För häromdan snubblade jag på en riktigt intressant lista. När jag snubblar på saker och ting, brukat det vara väldigt betydelselösa ting; bananskal exempelvis. Därför blev jag positivt överraskad åt denna upptäckt. Eller rättare sagt, blev jag först häpen till att sedan inse betydelsen av resultatet som i ärlighetens namn la grunden för en hel del tankar den kvällen.
Har jag gjort er nyfikna nu?
:::
Jag kan väl börja med att berätta om mina imaginärt djupa tankebanor kring det fortfarande hemlighetsfulla ämnet. Vi tänker oss ett svenskt samhälle. Eller bättre upp, vi tänker oss ett vanligt, svenskt fotbollslag. Det kan vara små tioåringar som knappt kan passa en bredsida utan att vinkla foten fel, det kan vara ett gäng femtonåringar som just lärt sig konsten att dribbla och därmed markant minskat sina passningar till andra i laget. Men det kan också vara ett allsvenskt lag, med en blandning utav dessa två ovanstående exempel (absolut ingen pik till allsvenskan och dess klass, vi alla vet hur oerhört uppskattad den är jorden runt).
Hur många av er har jag tappat bort i detta otroligt lågsökta sidospår? Back to the story. Ett vanligt svenskt lag speglar allt som oftast det svenska samhället. Människor från olika samhällsgrupper, människor som ställer sig olika till vissa avgörande frågor, men inte minst, människor med olika etnicitet och bakgrund. Ingen hålls ute, svart som vit som gul som röd. Det är i Sverige det, blickar vi mot England är saker och ting lite annorlunda.
I ett land där en signifikant del av befolkningen kommer ifrån andra länder, förväntar jag mig en större mix utav nationaliteter i både landslag och klubblag. Med olika nationaliteter menar jag då givetvis inte spelare ifrån andra länder (då jag främst menar att de nästan, bara nästan, finns lite för många utav dessa i vissa klubblag), utan då hänvisar jag till spelare med annat ursprung än brittiskt. Främst från länder där invandringen till England är stor, jag pratar Indien, Pakistan och Bangladesh. För att begränsa mig har jag valt att kolla på spelare med bakgrund i dessa och andra länder som är överrepresenterade när det gäller invandringen i England, för att sedan undersöka hur många det är som representerat det engelska landslaget i fotboll.
:::
Om ni förväntade er en lång lista, så kan ni pusta ut. Första fakta avgör detta. Så sent som år 2006, gjorde Chopra, då i Newcastle, nyheter med att göra det snabbaste målet i Premier Leagues historia, gjort av en inhoppare det vill säga, efter att bara ha varit på planen i tio sekunder. Nu var det inte riktigt det som var så uppseendeväckande. Utan, jag upprepar, så sent som 2006 gjorde Michael Chopra nyheter. Han var den första spelaren med indiskt ursprung som nätade i Premier League. Och han var ändå inte helindisk, utan bara fadern var ifrån landet långt bortom fjärran.
Han lyckades dessutom bli den första spelaren med asiatisk bakgrund att representera England när han debuterade för U16 mot Skottland under 1999.
:::
Hans föregångare har med all rätt inte lyckats vidare bra i den engelska fotbollen. Vi har Zesh Rehman, med 21 matcher på sitt konto med Premier League-laget Fulham. Den Birminghamfödde försvararen fortsatte sedan till QPR och valde att satsa på en landslagskarriär i Pakistan, något många andra i samma situation gjort innan dess.
Adnan Ahmed spåddes ha en ljus framtid när han som ung biljerade i Manchester Uniteds ungdomsakademi, innan han gjorde sin professionella debut för Huddersfield. Sedan dess har han långsamt tynat bort och är inte längre den man sätter hoppet till när man pratar lyckosamma asiatiska spelare i England.
:::
Det blir bättre i framtiden, hävdar optimisterna, med förklaringen att det är numera så att människor från ovanstående ursprung integrerar på ett mer lyckosamt sätt med övriga brittiska befolkningen. Men faktum är att detta är långt ifrån sant. Det rapporteras att mindre än 1% av de hundratals ungdomarna i Premier League-klubbarnas ungdomsakademier är av asiatiskt ursprung.
