Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Head Cases

[“We judge ourselves on the pride we create for our fanbase. That pride is created through all kinds of different things. One of them clearly is trophies. That is critical for a club of Arsenal’s size but there are other things that drive pride, including the style of football we play and the values that we represent.”]

Ivan Gazidis, Arsenals VD, uttrycker i samband med presentationen av Arsenals halvårsbokslut sitt fortsatta stöd för Arsene Wengers “grand vision” dagen efter den smärtsamma förlusten i Ligacupfinalen mot Birmingham.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/arsenal/8353429/Arsenal-chief-executive-Ivan-Gazidis-reaffirms-clubs-faith-in-Arsene-Wengers-long-term-vision.html

Gazidis tycker jag lyfter fram ett par väldigt bra saker – det där med fokus på stolthet och på att ta ett längre perspektiv än enbart att överreagera på ett enskild dåligt resultat.

Som jag tycker en del har gjort bland oss som diskuterar härinne. Arsene Wenger avgå, goodness gracious me.

:::

Men – och det här kommer från mitt möjligen begränsade perspektiv som Man Utd-supporter – om det nu faktiskt är så att ett av lagets problem är en så kallad bristande ”vinnarmentalitet”, vilket de flesta inklusive Arsenals supportrar pekar på, så tror jag det är en väldigt dålig idé och därtill en del utav problemet när Arsenals ledare, i det här fallet Gazidis, kvalificerar betydelsen av att vinna titlar med att ”andra saker också driver stolthet”, såsom spelstil och värderingar.

Att agera på ”rätt sätt” ska vara självklart och underförstått – det ska inte lyftas fram som ett möjligt substitut för att vinna titlar.

:::

Jacques Crevoisier är en psykolog som utformat ett test baserat på 117 frågor som profilerar Arsenals spelare utifrån aspekter som självförtroende, motivation och ledarskap.

Inför söndagens cupfinal publicerades en intervju med honom där han bland annat konstaterar: [”I’ve tested all the young Arsenal players and they were outstanding psychologically. A mental barrier? For me, the problem is not there.”]

Detta mer eller mindre samtidigt som Arsene Wenger, Cesc Fabregas, Baccary Sagna med flera spelare och ledare i Arsenal själva pratar om att rasera en mental barriär.

Och rent empiriskt så ser vi ju på fotbollsplanen, i söndags och även tidigare, att visst är det här något utav ett problem.

Det finns goda skäl att anse att det där testet kanske inte är helt och hållet lyckat, och att det allra minst är i behov av utveckling. Inte minst kanske genom att fundera mer över lagets kollektiva psykologi och inte enbart på individuella egenskaper.

Crevoisier försvarar naturligtvis testet och därmed sin egen status. Det är hans agenda.

:::

Jag forskar inom organisationsteori och management. Mitt fokus är inte den här typen av personlighetstester specifikt, men jag har studerat rekryteringsprocesser i vilka sådana används, jag har studerat den här typen av tester som en del av kurser inom Human Resource Management.

Förklaringsvärdena på sådana här personlighetstester är genomgående väldigt låga. Av alla metoder att välja och rekrytera personal så är det den med lägst förklaringsvärde för framgång.

Det kan fungera som ett komplement – men som ledstjärna är det i bästa fall insignifikant och i värsta fall direkt vilseledande.

Science i all ära – men för den här typen av människobedömning så kan i slutänden inget ersätta personligt omdöme från i det här fallet Arsene Wenger själv och hans ledarstab.

Det finns ibland en misstänksamhet mot personligt omdöme som om det vore något dåligt – inte sällan avfärdas det som ”godtycke”. Det finns en motsägelsefull benägenhet att vilja avpersonifiera personfrågor och sätta en siffra på något som sällan låter sig kvantifieras.

Det är ett sätt att reducera osäkerhet och på så vis en form av vuxen snuttefilt. Man sveper in sig i en illusion att bara för att något uttrycks i siffror så är det därför mer objektivt.

Vilket naturligtvis är trams. Om än vetenskapligt trams.

…………………………………………………

Henry Winter diskuterar den tyvärr minskade betydelsen av kvällens match mellan Chelsea och Man Utd då den förlorat lite av sin ”head-to-head”-status.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/manchester-united/8349515/Henry-Winter-Chelsea-v-Manchester-United-battle-has-lost-its-edge.html

När matchen var tänkt att spelas, i december, så var Chelsea fortfarande med i titelracet och matchen hade då lite mer en känsla av cupfinal.

Visst stämmer det – känslan nu är mer vad avser toppstriden endast att Chelsea har möjlighet att förstöra för Man Utd, inget annat.

Och det ger ju matchen en liten annan dynamik.

Hela rivaliteten i matcher mellan de här båda klubbarna bygger ju dessutom på att de slåss om ligatiteln.

Det finns egentligen ingen historik bakom rivaliteten. Och det urvattnar tyvärr kvällens match en aning, åtminstone från mitt perspektiv.

Det gör så klart inte matchen oviktig på något sätt.

Inte för Man Utd som krigar om ligatiteln och inte för Chelsea som krigar för sin fortsatta Champions League-existens.

…………………………………………………

ELBOW-GATE

Visst kunde Wayne Rooneys armbåge ha gett ett rött kort redan under matchen och visst borde FA, or whoever, kunna bestraffa den här typen av incidenter i efterhand?!

Henry Winter presterar en förträfflig slakt av FA:s ryggradslöshet när det kommer till att styra och kontrollera sådana här händelser.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/premier-league/8353558/Henry-Winter-Ashley-Cole-and-Wayne-Rooney-incidents-a-reminder-of-FAs-weak-stance-on-English-elite.html

Och han avslutar med en väldigt god poäng – att när FA inte tar sitt ansvar så blir det desto viktigare för de engelska klubbarnas fotbollsakademier att utveckla inte bara fotbollsspelare utan också människor.

Men det ansvaret känns det ju som att akademierna i stor utsträckning har misslyckats med att ta.

…………………………………………………

Ryan Giggs fyller i dagarna 20 år som Premier League-spelare och han har tillbringat samtliga dessa år på sportens allra högsta nivå i en av fotbollens mest vinstdrivna och prestationsmässigt hänsynslösa miljöer.

För mig råder ingen som helst tvekan – Ryan Giggs är Premier League-erans störste och främste spelare.

Be Champions!!

Publicerad 2011-03-01 kl 10:56

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER