Något som fick bland andra signaturen Kerstin att undra om hon skulle gå i försvarsställning. En fråga som man får betrakta som i alla fall förtjusande uppriktig. Och kanske befogad.
Men det pratas ju en hel del om hur Arsenal värvar, inte minst har det pratats nu mot slutet av det senaste transferfönstret. Det sägs att Arsenal värvar fel, Arsenal värvar för lite.
Så jag tänkte försöka reda ut begreppen. Vad är det egentligen Arsenal gör och varför? Vad är det speciella med vad de gör? Och vilka är fördelarna och nackdelarna med det?
Med andra ord – hur fungerar det och vad om något kan göras bättre? Och hur ska vi egentligen förstå vad det är som görs?
Se det som ett uppriktigt och ärligt försök att förstå mer, inte minst för min egen del. Det finns inte en gnutta illvilja i mina motiv, trots att jag är något så förfärligt som en röd djävul.
…………………………………………………
Jag har tagit en hel del inspiration och inte minst det mesta av basfaktan från denna utmärkta artikel på den minst lika utmärkta bloggen The Swiss Ramble – som bidrar med många vettiga perspektiv på fotbollens ekonomi.
Däremot gör jag delvis andra tolkningar av materialet och en liten annan värdering av styrkan i Arsenals policy.
Siffrorna är de senast tillgängliga, med andra ord från säsongen 2009/10. Sedan dess har naturligtvis Man Citys transfer- och lönestatistik skjutit ytterligare i höjden, men för övriga klubbar förblir statistiken jämförbar.
…………………………………………………
ARSENALS TRANSFER- OCH LÖNEPOLICY
Genomgående kan man säga att en klubbs verktyg att underhålla och utveckla sin spelartrupp består av i princip två verktyg – en transferpolicy och en lönepolicy – där båda dessa måste balanseras inom ramen för en gemensam budget.
En klubb kan oftast välja mellan att lägga mycket pengar på att köpa spelare (en hög transferbudget) eller att lägga större delen av pengarna på att kunna betala höga löner. Två klubbar – Chelsea och Man City – lever i nuläget i en annan finansiell värld och kan därför ha både en hög transferpolicy och en hög lönepolicy. Övriga klubbar måste däremot hitta en balans mellan å ena sidan transfers och å andra sidan spelarlöner.
Det är fullständigt glasklart att Arsenal i den här balansgången har gjort ett annat val än i stort sett alla sina konkurrenter. Sedan 2005/06 är Arsenal den enda klubben på Premier Leagues övre halva som tjänat pengar på att köpa och sälja spelare – med andra ord, de har ett positivt transfernetto. Och med undantag för Man Utd (som ändå har spenderat £45m mer) så har Arsenal med ett överskott om £28m ett transfernetto som är minst £100m (!) bättre än alla sina konkurrenter: Chelsea (-£94m), Liverpool (-£84m), Tottenham (-£92m), Aston Villa (-£90m) och Man City (-£236m).
Arsenal spenderar alltså väsentligt mycket mindre på transfers än sina närmaste rivaler. Och det är ett högst medvetet ställningstagande av Arsene Wenger och Arsenals ledning. Wenger har öppet konstaterat att Arsenal inte har råd att följa en policy med både höga transfers och höga löner. Och i den balansgången har alltså Arsenal betonat lönebudgeten framför transferbudgeten.
Arsenals policy – löner före transfers – förtydligas av Arsenals VD Ivan Gazidis: ”We believe transfer spending is the last resort. That’s a sensible view to have. Re-signing players is a far more efficient system”. Arsenals transfer- och lönepolicy går med andra ord mer ut på att behålla spelare snarare än att värva dem.
Arsenals ordförande Peter Hill-Wood beskrev förlängningen av 17 first team-spelares kontrakt som ”the best means of protecting the value of one of our most important assets”. Det betyder, i konkreta termer, att dessa spelare erbjöds förbättrade kontraktsvillkor, vilket klubbens rapporter också bekräftar.
Detta betyder att Arsenal arbetar med en hög lönebudget. En av Arsenals direktörer, Danny Fizman, beskriver Arsenals lönebudget som ”very similar to Manchester United’s and substantially above Liverpool’s. It’s substantially below Chelsea’s, but that is expected”. Arsenals årliga lönekostnad uppgår till £104m (en ökning med 60% under de senaste fem åren) att jämföra med den totala lönekostnaden i klubbar som Tottenham (£59m), Aston Villa (£61m) och Everton (£49m). Chelseas beräknade lönekostnad är runt £150m och Man Citys lönekostnad har nu rimligtvis nått samma nivå.
Den slutsats man kan dra är alltså att Arsenal medvetet gör ett annat val mellan transfers och löner än sina konkurrenter. Tottenham, Aston Villa och Liverpool har tvärtemot Arsenal valt att lägga vikten vid en relativt hög transferbudget. Chelsea och Man City har i praktiken inte behövt bekymra sig med sådana val. Inte Everton heller, men av en helt annan anledning. Man Utd är den klubb vars balansgång mest liknar Arsenals, men där drar sig heller inte Man Utd för att också göra fler ”större” värvningar (man har t ex gjort dubbelt så många värvningar över £10m sedan 2005/06).
Men det speciella med Arsenal består inte nödvändigtvis i hur man hanterat denna balansgång, utan i hur klubben har konstruerat sin lönestruktur och sin ungdomsfilosofi.
…………………………………………………
ARSENALS LÖNESTRUKTUR OCH UNGDOMSFILOSOFI
Arsenals lönestruktur är unik på så vis att den i princip är solidarisk eller i alla fall jämlik. Toppspelarna tjänar förhållandevis lite jämfört med vad andra klubbar betalar men resten av truppen är å andra sidan relativt välbetald. En effekt av det är att majoriteten av spelarna är tillfreds med livet i klubben, men också att det blir svårt att göra sig av med spelare då deras löner är för högt satta i förhållande till deras värde.
En annan unik aspekt av Arsenals lönestruktur är dess fördelning. En stor andel av Arsenals lönebudget går till ungdomarna, som är avsevärt bättre avlönade i Arsenal än vad de är i andra klubbar. Som ett exempel sades det att Aaron Ramsey erbjöds en årslön på £850k av Arsenal jämfört med £350k av Man Utd. Finansiellt är det klokt av Arsenal att på så vis knyta spelarna närmare klubben med avseende på framtida transferbelopp och att spelarna är välbetalda uppmuntrar en viss lojalitet, men det betyder även att det finns mindre pengar tillgängliga att uppgradera förstalaget.
För att kunna underhålla ett system med positiva transfernetton och en hög lönebudget så har Arsenal och Arsene Wenger upprättat en tydlig ungdomsfilosofi uppbackad av ett globalt scoutingnätverk. Ungdomsfilosofin är tydlig och förklaras av Wenger: ”The club’s strategy is to favour the policy of youngsters ahead of stars and to count on the collective quality of our game”. Unga spelare lockas till klubben tack vare relativt höga löner och, tack vare den uttalade ungdomsfilosofin, löften om speltid. För klubben är det också en sund finansiell strategi, man kan spendera mindre på fler spelare – några blir tillräckligt bra och stannar kvar samtidigt som de spelare som lämnar kan säljas med vinst.
…………………………………………………
ÄR ARSENALS POLICY FÖRNUFTIG?
Ja, the Swiss Ramble skulle nog svara ja på den frågan, så Arsenalsupporter han är. Och det har han goda skäl att göra. Jag skulle ändå vilja gräva djupare i den frågan genom att skilja på olika former av förnuft.
Är den sportsligt förnuftig?
Frågan kan besvaras utifrån två utgångspunkter: Medför policyn att Arsenal får de spelare de önskar? – samt leder policyn till önskade sportsliga resultat? I det första avseendet måste svaret vara ja, Arsenal får onekligen in de spelare de önskar. Klubbens konservativa lönestruktur gör att de får svårt att attrahera absoluta världsklasspelare (och för all del att behålla dem), men det är heller inte de spelarna som Arsenal försöker värva.
Den andra utgångspunkten beror helt och hållet på vad som är den sportsliga ambitionen. Om man jämför med konkurrenter som Tottenham, Aston Villa, Everton, Man City och till viss del Liverpool så har Arsenal varit makalöst framgångsrika – och dessa klubbar (Man City möjligtvis undantagna) hade möjligen uppnått högre sportsliga resultat om de i större utsträckning följt Arsenals policy med låga transfers, högre löner och ungdomsutveckling.
Är ambitionen å andra sidan att vinna titlar så måste kanske svaret bli ett annat. Det är sant att man arbetar under helt andra finansiella förutsättningar än Chelsea (numer också Man City) men man arbetar under liknande finansiella förutsättningar som Man Utd som ändå har vunnit tre ligatitlar och en Champions League-titel under aktuell tidsperiod. Kanske skulle Arsenal tjäna på att närma sig Man Utds balans mellan transfers och löner, som ändå inte är så förfärligt olik Arsenals?!
Är den ekonomiskt förnuftig?
Ja, Arsenals policy är definitivt ekonomiskt förnuftig i avseendet att den i praktiken säkerställer att klubben inte hamnar på finansiellt obestånd. Är den emellertid ekonomiskt förnuftig i avseendet att klubben vinner ekonomiska fördelar i sådan utsträckning att det kan ursäkta frånvaro av sportsliga framgångar? Nja. Skälet är att transferkostnader utgör en så relativt liten del av den årliga totalkostnaden för transfers och löner. Att spara in på det gör med andra ord ingen större finansiell skillnad.
Arsenal har ett årligt transferöverskott om £7m under den aktuella tidsperioden och årliga lönekostnader om £104m, vilket ger en årlig totalkostnad om £97m. Lönekostnadernas andel i Arsenal är alltså 107%. Man Utds årliga totalkostnad är £108m (årligt transfernetto om -£4,25m och en årlig lönekostnad om £104m), och lönernas andel utgör 96%. I den ändå relativt lilla årliga skillnaden ingår alltså att Man Utd gjort dubbelt så många ”stora” värvningar, alltså värvningar över £10m, och med tydliga skillnader i sportslig framgång. Sett ur det perspektivet kan det snarare finnas skäl att beskriva Arsenals policy som ”penny-wise and pound-foolish”.
Är den ideologiskt förnuftig?
Det är här frågan börjar bli ordentligt spännande, för jag ser Arsenals lönepolicy och ungdomsfilosofi som centrala byggstenar i vad som framför allt för Arsene Wenger är ett fotbollsideologiskt projekt. I hans egna ord: “My priority will always be to keep the players I already have, because above all I believe in the virtues of teamwork. I want to have success by building a team with a style, a know-how, a culture of play specific to the club”. Jag tror att Wenger ser som sitt stora projekt att skapa ett Englands Barcelona eller Ajax, och i det avseendet så är naturligtvis Arsenals policy fullständigt ideologiskt förnuftig.
Det är möjligt att det är en god ideologi och att resultaten av den om 5, 10, 20 eller 100 år kommer ses som en milstolpe i engelsk fotboll. Skulle dessutom Wengers vision realiseras så finns det naturligtvis också ett stort sportsligt förnuft i den, och på ungdomsnivå ser vi tendenser till det. Men frågan är om inte Wenger i sitt projekt är till och med mer ideologiskt renlärig än de klubbar som rimligtvis är hans förebilder (Barcelona och Ajax), som trots allt är klubbar som spenderar stort när de anser sig behöva det. I så fall är risken att ideologiskt förnuft förbytts till ideologisk fundamentalism.
Huruvida den är ideologiskt förnuftig beror också på utsträckningen i vilken Arsenals olika intressenter – ägare, ledning, spelare och fans – är införstådda och överens med det övergripande ideologiska projektet och de ”kostnader” det medför. Det är också en förutsättning för visionens långsiktiga hållbarhet, för att den ska leva vidare även efter det att Wenger lämnat posten som Arsenals manager.
…………………………………………………
Och på ett liknande tema, fast mer generellt om de nya ”home grown”-reglerna så diskuterar The Guardians David Conn dem och dess betydelse för unga engelska spelare närmare i den här krönikan:
https://www.guardian.co.uk/football/david-conn-inside-sport-blog/2010/sep/01/25-man-squads-premier-league
…………………………………………………
Samtliga Premier Leagues 25-mannatrupper som lämnades in i går hittar ni på Telegraphs sida:
https://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/premier-league/7976256/Premier-League-25-man-squad-lists.html
Jonathan Woodgate utlämnad från Tottenhams trupp och Owen Hargreaves med i Man Utds trupp är kanske de största punkterna.
Liverpool och Aston Villa registrerade trupper med färre spelare än det tillåtna antalet. Båda lagen har däremot flera spelare under 21 år som fyller upp respektive trupp.
…………………………………………………
Jag hoppas läsningen idag var givande, även om ni inte håller med om allt, eller ens något, jag skriver.
Imorgon en härlig gästblogg om Don Revie!
Till dess…
Be Champions!!