Hyllmans hörna: Vad helgen lärt oss

Det har varit en lång och blodig säsong, direkt följandes  på en sommar med ett energikrävande VM. Så här långt har Man Utd gjort ett förhållandevis bra jobb att hantera det slitage och den ansträngning som en ständigt rullande säsong kräver. Men de senaste matcherna har också visat att det börjar sina också i Man Utds energidepåer.

Säsongen börjar lida mot sitt slut och det i kombination med skador och avstängningar i ohemul utsträckning och fokuserade specifikt på mittfältet har slitit på Man Utds spelartrupp. Så till den milda grad att Alex Ferguson nu tvingas ställa upp med tämligen svaga uppställningar i en så pass viktig ligamatch som i helgen mot Everton, för att vila spelare inför veckans möte med Schalke.

Lördagens möte med Everton illustrerade en energilöshet i laget, där spelet ofta gick alldeles för långsamt i uppbyggnadsfasen vilket gav Everton möjlighet att samla sitt lag defensivt. Resultatmässigt undkom Man Utd med lite tur och med blotta förskräckelsen. En förklaring är dåligt beslutsfattande vars omfattning ökar i takt med spelares trötthet. En annan förklaring är att Man Utd tvingas förlita sig på spelare som saknar såväl auktoritet som självförtroende på planen – inte minst Darron Gibson och Jonny Evans.

Den spelare som är allra tydligast mest pigg just nu är Wayne Rooney, vilket syns på planen. Med lite tur får Man Utd också tillbaka Darren Fletcher på mittfältet inom några dagar och han borde kunna vara utvilad inför säsongsavslutningen. Den kraften behövs på mittfältet. Men sett till Champions League så har Man Utd en brant uppförsbacke – särskilt som de potentiella finalmotståndarna i Real Madrid och Barcelona har i princip tre veckors semester inför finalen.

Hur som helst bör inget lag just nu vara mer tacksamt än Man Utd att säsongens mållinje närmar sig med stormsteg. För just nu går man enbart på bensinångor, ren vilja och truppens egna know-how av att ha befunnit sig i sådana här situationer förut.

:::

Till och med när Fernando Torres gör mål så orsakar han huvudbry för Chelsea

Det har varit vårens stora samtalsämne i England – £50m-värvningen som bara inte kunde göra mål. Men igår kväll visade Fernando Torres att han ändå kunde göra mål för Chelsea, om än med stor hjälp av en taktiskt placerad vattenpöl. Jublet på Stamford Bridge visste inga gränser.

Just Torres bristande målproduktion har annars varit en källa till bekymmer för Chelseas ledning hittills. Å ena sidan vill man spela in honom, likaväl som det finns politiska skäl att spela honom i första hand snarare än Drogba, men man har inte poängmässigt haft råd att ta kostnaden det medför. Ancelotti verkade till sist ha bestämt sig för att avsluta säsongen med en fungerande Drogba på topp.

När nu Torres gjort mål väcks en liknande fast annorlunda problembild upp igen för en fråga som verkade löst i alla fall på kort sikt. Ska man fortsätta satsa på en Drogba som alldeles uppenbarligen är i form och bevisligen fungerar? Eller ska man banka på att Torres nu fungerar också mot tuffare motstånd än ett offensivt satsande West Ham och i tuffare miljöer än ett regnigt Stamford Bridge?

:::

Sunderland måste ha förolämpat en svart katt längs med vägen

Finns det något mer otursdrabbat lag i Premier League än Sunderland? Inte nog med att formen har varit urusel den senaste tiden. Men skadorna duggar något fruktansvärt tätt. Det har gått så långt att Sunderland i nuläget inte har en enda hel anfallare i hela truppen.

Det började redan i säsongens absoluta inledning. Frazier Campbell gick då sönder och skulle visa sig bli borta resten av säsongen. Föga förvånande har det nu framkommit att han riskerar missa stora delar av kommande säsong också. Men det var också bara början.

I helgens match mot Wigan hade Steve Bruce tvingats göra två byten redan efter en halvtimme då såväl Phil Bardsley som Danny Welbeck tvingats utgå med skador. Efter en timme var olyckan framme igen då lagets främste anfallare Asamoah Gyan tvingades utgå med en lårskada. Sunderland tvingades göra sitt tredje byte.

Tre påtvingade byten under en enda match och det har hänt flera gånger under säsongen att Sunderland har tvingats göra två eller fler byten under en och samma match just på grund av skador. Och det sjuka är alltså koncentrationen av skadorna i anfallet, även om andra spelare också drabbats.

Det är inte utan att man undrar om en elak och ogin svart katts förbannelse har drabbat Sunderland och Steve Bruce – som skämtandes menade att Sunderlands VD Niall Quinn kanske får snöra på sig skorna igen och se om det finns något krut kvar i den gamle anfallaren.

Men inga katter verkade kunna förhindra Sunderlands målproduktion mot Wigan. Det stod 1-1 när Gyan tvingades utgå, och utan någon anfallare på planen så satte Sunderland därefter tre mål på Wigan.

:::

Det finns inga lätta matcher mot slutet av säsongen!

Det slår egentligen aldrig fel. Ju längre säsongen lider desto mer börjar experter, supportrar och förstå-sig-påare försöka beskriva hur ligan kommer sluta baserat på gissningar om hur återstoden av matcherna borde sluta. Ett fåtal matcher lyfts fram som nyckelmatcher, andra matcher avfärdas som lätta segrar.

Vi borde veta bättre! Det finns helt enkelt inga lätta matcher mot slutet av säsongen – främst därför att det inte finns några dåliga lag i Premier League, men också därför att alla lag spelar för någonting för det första, och det kryper in press och nerver i det egna laget för det andra.

Tydligast har det här kanske drabbat Arsenal och Tottenham den här säsongen. Det är de ”lätta” matcherna som varit lagens förmodade fall den här säsongen. West Brom, Newcastle, Blackburn, Sunderland med flera för Arsenal. Wolves, Wigan, West Ham, Blackpool med flera för Tottenham. Matcher där alla räknat med fulla poäng för de båda lagen och där de hade behövt fulla poäng.

Det är matcher med en särskild dynamik som var och en lever sitt alldeles egna lilla liv. Vi måste sluta betrakta dem som matcher i mängden.

:::

Be Champions!!