Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Hur italienska idéer har förändrat (och förbättrat?) den engelska fotbollen

I somras skrev jag en gästblogg hos Ola Wiklander – som jag tycker skriver en ruggigt skön blogg – om hur engelsk fotboll under de senaste 20 åren har utvecklats och förstärkts med italiensk fotboll som förebild.

Jag publicerar nu den här i något omarbetad och förhoppningsvis förbättrad form.

Med fotbollssupporterskapet kommer oftast en form av stammentalitet. Man håller på sin klubb och vad andra klubbar gör är antingen skräp eller som bäst ointressant.

Samma typ av vattentäta skott existerar mellan (svenska) supportrar av engelsk respektive italiensk fotboll. Premier League-anhängare älskar engelsk fotboll och tycker italiensk fotboll är crap. Serie A-anhängare beundrar italiensk fotboll och ser engelsk fotboll som detriti.

Tanken att fotbollen i de båda länderna har många saker gemensamt och i flera avseenden har utvecklats ömsesidigt är inte särskilt uppskattad – om den ens föresvävar någon.

:::

Det pratas inte sällan vitt och brett om en allmän kärlek till all fotboll, som i nästa andetag manifesteras i ensidiga hyllningar av det ena och spydiga gliringar åt allt det andra.

För mig handlar kärleken till all fotboll mer om att förstå och respektera hur engelsk fotboll i det här fallet har utvecklats med hjälp av utländska influenser och då i det här fallet särskilt genom att dra lärdom av italiensk fotboll.

Det handlar om att omfamna såväl likheter som skillnader och möjligheten att lära av snarare än att isolera sig från varandra.

:::

Nedan följer ett resonemang i tre dimensioner av hur engelsk fotboll i stort såväl som engelska fotbollsklubbar har utvecklats genom att assimilera intryck och influenser från italiensk fotboll.

…………………………………………………

THE ITALIAN CONNECTION

Fotbollskapitalism

Inom företagsekonomisk managementlitteratur finns ett klassiskt uttryck: Talang går dit pengarna finns.

Det är ju något som visar sig tydligt på dagens fotbollskarta. De allra största megastjärnorna vandrar till någon av de spanska storklubbarna. Som helhet så drar Premier League till sig väldigt många talangfulla spelare. Och på klubbnivå visar inte minst Man City vad pengar betyder i sammanhanget.

Även om Serie A länge attraherat utländsk fotbollstalang så tog trenden riktig fart under 1980-talet, när den italienska ligan med hjälp av italienska industri- och finansmoguler som ägare närmast skapade en europeisk allstar-liga genom att helt enkelt vara den liga som betalade spelare bäst.

Det var en trend som höll i sig under 1980-talet och under den större delen av 1990-talet. Men i och med bildandet av Premier League i början på 1990-talet så togs de första stegen i England mot att rent ekonomiskt ta upp konkurrensen med Serie A.

Förutsättningarna fanns naturligtvis i större utsträckning i England som är ett mer kraftfullt finansiellt centrum i Europa än vad Italien någonsin i modern tid har varit eller kommer att vara.

Idag kritiseras ofta Premier League inte minst från italienskt håll för att använda ekonomiska muskler för att hålla konkurrensen borta. Vilket så klart kan uppfattas som lite ironiskt givet vilka som startade ekorrhjulet.

:::

Taktik

Spansk fotboll och då framför allt Barcelona har på senare tid inspirerat engelsk fotboll. Arsenal är det uppenbara exemplet på detta men också Blackpool använder sig av en liknande speltaktik.

Men det är framför allt från Italien och Serie A som engelska fotbollsklubbar har tagit sina främsta taktiska intryck.

Ett tidigt exempel på detta är 1970-talets Liverpool, som vid den tiden utvecklade ett för engelsk fotboll nyskapande spelsystem där samspelet mellan lagets olika delar betonades. Dessförinnan var synen på fotboll i England mer individualistisk och spelet gick i princip ut på att ”ge bollen” till en viss särskilt skicklig spelare.

Bill Shankly, Liverpools manager, hade utformat denna fotbollsfilosofi främst baserat på sina erfarenheter från Europacupmötet 1964/65 med det av Helenio Herrera ledda Inter – som då regerade Europa med sin revolutionära catenaccio-stil.

Under 1990-talet tog Man Utd över rollen som Englands dominerande fotbollslag från Liverpool. Ligan vanns oftare än inte och Champions League-spel blev till en regelbundenhet.

Väl där visade det sig emellertid att det spel som fungerade så väl i England inte alls var lika framgångsrikt i det kontinentala cupspelet. Respass blev det ofta tidigt och då inte minst mot italienskt motstånd i allmänhet och Juventus i synnerhet.

Skälet är tämligen naturligt. Utöver vid den tiden hämmande regler om antal utländska spelare så är ligaspelet i England fundamentalt annorlunda från europeiskt cupspel, och än mer så för 15-20 år sedan. Att vinna matcher i England krävde ett visst spelsätt, samtidigt som detta straffade sig i Europa där lagen låg lägre och i större utsträckning höll tag i bollen.

Juventus var laget som kanske främst förkroppsligade denna taktik och Man Utd tog lärdom. Det var först när laget lärt sig att såväl tekniskt som mentalt bemästra denna taktik som Man Utd kunde skriva fotbollshistoria genom att vinna The Treble 1998/99.

Men ett par spöken behövde dödas på vägen. När Gary Neville i direktsändning efter kvartsfinalen fick veta att de lottats mot Juventus i semifinalen så utbrast han ”oh no, not them!”. David Beckham skriver i sin självbiografi att det var först under den andra semifinalen i Turin som laget började inse att de kunde slå Juventus. Ett av Roy Keanes många stora bidrag i Man Utds tröja.

Man Utds nya lagbygge gavs under 2000-talet liknande fotbollslektioner av Milan som låg bakom det lagets framgångar i Champions League.

När Liverpool å sin sida skrev fotbollshistoria i Istanbul 2005 så skedde även det på lite omvägar med italiensk inspiration.

Klubbens nye manager Rafael Benitez hade precis kommit från Valencia som runt millennieskiftet växt fram som en tillfällig utmanare till Real Madrid och Barcelona i Spanien. Deras spel var med spanska mått mätt oerhört organiserat och disciplinerat. Det var en taktisk filosofi som grundlagts av den italienskt fotbollsskolade Claudio Ranieri i slutet av 1990-talet.

Benitez förde över dessa taktiska influenser på Liverpool och resultatet blev att ett lag som samma säsong inte slutade bland de fyra bästa i sin liga helt otippat vann hela Champions League.

De senaste fem åren har engelska klubblag överlag dominerat det europeiska cupspelet med en fotboll som framgångsrikt fusionerat en engelsk och en italiensk spelstil. Undantaget är Arsenal och i år också Tottenham som spelar mer utpräglat engelskt.

Men fotbollen är cyklisk och den utmaning engelska lag framför allt står inför nu i det europeiska cupspelet är att inte låta sig likformas utan att behålla den fotbollskulturella identitet som präglar engelsk fotboll.

Tottenham är i det avseendet en frisk fläkt. Chelsea, Man Utd och Liverpool tycker jag har lidit lite av denna problematik på senare tid.

:::

Truppstrategi

Breda trupper är ett av den moderna fotbollens främsta slagord och inte minst har detta fått ett genomslag i England. De stora lagen i England suger upp ett stort antal talanger och har inte sällan i princip två fullgoda fotbollslag i A-truppen och en ännu större bredd i ungdomsleden.

Det är en väsentlig skillnad från fotbollslag från förr där ett lag till stor del bestod av föga fler än startelvan och ett fåtal avbytare. Men det är inte en engelsk innovation.

Den stora pionjärklubben på det här området var AC Milan som mot slutet av 1980-talet växte fram som en världsfotbollens gigant. Disciplinerade och försvarsstarka så var de under ett tag närmast oslagbara.

Det nya med Milan vid den här tiden var deras satsning på en oerhört bred trupp, vilket ger uttrycket Grande Milan en dubbelbottnad betydelse. De hade i princip två världsklasspelare på varje position och de rensade till stor del marknaden på befintlig talang.

Engelska lag hade länge och i vissa fall har fortfarande problem att framgångsrikt kombinera spel i Europa och i den egna ligan då deras trupper var för smala och inte klarade av slitaget.

Milans truppstrategi observerades däremot av de engelska storlagen och då inte minst Man Utd. Ett arbete med att bygga starka trupper snarare än startelvor inleddes under 1990-talet.

Man Utd var en föregångare i England och Arsenal började kort därefter följa med i denna utveckling. Klubbarnas akademier fick en viktig roll att fylla i detta arbete, något vi ser frukterna av i denna dag.

Men fortfarande är denna truppsyn något på sätt och vis främmande för den mer idékonservativa falangen inom engelsk fotboll – nämligen sportjournalister och supportrar. Allt som oftast diskuteras och analyseras engelska fotbollslag utifrån startelvor när detta blir ett alltmer obsolet begrepp.

Truppstrategin har stegvis förankrats hos alltfler klubbar i England som försöker hänga med i konkurrensen. Det har naturligtvis sina avigsidor.

Vi ser det i klubbar som i ambitionen att hålla fast vid sina sportsliga ambitioner bygger trupper de helt enkelt inte har råd med på längre sikt. Vi ser det i den finansiellt dopade affärsmodell som ligger bakom Chelseas och Man Citys projekt, som nu UEFA tvingats reglera emot.

Truppstrategin är en förlängning av den moderna fotbollskapitalismen, som bygger på koncentration av ekonomiska resurser hos ett fåtal på bekostnad av flertalet. Tanken är inte att alla ska kunna vara med och leka på lika villkor – det är ett fotbollsideal som blir alltmer borta med vinden.

…………………………………………………

FA YOUTH CUP

En av kvällens större matcher i FA Youth Cups 4:e omgång är West Ham vs Man Utd där vinnaren möter Newcastle eller Grimsby på hemmaplan.

Matchen sänds live på MUTV och den påhittige kan säkert hitta ett sätt att se den.

Man Utd har med nio segrar vunnit turneringen flest gånger av alla lag, men nu är det åtta år sedan sist. Sir Alex Ferguson har betonat att cupen är viktig för honom och sin tro på att laget det här året kan gå hela vägen:

[”We have a decent team with one or two excellent players. I think we’re strong in the strikers department for example, where we have William Keane and John Cofie. Then we’ve got Paul Pogba and Ravel Morrison in midfield … we have a chance this year, we’re hopeful of winning it.”]

:::

Framtiden är oviss för Man Utds oerhört talangfulle mittfältare Ravel Morrison – tydligen ska klubben på grund av problem utanför planen besluta om dennes framtid i klubben inom de närmaste två veckorna.

http://www.guardian.co.uk/football/2011/jan/18/ravel-morrison-manchester-united

:::

Man Utds högerback Rafael har nu anmälts av FA, på uppmaning av Mike Dean, för olämpligt uppträdande i samband med sitt röda kort i söndags. Vilket kan betyda ytterligare en match avstängning och att han utöver Birmingham (h) också missar Blackpool (a).

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/manchester-united/8264836/Referee-risks-Sir-Alex-Fergusons-wrath-after-FA-charge-Manchester-Uniteds-Rafael-with-improper-conduct.html

(*infoga billigt skämt om Rafael i Fabio-tröja här*)

Det är lite talande för Rafaels utveckling den här säsongen att det här faktiskt känns som ett genuint problem för Man Utd. Förra säsongen hade man kanske tyckt att det inte gjort så mycket.

Men den här säsongen – med John O’Shea precis tillbaka från skada, Gary Neville uppenbart för långsam i både ben och huvud och Wes Brown förpassad till elefantkyrkogården – är Rafael närmast ovärderlig.

Vad är lösningen? Jag misstänker att den heter Fabio. Men av flera olika skäl så hoppas jag en aning på Ritchie De Laet. (Som jag i och för sig precis fått veta redan har blivit utlånad igen till Portsmouth, så mycket för den förhoppningen.)

:::

På torsdagkvällen smäller det för övrigt ordentligt i FA Youth Cup när Chelsea möter Arsenal.

Den ska bloggen försöka snacka upp lite.

Om någon Arsenalsupporter samt Chelseasupporter känner för att påta ihop en halv till en hel A4-sida om hur de ser på sitt lags chanser, vilka spelare de vill se och vilka vi ska hålla ögonen på så kan jag tänka mig att bland annat låta det utgöra införmaterial till matchen.

Maila det i så fall till mig senast kl 21:00 idag onsdag – och förvarna mig gärna på valfritt sätt så jag vet.

…………………………………………………

LEEDS VS ARSENAL

Riktigt tung match på Elland Road ikväll när Leeds tar emot Arsenal i FA-cupens omspel.

Elland Road kommer att gunga och jag kan inte heller föreställa mig att det här skulle vara en match eller tävling som Arsene Wenger och Arsenal är benägen att ta lätt på – hur bittra cuputtåg också kan påverka ligasäsongen vet även Arsenal mycket väl om.

http://www.guardian.co.uk/football/2011/jan/19/arsene-wenger-johan-djourou-arsenal-leeds

Leeds mittback Alex Bruce ser fram emot kvällens match:

[”It’s going to be a hostile atmosphere. It’ll be a great game and it’ll be difficult for them, but they are top players and hopefully we can have that rub of the green.

You’ve seen a number of times this season where we’ve been a goal behind and the crowd gives you a massive lift. With them behind you in a cup tie it is something that will make the hairs on the back of your neck stand on end. We’re all looking forward to it.

Everyone expects them (Arsenal) to win because they are a top-four side. We’re striving to get there again. Everyone expects Leeds to give anyone a game and as players it’s up to us to take that pressure on board and give a performance.

These are the sort of games you become a professional footballer for and I hope we can do ourselves justice.”]

Låter inte som det finns några problem med laddningen där precis.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1348365/Manchester-United-hero-Steve-Bruces-son-Leeds-career.html

Simon Grayson, Leeds manager, menar att Theo Walcott kommer få ett “varmt” välkomnande på Elland Road.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/leeds-united/8267778/Leeds-manager-Simon-Grayson-tells-Arsenal-forward-Theo-Walcott-to-expect-hostile-reaction-at-Elland-Road.html

…………………………………………………

Darren Bent är klar för Aston Villa som har gjort ett par riktigt intressanta värvningar under det här januarifönstret. Bent följer alltså Jean II Makoun in på Villa Park.

http://www.guardian.co.uk/football/2011/jan/18/darren-bent-aston-villa-sunderland

Själv tror jag det här kan vara en kanonvärvning av Aston Villa – det känns precis som den typ av anfallare laget behöver. Likaså kommer kameruanen kunna ge stadga åt mittfältet.

Jag tror Aston Villa har värvat sig bort från nedflyttningsstriden. Smart! Mycket smart.

Sandy Macaskill på Telegraph har en liten annan syn på saken:

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/aston-villa/8265494/Randy-Lerners-panic-purchase-of-Darren-Bent-is-evidence-of-mounting-desperation-at-Aston-Villa.html

:::

In other news så har Tottenham värvat Steven Pienaar från Everton – mitt framför Chelseas fuktiga ögon.

http://www.guardian.co.uk/football/2011/jan/18/tottenham-chelsea-steven-pienaar-everton

Det är inte utan att man får lite känslan av upp och nedvända-världen när Chelsea behandlas som slagpåsar på transfermarknaden – och det är inte ens typ Real Madrid som delar ut smällarna, utan Tottenham.

…………………………………………………

Men varifrån har italiensk fotboll hämtat sina influenser? Kan ett skäl till den italienska ligans stagnation under 2000-talet vara en slutenhet mot externa intryck och lärdomar? – en sorts fotbollskulturell isolationism.

Kanske en överdriven tilltro till den egna modellens överlägsenhet.

:::

Mycket intressant resonemang från Jeff Winter som är före detta domare i Premier League:

[“It is always the case that the bigger teams, who are more used to winning, are the worst when it comes to dissent. Referees knows that upsetting those clubs does them no favours as the authorities tend to be unlikely to support them and dish out punishments. Referees then turn a deaf ear to the worst abuse and it continues to go on, setting a very bad example to youngsters.”]

:::

Rätt roligt Gallery i The Guardian på Kenny Dalglish-tema.

Be Champions!!

Publicerad 2011-01-19 kl 00:15

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER