Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

The Mommy Problem

Vi matas ständigt och jämt med bilden av spelare som har förverkligat drömmen om att bli professionell fotbollsspelare. Det är ju dem våra klubbar består av.

Det är de som syns.

Men sedan finns det de som inte syns på samma sätt. De som av olika anledningar inte lyckas.

Den professionella fotbollens jakt på morgondagens talanger gör stjärnor och miljonärer av vissa men kasserar också andra på den sociala avfallshögen.

Det här är ett problem som accentueras alltmer i och med att jakten på talanger går allt längre ner i åldrarna. Fotbollsklubbarna tar på sätt och vis mer och mer över den roll som tidigare föräldrar och skola har för ungdomars utveckling och personliga mognad.

Men det är också en roll som alltför många klubbar är oförmögna att hantera.

Klubbar är i grund och botten arbetsgivare – och det är inte en relation som är så lätt att förena med att också vara mamma och pappa åt unga spelare som försöker hitta sig själva i en för dem ny och frestande värld.

Systemets sociala kostnad är hög och den drabbar inte fotbollsklubbarna utan unga människor.

Människor som Gareth Macklin.

…………………………………………………

”I BLEW MY CAREER ON BIRDS AND BOOZE”

I hans bror Roberts rum ståtar ett fotografi på en då 14-årig Gareth Macklin som precis skriver på kontraktet som öppnar dörren till en glittrande fotbollskarriär i en av världens största fotbollsklubbar. Bredvid honom står hans två föräldrar och Man Utds manager, Sir Alex Ferguson.

Det var 16 år sedan. Idag klarar Gareth Macklin själv knappt att titta på bilden. Mindre än sex år efter att bilden togs så var Macklins karriär över – bortkastad i en tonårsvirvel av sprit, spel och tjejer.

Macklin, född i Belfast, följde i fotspåren av en annan nordirländsk legend på Old Trafford, George Best – vars talang också slösades bort av problem med alkohol. När Macklin var 11 år gammal så jagades han av ett gäng engelska toppklubbar, men när Man Utds scout knackade på dörren så fanns där bara ett val.

”I joined United’s School of Excellence in Belfast and I’d fly over regularly to Manchester to train. My best friend was David Healy and there were people like Wes Brown there at the time. I signed schoolboy forms for them when I was 14.

I’ll never forget meeting Sir Alex Ferguson. I had my picture taken with him and my mum and dad signing for United at Old Trafford before a Middlesbrough game. United flew my mum and dad over to matches and before one game I introduced them to Roy Keane, who was another great hero of mine. Roy got sent off and my mum said she was not sure about me signing for a club which had such rough players.”

Macklin kan inte själv förklara exakt hur och varför saker började gå snett för honom i Manchester men hans entusiasm började avta ända till dess att han en dag beslöt sig för att återvända till Belfast, utan att återvända. Inte ens Fergusons övertalningsförmåga hjälpte på ynglingen.

”It wasn’t homesickness and nothing had happened. I couldn’t explain it then and I can’t now. Fergie rang my house to find out why and wanted to speak to my dad. My mum said he wasn’t in but told him the bar where dad had gone for a drink. Imagine how dad felt when the Manchester United manager rang the bar and spoke to him. Dad told him about me being unhappy and that was the end of me and United.”

Men när en möjlighet försvann så uppstod en annan. Det inträffade när Kenny Dalglish, vid tillfället manager för Newcastle, ringde.

”Kenny must have remembered me from when I went to talk to Blackburn Rovers and he had heard I was available. I went to Newcastle for a week, played a couple of games and enjoyed it. They put me in a little hotel that I ended up living in for the four years I was at the club. I was only 16 and couldn’t sign professional forms until I was 17 so I signed for three and bit years on my 17th birthday in August.

Newcastle was a brilliant place to be. I’d begun to enjoy the good life in Manchester but in Newcastle I let myself go. I had money in my pocket and plenty of booze and girls to spend it on. I was out drinking almost every night. I made friends with the locals and we partied all the time. Half the time I couldn’t even remember what I did or who I was with.

My football didn’t suffer at first. I was still getting up and going training and I was young enough and fit enough to handle it. But then my drinking and partying began to take its toll. It got to the stage when football was just a hardship. I knew I was ruining my career and I neither wanted nor could do anything to stop it. I was finishing training at 12 o’clock and by one I was in a casino. I’d think nothing about having a grand on red or black on the roulette table.

I don’t blame anybody but me. I refused to go into digs and insisted on staying at the little hotel. The only security was an old guy and he had to write down what time I went out and came back in. I used to bung him a hundred quid and he would write down that Gareth went to the cinema at seven o’clock and came back at half-past nine. The truth I was getting back at four in the morning every day. The little chap thought it was Christmas every time I was in the hotel.

But it got to a stage where I couldn’t hide it. Alan Irvine and John Carver were the two guys on the coaching staff that I dealt with and in the end they were just fed up with me. When it came to renewing my contract I knew there was no chance. When they told me it was over all I said was ‘Thanks a million, see you later’. I left and came back to Belfast. I never stopped to think ‘If I pack in being an idiot I could still salvage something from my career’.

When I got to Ireland, it hit me what a fool I’d been and I went missing for a while. I had let everybody down, my mum and dad, Robert, my sister Jane and all the friends who believed in me. I felt suicidal. I resolved never to kick another ball. I told myself if I can’t play at the top, I don’t want to play anywhere. The only time I did was when my dad, who was a pal of the manager of Coleraine, persuaded me to play in a match against Linfield. I did it for the money, pure and simple.

But I was in a nightclub until four on the morning of the game. I stunk of booze when the boss came to pick me up and I kept my face away from his face to try to hide it.

I can’t remember anything about the match apart from the public address announcing at the end of the game that I was man of the match. That was the last time I ever went into a football dressing room.”

…………………………………………………

Daily Mail rapporterar om ett Birmingham City med stora ekonomiska problem och att klubben riskerar nästan garanterad finansiell ruin om laget åker ur Premier League.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1345400/Nick-Harris-Birmingham-tempting-fate-financial-plans.html

Situationen är pikant för en klubb som känns som om den stagnerat en aning under Alex McLeishs ledning.

…………………………………………………

Liverpool gjorde trots förlusten på Old Trafford ändå en hedervärd insats och framför allt måste man ju säga att spelarna visade upp glöd, intensitet och hjärta i en utsträckning som man sällan sett den här säsongen.

Möjligen med ett undantag – Fernando Torres.

Och som Andy Hunter på The Guardian säger så är det ett dilemma som Kenny Dalglish sannolikt måste lösa om han ska kunna vända på Liverpools trend.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/jan/09/kenny-dalglish-fernando-torres-liverpool

Men man får ju säga det.

Dalglish visade stake när han bytte ut Torres och visade honom att hans insatser inte är tillräckliga. Roy Hodgson i samma läge var ofta kanske lite räddare att göra sig ovän med sina stjärnspelare.

…………………………………………………

Läs mer här om Crawley Town – laget från Blue Square Premier som ikväll tar emot Derby hemma på Broadfield Stadium i FA-cupens tredje omgång.

http://www.guardian.co.uk/football/2011/jan/08/crawley-town-derby-county-fa-cup

Apropå FA-cupen så ger Jonathan Liew på Telegraph sin rätt spännande idé om hur man ska få fart på turneringen igen:

[“So here’s my idea to breathe life into The World’s Oldest Cup Competition (TM). Instead of giving a bye to the big sides, give it to the small ones instead. Let the Premier League teams fight to the death in the autumn, when there are fewer distractions and less competition for TV viewers, and then as the new year dawns, introduce the several hundred lower league, non-League and amateur sides.

You’d virtually guarantee yourself some juicy giant-killings and underdog interest in the latter stages. Imagine Manchester United turning up to play some non-League side from Somerset and having to get changed in a pub car park. It would make the game incalculably richer.”]

Vad säger ni?

Själv tycker jag idén låter lite spexig, om än opraktisk.

…………………………………………………

Det här med att klubbar är dåliga på att ta hand om sina pojk- och akademispelare.

Det är ju ett gammalt problem naturligtvis och ett ofta framfört förslag för att stoppa problemet är att klubbar inte ska få värva spelare under en viss ålder, exempelvis 18 år.

Själv är jag ju tveksam till den typen av generella regleringar – jag tror det riskerar skada fler än det faktiskt hjälper.

Däremot så bör det ju vara på sin plats att FA och de olika ligaorganisationerna arbetar fram ett regelverk som förtydligar vilka minimikrav som ställs på klubbarna – så att varje enskild klubb kan hållas formellt ansvarig.

Kanske någon lösning åt hållet att klubbar som kontrakterar en spelare i en viss ålder (säg upp till 18 år) tar på sig ett förmyndaransvar för honom.

Be Champions!!

Publicerad 2011-01-10 kl 01:12

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER