Jakten på de små förbättringarna för att uppnå lycka

Anin var runt 25 år och skulle välja karriärsväg efter ett starkt första år i Sochaux. De hade slutat på femte plats i Ligue 1. Marvin Martin hade slagit assistrekordet i Ligue 1, 17 stycken, och gjort två mål och en assist mot Ukraina i sin franska A-landslagsdebut. Ideye Brown hade fått en flytt till Dynamo Kiev för €9 miljoner. Mobido Maïga funderade på Premier League.

Bakom trion var det Anin som hade städat upp.

Hans karriärsval blev att börja strejka. Missa träningar. Söka bråk. En halv säsong senare hade han tvingats flytta till OGC Nice, ett steg som knappt ens kändes sidled. Efter ett halvår i klubben saknades han inför en match. OGC Nice attackerade honom via sin egen hemsida. Sedan pratade de med honom och ändrade tonen. De skulle nu hjälpa Anin, som visade sig vara en deprimerad fotbollsspelare.

Igår släppte FIFPro en undersökning om depression bland fotbollsspelare. Enligt deras siffror löper en fotbollsspelare två till tre gånger större risk att hamna i en depression jämfört med resten av befolkningens snittsiffra. Det som behövs är hjälp, inte uteslutning.

OGC Nice hjälpte honom. Ett halvår senare var han tillbaka på planen och började att starta matcher. Säsongen tog slut, sommaren kom. En nystart för en ny säsong efter semestern. Juni 2013. Han somnade i baksätet på en bil. En annan bils förare somnade också. Det sista Anin minns från trafikolyckan var att han sa “Nu dör jag”.

Han vaknade upp på sjukhuset efter att läkarna hade lagt in honom i konstgjord koma, där de första orden han fick höra från läkarna var “Anin, du är förlamad”. Han fick höra att han aldrig skulle kunna gå igen. Han vägrade att lyssna och förstå, innan han bröt ihop. Efter en veckas tårar bestämde han sig för att läkarna hade fel.

Idag publicerade L’Équipe en intervju med Anin, 28 månader senare. Han har inte velat göra så många sådana efter trafikolyckan, men när han sitter där med sina dreads och leende så känns han mer harmonisk än han någonsin har gjort tidigare.

29-åringen berättade bland annat att OGC Nice erbjöd honom ett nytt kontrakt efter olyckan, och att de samt Le Havre, en annan ex-klubb, har varit genuint närvarande under hela processen. Samtidigt frågar han sig om han verkligen är mindre lycklig nu.

– Vad är det att vara “lycklig”? Vi använder inte det rätta ordet. När jag var olycklig, så var jag ändå inte det. När du har principer, när du vet vad du vill, så har du en egen definition av ordet lycklig. Jag saknade bara små saker som skulle göra mig lycklig, men det blev alltid så. Det var människans natur, man vill alltid ha mer. Nu har jag allt som jag behöver, jag behöver inte jobba mot det. Det är konstigt, men jämfört med tidigare så andas jag nu. Om jag hade haft mina ben idag, om jag fortfarande kunde spela fotboll, så kanske jag hade varit galen. Det finns något bra av det jag har upplevt. Jag gör fler saker än innan olyckan. Jag är med min familj. Jag drar full nytta av att jag är med mina små brorsöner. När de är på soffan med mig så kan jag inte fly.

Typ: Anin tog sig igenom en depression, bara för att ett halvår senare hamna i en trafikolycka. Drygt två år senare jobbar han fortfarande mot att inte behöva leva resten av livet i en rullstol. 

@jonas_hansson