Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Ways and Means

Vilket drama på Stamford Bridge.

Aston Villa tog matchen till Chelsea och tog välförtjänt ledningen i början av andra halvlek.

I matchens slutminuter gav dock Chelsea prov på att de fortfarande besitter ett topplags kvaliteter när de med två snabba mål av först Didier Drogba och därefter John Terry vände på matchen.

Men kort därefter gav de även, inte för första gången i matchen, prov på vad som för tillfället saknas i laget – koncentration, beslutsamhet och defensiv kvalitet – när de lät Ciaran Clark nicka in en sen kvittering för Villa.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/premier-league/8233953/Chelsea-3-Aston-Villa-3-match-report.html

:::

Chelsea ligger nu femma (!) – en poäng back på platserna till nästa säsongs Champions League.

Och givet att Chelseas svacka nu är så långvarig att det inte längre lämpar sig att tala om en ”formdipp”, lagets strukturella brister och konkurrenternas styrka så är det en motiverad fråga att ställa hur hög risken är att de faktiskt missar CL-spel.

Jag tror inte den är helt obefintlig – och det skulle naturligtvis vara såväl sportslig som ekonomisk katastrof för klubben.

Matcherna internt mellan de fem lagen kommer vara oerhört avgörande för Chelseas framtid, samtidigt som de själva måste se till att bli långt mer stabila mot lagen under de fem topplagen.

Molineux på onsdag mot Wolves är en viktig start på det projektet.

:::

Fem saker som David Hytner tyckte att vi lärde oss från matchen:

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/jan/02/premier-league-chelsea-aston-villa

Just det där att Carlo Ancelotti fortfarande äger omklädningsrummet tycker jag är den viktigaste och mest betydelsefulla slutsatsen.

…………………………………………………

HANDSENS TEORI OCH PRAKTIK

Hands är något som väldigt ofta diskuteras här på bloggen i samband med matcher. Det är rätt uppenbart att det finns många olika uppfattningar om vad som är hands. Lika uppenbart är det att domarna själva bedömer hands tämligen inkonsekvent från gång till gång.

Rent teoretiskt, alltså enligt regelboken, är det inte så komplicerat när det är hands eller ej: [”Handling the ball involves a deliberate act of a player making contact with the ball with his hand or arm.”]

Regelboken förtydligar att domaren ska ta med i bedömningen huruvida handen rör sig i riktning mot bollen samt avståndet mellan handen och punkten där motståndaren slår bollen.

Regelboken betonar med andra ord spelarens avsikt.

:::

Men sådär funkar det ju inte alltid. Det får mig att fundera på vad vi kan kalla för handsens praktik – alltså hur domarna fattar dessa beslut i praktiken eller, med andra ord, hur de operationaliserar regelbokens definition.

Jag har följt fotboll i snart 30 år – min personliga förståelse av handsens praktik är följande, att domaren dömer straff på grund av hands utifrån ett eller flera av följande kriterier:

» Avsikt. Det här är i princip ”boll till hand”-kriteriet som regelboken tar upp, det måste vara medvetet och avsiktligt av spelaren att ta med hands för att domaren ska döma straff.

» Vårdslöshet. Men utöver ren avsikt så uppfattar jag också att domare kan döma straff för hands om de bedömer att ”förbrytaren” agerar vårdslöst, med andra ord har handen eller armen i en onaturlig eller oförsiktig position.

» Effekt. En tredje aspekt spelar som jag uppfattar det in i domarens bedömning, nämligen handsens effekt samt effekten av att domaren faktiskt dömer straff. Ju farligare situationen som handsen så att säga ”räddar” desto mer sannolikt blåser domaren straff. Det görs en form av omedveten kalkyl baserad på att domaren inte vill uppfattas ”ge lag en fördel”, alltså blåser han främst straff när fördelen av den ”förlorade” situationen är större än fördelen av en tilldömd straff.

Håller ni med – Vilka är era erfarenheter?

…………………………………………………

SOPIGT BESLUTSFATTANDE

Vid en diskussion inför gårdagens match om Aston Villas (obefintliga) kontringsspel så sa Peter S en sak som väckte mitt intresse: Att Gerard Houllier inte längre kör med snabba kontringar utan hellre vill skapa ett spel där bollen behålls inom laget.

Aston Villas adelsmärke under flera års tid har just varit snabba kontringar och de har spelare som är väldigt kompetenta på att utföra just den uppgiften. Så varför försöker man ens ändra på ett i grund och botten framgångsrikt koncept?

:::

Den normala synen på beslutsfattande är i grund och botten att det sker helt rationellt. Vi bedömer en situation, formulerar vad vi vill uppnå, identifierar och värderar ett antal tillgängliga handlingsalternativ och beslutar oss för det alternativ som leder till bäst måluppfyllelse.

Men inom organisationsteorin har den rationella beslutsmodellen sedan länge varit kritiserad och ifrågasatt. En alternativ och mer vanligt förekommande beslutsmodell sägs vara den så kallade Garbage Can Model (soptunnemodellen).

