Genomgång av Premier Leagues nya spelare från Ligue 1

Premier League-klubbarna visade då att du kan hitta fynd, talang, och stabilitet i Ligue 1, men också att det finns en hög felprocent om du inte vet vad det är du plockar in. Den här sommaren är rörelserna ännu större och ännu dyrare, vilket är i relation med att Premier League-klubbarnas ekonomiska förutsättningar förbättras snabbare än resten av fotbollsvärlden. Vi har fått se ännu starkare Ligue 1-spelare till svagare klubbar.

Idrissa Gueye (Aston Villa, 1989, €9-10m, central mitt)

Lille OSC tog honom från Patrick Vieiras akademi i Senegal, samma akademi som de även tog Pape Souaré (Crystal Palace) ifrån. Efter sin A-lagsdebut 2010 har Gueye haft en kontinuerlig utveckling, till att under de senaste två-tre åren vara en av de mest prestationsjämna kvalitetsmittfältarna i Ligue 1. Känslan är att Gueye skulle ha väntat på en större klubb, men då hade han visserligen riskerat att bli en ny Stambouli/Capoue.

Har mest spelat i en nummer 8-roll, då den defensiva rollen har tagits upp av Rio Mavuba. Hur han rör sig (snabbt, starkt, smart, mycket) är hans stora bidrag som bollvinnare, men han ger också en viss offensiv överraskning med tekniska idéer, även om de kan sakna mjukhet. Rollfördelningen har dock varit baserat på laget mittfältsuppsättning, där Gueye helt enkelt bara har varit bättre på offensiva saker än sina springkollegor. Lilles bästa spelare 2014/2015, senegalesisk A-landslagsspelare.

Dimitri Payet (West Ham, 1987, €15m, offensiv mitt)

Payet ville bort från Nantes till Saint-Étienne. Payet ville bort från Saint-Étienne till Lille. Payet ville bort från Lille till Olympique de Marseille.

Men Payet ville vara i Olympique de Marseille istället för att säljas till West Ham. OM behövde pengar, Payet kunde säkra framtiden, och det blir även ett test för att se hans nivå. Den generella bilden av Payet har alltid varit att han presterar väldigt bra i Ligue 1, men att han inte var tillräckligt bra för de stora klubbarna. Att han har maxat sin nivå.

Bielsa ville sommaren 2014 sälja Payet från OM, både på grund av svag 2013/2014 och att han inte gillade hans spelstil, men tvingades ha kvar honom och använde honom då i nyckelrollen som nummer 10. Payet var den som fick bollen av Imbula och sedan skapade varenda anfall enligt Bielsas definierande anfallsuppbyggnader.

Tillslaget och idéutförandet är hög klass, och det fanns ingen spelare i Europas stora ligor som statistiskt sett skapade lika mycket som Payet: 134 målchanser. Tvåa på listan: Kevin de Bruyne med 112. OM:s bästa spelare 2014/2015, uttagen i min ”Säsongens elva”, 7 mål och 16 assist i Ligue 1, in och ut ur franska A-landslagstruppen.

Jordan Amavi (Aston Villa, 1994, €11-13m + bonusar, vänsterback)

Jag vet inte om OGC Nice verkligen ville ha Niklas Hult som vänsterback. Han vara åtminstone en av reserverna när Timothée Kolodziejczak var såld och truppens enda vänsterback var Amavi, som endast hade en halv säsongs proffsfotboll i sig.

Hult var inte ens nära att komma upp i Amavis nivå. Amavi, som fyllde 21 år i mars, gick igenom en hel säsong med att vara den mest stabila spelaren i en ojämn backlinje. Han var inte bara kvick och smart, utan trots en mindre kroppshydda så var han oproportionerligt duktig i duellspelet. Amavi skulle bara vinna bollen vid varje tillfälle han fick, även om motståndarspelaren hade ett överläge.

Utvecklingspotentialen, förutom att anpassa sitt backspel till en ännu svårare liga, är att få ut mer av sina offensiva löpningar. Han gör dock flera smygmål på fasta situationer. OGC Nices bästa spelare 2014-2015, fransk U21-landslagsspelare.

[youtubeplay id=”Cgr75R029i0″ size=”large”]

André Ayew (Swansea, 1989, Bosman, vänstermitt)

Inte alls gratis, då han ska ha fått €8 miljoner bara för att skriva på kontraktet. Olympique de Marseille förändrar lönestrukturen i klubben, och kunde därför inte ens matcha hans gamla lön. Förvånad över att han kom till Swansea istället för en större klubb? Delvis, men samtidigt kan de stora klubbarna tveka på hans högstanivå.

André Ayew har i flera års tid lagt ned ett disciplinerat lagarbete. Han är så noggrann, rörlig, stark, smart, och tekniskt funktionell att han har använts överallt, undantaget som mittback. Han är dock en rejält underskattad huvudspelare: sedan 2010 har han gjort 67 mål, varav sju på straff. Av de övriga 60 målen har hela 23 stycken varit nickmål.

Högstanivåsproblemet? Han styr inte matcher, han avgör dem sällan med starka tekniska aktioner. Han är bra på många saker, men inte bäst på något. Kantspelarnas Raúl. 62 landskamper för Ghana.

Jordan Ayew (Aston Villa, 1991, €12-13m + bonusar, anfallare)

Lillebror Jordan Ayew såldes från Olympique de Marseille förra sommaren. Han har kroppen och kvalitéerna för att bli en av de stora, men han fick aldrig ihop en helhet. Han älskade OM, OM-supportrarna ville älska honom men kunde inte göra det. Prestationerna var för svaga. För Lorient var det ändå en stor prestige att få honom för €4 miljoner.

Tolv mål och sex assist i en ny klubb är hedrande, men även i Lorient var supportrarna svåra att få med sig. De ignorerade inte hans potential, men det var frustrerande att se Jordan. Han saknade instinkter, han droppade ned för ofta, han misslyckades att se uppenbara lagkamrater. Han var deras Balotelli. Ändå kunde han hitta sekvenser med snabbhet och teknik i sin långgängliga kropp, sekvenser som var alldeles för bra för att tillhöra Lorient. När Lorient hade bortamatch mot Olympique de Marseille var Jordan Ayew två klasser bättre än varenda spelare på planen.

André och Jordan Ayew är bröder, men med så olika situationer. André är jämnhet, medan Jordan endast har presterat i revanschsituationer alternativt när han har en tränare som vet exakt hur han ska behandla honom. Hervé Renard visste det under Jordans korta lånesejour i Sochaux. Tim Sherwood kommer inte få Jordan att prestera med 59%-snack, utan med mänsklig och sportslig förståelse. A-landslagsspelare för Ghana.

Franck Tabanou (Swansea, 1989, €4,9m, vänsterback)

Faktiskt inköpt för att ersätta Aubameyang i Saint-Étienne för två år sedan. Tabanou hade hämtats som vänsterytter från Toulouse, men det fungerade inte. Han hade visserligen en del kvalitéer, men kändes för stel. Han var mer som en dåtidens ytter: ligga längs kanten, springa rakt fram, hitta inlägg. Prestationerna räckte inte ens till en ordinarie plats, trots att Saint-Étienne inne i boxen hade monstret Brandão för att ta hand om inlägg.

Tabanou fick för ett år sedan börja spela vänsterback när Ghoulam såldes till Napoli, även om klubbens ledning inte gillade det. De tyckte att de hade betalt för mycket (€5 miljoner) för att använda honom där nere. Under året var han en av lagets bästa spelare, och en av ligans bättre vänsterbackar. Kunde ha gått till Swansea redan i vintras, men det föll igenom. Vänsterfoten, lika bra på liggande som igångsatt boll, lär ge några mål även i Premier League.

[youtubeplay id=”PXMi2vy_PMA” size=”large”]

Jordan Veretout (Aston Villa, 1993, €10-14m, central mitt)

Inte officiellt klar, utan är i slutförhandlingar med övergången från Nantes. Uppvuxen i jeu à la nantaise, som innebär att han är allt för totalfotboll- och lagtänket. Han rör sig konstant, hans välfunktionella teknik vill hitta one-touch-passningar, uppgifterna bakåt är lika viktiga att göra rätt som de offensiva. Till detta en mogen och exemplarisk människa och spelare.

När jag kollar på Nantes är det en sak jag älskar att ha ögonen på. Jag fäster dem på Veretout, när laget har bollen och han är runt mittcirkeln. Han tar hög fart, rakt mot mål, springer på i 30-40-50 meter med en enda tanke: jag ska avsluta det här anfallet med ett mål.

Jag tyckte ändå han tidigare hade problem att få kraft och pondus i sina aktioner. Han har alltid haft en lovande spelstil, men det var först för säsongen 2014/2015 som han blev en mer uppenbart duktig prestationsspelare. Sju mål och fem assis i ett Nantes som var sunk i offensiv kvalitet. Nantes’ bästa spelare 2014/2015, fransk U21-landslagsspelare i den senast för gamla generationen.

Återvändarna

Yohan Cabaye (Crystal Palace, 1986, €13,9m, central mitt) är tillbaka efter 18 dåliga månader i PSG. Han ville ta en sista chans i ett Champions League-lag, men räckte inte till.

Bättre gick det för en del av lånen. Rony Lopes (Man City, 1995, offensiv mitt) kunde inte hitta ett längre momentum, men var Lille OSC:s kreativitets- och kvalitetsbärare i offensiven när han hittade rätt. Sylvain Marveaux (Newcastle, 1986, offensiv mitt) hade ett par dominanta månader under vintern.

Divock Origi (Liverpool, 1995, anfallare) hade en mer individspelande säsong där han kunde göra glimtar av alla sina råkvalitéer, men inte fick ut dem i ett offensivt deprimerat Lille. Tiago Ilori (Liverpool, 1993, mittback), Ricky van Wolfswinkel (Norwich, 1989, anfallare), och Valentin Roberge (Sunderland, 1987, mittback) kommer tillbaka efter skade- och bänkfyllda perioder där deras status snarare sänktes än behölls.

@jonas_hansson