Men det har ju spelats en hel massa annan fotboll under helgen också, och det kommer spelas ännu mer fotboll under veckan – inte minst ikväll när Liverpool beger sig till Fulham i sin jakt på europaspel kommande säsong.
Men först och främst kan det vara en idé att sammanfatta helgen och fundera på vad vi kom fram till.
:::
Adrenalin är en viktig taktik i slutet av säsongen!
Söndagen bjöd på två matcher i vardera ände av tabellen som båda på sitt sätt betonade betydelsen av adrenalin i kampen om å ena sidan ligaseger och å andra sidan nedflyttning. Alltså förmågan att med ren vilja bara gå in och blåsa på till skillnad från ofta framhuldad taktisk kyla. Jag tänker även lite svepande påstå att det här är något som är särskilt betydelsefullt just i Premier League.
Wolves ångade på i ett furiöst tempo i inledningen av matchen mot West Brom, naturligtvis även behjälpta av att det var ett intensivt och svettigt black country derby. De sprang fram till en snabb 2-0-ledning som strax efter halvtid utökades till 3-0. När West Brom därefter åt sig in i matchen igen så såg man värdet av just den inledningen, den gav Wolves tre livsviktiga poäng och därtill ett momentum in i säsongens avslutande matcher mot Sunderland och Blackburn.
Det tog Man Utd 36 sekunder att göra sitt första mål mot Chelsea och hela första halvlek och stora delar av andra halvlek var en enda samlad röd tidvåg mot Chelseas mål. Vilket lag som var laddat, uppe för uppgiften och fullständigt sprutande adrenalin stod helt klart; likaså vilket lag som aldrig riktigt var inne i matchen. Ferguson hade förberett sitt lag maximalt, Ancelotti och hans spelare såg inte riktigt ut att förstå vad som drabbat dem.
Wolves och Man Utd hade båda två kunnat gå in i matchen med inställningen att enbart försöka spela taktiskt klokt. Men med den inställningen är jag inte säker på att vare sig Wolves eller Man Utd hade vunnit sina matcher. Det finns förvisso en taktisk klokhet i att släppa loss som de båda lagen gjorde också, men där taktik ofta handlar om att kontrollera spelare så handlar det Wolves och Man Utd gjorde lika mycket om att befria spelare.
:::
Arsenals förmåga att skapa fiender kan kosta dem dyrt!
Fördelarna med att skapa en siege mentality är ofta framförda och mer eller mindre väldokumenterade. Det är vi mot världen, alla hatar oss, ett väldigt vanligt och väl använt sätt att svetsa samman den egna gruppen och kräma fram de sista dropparna prestation och desperation som kan föra det egna laget över den hägrande mållinjen.
Men att få den egna gruppen att känna på det viset är ju inte riktigt detsamma som att faktiskt göra fiender av andra lag, det vill säga få dem att känna en faktiskt fiendskap mot det egna laget.
Fotbollsmatcher i England är svåra till att börja med, de är ännu mer svåra när motståndarna har också den där extra lilla droppen av motivation, när publikens desperation av att besegra sin förhatlige motståndare formligen duggar över planen. Det är sådant här vi ser i derbyn eller tunga rivalmöten, och ett topplag tjänar naturligtvis på att ha så få sådana möten som möjligt under en säsong.
Arsenal mot Stoke borde egentligen vara en naturlig match vilken som helst, men vi har sett, inte minst då i helgen, att så är det inte alls längre. För Stoke och för deras fans är Arsenal nu en av de klubbar som befinner sig allra högst upp på deras shit list. Det finns bokstavligt fysiska skäl till just denna animositet, men Arsenal gör sig heller ingen tjänst med ofta kritiska och ibland respektlösa uttalanden i riktning mot andra klubbar. De skapar fiender i onödan. Och till skillnad från Don Quijotes villfarelser så kan de här väderkvarnarna faktiskt slå tillbaka till tonerna av kostade poäng i en tät titelstrid.
:::
Charlie Adam förtjänar Ryan Shawcross oförtjänta rykte!
Vi har en märklig förmåga att fördöma fotbollsspelare mer eller mindre enbart på utfallet av en händelse och utan att ta någon större hänsyn till avsikten bakom samma händelse. Mest tydligt, och kanske mest aktuellt givet helgens match mellan Stoke och Arsenal, är det kanske för Ryan Shawcross. Om inte Ramsey faktiskt brutit benet förra året så hade Shawcross aldrig blivit betraktad som samhällets främste fiende, oavsett vad hans avsikt än hade varit.
I helgen fick vi se en liknande men omvänd incident när Charlie Adam mycket fult och brutalt tacklade Gareth Bale på benet. Bale är borta resten av säsongen med skadade ligament. Adam kommer aldrig få samma behandling som Shawcross. Detta trots att vad Adam svarade för var en synnerligen medveten tackling eller snarare markering, ägnad att om inte skada så i alla fall att göra illa. Men Bale bröt trots allt inte benet och då får man ju leken tåla. Adam spelar ju dessutom i charmiga Blackpool och inte för busgänget Stoke som vi ju vet, eftersom vi fått det berättat för oss, består av huliganer och rugbyspelare.
Det är den här typen av tacklingar och markeringar som ska beivras å det grövsta och Charlie Adam förtjänar att bestraffas kraftigt i efterhand. Just för sin avsikt och brist på respekt för motståndaren. Det uppnår man däremot inte genom att som Jesper Hussfelt i gårdagskvällens FK-Europa avfärda det hela som något som ”lag som Blackpool” eller ”britter från The Championship” håller på med, vilket dels avslöjar en brist på insikt i vad Blackpool är för typ av lag såväl som vilka spelare som står för dylika tacklingar, och dels är påståenden intellektuellt likvärdiga min gamle outbildade och obereste farfars folkhemssvenska och mellanmjölksrasistiska om än inte illasinta resonemang om ”de där utlänningarna”, även om det äger rum på en fotbollsskala.
…………………………………………………
Fulham mot Liverpool på Craven Cottage ikväll.
Fulham befinner sig i den något unika positionen att vara i kanonform samtidigt som de inte längre har något att spela för. Annat än att försöka undvika gula och röda kort så att de behåller sin plats uppe i fair play-tabellen.
Liverpool å andra sidan spelar för en plats i Europa League.
Många ser ner på turneringen och säger sig inte riktigt bry sig om ifall Liverpool klarar av det målet eller ej. För mig är det däremot ett betydelsefullt mål för Liverpools långsiktiga ambitioner.
Och det finns flera skäl till det:
» Materiell och påtaglig nytta. Liverpool har varit ett av vårens mest formstarka lag och man har haft ett enormt uppsving under Kenny Dalglish. Att faktiskt kvalificera sig för Europa, från vad som framstod som ett hopplöst läge, skulle visa att detta uppsving faktiskt gav något mer än att bara vara for show.
» Ekonomi och värvningar. Europa League är inte finansiellt lika givande som Champions League, men det bidrar ändå med intäkter. Det är också en form av skyltfönster som gör det lättare att värva spelare till klubben.
» Europeisk erfarenhet och kultur. Europa League är en möjlighet för spelartruppen att anpassa sig till det täta matchande som följer på att ha såväl inhemsk som europeisk fotboll på programmet under en hel säsong. Att spela europeisk fotboll ingår också i Liverpools DNA.
:::
Mer åt den skämtsamma sidan.
Men Howard Webb, som dömde matchen mellan Man Utd och Chelsea, har ju fått rykte om sig att vara väldigt ”för” Man Utd. Något som verkligen inte syntes i just matchen mot Chelsea.
Hur som helst så är det framför allt från Liverpoolhåll som det här ryktet har uppstått.
Och då är det ju lite galghumor att se den här videon där Webb leder vad som skulle kunna vara Liverpools senaste ligavinnare med familjer i sång till Liverpools kända hymn, You’ll Never Walk Alone.
https://www.youtube.com/watch?v=XkRcCt1Ikag
…………………………………………………
Ett amerikanskt konsortium sägs vara intresserade av att köpa Barnsley, som för närvarande harvar i The Championship.
Men hur länge till?
En tankegång modell långsökt är att konsortiet består av företagare från det amerikanska bibelbältet som blev helt frälsta på Barnsley när de fick reda på att en av klubbens spelare heter Reuben Noble-Lazarus, som under 2008 blev den yngste spelaren någonsin i The Football League när han debuterade endast lite drygt 15 år gammal.
…………………………………………………
Det kan inte vara en slump att sommarvärmen kommer till Sverige dagen efter att Man Utd vunnit mot Chelsea?!
:::
Maj är en härlig månad på många sätt och vis. Inte minst för att det är en otroligt massa fotboll på menyn. Det är match mer eller mindre varje dag i den engelska fotbollens olika sammanhang.
Förmodligen kommer jag göra så att det blir en ordinarie blogg om dagen, därefter blir det kanske en matchblogg framåt kvällen, om tid och möjlighet ges.
Inte för att jag är säker på att alla är precis lika nördiga i sitt fotbollsintresse som jag. Men då finns det ju kanske lite åt alla.
:::
John Terry förnekar sig inte – Chelsea förtjänade tydligen oavgjort i gårdagens match. Enligt honom.
Guardian hade en bra mening som sammanfattade matchen tämligen väl: “While the result did not reflect the trouncing that had been inflicted, everyone present understood United’s superiority.”
Den enda möjliga, och sett till matchbilden fullt rimliga, slutsatsen att dra är att John Terry inte var närvarande.
Be Champions!!