Enligt denna modell existerar Problem och Lösningar fritt och särkopplat från varandra. Försäljare av olika lösningar erbjuder sina tjänster till ”köpare” med olika former av problem. Kvaliteten på beslutet är avhängigt på hur väl problem och lösning i slutänden faktiskt passar ihop.

:::

Ett stort beslut för alla fotbollsklubbar är tillsättningen av en manager. Och i fotbollstermer kan ovanstående beslutsmodell naturligtvis förstås som att klubbar har ett problem, och managers är kringresande entreprenörer som erbjuder någon form av lösning.

Det perspektivet antyder naturligtvis att varje manager har sina specifika egenskaper. Sitt sätt att vilja spela fotboll, sitt sätt att lägga upp taktiken, att värva spelare, att utveckla spelare och så vidare. Och detta är inget som i någon större utsträckning kommer att varieras eller förändras beroende på vad klubben i sig faktiskt behöver.

Att välja ”rätt” manager från början blir alltså av högsta vikt för klubben – med andra ord att hitta rätt matchning mellan vad som faktiskt är klubbens problem och det som är den lösning som aktuell manager erbjuder.

:::

Ett väldigt bra exempel på en god sådan matchning är José Mourinho.

Mourinho erbjuder en väldigt tydlig lösning på problemet att uppnå snabb om än kortsiktig framgång för klubbar med överlägsna resurser. Han är helt enkelt väldigt bra på att effektivt samordna dessa resurser.

Chelsea och Inter är två klubbar som ”köpt dessa lösningar” såväl medvetet som med stor framgång. Real Madrid följer nu i deras fotspår.

:::

Men där finns naturligtvis också många exempel på dålig matchning. Några sådana från den engelska fotbollen kan vara värda att nämnas.

Jag tog upp Gerard Houllier i inledningen. Där har vi en manager vars spelidé inte passar ihop med klubbens traditioner och spelarmaterial. Resultatet är en förvirrad och ineffektiv spelstil.

:::

Rafael Benitez är en typisk underdogmanager – vilket märks i hans taktiska dispositioner samt hans normala retorik. Det funkade bra i Valencia och det funkade bra i början i Liverpool, när den klubben faktiskt var lite av en underdog.

Men Liverpool är i själ och hjärta en storklubb, inte någon underdog, och när nästa steg var att realisera dessa ambitioner så räcker inte Benitez till; vilket vi även sett nu i Inter. Klubbens ”problem” förändrades, men ej managern. Matchningen gick från bra till dålig.

:::

Liknande problem möter Roy Hodgson. Liverpools ”problem” är att de har en medelstor klubbs förutsättningar men fansens självbild är att Liverpool är världens största klubb. Rätt ”lösning” måste klara denna balansakt. Hodgson passar perfekt in i klubbens förutsättningar, men är inte överensstämmig med fansens självbild.

Ett dilemma värt att tänka på nu när Liverpool sägs vara på jakt efter en ersättare till Hodgson.

:::

Sam Allardyce var helt rätt lösning på Blackburns problem. Men sedan fick klubben nya ägare och de beslutade sig för att klubbens problem istället var att de behövde spela som Barcelona och kvalificera sig för Champions League. Problemet förändrades och Big Sam var med andra ord inte längre ”rätt lösning”.

Liknande resonemang kan göras med Chris Hughton i Newcastle och för Mark Hughes i Man City. Ej tillräckligt stora namn. I Man Citys fall är det oerhört viktigt att snabbt sälja projektet ”Man City är en storklubb”. Det kan man göra med en Roberto Mancini som manager, men svårligen med en Mark Hughes.

:::

De slutsatser som går att dra är tydliga men också rätt beklämmande.

För det första är styrelse och ägare så fundamentalt dåliga på att faktiskt göra den nödvändiga problemanalysen när de ska tillsätta en manager. De springer oerhört ofta iväg efter en snabb lösning utan att egentligen förstå vad det är för problem de egentligen försöker lösa.

Vilket naturligtvis alltför ofta leder till att de inom kort sitter där igen och måste fatta samma typ av beslut ännu en gång och till att klubben slösar med såväl sin tid som sina resurser.

För det andra så tenderar styrelse och ägare i första hand att fatta dessa beslut med ett syfte att minimera osäkerhet och risk snarare än att faktiskt vilja lösa något konkret problem. Det gör de genom att imitera andra klubbar, med andra ord genom att tillsätta ”stora namn” snarare än ”rätt manager”.

…………………………………………………

Den kommande helgen är FA-cuphelg vilket gör mig lycklig och glad som ett barn på julafton.

Under veckan här kommer jag därför ha lite av vad jag väljer att kalla för ”cupfokus” – lite smått och gott om och runt engelskt cupspel. Är det någon som har en idé som de tycker kan tas upp så är det bara att hojta till.

Be Champions!!

Publicerad 2011-01-03 kl 10:44

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER