Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Icons: Bill Nicholson, Spurs 1958-1974

Det är en av mina förhoppningar med den här bloggen att då och då kunna erbjuda personporträtt av stora personligheter och karaktärer i den engelska fotbollshistorien.

Tottenhams William Edward Nicholson är onekligen en sådan karaktär.

Helst hade jag däremot sett att dessa personporträtt skrevs av de som håller på klubben som personen ifråga tillhör. Jag tror att det ger en långt bättre känsla för inte bara fakta, utan för den betydelse som personen ifråga haft för klubben och dess supportrar.

Men nu blev det inte så den här gången. Jag kan bara hoppas att jag på ett okej sätt lyckats förmedla Bill Nicholsons person och storhet bättre än vilket som helst uppslagsverk.

…………………………………………………

THE BILL NICHOLSON WAY

Sportens hjältar tenderar att omges med lättvindiga superlativer, men genuin och generell storhet förblir precis lika ovanligt i fotboll som i övriga delar av samhället. Men det kan inte finnas någon tvekan om att Bill Nicholson uppnådde storhet med Tottenham 1960/61.

Det var Nicholson som var arkitekten bakom ett lag så underhållande, så balanserat och så förbluffande vackert som något brittiskt lag i historien, en härlig blandning av sammet och stål som blev det första laget under 1900-talet att vinna The Double.

Men genom att ha uppnått denna storhet så tidigt i sin managerkarriär så hade också den buttre, eftertänksamme mannen från Yorkshire sett till att resten av hans tid skulle bli till en i slutänden frustrerande jakt på fotbollsperfektion.

Några av namnen från Tottenhams lag från 1961 tål att nämnas här, och det är närmast heliga namn för Spursfans från den tiden och för många Spursfans av idag: Brown, Baker, Henry, Blanchflower, Norman, Mackay, Jones, White, Smith, Allen och Dyson.

Alla av dessa var inte ”stora” spelare, av dessa elva spelare var det nog bara Danny Blanchflower och Danny Mackay, Cliff Jones och John White som kom i närheten av det omdömet.

Men Nicholsons bedrift bestod i att blanda individuella talanger till en magnifik helhet. Som en utmärkt bedömare av personlig karaktär och förmåga så värvade han briljant, han fick ut det bästa av spelare han redan hade tillgång till och han coachade dessa spelare på ett begåvat och sinnesrikt sätt. Kemin var den rätta och framgången följde på den.

Glamouren på White Hart Lane var något helt annat än Nicholsons uppväxt i Scarborough, där han växte upp mellan krigen som den näst yngste bland nio barn. Uppväxt under den stora depressionen så blev knapphet något som kännetecknade hans livsstil också under senare dagar när han tjänade goda pengar som en framgångsrik manager.

När hans spelare köpte fashionabla hus och lägenheter i norra London så stannade Nicholson kvar i sin blygsamma lägenhet i närheten av White Hart Lane. Detta hade däremot bara delvis att göra med hans enkla smak. Det kanske främsta skälet var hans fulla hängivelse till sitt arbete, som därmed låg så nära att han kunde sitta ända in på småtimmarna och klara av rutinfrågor som inte hanns med under dagens timmar.

När Nicholson lämnade skolan tog han jobb som tvättpojke och spelade fotboll för Scarborough Working Men’s Club. 1936 upptäcktes han av Tottenham och han flyttade söderut för att få erfarenhet med Spurs farmarklubb Northfleet innan han blev professionell spelare 1938.

Han gjorde imponerande framsteg och debuterade i andra divisionen som vänsterback den säsongen innan hans spelarkarriär fick ett brutalt stopp i och med det andra världskrigets utbrott.

Under kriget tjänstgjorde han i Durham Light Infantry där han huvudsakligen var stationerad i England – först som en infanteriinstruktör och därefter som fysikinstruktör. Under den här perioden gjorde han gästspel för lag som Middlesbrough, Sunderland, Newcastle och Darlington med flera.

Efter krigets slut spelade Nicholson först mittback för att därefter hitta sin permanenta position till höger på mittfältet. Han var en fundamentalt ospektakulär spelare – tuff, arbetsvillig och effektiv och hans spel var lika fritt från ytlig finess som hans livsstil i övrigt. Spelandes bredvid kaptenen Ronnie Burgess och precis framför den företagsamme Alf Ramsey så var Nicholson en central länk i det nyskapande ”push and run”-system som skapats av Arthur Rowe, Tottenhams manager vid den tiden.

1949/50 var han med i laget som vann den andra divisionen, och säsongen därpå blev Tottenham ligamästare för första gången i klubbens historia. Ovanlig personlig ära följde när han därefter fick göra debut för England och gjorde mål med sin första spark i matchen efter bara 19 sekunder. Skador, ålder och hård konkurrens gjorde att detta blev hans enda landskamp.

Under en tid när ärlighet var ett ledord så meddelade Nicholson Rowe 1954 att det var dags att byta ut honom i laget och han accepterade en erbjudan att bli en av klubbens coacher. Han hade då redan demonstrerat sin förmåga att förmedla sin förståelse för spelet, bland annat genom att arbeta med Cambridge Universitys lag.

1957 blev han assisterande manager till Jimmy Anderson, som hade ersatt den sjuklige Rowe, och ett år senare hjälpte han Englands förbundskapten Walter Winterbottom förbereda sitt lag för VM i Sverige.

Detta var däremot enbart preludier till hans karriärs viktigaste ögonblick, när han blev Tottenhams manager 1958. Han inledde sin bana med en otrolig 10-4-seger hemma mot Everton. Men Nicholson lät sig inte ryckas med i det, han såg att laget hade svagheter och den säsongen lyckades man med knapphet undvika nedflyttning från den högsta divisionen.

Inom kort hade han däremot fått ordning på laget, främst genom att få ut det absolut bästa av Danny Blanchflower – precis så vidlyftig och estetisk i sitt spel som Nicholson själv var opretentiös. Han skapade helt enkelt ett makalöst lag.

Som den måttfulle realist han var så var inte Nicholson den som fritt delade ut beröm. Det störde vissa att han också i sin mest framgångsrika stund, när man slagit Leicester på Wembley 1961 och vunnit The Double, var oförmögen att slappna av och njuta av stunden.

Han beklagade istället det faktum att Spurs, i en dålig match främst formad av en skada på Leicesters Len Chalmers, inte hade visat världen hur de verkligen kunde spela fotboll.

Samma sommar förstärkte han laget genom att köpa Jimmy Greaves från Milan och följande säsong försvarade man sin titel i FA-cupen genom att slå Burnley med 3-1 i finalen och nådde semifinalen i Europacupen där man föll kontroversiellt mot Benfica.

Efter att ha slutat trea i ligan den säsongen så blev man tvåa 1962/63 men framför allt så blev man genom att vinna Cupvinnarcupen det första brittiska laget att vinna en europeisk cuptitel.

Men den milstolpen i Spurs historia, 5-1-segern mot Atlético Madrid i Rotterdam, skulle visa sig vara zenit för Nicholsons lagbygge. Det splittrades, som alla stora lag till slut gör, även om det knappast gick att förutse att man så tragiskt skulle förlora John White till ett blixtnedslag. Nicholson fick ta tag i uppgiften att bygga ett nytt lag.

Han genomförde också denna uppgift framgångsrikt och upprätthöll Tottenhams tradition av attraktiv fotboll, där han ännu en gång visade prov på gott omdöme med några stora värvningar. Men efter att ha nått ända upp till toppen med sitt första lagbygge så var därifrån neråt den enda vägen att vandra.

Men med segrar i FA-cupen (1967), Ligacupen (1971 och 1973) och UEFA-cupen (1972) så var Tottenham knappast svältfödda jämfört med övriga klubbar; men Nicholson skulle inte igen leda ett ligavinnande lag och jämfört med hans första lag så framstod Tottenham nu som vanliga dödliga.

Kanske oundvikligen, inte minst med Nicholsons perspektiv av perfektionism, så blev han själv alltmer missnöjd med situationen. Något som förlusten i 1974 års UEFA-cupfinal inte förbättrade. Trots detta var det få som trodde att den pigge 55-åringen var på väg att avsäga sig sitt uppdrag. Men i september 1974, efter ett par undermåliga resultat, så var det just vad som hände.

Bill Nicholson reagerade däremot inte enbart på situationen i Tottenham utan på vad han uppfattade som en störande utveckling inom fotbollen. Han föraktade den tidens mer funktionalistiska spelstil, han förstod sig inte på den tidens nya spelarpersonligheter, den tilltagande kommersialiseringen inom fotbollen gjorde honom alltmer desillusionerad och kände en djup avsky för den tilltagande huliganismen inom fotbollen.

