Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Dances With Wolves

Fem ligamatcher spelas under lördagen under en något haltande ligahelg där fyra lag på grund av Ligacupfinalen inte deltar: Arsenal, Birmingham, Tottenham och Chelsea.

På Molineux spelas en match med stor betydelse för bottenstriden när Wolves tar emot Blackpool.

Wolves har plockat många tunga och viktiga poäng på sistone men den insläppta kvitteringen på tilläggstid borta mot West Brom förra helgen stod dem dyrt.

Blackpool å andra sidan har börjat hitta formen igen och slog i veckan Tottenham på ett sätt som var både imponerande och oroväckande på en och samma gång.

Segern placerar Blackpool fem ack så betydelsefulla poäng ovanför nedflyttningsstrecket – ett streck som Wolves har tre poäng upp till.

:::

Hittills den här säsongen gör de här båda lagen helt olika intryck på mig.

Wolves känns som ett kompetent lag som gjort ett antal väldigt bra prestationer men som helt enkelt inte har någon tur eller några marginaler med sig.

Blackpool å andra sidan gör förvisso också bra prestationer men de har haft ett par rejäla portioner tur i några av sina matcher.

Kanske, kanske ligger det något i det gamla uttrycket: Fortune favours the bold.

Men om så ska vara fallet också i helgen så måste det för Blackpool ske utan Charlie Adam, som är avstängd – utöver att han dras med en oklar magskada.

:::

Newcastle vs Bolton ska också bli en spännande historia mellan två lag som ligger väldigt nära varandra i tabellen och som båda har möjlighet att blanda sig i striden om europeiskt cupspel.

…………………………………………………

Själv tycker jag det är för jäkla trist att det spelas ligafotboll samtidigt som Ligacupfinalen avgörs på söndag.

När matchen sparkas igång på Wembley så återstår det en halvlek mellan Man City och Fulham.

Jag kan acceptera att det spelas på samma dag, även om jag inte gillar det, men samtidigt? Nej, fy!

En cupfinal är och ska vara en cupfinal.

…………………………………………………

FINALGULDKORN FRÅN LIGACUPEN

Från “The Horse of the Year Show” till upplopp i Neapel
Swindon Town 3-1 Arsenal – 1969

Arsenal hade inte vunnit en enda titel sedan de senast vann ligan 1953 – men giganterna från norra London förväntades göra slut på den torkan på Wembley mot lilla Swindon från den tredje divisionen. Men icke. The Guardian rapporterade efter matchen: [”This snippet coming off the news tapes struck first disbelief, then a sense of shock and horror into Arsenal supporters, who range the world. Swindon Town, with two goals in extra time from Don Rogers, beat Arsenal 3-1.”]

Swindons Roger Smart såg ut att bli hjälte under ordinarie tid efter att ha utnyttjat förvirring i Arsenals försvar, men Bobby Gould kvitterade med bara fyra minuter kvar av matchen. Han skulle snart önska det ogjort. Swindon spelade ut Arsenal i förlängningen och Rogers gjorde två mål, varav ett efter en lång dribblingsräd som effektivt tog död på argumentet att den gyttja som utgjorde Wembleys gräsmatta efter det årets Horse of the Year Show på något vis skulle jämna ut villkoren mellan lagen.

Arsenal skulle två år senare vinna The Double och göra slut på torkan. Men vid det laget hade Swindon säkrat en egen form av dubbel. Genom att vinna Ligacupen så bjöds de in att delta i den första upplagan av Anglo-Italian League Cup, som ett sätt att kompensera dem för att de inte fick delta i UEFA-cupen då UEFA inte tillät lag från den tredje divisionen att delta. Swindon vann den cupen efter att i finalen ha slagit ett Roma med Fabio Capello i laget. Ett år senare försvarade de titeln i Neapel mot hemmalaget Napoli vars fans gjorde upplopp vid underläge 0-3 en bit in i andra halvlek.

:::

Ligacupens alldeles egna “Matthews Moment”
Stoke City 2-1 Chelsea – 1972

Dagens fotbollsspelare har mycket att tacka George Eastham för. Ej tillfreds med det ruckel som Newcastle inhuserade honom i så gick han på strejk när klubben inte godtog hans transferbegäran. Utan att meddela spelaren sålde Newcastle honom till Arsenal, en affär som Eastham upplystes om via en radiosändning. Uppbragt drog han klubben inför rätta och lyckades till slut avskaffa klubbarnas rätt att självsvåldligt förlänga en spelares kontrakt ad infinitum. Spelarna var inte längre livegna och kunde därmed inte behandlas som boskap.

Men under en lång tid såg det ut som att rättsfallet skulle bli Easthams enda bestående arv till eftervärlden. Som en van målskytt från mittfältet kom Eastham till Newcastle strax efter 1956, det år då Newcastle vann sin senaste titel samtidigt som hans tid i Arsenal sammanföll med deras 17 titellösa år. Han var med i Englands VM-trupper 1962 och 1966, men spelade inte en minut. När han 30 år gammal hamnade i Stoke 1966 så konstaterade Observers Hugh McIlvanney att han hamnat i en klubb som inte ens kunde ”vinna en diskussion”.

Emellertid fann sig Eastham och Stoke sex år senare på Wembley efter en maratonmässig Ligacupsäsong. Ingendera part hade något som helst att visa upp av sammantaget 125 års ansträngningar. Och ingen gav dem en susning mot ett Chelsea innehållandes Charlie Cooke, Peter Osgood och Alan Hudson. Men de lyckades.

Eastham låg bakom Stokes ledningsmål och lyckades själv trycka in vinstmålet med 17 minuter kvar av matchen. Stoke vann därmed sin första och hittills enda större titel under sin då 109-åriga historia. 35 år och 161 dagar gammal så blev Eastham den äldste spelaren att göra mål i och vinna en Ligacupfinal. Och även om folket inte gick man ur huse så var de nog ändå rätt tillfreds. Eastham hade gett Ligacupen sin alldeles egna ”Matthews Moment”.

:::

Brian Cloughs lite speciella team-talk
Nottingham Forest 3-2 Southampton – 1979

Tidigare under säsongen, när Nottingham rest iväg till Anfield för att försvara en 2-0-ledning i returen mot regerande mästarna Liverpool i Europacupen, så hade Brian Clough glatt överraskat Nottinghams spelartrupp med att stanna bussen och bjuda laget på en lunchpint. När de så anlände till spelarhotellet så bjöd Clough dem storstilat på ett rejält glas vin till lunchen. Galenskap, men med en tanke bakom. Spelarna snusade gott hela eftermiddagen och vaknade därefter upp utvilade och utan oro. De spelade bekvämt av kvällens match och marcherade vidare mot lagets första Europacuptitel.

Sex månader senare hade Nottingham Forest nått fram till Ligacupfinal mot Lawrie McMenemys nya pigga Southampton. Upplyft av framgången med att lätta på kavajslagen inför matchen mot Liverpool så beslutade sig Clough för att öka insatserna inför matchen på Wembley. Kvällen inför matchen beordrade Clough in laget i ett rum för ett lagsamtal. Det var en förbryllad spelartrupp som strosade in då Clough vanligtvis inte brukade bekymra sig om motståndet.

Sannolikt förväntade de sig inte att finna Clough sittandes bredvid en låda med champagneflaskor. Rimligtvis steg förvåningen ytterligare när han låste dörren och berättade för spelarna att ingen gick till sängs innan varenda droppe var uppdrucken. John O’Hare protesterade, han drack bara öl. Genast anlände en bricka med tio skummande ölglas. Det fanns ingen utväg, det var bara att dricka upp. Tony Woodcock, en man med försiktiga dryckesvanor, fick bäras i säng.

Dagen därpå var Clough märkligt nog försvunnen i tomma intet när lagen vandrade ut på planen, istället ledde Peter Taylor dem ut. Southampton gick in i halvtid med en uddamålsledning. Då till sist visade Clough sitt tryne i Forests omklädningsrum och drog igång en rejäl utskällning av sina spelare för att ha druckit kvällen innan. Uppiggade, eller möjligen upprörda, så gjorde Forest kvickt tre mål under den andra halvleken och vann Ligacupen.

:::

Bruce Grobbelaar gör en Harald Schumacher Light
Liverpool 2-1 Man Utd – 1983

Den gamle managern Jimmy Sirrel sade en gång att det bästa laget vinner alltid, resten är bara skvaller. Men marginalerna är ibland så små att man måste ifrågasätta den uppfattningen. Ta bara Liverpools svit om fyra raka segrar i Ligacupen mellan 1981 och 1984. Det är både en bedrift som Liverpool ges för lite credit för givet att cupen då (som nu) bara var marginellt mindre prestigefull än FA-cupen och en bedrift under vilken Liverpool verkligen hade alla tänkbara marginaler på sin sida.

1981 godkändes deras första mål av Clive Thomas trots att linjedomaren flaggade för offside, vilket fick West Hams normalt lugne manager John Lyall att kalla Thomas för fuskare. Liverpool vann omspelet. 1982 ledde Tottenham med tre minuter kvar att spela när Ronnie Whelan kvitterade ur ingenstans och Tottenham föll samman under förlängningen. 1984 kom Alan Hansen undan med en tydlig handsboll i den första matchen innan Liverpool återigen vann omspelet. Och 1983 undgick Bruce Grobbelaar ett givet rött kort för en Schumacher-esque cynisk och våldsam tackling på Gordon McQueen.

Man Utd hade redan förbrukat sitt byte under matchen, och en synbart skadad McQueen haltade omkring längst upp i planen samtidigt som Frank Stapleton och Lou Macari fick täcka upp i backlinjen. I matchens sista ordinarie minut lyckades McQueen ändå på något vis ta sig igenom Liverpools backlinje och kom fri med Grobbelaar. McQueen eliminerades med en ultra-cynisk kroppstackling av Grobbelaar och Liverpool kunde till slut vinna matchen efter ett drömmål av Ronnie Whelan i förlängningen.

Grobbelaars tackling var ett uppenbart regelbrott som var ett textboksexempel på en sådan tackling som enligt den då nya regeln skulle bestraffas med ett rött kort, men domaren George Courtney delade bara ut ett gult. I hans egna ord: [”It never entered my mind to send him off, I probably would have done if I’d wanted to play silly buggers.”] Troligtvis så kände Courtney helt enkelt inte till den nya regeln, eller mest sannolikt så tyckte han att regeln var trams och tog lagen i egna händer.

:::

Gus Caesar döms för ett brott han inte begått
Luton Town 3-2 Arsenal – 1988

Få spelare har så orättvist beskyllts och förlöjligats i sådan utsträckning som Gus Caesar enkom på grund utav en uppfattad tavla i den enastående cupfinalen 1988 där Arsenal föll samman mot Luton.

Om man faktiskt tittar på Lutons kvitteringsmål så gör egentligen inte Caesar mycket fel. Okej, han dräller med bollen en aning, men han har fortfarande bollen och situationen under kontroll. Därefter beslutar sig Lutons Mark Stein för att använda honom som en form av plint för att få tag på bollen. Hur det inte bestraffas vet sannolikt bara Gud Fader själv tillsammans med domaren Joe Worrall. Steins egen underhållande revisionism är att han ”stal bollen av Caesar”. Javisst, och Diego Maradona cykelsparkade in första målet mot England.

Trots detta borde Arsenal ha rett ut situationen, men Nigel Winterburn gör en halvhjärtad tackling på Kingsley Black vilket leder fram till målet. Winterburn som gjort bort sig redan några minuter tidigare genom att stjäla en straff från den ordinarie skytten Michael Thomas för att därefter missa den. Men Caesar fick bära hundhuvudet och uthärda i skärselden, mycket tack vare Nick Hornbys justititemord i Fever Pitch. Den som borde vara där är Winterburn. Samt Hornby, som borde skämmas.

:::

Les Sealey blir mäkta förbannad
Man Utd 0-1 Sheffield Wednesday – 1991

Les Sealeys tid i Man Utd definierades av cupfinaler. Han spelade bara 55 matcher för klubben, men fyra av dem var cupfinaler – vilket är en smått löjlig kvot. Han ersatte Jim Leighton i FA-cupfinalen 1990, hoppade in istället för Peter Schmeichel i Ligacupfinalen 1994 och haltade omkring på ett ben under Cupvinnarcupfinalen 1991.

Skälet till det var att Sealey tre och en halv vecka tidigare, i en Ligacupfinal som vunnits rättmätigt av Wednesday genom John Sheridans utmärkta mål, i en kollision med Paul Williams drabbats av ett långt skärsår på knät som gick ända in till benet. När Man Utds physio Jim McGregor påpekade att en sådan skada 99 gånger av 99 innebar ett byte så reagerade Sealey ungefär lika balanserat som när Eric Cartman ser en hippie.

Sealey vägrade helt enkelt att bli utbytt och vid ett tillfälle – med blodet forsande från knät och tänderna så hårt sammanbitna att de såg ut att när som helst kunna implodera – såg han faktiskt ut att vara på väg att klippa till McGregor. Det var som att säga till den barmhärtige samariten att äta skit och dö. Vi tenderar att överdrivet eulogisera spelare och managers som gått bort i förtid, men Sealey var verkligen en galet genuin och genuint galen engelsk fotbollshjälte.

…………………………………………………

Sheffield Wednesday är för övrigt det senaste laget utanför Englands högsta division som vunnit någon av de två stora cuperna i England.

Man undrar just när något sådant kommer att inträffa igen.

Be Champions!!

Publicerad 2011-02-26 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons