Försäsongen och säsongsinledningen har präglats av ihärdiga rykten att den indiske affärsmannen Ahsan Ali Syed planerade köpa Blackburn Rovers för £300m.
Affären har ännu inte hunnit genomföras, och det är väl inte helt självklart att den kommer att genomföras, men en sak som rent juridiskt komplicerar affären är att en majoritet av klubben ägs av en stiftelse, Trustees of Jack Walker.
Syed uttalade sina ambitioner i en intervju med The Guardian:
”There’s huge potential. We need to be more innovative. If you go back in history United and Real Madrid started somewhere. They did not start as giants. The first step is to maintain Premier League status, enhance the capabilities of the academy, see if there lies potential to increase the seating of the stadium, help Big Sam with the transfer budget and to market the club rightly in other parts of the world, specifically in India, the far east and Middle East.”
Prat om Real Madrid på Ewood Park är naturligtvis vackert, men Blackburns fans skulle nog låta sig nöja med att återigen få uppleva något som liknar perioden under Jack Walker på 1990-talet.
…………………………………………………
THE JACK WALKER REVOLUTION – ARTE ET LABORE, ET CASH
Blackburn gjorde en väldigt dålig säsong 1990/91 när de slutade på 19:e plats i gamla Second Division. Den sommaren tog däremot Jack Walker över klubben efter att han sålt sitt familjeföretag till British Steel för £360m och det skulle visa sig vara en milstolpe i klubbens historia.
Walkers första aktion var att sparka managern Don Mackay och ersätta denne med Kevin Dalglish, som hade lämnat Liverpool ett par månader tidigare efter att ha vunnit fem stora titlar under sina sex år med Liverpool.
Dalglish första match vid rodret slutade 5-2 mot Plymouth och den nye managern gavs en generös transferbudget i syfte att bygga ett lag kapabelt för uppflyttning. In kom Alan Wright från Blackpool och Colin Hendry från Man City innan Evertons Mike Newell värvades för engelsk fotbolls första sjusiffriga transfersumma.
Vid jul befann sig Blackburn på tredje plats, men en skada på Newell ledde fram till sex raka förluster, vilket resulterade att klubben föll bort från playoff-platserna. Men med en 3-1-vinst mot Plymouth i säsongens sista match lyckades man i sista stund kvalificera sig för playoff-spelet.
Efter att tre tidigare playoff-spel slutat med förlust, så visade det sig vara fjärde gången gillt för Blackburn. En semifinalvinst över Derby säkrade en plats i finalen mot Leicester. Newells enda mål visade sig vara tillräckligt och Blackburn säkrade en plats i den allra första upplagan av Premier League 1992/93.
Blackburn fortsatte skapa rubriker under sommaren när man för en engelsk rekordsumma om £3,5m värvade den då 22-årige Alan Shearer från Southampton. Inför säsongen värvades också Graeme Le Saux från Chelsea, Stuart Ripley från Middlesbrough och Kevin Gallacher från Coventry för stora pengar.
Walkers satsning belönades med en imponerande fjärdeplats under deras första säsong i högsta divisionen på 26 år. Till nästa säsong värvades David Batty från Leeds och målvakten Tim Flowers från Southampton och Blackburn slutade tvåa 1993/94, deras högsta ligaposition på nästan 80 år.
Därefter krossade Blackburn det engelska transferrekordet ännu en gång när man betalade Norwich £5m för den 21-årige Chris Sutton. Tillsammans med Shearer bildade denne ett fruktat anfallspar kallat ”SAS”.
Få trodde att någon klubb skulle kunna förhindra en tredje rak ligatitel för Man Utd, men de regerande mästarna befann sig i en mäktig kamp med Blackburn från början till slut. Två kontroversiella förluster för Blackburn – 2-4 på Ewood Park och 0-1 på Old Trafford – såg ut att ha gett Man Utd övertaget. Och när Blackburn förlorade med 1-2 på Anfield i den sista omgången så såg det ut som om man kastat bort sina titelchanser. Men Man Utd klarade bara 1-1 borta mot West Ham och för första gången sedan 1914 hade Blackburn vunnit den engelska ligan. Jack Walkers dröm hade besannats, Blackburn hade gått från bottenlag i andra divisionen till engelska mästare inom fem år från det att han köpte klubben.
Till nästa säsong tog Ray Harford över som manager, i och med att Kenny Dalglish flyttades upp till Director of Football. Men Blackburn gjorde en dålig start på säsongen och hade det även tufft i Champions League där man slutade sist i gruppen. Säsongen överskuggades av ett bråk på planen mellan Le Saux och Batty i en match mot Spartak Moskva. Och trots att Alan Shearer för tredje säsongen i rad gjorde över 30 ligamål så slutade Blackburn sjua och missade därmed även spel i UEFA-cupen.
Shearer såldes efter 1995/96 års säsong till sin hemstads klubb Newcastle för vad som då var ett transfervärldsrekord, £15m. Det här sågs av Blackburns fans som det första steget i uppbrytandet av mästarlaget. Ännu en dålig säsongsstart 1996/97 innebar att Harford fick lämna managerposten och Blackburn slutade säsongen på 13:e plats.
I december 1996 annonserades det att Sven-Göran Eriksson skulle ta över klubben under sommaren. Eriksson hade signerat ett bindande kontrakt med den innebörden. När det blev dags så ändrade sig däremot Eriksson och valde att stanna kvar i Italien där han sedemera blev manager för Lazio. Roy Hodgson utsågs då till manager för Blackburn och klubben lyckades under dennes första säsong kvalificera sig till UEFA-cupen.
Men Hodgsons stora värvningar misslyckades, Martin Dahlin och £7,5m-värvningen Kevin Davies lyckades sällan hitta målet. Hodgon sparkades i december 1998 då Blackburn befann sig inblandat i bottenstriden.
Man Utds respekterade assisterande manager Brian Kidd tog över klubben men han lyckades inte rädda Blackburn från nedflyttning. Det bekräftades ironiskt nog att Blackburn skulle åka ur i en 0-0-match mot just Man Utd, och Blackburn blev den första och naturligtvis hittills enda Premier League-mästaren att också bli nedflyttad.
Jack Walkers revolution som inleddes vid 1990-talets början tog lika tvärt slut vid 1990-talets slut. Men det var onekligen en resa som förgyllde inte bara Blackburn Rovers utan engelsk fotboll i stort under ett helt årtionde.
:::
The Team That Jack Walker Built – Pt1
The Team That Jack Walker Built – Pt2
The Team That Jack Walker Built – Pt3
…………………………………………………
NYHETER
Arsenals rekordvinst medför ingen förändring i klubbens transfer- och lönepolicy.
Naturligtvis – policyn är ideologisk, inte ekonomisk.
Roy Hodgson slår tillbaka mot Sir Alex Fergusons påstådda påstående att Fernando Torres fuskar.
Naturligtvis – har man precis förlorat ett derby mot Man Utd och åkt ur Ligacupen mot ett League 2-lag så finns det få saker som kan vinna tillbaka fansen som lite siege mentality mot Den Store Fienden.
Roberto Mancini menar att Chelsea är Premier Leagues bästa lag eftersom de jobbat tillsammans i flera år, och att Man City därför inte kan vinna ligan.
Naturligtvis – då har ju inte han gjort något fel när Man City inte vinner ligan.
…………………………………………………
MAGNIFICENT SEVEN – “Engelsk fotbolls stora orättvisor”
Återigen en lista, den här gången på stora orättvisor i engelsk fotboll. Inte en rankinglista och inte en uttömmande lista. Bara sju enligt mig särskilt intressanta exempel.
:::
Arsenal skaffar sig – för man vann det definitivt inte – uppflyttning till högsta divisionen (på Tottenhams bekostnad)
Arsenals fans kanske inte alltid är nöjda med hur laget presterar nu för tiden, men de kan i alla fall vara trygga med hur klubbens pengar används. Under tidigt 1900-tal var så däremot inte fallet. Deras ordförande var en konservativ parlamentariker vid namn Sir Henry Norris, en självutnämnd ”allas vän” som i realiteten endast var sin egen vän. Han använde inte bara klubbens pengar för att finansiera sin privatchaufför, han sålde även lagets buss och stoppade pengarna i egen ficka.
Men Norris var för all del inte bara till skada för Arsenal, klubben tjänade också ibland på hans metoder. Det sägs att han erbjöd stora, och olagliga, finansiella incitament för att locka Herbert Chapman från Huddersfield och Sunderlands målskytt Charlie Buchan till klubben. Och givet den framgång som följde på deras ankomst så var det naturligtvis bra business.
Det var emellertid ingenting mot vad han lyckades åstadkomma för klubben 1918. Fotbollen i England gjorde ett uppehåll under första världskriget, och Arsenal hade slutat femma i andra divisionen, men när ligaspelet återupptogs så spelade man helt plötsligt i högsta ligan. Norris hade dragit nytta av ligans expansion från 20 till 22 lag. Det förväntades, givet hur man hanterat tidigare ligaexpansioner, att de två bottenlagen i Division 1 (Chelsea och Tottenham) skulle stanna kvar samtidigt som de två topplagen i Division 2 (Derby och Preston) skulle gå upp. Derbys och Prestons platser i högstaligan var garanterade, men de två andra platserna visade det sig bli huggsexa om.
Norris argumenterade för att Spurs förtjänade att flyttas ned givet deras ligaposition, men att Chelsea däremot inte gjorde det då Man Utd hade befunnit sig på nedflyttningsplats om inte för en uppgjord match mot Liverpool 1915. Genom att argumentera till Chelseas favör, men utan att förespråka nedflyttning för Liverpool och Man Utd, så vann Norris poäng med ligakommittén. Andra medlemmar imponerades av hans kontakter. Så när kommittén skulle rösta så fick Arsenal fler röster än Tottenham, Wolves och Barnsley – som alla hade slutat 1914/15:s säsong högre upp än Arsenal. Där förekom starka anklagelser om mutor, men inget har bevisats. Arsenal har därefter aldrig flyttats ned från den högsta divisionen.
:::
Terry Fenwick smutsar ned Diego Maradonas goda namn
Under sommarens VM så ältades återigen i engelsk press Maradonas Guds Hand-mål mot England i VM 1986. Att det inträffade för 24 år sedan är tydligen inte skäl nog att gå vidare. Hur som helst, om domaren i den där ökända kvartsfinalen, Ali Bin Nasser, hade gjort sitt jobb så hade vi idag inte pratat om något fuskmål.
Efter åtta minuter av matchen så bensaxtacklade Terry Fenwick Maradona från sidan, med båda benen högt ovanför marken. Han varnades för det vilket väl kanske var okej med tanke på att matchen precis startat, även om Uruguays Batista utvisats direkt efter 56 sekunder för en liknande tackling. Maradona ägnade resten av halvleken åt att springa ringar runt Fenwick, då och då svärandes i hans öron.
Precis innan halvtid fick Fenwick ett hjärnsläpp och han slängde upp armen i Maradonas ansikte, när bollen över huvud taget inte var i närheten. Det var ett solklart andra gult kort, om inte ett direkt rött, men domaren friade helt skandalöst. Den engelske expertkommentatorn Jimmy Hill menade häpnadsväckande nog att Maradona simulerade för att vinna sympati.
Man kan naturligtvis påstå att Argentina, som redan var tämligen överlägsna ett England med elva man, lättare hade kunnat klara av ett England med tio man utan att ta till smutsiga trick. Skönheten i Maradonas andra mål skulle emellertid förbli obefläckad, eftersom Fenwick då lika gärna hade kunnat befinna sig vid sidan av planen ändå.
Så, genom att inte bli utvisad, så lyckades Fenwick med grundläggande orsak och verkan, om än oreflekterat, smutsa ned namnet på den störste lille fotbollsspelare världen någonsin skådat. Det är en orättvisa. Och vad alla gnäller på är en liten handboll?
:::
Chelsea slås ut ur Champions League tack vare ”Barcelonas bäste spelare” – domaren
Efter att den första matchen på Camp Nou slutat 0-0 så skulle den andra semifinalen i Champions League 2008/09 mellan Chelsea och Barcelona avgöras på Stamford Bridge. Redan det första mötet hade präglats av tufft spel och dålig stämning mellan klubbar och spelare. Men returmötet skulle visa sig bli rent farsartat.
Chelsea, genom Mikael Essien, gjorde ett tidigt mål och tog ledningen i dubbelmötet. Man kontrollerade därefter matchen fullständigt och gav ett enformigt och uddlöst Barcelona ingen chans att komma ens i närheten av målet. Under andra halvlek var det bara en fråga om när Chelsea skulle sätta dit det avgörande andra målet.
Chelsea huffed and Chelsea puffed, men den norske domaren Tom Henning Ovrebo never blew the house down. Två tämligen klara fällningar i straffområdet och en fullständigt absurt tydlig hands borde ha renderat i tre straffsparkar för Chelsea. Ingen utdömdes. Med matchens näst sista spark lyckades Iniesta kvittera Chelseas ledning och ge Barcelona fördelen av gjorda bortamål. Matchens sista spark stod Chelsea för. Samuel Eto’o blockerar det framgångsrikt med armen, i det egna straffområdet. Ingen straff.
”Fucking disgrace!”
:::
Robert Maxwell tillåts ta över Derby, vilket innebär dödsstöten för Oxford United
Fotbollen fortsätter existera trots de människor som styr den, inte tack vare dem. 2002 tillfrågades tre anonyma FA-byråkrater att avgöra huruvida Wimbledon FC skulle tillåtas flytta till Milton Keynes. ”The balancing exercise has not been an easy one to perform”, menade de, vilket förklarar varför de inte hittade någon balans alls utan lät kommersiella intressen döda en klubb som funnits sedan 1911.
Det är engelsk fotbolls mest skamliga beslut, men det är knappast så att det var första gången som engelsk fotbolls styrande elit böjde sig bekvämt framlänges för att tillfredsställa dess sugar daddys.
Robert Maxwell hade räddat Oxford United från att gå i konkurs 1982, men den långsiktiga kostnaden för klubben skulle visa sig bli väldigt hög. Efter att ha försökt men misslyckats med att driva igenom en fusion med Reading och bilda ”Thames Valley Royals” så hotade Maxwell i rent raseri att helt sonika lägga ned Oxford. Han förverkligade inte hotet, men enbart tack vare att klubben då befann sig i en period av oöverträffad framgång – man spelade i Division 1 och vann även Ligacupen 1986.
Oxford relegerades 1988, men man befann sig fortfarande i hyfsat skick. De hade precis anställt Mark Lawrenson som manager och med Dean Saunders som målspruta så hade man inlett säsongen bra och hade goda förhoppningar att återvända till högsta divisionen. Men där hägrade ett problem, Maxwell hade större ambitioner än vad Oxford kunde erbjuda och han köpte därför Derby County, efter att redan ha försökt köpa Man Utd.
För att kringgå ligans regler för klubbägarskap så avgick han som ordförande för Oxford och installerade sin son Kevin på posten. Fem månader senare såldes Oxfords stjärna Dean Saunders av Kevin till pappa Robert i Derby. Mark Lawrenson fick sparken när han klagade.
Men det var bara början på misären. Efter Maxwells död 1991 så uppdagades hans pensionsbedrägeri och Oxford förklarades insolvent. Två decennier av finansiell härdsmälta följde och 2006 ramlade klubben ut ur The Football League. Man är nu en av endast två nonleague-klubbar som har vunnit en stor titel – Wimbledon, som lever vidare som AFC Wimbledon är den andra.
:::
1953 års FA-cupfinal benämns ”The Stanley Matthews Final”
Det var ett mediapåstående precis så pretentiöst och performativt man kan tänka sig efter 1953 års final i FA-cupen: “This final will go into history as the Matthews match!”. Och sett till ytan så är det inget märkligt med det. Stanley Matthews, landets mest populäre spelare, hade äntligen vunnit en FA-cup vid en mogen ålder av 38 år. Blackpool hade legat under med 1-3 mot Bolton med 22 minuter kvar av matchen, men vänt och vunnit med 4-3. Matthews hade varit briljant på sin högerkant och spelat fram till det avgörande målet. Så, The Stanley Matthews Final!
Men, det var ju inte riktigt det. Därför att Blackpools verklige hjälte den dagen hette Stan Mortensen. Han gjorde tre mål, den ende som någonsin gjort det i en FA-cupfinal på Wembley, bland annat kvitteringen med en stenhård frispark med bara någon minut kvar att spela. Matthews å sin sida, blev farlig först när Boltons Eric Bell allvarligt skadade sitt knä och, vid en tid när byten ännu inte var tillåtna, fick hoppa omkring som en skadeskjuten kyckling.
Det vore naturligtvis småaktigt att förneka Matthews dennes plats i den engelska fotbollshistorien. Men det är ju inte det man gör, hans legend var ändå sedan länge säkrad. Mortensen å andra sidan har aldrig fått den ära han kanske förtjänade för prestationen. När han dog 1991 så var det stående skämtet att hans begravning skulle bli känd som The Stanley Matthews Funeral.
:::
Ett Everton som tagit tidigt sommarlov skickar ner Norwich
Tabellen ljuger naturligtvis aldrig och Norwich nedflyttning från Division 1 1985 var till stor deras eget fel. Efter att ha vunnit Ligacupen i mars så förlorade man åtta av nio matcher. Men efter att ha avslutat säsongen med en seger borta mot Chelsea så låg de åtta poäng före Coventry, som hade tre matcher kvar att spela, och hade nog goda skäl att tro att saken var biff. Särskilt som Coventrys sista match för säsongen var mot nyss krönta mästarna Everton, som kört över allt motstånd under säsongen.
Coventry befann sig emellertid halvvägs genom sin 32 år långa vistelse i den engelska högsta divisionen, och man hade blivit tämligen bra på det där med att undvika nedflyttning. I behov av tre raka segrar så vann de först med 1-0 mot bottenlaget Stoke och därefter igen mot mittenlaget Luton. Men mästarna skulle rimligtvis bli för svåra.
Men ödet ville annorlunda. Efter att inom loppet av nio dagar ha vunnit Cupvinnarcupen, ha förlorat FA-cupfinalen och ha slagit Liverpool så var Evertons säsong i praktiken över. Med huvudena redan någon annanstans så blev Howard Kendalls mannar krossade av Coventry med 1-4. Norwich åkte ur. Från Coventrys perspektiv så var det alla upphämtningars moder. Från Norwichs perspektiv så var det svårt att känna att gudarna inte konspirerat mot dem.
:::
Den kollektiva bestraffningen av samtliga engelska klubbar för Liverpools fans agerande vid Heysel-katastrofen
En timme innan finalen i Europacupen mellan Juventus och Liverpool den 29 maj 1985 skulle starta så bröt sig en stor grupp av Liverpools fans igenom ett stängsel som separerade dem från Juventus fans. Juventus fans flydde baklänges från hotet men stoppades av en betongvägg. Fansen klämdes mot väggen – 39 dog, 32 av dem Juventusfans och ytterligare 600 skadades. Det betraktades som ”the darkest hour in the history of the UEFA competitions”.
Den första officiella versionen lade all skuld på Liverpools fans. Senare utredningar skulle också skuldbelägga såväl polis som fotbollsansvariga. Men UEFA beslutade, efter politiska påtryckningar från Margaret Thatcher – som mer generellt ville ta itu med den engelska huliganproblematiken – att utesluta samtliga engelska klubbar från europeiskt cupspel i minst fem år, och Liverpool i ytterligare ett år.
Det var alltså ett för idrotten makalöst fall av kollektiv bestraffning. Klubbar och fans som inte haft något med situationen att göra fick se sig bestraffade för vad en klubbs fans tog sig för och för olika fotbollsmyndigheters ovilja att ta på sig ansvaret för katastrofen. Sammantaget bestraffades hela 20 engelska klubbar och fans för något de inte haft något med att göra när de kvalificerade sig för europeiskt cupspel men inte fick delta. Everton drabbades kanske mest, med sitt genom tiderna bästa lag missade de chansen att få spela i två Europacuper, en Cupvinnarcup och en UEFA-cup. Arsenal missade en Europacup och fyra UEFA-cuper. Man Utd och Tottenham missade fyra europeiska kampanjer vardera.
Men grymmast var det kanske ändå för Norwich som åkte ur högsta ligan 1984/85 så snöpligt. Trösten var att man ändå vunnit Ligacupen och skulle få spela i Europa nästa säsong. Icke!
…………………………………………………
DAGENS MATCHER
13:45 – (PL) Man City vs Chelsea
16:00 – (PL) Arsenal vs West Brom
16:00 – (PL) Birmingham vs Wigan
16:00 – (PL) Blackpool vs Blackburn
16:00 – (PL) Fulham vs Everton
16:00 – (PL) Liverpool vs Sunderland
16:00 – (PL) West Ham vs Tottenham
…………………………………………………
Just det. Det kommer ju efterlysningar hela tiden på det här med Veckans fråga. Jag brukar glömma bort det och de gånger jag kommer ihåg det så brister kreativiteten.
Jag skulle ju bli glad och lycklig om ni kära läsare hade lust att tänka ut smarta veckofrågor och maila dem till mig så tar jag med dem i bloggen i tur och ordning.
Jag är säker på att rätt många av er är bättre på sådana tankenötter än vad jag är.
…………………………………………………
Söndagens blogg kommer som utlovat fokusera på Newcastle, med en jämförelse mellan nutid och 1990-talets ”Keegan Years”.
Idag har jag bloggat tämligen exakt en månad, vilket motsvarar en sjättedel av mitt provspel för Fotbollskanalen FC. Alltså är det väl ett gott läge att fråga er läsare vad ni tycker så här långt om bloggen, vad som varit bra och hur den kan förbättras?
Att väva in mer utav andra PL-klubbar än bara topplagen är en feedback som är mottagen, dagens blogg är en frukt av den. Men i övrigt? Kommentera eller maila.
Jag har försökt hålla en balans mellan det mer lättsamma och det mer djupdykande. Har jag lyckats?
Do It To Me!! – och Be Champions!!