särskilt i Havanna.

– Om spelarna kan få spela professionellt i andra ligor, så kommer Kuba en dag att bli en stormakt och enkelt kunna konkurrera med USA, Mexiko, och andra stora fotbollsnationer i CONCACAF. Vi har talangen och förmågan, men vi behöver erfarenheten.

En amerikansk tränare, som har hjälpt Kubas U21-landslag, fyller i:

– Kubanerna är tekniskt och fysiskt bättre än costaricaner, honduraner, eller jamaicaner, men där tar det slut.

– Den som tror att den kubanska fotbollen är dåligt bara på grund av bristen på pengar tror fel. Det är ett problem, men inte det mest allvarliga. Det som har placerat Kuba som framgångsrika i många stora sporter under de senaste 30 åren, trots att de har investerat hundra gånger mindre än konkurrerande länder, är mänskliga faktorer. Kvaliteten på tränare.

Kuba har också varit del av en av fotbollshistoriens mest udda transferdrag, utfört av tyska fjärdedivisionsklubben Bonner SC år 1999. Deras president hade sett Kuba förlora en landskamp mot Brasilien med 2-0, och ville ha några av spelarna. Kuba vägrade att separera på dem.

Efter att ha fått Fidel Castros godkännande värvade Bonner SC därför in *hela* Kubas A-landslag. 15 spelare, två tränare, en massör, en tolk, och en kock. Ett fåtal av spelarna fick göra A-lagsmatcher, men Bonner SC åkte ändå ur fjärdedivisionen. I avtalet stod det inskrivet att spelarna inte fick ha möjlighet att fly, att de endast skulle tjäna fickpengar, och att Bonner SC bidrog med fotbollsutrustning till Kuba, bland annat eftersom landets fotbollsförbund endast ägde elva stycken fotbollar.

Mycket har hänt sedan Barack Obama lättade på relationerna med Kuba för ett halvår sedan. För knappt två månader sedan var New York Cosmos på plats i Kuba för att spela träningsmatch mot landslaget. De var det första amerikanska proffsfotbollslaget sedan 1978 som hade fått göra det på Kuba. Både Raúl och hederspresidenten Pelé var med i en av årets mest romantiserade fotbollsmatcher.

[youtubeplay id=”gGlzWkjdkEM” size=”large”]

Det finns vissa utvecklingsdetaljer som kan noteras. Kuba spelade i U20-VM år 2013, och CONCACAF och Kubas fotbollsförbund har diskuterat en lösning för att samarbeta med att få ut kubanska spelare till andra länder. Dessvärre stöts det ändå på problem med öppenheten. Adrian Arturo Diz Pe skulle ha provspelat med Ligue 1-klubben Thonon Gaillard i våras, men hindrades, och storstjärnan Osvaldo Alonso (Seattle Sounders) ville vara med i Gold Cup, men eftersom han har lämnat landet så hade de strukit bort honom.

Om Kuba gör det vettigt ikväll mot USA kanske vi ändå får se fler kubanska spelare som försöker hitta klubbar utanför landet. Reservplanen är att landslagets lagkapten Jeniel Márquez åker hem till ön om några dagar för att fortsätta sitt jobb med att transportera varor.

Källor: NY Times, Guardian, Vice Sports, NBC, FOX, SvD, Fútbol Cubano, Reuters, MLS Soccer, FIFA, IBAF, WSJ, OnCuba, Spiegel, Wikipedia, Sport in Cuba, USA Today

@jonas_hansson