Även om både Tottenhams styrelse och spelare försökte övertyga honom om att stanna kvar på posten så sköttes hans avgång tämligen klumpigt. Han upprördes över att han inte fick utse sin efterträdare, han ville ha Blanchflower men styrelsen valde Terry Neill. Han tog en kort vila innan han spenderade ett år som rådgivare åt West Ham.

1975 var han dock tillbaka på White Hart Lane och fungerade som konsult till deras nye manager, Keith Burkinshaw. Han fortsatte att fylla den rollen för klubbens managers fram till 1991, när han utsågs till klubbens president.

Under en livstid närmast helt hängiven fotbollen så var Nicholson lyckligt lottad att ha sin fru Gracie som stöd, eller ”Darkie” som hon helst ville bli kallad, och som uppfostrade parets två döttrar.

Även om hans stränga yttre avslöjade lite av det, så menade flera av hans nära medarbetare att Nicholson ofta kämpade med de kostnader i det privata livet som hans arbetsliv orsakade.

Sådana diskussioner hör däremot familjelivet till. För de som älskar fotboll var Bill Nicholson en fantastisk manager, en av de största genom alla tider.

…………………………………………………

NYHETER

Överraskande nog så levererar faktiskt Daily Mail en rätt informativ artikel med anledning av Man Utds bokslut och senaste förlust.

Paul KelsoTelegraph kommenterar Man Utds ekonomi och ägarsituation något mer nyanserat och begåvat än några av hans kollegor i presskåren.

Intressant personporträtt av Mark Hughes, från Daily Mail.

:::

Liverpool står inför en spännande vecka. Om försäljningen av klubben till NESV inte går igenom senast på fredag så kommer klubben försättas i administration av banken, vilket innebär ett avdrag om nio poäng.

Under veckan så ska frågan tas upp i domstol huruvida affären kan godkännas och om Liverpools ordförande Martin Broughton har rätt att sälja klubben mot Hicks och Gilletts vilja.

Om domstolen svarar ja på den frågan, så uppfattar jag affären som i övrigt helt klar – och då får Liverpool nya ägare och behöver inte bekymra sig om något poängavdrag.

Om domstolen svarar nej på frågan, så är det helt plötsligt väldigt lite tid kvar fram till fredag att få igenom en affär som de nuvarande ägarna går med på – och i så fall så är administration och poängavdrag ett sannolikt scenario för Liverpool.

Liverpool skulle i så fall befinna sig på -3 poäng i tabellen inför nästa helgs Merseysidederby på Goodison Park.

Martin Broughton, Liverpools ordförande, beskriver ett sådant scenario som katastrofalt:

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/liverpool/8050767/Liverpool-takeover-Martin-Broughton-admits-nine-point-deduction-would-be-catastrophic.html

Och naturligtvis betyder detta att tidigare gissningslekar och uttalanden från bland andra Christian Purslow, Liverpools VD, om att ett poängavdrag inte skulle vara aktuellt alltså är helt felaktiga.

…………………………………………………

HELGENS MATCHER

Lördag:

13:15 – (L1) Brighton HA vs Bournemouth
16:00 – (L1) Sheffield Wednesday vs Leyton Orient
18:15 – (BS) Rushden & Diamonds vs Mansfield Town

Söndag:

17:15 – (BS) Fleetwood Town vs Cambridge Utd

Måndag:

20:45 – (L1) Swindon Town vs Bristol Rovers

Fulla ligaomgångar i League 1, League 2 och The Football Conference med andra ord. Samtliga matcher ovan finns tillgängliga på Bet365 eller annan stream (myp2p).

…………………………………………………

Jag hoppas framtiden kan bjuda på fler sådana här personporträtt – av managers, spelare, klubbledare, domare eller andra fotbollspersonligheter.

Hittills har vi gått igenom Bill Shankly, Sir Matt Busby, Herbert Chapman, Don Revie, Paul Gascoigne och så nu Bill Nicholson.

Det finns ju däremot väldigt många kvar – bara bland managers så har vi ju namn som Brian Clough, Sir Bobby Robson, Howard Kendall, Bertie Mee, Bob Paisley, Sir Alex Ferguson och Arsene Wenger med flera.

Men som sagt, helst ser jag ju gästbloggar om det. Så kom igen nu, var inte blyga eller fega.

Be Champions!!

Publicerad 2010-10-09 kl 12:21

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER