Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Manchester, Pt 2 - Ett tvärsnitt av Englands bittraste derby

Det finns större derbyn. Det finns hetare derbyn. Det finns bättre derbyn. Det finns mer prestigefulla derbyn. Det finns mer våldsamma derbyn. Som rivalitet betraktat har inte mötet mellan Man Utd och Man City historiskt varit bland Englands mest intensiva.

Men det kan vara det derby som är allra mest infekterat av bitterhet och missunnsamhet. Vilket är ett mer modernt fenomen för så har det inte alltid varit. Det var tvärtom något som växte fram under 1960-talet, i kölvattnet av Münchenkatastrofen.

Många supportrar fastnade för det känsloladdade narrativ som låg bakom Man Utd och München och flockades till klubben. 1960-talet var också en frigörelsens tid och den nya tidens stjärnor spelade för Man Utd – inte minst George Best blev till en popkulturell ikon.

Det var också ett årtionde där de båda klubbarna närmast samtidigt upplevde en gemensam storhetstid och där Man Citys prestationer ständigt befann sig i Man Utds skugga. När Man City vann ligatiteln 1968, senaste gången det inträffade, framför nosen på just Man Utd för övrigt, så överskuggades det bara någon vecka senare av att Man Utd som första engelska lag vann Europacupen, på Wembley. Sådant är svårt att komma över.

Och däri finns naturligtvis en intressant historisk symmetri.

:::

Det har självklart alltid varit mer än bara en ”vanlig” match. Det är en match som kommer väcka till liv några av de mer unkna känslorna i en stad som befunnit sig i den engelska fotbollens epicentrum sedan 1800-talet. Det är inte en cupfinal, ännu, men det är en tydlig indikation på hur en stad kan komma att dominera engelsk fotboll inom och under en överskådlig framtid.

Men Man City och Man Utd är inte två klubbar som stått med ryggarna vändna mot varandra och med armarna i kors de senaste 120 åren. Det är två klubbar vars historia och lycka är intimt sammanflätade med varandra. När den ena klubben har befunnit sig i purgatorium så har det varit i den andra klubbens strålglans. Men där har också funnits enskilda solidariska handlingar klubbarna emellan som går emot mytbilden om ömsesidigt och oresonligt hat.

:::

Det var ingen tillfällighet att när en av de första större finansiella skandalerna som skakade den engelska fotbollen drabbade Man City, så blev Man Utd de som gynnades av deras uppsåt. Man City hade vunnit FA-cupen 1904, men klubben var nära nedläggning efter att det uppdagats att klubben använt olagliga metoder för att betala spelare. Sjutton spelare stängdes av och var förbjudna för att någonsin mer spela för Man City. Fyra av dem, bland dem den legendariske Billy Meredith, anslöt sig istället till Man Utd och blev viktiga delar i det första Man Utd-laget som vann den engelska ligan 1908.

Men Man Utd var i sin tur inte en klubb befriade från skandaler. Klubben var nära ruinens brant 1902 när lokala affärsmän, bland dem John Henry (!) Davies, räddade klubben från nedläggning. 1915 var Man Utd tillsammans med Liverpool inblandade i en skandal runt uppgjorda matcher vilket ledde till att fyra Man Utd-spelare stängdes av på livstid. En av dem, Sandy Turnbull, var bland de som lämnat Man City för Man Utd 1907, och han dog sedemera i det första världskriget.

:::

Mellankrigsperioden såg publiksiffrorna öka markant. Man City flyttade till Maine Road 1923 men vid slutet av 1920-talet så befann sig Man Utd återigen i finansiell kris. Man Utd spenderade tjugo- och trettiotalet i den högsta och i den andra divisionen om vartannat, och Man City var likaledes oförutsägbara – FA-cupfinalister och nedflyttade 1926, ligamästare 1937 och nedflyttade säsongen därpå. Det andra världskriget skulle föra klubbarna samman igen. När Old Trafford bombades av tyskarna i mars 1941 så flyttade Man Utd till Maine Road där man blev kvar till 1949, när de återigen kunde återvända hem.