Visst finns det undantag. Netan Sansara spås bli den första riktiga superstjärnan som sätter standarden för kommande generationer. Sansara gjorde 30 A-lagsframträdanden under sin tid hos Walsall FC. Han gick sedan vidare till den skotska fotbollen och Dundee. Under tiden har han hunnit göra tre framträdanden för Englands U18- och U19-lag, debuterade gjorde han i en match mot Holland.
Redan för ett par år sedan, som 17-åring, hade fotbollsvärlden fått upp ögonen för honom.
Citat från The Times Broadsheet Paper i februari 2008 – ”A tall left-back, adept in possession, Sansara already on the fringes of Walsall’s first team and may just have a chance of achieving his goals: to become the first British Asian footballer playing regularly in the Premier League and the first in the full England team”.
Han har med det sagt väldigt mycket på sina axlar. Sansara kan möjligen vara den som öppnar upp möjligheterna för alla tusentals barn som i åratal inte haft en idol att se upp till. Det är ett tungt ansvar, men ett han bär lätt.
:::
Vad är anledningen till detta fatala misslyckande i Engelsk fotboll? För det många menar, är att detta är en skamfläck, ett problem man inte vet hur man ska handskas med. Varför är det så? Varför har det blivit så? Här delas åsikterna.
Vi har dem som tror att människor från dessa länder helt enkelt inte har fysiken för att spela bra fotboll, vilket jag klassar som rent och skärt bullshit. Ett sådant argument bör inte ens finnas med i en diskussion om detta, då detta grundar sig på okunnighet. Är Messi för kort för fotboll? Är Peter Crouch för icke muskulös och var Garrincha för fysiskt handikappad?
Andra menar att människor ifrån Indien eller Pakistan, är mer insatta i sporter som kricket än fotboll, vilket i enkla termer betyder att fokus kring fotboll inte är så stort som det bör vara om man vill ha fram framgångsrika fotbollsspelare. Det argumentet kan jag gå med på, då detta förmodligen är sant. Men det förklarar inte varför brittiska ungdomar med annan bakgrund är underrepresenterade i både landslag och klubblag.
:::
Hiten Mandila är en vän till mig som bor i London, England. Han är född och uppvuxen i storstan, och hans föräldrar emigrerade från Indien för många år sedan. När jag frågade honom vad anledningen till detta oerhörda misslyckande inom fotbollen, menade han att det beror på den djupt satta indiska kulturen som fortfarande lever vilt i vissa hem.
Firstly, people play football as a hobby, but don’t want to take it on as a serious profession as they find it too intense. That, along with the fact that some parents, don’t want their children to go down that career path. Some parents here are still strict with their children. The lack of support from home makes it hard for young people to really give it all. However, people like me have a passion for football and enjoy playing it, but find it difficult to get into any sort of club because I’m brown. It’s not a racist thing, but it’s just really difficult for Asian people in the UK to get into football.
Sansara är inne på samma spår; “Because there are no role models, a lot of Asians, especially of the older generation, see football as just a social thing and not something kids can make into a professional career. Han tillägger, “At first I didn’t enjoy it because there was a lot of racism. I used to go home and tell my mum, ‘I don’t want to go back.’ It was horrible. I used to get called ‘Paki’ – even from my own team.
Alltså kan främlingsfientlighet vara inblandat, även om många britter nekar till detta. Hur som haver är situationen allvarlig och många gånger lik den som för några decennier plågade landet. Att svarta spelare hade svårt att spela in sig i laget och i övrigt hade svårt att ta plats i samhället. Då hetter superstjärnan som tog steget ut i proffslivet Viv Anderson. Kan nästa heta Netan Sansara?
Ni kan detta nu, men om det tillkommit några nya läsare, så gäller följande,
Mail: nezik_93@hotmail.com
Twitter: nezik_keshto