:::

Efterkrigstiden såg Man Utd växa ut till en av den europeiska fotbollens giganter. Men inte heller denna utveckling skedde helt frikopplat från Man City som klubb. Man Utds legendariske manager Sir Matt Busby hade spenderat åtta år som spelare i Man City innan kriget. Busby tog över Man Utd 1945 och hans lag slutade tvåa fyra år i rad innan man till sist vann ligan 1952. Under dessa år flyttades Man City upp till och ned från den högsta divisionen med jämna mellanrum.

Även den tragiska Münchenkatastrofen lämnade sina spår på såväl Man Utd som på Man City, vars tidigare målvakt Frank Swift, som spelat över 500 matcher för klubben, var bland de 23 som omkom i olyckan.

Det tog Busby tio år att återigen bygga upp Man Utd till en nivå på vilken de kunde vinna Europacupen, och vid den tidpunkten så dominerade de båda klubbarna från Manchester engelsk fotboll i en utsträckning som många utanför staden har svårt att komma ihåg. Mellan 1965 och 1968 vann de båda klubbarna två ligamästerskap vardera och Man Utd blev därtill 1968 den första engelska klubben att vinna Europacupen.

Därifrån var det emellertid Man Citys stjärna som började stiga samtidigt som Man Utds dalade. Man City vann FA-cupen 1969 och året därpå även Cupvinnarcupen – det var ett dynamiskt lag med spelare som Colin Bell och Francis Lee. Man Utd å sin sida var på nedgång, Busby gick i pension och flera försök att ersätta honom misslyckades spektakulärt.

:::

Det har blivit en del utav den engelska fotbollens mytologi hur Man City, med en av Man Utd-historiens främsta ikoner, Denis Law, i laget, bidrog till Man Utds ultimata förnedring när de flyttades ned från Division 1 i slutet av säsongen 1973/74. Law, som gjort över 300 mål för Man Utd, hade gått som fri transfer till Man City inför säsongen. Med sin sista spark i karriären, i säsongens sista match, mellan Man City och Man Utd på Old Trafford, så klackade han in 1-0 till Man City, vilket blev slutresultatet. Knäckt av förtvivlan lämnade Law omedelbart planen, utbytt. Förvisso är det en sanning med modifikation att målet och resultatet ledde till Man Utds nedflyttning, de hade blivit nedflyttade ändå.

Men kanske var det här ett välbehövligt uppvaknande för Man Utd. Det gav manager Tommy Docherty möjlighet att rensa ut spelartruppens dödkött. Man Utd flyttades omedelbart upp igen och 1977 vann man återigen FA-cupen, ett år efter Man Citys triumf i Ligacupen. Men vid slutet av 1970-talet så hade dominansen över engelsk fotboll sedan länge lämnat Manchester till fördel för Liverpool.

Man City spenderade stora pengar mot slutet av 1970-talet för att hålla jämna steg med Liverpool, men misslyckades och flyttades 1983 ned igen till den andra divisionen och de skulle tillbringa 1980-talet fram och tillbaka mellan de två högsta divisionerna. Man Utd å sin sida skulle tillbringa 1980-talet till stor del i skuggan av de två framgångsrika Liverpoolklubbarna.

:::

Vid slutet av 1980-talet så var klyftan mellan Man City och Man Utd påtaglig, men Man City lyckades ändå 1989 dela ut en smäll som hade kunnat förändra Man Utds framtid då de vann säsongens första derby med hela 5-1. Fergusons jobb var i farozonen men han lyckades klamra sig kvar. Säsongen slutade med att Ferguson vann FA-cupen och sin första titel med Man Utd, året därpå följde en seger i Cupvinnarcupen och det här var något som skulle visa sig vara profetiskt för hela 1990-talet.

Man Utd inledde på 1990-talet en framgångsperiod som lyckats överskugga till och med Liverpools framgångsperiod under 1970- och 80-talen. Man City emellertid sjönk ned i seriesystemet såväl som i medelmåttighet. Förnedringen var total när laget degraderades till nuvarande League 1 1998. Bara dagar efter att Man Utd vunnit Champions League på Camp Nou så besegrade Man City högst dramatiskt Gillingham på Wembley på straffar i den säsongens playoff-final.

:::

Från och med millennieskiftet har engelsk fotbolls prioriteter så sakteliga förändrats. Det ultimata målet kan hävdas ha blivit att kvalificera sig för Champions League-fotboll, och de pengar det medför. Man Utd har varit ständiga deltagare i den turneringen. För Man City var det gångna årtiondet förvisso turbulent men ändå huvudsakligen i positiv riktning. 2003 flyttade man in på City of Manchester Stadium, efter att ha sagt adjö till Maine Road med att besegra Man Utd med 3-1. Det här var en ljus period i Man Citys derbyhistoria, man hade fem vinster och tre oavgjorda mellan 2002 och 2008, men Man Utd fortsatte vinna titlar, bland annat ännu en Champions League 2008, och Man Citys senaste titel blev ett alltmer avlägset minne.

Sommaren 2008 sades det att Man City befann sig på gränsen till finansiell härdsmälta efter att bara ett år tidigare köpts upp av Thaksin Shinawatra. Men det var deras räddning från detta öde, uppköpet av Mansours Abu Dhabi-konsortium, som kommit att definiera relationen mellan de båda klubbarna.

Tämligen omedelbart försökte man knycka Dimitar Berbatov under Man Utds och Fergusons näsa och alltsedan dess så har man nästan ansträngt sig för att vara ett törne i Man Utds sida. Carlos Tevez värvades vilket firades med att slänga upp kontroversiella ”Welcome to Manchester”-skyltar i öppet hån mot rivalen. Men Man Utd fortsatte vinna, matcher såväl som titlar. Man Citys enda seger mot Man Utd sedan Mansour tagit över klubben kom i semifinalen av förra säsongens Ligacup, en semifinal som Man Utd vände i returen och därefter gick vidare till att vinna hela cupen.

:::

De kommande åren har potentialen att definiera inte bara dessa båda klubbars relation till varandra utan hela det engelska och kanske också det europeiska fotbollslandskapet. Att säga att dagens match handlar om lokal stolthet är förvisso sant, men också en grov underskattning av matchens betydelse.

Vi kan förvisso vara rimligt säkra på en sak: Det här är inte ett derby och det här är inte två supportergrupper som kommer att enas inför matchen i en gemensam sång: ”Are You Watching, Merseyside?”. Det förutsätter helt enkelt en form av gemensam nämnare som inte längre existerar.

…………………………………………………

The Guardians Joy of Six-artikel den här veckan fokuserar på minnen från FA-cupsemifinaler.

http://www.guardian.co.uk/sport/blog/2011/apr/15/joy-of-six-fa-cup-semi-memories

För mig är framför allt stycket om Bryan Robson oerhört läsvärt. Robson var en ikon för Man Utd under en helt annan tid för klubben och under helt andra förutsättningar, och det gör att man betraktar hans värde för klubben på ett annat sätt än vad man gör mer sentida spelare.

…………………………………………………

Familjerna till offren i Hillsborough-tragedin har bett sina lokala representanter att försöka få Kenny Dalglish adlad.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/liverpool/8454517/Hillsborough-families-request-knighthood-for-Liverpool-manager-Kenny-Dalglish.html

Som svensk har jag naturligtvis rätt svårt att sätta mig in i vad den där typen av titlar egentligen betyder.

Men det känns ändå rätt att Dalglish är aktuell för något sådant. Både för sina bidrag till fotbollen och för de insatser han i egenskap av Liverpools manager stod för i samband med Hillsborough-tragedin och dess efterspel. Han tog ansvar i ett läge när många andra flydde all form av ansvar.

…………………………………………………

Inför dagens semifinal så har Roberto Mancini gjort sitt bästa för att framställa Man City som underdog, vilket så klart har sina rutiga och randiga skäl. Även om det är lite magstarkt givet de pengar han har haft tillgång till.

Men att jämställa sig med en klubb som Birmingham som mötte och vann mot Arsenal på Wembley – det är väl ändå att ta det hela åtminstone ett steg för långt?!

Be Champions!!

Publicerad 2011-04-16 kl 10:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER