Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Spegel, spegel på väggen där

Dags för lite silly season-inspirerad humor igen så här en obscent varm sommardag.

Annie Eaves jobbar hårt för att försvara sin plats som min favoritcomedienne och hon har identifierat sju personlighetstyper som går att urskilja under transferfönstret.

Jag tyckte det var väldigt träffsäkert – och inte minst relevant nu när Det Stora Internationella Transferfönstret öppnar vid midnatt.

Känner ni igen er själva – eller andra?

:::

Den evige optimisten

Oroa er inte för något, därför att även den mest löjliga värvningen kommer ordna sig. Har vi sålt vår bäste anfallare och ersatt honom med en nolla från den franska andradivisionen? Listigt, det kan vara rätt svårt att göra mål i den ligan, engelsk fotboll kommer passa honom utmärkt. Den evige optimisten kommer spinna allt så att varje beslut låter fullständigt klokt och rationellt.

Favoritrevir: Spelbutiken
Mest troligt citat: ”Managern vet vad han gör.”
Minst troligt citat: Vi har värvat vem?

:::

Football Manager-galningen

Har du aldrig hört talas om en spelare och undrar hur han passar in i din klubb? Hitta bara FM-galningen. De kommer utan problem kunna ge dig en genomgång av spelarens styrkor, svagheter, positioneringsförmåga, skottstyrka, attityd, marknadsvärde och hur bra han kommer vara om fem år. Vem behöver egentligen titta på fotboll?

Favoritrevir: Studentrummet
Mest troligt citat: ”Jag vet att det inte är på riktigt, men…
Minst troligt citat: ”Jag har precis förnyat min säsongsbiljett.”

:::

Den apatiske

Färgade och formade av åratals av transferfönster så har dessa personer sett allt. Cyniker ut i fingerspetsarna så tar de alla spelarrykten med ett ton av salt. De står alltid beredda att dämpa din entusiasm över en möjlig värvning, frustrerande nog så har de oftare rätt än fel.

Favoritrevir: På en högre nivå.
Mest troligt citat: ”Det är ingen idé att spekulera innan värvningen är klar.”
Minst troligt citat: ”Affären är nästan klar, jag läste det på twitter.”

:::

Den engagerade pessimisten

Allt går åt helvete. På riktigt. Måhända förutspådde de undergången felaktigt förra året men den här gången menar de det verkligen. Klubben är på väg åt fel håll – en slippery slope på väg till Ingenstans. Så klubben har precis värvat en spelare i världsklass? Pfft, vad betyder egentligen världsklass? Han kan ju skadas på säsongens första dag och vad händer då?! En ny målvakt, två försvarare, en mittfältare eller tre och en toppanfallare behövs för att undvika det öde dessa ser – och även då är det med minsta möjliga marginal.

Favoritrevir: Fotbollforum.
Mest troligt citat: ”Jag är inte en pessimist, jag är en realist.”
Minst troligt citat: ”Det ser bra ut inför nästa säsong.”

:::

”In-The-Know”-människan

Den här karaktären lever för den här tiden av året och är då som allra mest synlig. De vill inte avslöja varför de vet vad de vet men de berättar gärna att de vet det. De bara vet, du vet. De vet vad du inte vet men skulle vilja veta men de vet aldrig något som skulle vara tråkigt att veta eftersom det inte skulle vara värt något för dem att veta. Nu vet du.

Favoritrevir: På puben eller på twitter.
Mest troligt citat: ”Tro mig…”
Minst troligt citat: ”Jag har ingen aning.”

:::

Provokationsförsäljaren

Självklart vill er bästa spelare lämna klubben, ni är en liten klubb. Förra säsongen var er höjdpunkt och nästa säsong kommer ni falla ihop. Det är bättre att du bara accepterar det. Ni är en säljande klubb. Ni kan inte konkurrera om de bästa spelarna. Hitta den mest kontroversiella vinkeln av varje ämne och provokationsförsäljaren kommer kunna ta det ett steg längre än så.

Favoritrevir: På TalkSPORTs lönelista.
Mest troligt citat: ”Om ni inte håller med, så vet ni hur ni kan nå mig.”
Minst troligt citat: ”Jag kan ha fel, det är bara min åsikt.”

:::

Den för tidige entusiasten

En brist på fotboll kan orsaka en viss snurrighet hos dessa människor. Minsta rykte kan resultera i att de föreslår formationer för kommande säsong som passar den spelarens styrkor, hittar på ramsor, eller kontaktar klubbshopen för att ta reda på vilket nummer spelaren kommer ha på tröjan.

Favoritrevir: Vilket rum som helst, vandrandes fram och tillbaka
Mest troligt citat: ”Vart kan jag tatuera mig?”
Minst troligt citat: ”Det kommer aldrig hända.”

:::

Svårt för mig att inte skrocka igenkännande åt Den apatiske.

:::

Tack förresten till Kildo och Vidic15 för era gästbloggar – det var rolig läsning av er båda.

Känner någon annan sig manad att prova på det här med gästbloggande så är det bara att ni hör av er, så här under sommaren finns onekligen gott om såväl tid som utrymme.

:::

Ikväll är det faktiskt en hel del fotboll.

Fulham går, tack vare fair play-biljetten, in i Europa League-kvalet mot färöiska NSI Runavik klockan halvnio ikväll – och vid vinst så får man i nästa omgång möta nordirländska Crusaders.

Dessutom, klockan 22:00, så spelar England åttondelsfinal i U17-VM mot inga mindre än Argentina. Klart spännande.

:::

Någon gång under nästa vecka kommer jag inleda uppsnacket inför den kommande säsongen med en genomgång lag för lag. Två om dagen, gör kroppen glad.

Det passar sig bättre att ta dem i samband med inledningen av pre-season och transferfönstret.

Sedan kan man följa upp det precis innan säsongen ska börja.

:::

Fotbollskanalen har ju som ni säkert sett fått en ny blogg också – Linhems Football League-blogg, som alltså har getts egna ben efter en säsongs framgångsrikt gästbloggande.

Stort och glädjande och många gratulationer så klart.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Gästblogg: Bittra rivaler?

Smaka på Manchester City

Det har länge varit en obestämd smak av sött och surt som på något konstigt sätt tagit ut varann och smakat, jag vet inte riktig, men det bästa jag kan få det till är egentligen ingenting. Smaklöst helt enkelt. Det har liksom varit ett intet hot men i alla fall ett derby och därmed lite svårare för United än för övriga lag. Men jag har på något sätt alltid tänkt att det blir lite som för Liverpool med Everton och för Arsenal och Chelsea på senare tid (efter Abramovich) med Tottenham och på sätt och vis även West Ham. Och Fulham.

Och någonstans har jag ändå alltid tänkt att det egentligen är värre för övriga topplag eftersom Everton mer eller mindre hela tiden varit ett lag för Europaplatser och Tottenham nästan alltid likaså, samt att Londonlagen av naturliga skäl har fler matcher av derbykaraktär även om det inte finns samma rivalitet i alla matcherna. Men Charlton, QPR, Watford och Cyrstal Palace(förutom då West Ham och Fulham som har varit mer beständiga) är lag som har varit mer eller mindre aktuella som derbymotståndare av större eller mindre karaktär.

Så någonstans har City mest bara känts som en match som mest haussas för att öka trycket än för att det egentligen har funnits någon sportslig mening(med haussen alltså).

:::

Det kanske ska tilläggas att jag började hålla på United som liten knatte 1986 när alla mina lagkamrater höll på olika lag och man var tvunget att ha ett lag för att vara med i diskussionerna, och jag fastnade för United, vilket jag var ensam om just då. Liverpool var såklart stora, Everton, Leeds och Nottingham Forest hade viss fan-bas säkert beroende på arv från fäderna, främst i Leeds och Nottinghams fall.

Men den största delen av killarna i laget höll på lag från Italien, Maradona i Napoli, Juventus som var Europaledande. Milan, Barcelona och Bayern München var andra med supporterskaror. Men United var det ingen som höll på, så det blev mitt lag, coolt klubbemblem, häftigt namn, för jag visste inte då att det fanns massor med lag som också hette United, från Leeds och Sheffield, ja till och med Newcastle, lite tack vare City faktiskt eftersom båda lagen hette Manchester så var det tvunget att skriva ut United och City och jag gillade United (till skillnad från Sheffield där man av någon anledning skrev Sheffield W och Sheffield U), när jag sen fick veta att det betydde enade blev det ännu coolare.

För mig blev det som en riddarorden eller ett brödraskap, vilket för en 8-åring med mycket fantasi var häftigt när man läste om Robin Hood och Ivanhoe. Mitt lag var enade mot fienden, de var röda djävular, som tillsammans slogs mot den mörka överheten som en sista brigad för frihet. För min del förknippade jag nämligen inte djävulen med ondskans herre utan med att hitta på jävelskap mot förtryckarna ett slags gerillakrigande likt Robin Hood.

Konstiga associationer, jag vet. Som en nästan vuxen 32-åring har man en annan logik, nästan som om man vore just vuxen. Så när man tittar tillbaka nu inser man naturligtvis att jag föll för laget av helt fel anledningar och på grund av okunnighet, jag föll dessutom för ett lag som då egentligen var ett loserlag utan någon Maradona, Careca , Platini, Laudrup, Koeman eller ens Dalglish och Rush.

Men med en kapten i Bryan Robson som kallades “Captain Marvel” och Marvel var ju de där häftiga serietidningarna med Järven(Wolverine i X-men), Spindelmannen, Hulken och de fantastiska fyra, och mitt United slutade på 11:e plats under den säsong som var min första, men man hade bytt tränare till en tjurig skotte som visserligen hade slagit självaste Real Madrid i Cupvinnar-cupen med okända Aberdeen men lagkamraterna i P-8 laget var inte sena att berätta att mitt lag var “sopor”, men det var MITT lag nu och man byter inte lag, så enkelt är det. Jag hittade alltså mitt lag, mitt ridderliga brödraskap delvis tack vare den klubb som jag sen i princip inte tänkte på mer förrän nu alldeles nyligen(nåja, allt är relativt). Manchester City.

Detta smaklösa City som ju gick omärkt förbi de flesta under lång tid fick så plötsligt Sveriges genom tiderna bästa Manager?(Kanske egentligen på sätt och vis Liedholm?) Sven-Göran “Svennis” Eriksson. Åtminstone är hans meriter talande med stora framgångar i Göteborg, Benfica, Sampdoria och Lazio.

Man hade en ny ägare, som visserligen verkade vara en ganska tveksam typ, men som var intresserad av att stoppa in en massa pengar(oskattade eller inte) i klubben, Thaksin Shinawatra hade gjort city till en nyrik klubb, Eriksson anställdes i juni och hade ett enormt arbete med att få stjärnspelare att anlända till klubben innan seriestarten. Erikssons väldiga kontaktnät och goda rykte och erbjudande om hög löner till trots var det uppenbarligen svårt att locka spelare till den resultatmässigt mediokra klubben.

Men Svennis plockade in halvkändis efter halvkändis till överpris, Fernandes Gelson, Roberto Bianchi, Geovanni, Elano, Martin Petrov, Vedran Corluka, Valerij Bojinov, Benjani, Felipe Caicedo och Javier Garrido kom alla då mer eller mindre kända/etablerade och i princip alla till överpris. Men något var på gång i alla fall och Cityfansen (som man inte hört eller sett mycket av, i Sverige i alla fall) vädrade frisk luft. City kom på besök till Sverige på träningsläger och man åkte till Thailand för uppvisningsmatcher, det var ett nytt city nu, och det skulle plötsligt smaka lite svagt av bitterhet istället för det söta, och surt och bittert kan vara en knepig kombination, men det är inte smaklöst i alla fall.

:::

City vann båda derbyna mot United det året och den söta smaken var som bortblåst, och i matchen på Old Trafford 2008 hedrades Münchenkatastrofens (50 år sedan flygplanskraschen) offer med klassiska tröjor, men det blev en bitter förlust, där dessutom Cityfansen fick oerhörd positiv kritik för att de lyckats hålla tyst under den tysta minuten, medans de alltid annars är snabba att håna de spelare och ledare som gick bort i flygkraschen i München.

Kändes på något sätt dubbelt surt och bittert även om delen med att Cityfansen fick cred egentligen mest var som salt i såren och naturligtvis inte hade spelat någon roll om United hade vunnit. Men så är det med känslor och fotboll. Så City hade alltså börjat utmana United och man gjorde sin bästa säsong i mannaminne, trots detta var resultaten inte tillräckliga och man hade tappat lite under våren så Svennis åkte ut och in kom en gammal United-legendar: Mark Hughes.

Den sura och bittra smaken blev på något sätt ännu mer påtaglig, va f-n, VÅR Mark Hughes vad gör han i City av alla klubbar? Inte nog med det utan senare samma sommar, i augusti, strax innan den nya säsongen skulle börja åkte Shinawatra ut och in kom Abu Dhabi United Group med massor av miljoner att spendera och plötsligt var City världens rikaste klubb och mer än en stökig granne. Som erbjöd alla “stora namn” gigantiska lönelyft för en signatur.

Berbatov som var älskad i Tottenham, tackade vänligt men bestämt nej till att skriva på för City och förklarade att han tjänade mer än tillräckligt redan och var intresserad av sportsliga framgångar och gick till United, medans Robinho som hade gjort sig ovän med alla i Real för att kunna gå till Chelsea föll för frestelsen och smet i sista stund iväg och skrev på för City istället, naturligtvis för rekordbelopp. Kaka med flera tackade för intresset men avböjde och Robinho blev till säsongs starten 2008-2009 ganska ensam med sin lönecheck. Visserligen hade man redan innan köpt Brasilianske anfallaren Jo, och man lyckades få tag på Kompany och Zabaleta innan fönstret stängdes plus att man köpt tillbaka Wright-Phillips från Chelsea. Så lite skillnad var det ändå när ägandet bytte från Thailand till förenade Arabemiraten, visst lönelöftena och övergångssummorna var kanske den största skillnaden.

:::

När januarifönstret 2009 öppnade var det dags igen, City skulle visa världen att den nya stormakten var att räkna med, man bjöd på allt men fick till slut “nöja sig” med Shay Given, Wayne Bridge, Craig Bellamy och Nigel De Jong, inga dåliga spelare men och andra sidan ingen Ronaldo eller Messi iheller.

Visserligen brukar det vara svårt att köpa några storstjärnor under vinterfönstret utan det är ofta spelare som hamnat utanför startelvan eller som går att låna för att täcka för skador osv, och Bridge hade haft problem(understatement) med Terry i Chelsea, Given var sugen på pengar(och ångrar sig nog idag) Bellamy har probelem med de flesta och De Jong fick man betala £16 miljoner för trots att han bara hade ett halvår kvar på kontraktet med Hamburg.

Men det som i alla fall var tydligt var att man tänkte spendera stort och nu hade man lyckats samla ihop ett gäng med hyfsat bra spelare vilket naturligtvis ökade chansen att värva ännu större namn i sommarfönstret. City räckte inte till trots nyförvärv, lite interna stridigheter med främst Hughes och Robinho hade bubblat upp och man landade till slut på 10:e plats i ligan, men det fanns ändå en viss eftersmak som inte riktigt försvann, United vann ligan, klubblags-VM och Ligacupen och var i Champions Leaugefinal mot Bracelona. Men det fanns där i luften ändå, det osade av nyrika uppstickare, som plötsligt tyckte att de var världen största klubb.

:::

Sommaren kom och City gick på shoppingtur, nu skulle man till Harrods, Harvey Nichols och Savile Row det var slut på sales och offers nu skulle man shoppa “på riktigt”. Man plockade in Carlos Tevez från United (eller hans kontrakt gick ut och United tyckte han var för dyr med tanke på att han var tredjevalet och missnöjd med sin speltid), poängen var att visa grannen att pengar spelade ingen roll för City.

Hughes hämtade också sin förra stjärnspelare Roque Santa Cruz från Blackburn innan man fick loss Adebayor från Arsenal. Så långt tre anfallare med stjärnstatus men som alla gjort sig impopulära i sina dåvarande klubbar, Gareth Barry hade hämtats från Villa och Barry hade precis som övriga gjort sig obekväm i sin klubb med begäran om att få följa “sin dröm” om att gå till Liverpool för att vinna titlar valde han nu att gå till City för att tjäna pengar.

Sen kom Kolo Toure, även han från Arsenal han nådde dock inte samma negativa höjder som övriga även om han inte heller var särskilt populär, men Gunners mittbackskris var ännu inte så omtalad som den skulle bli. Sen blev det Joleon Lescotts tur att bli öronmärkt och jagad, Everton var inte intresserade av att sälja men efterhand som priset steg och spelarens populäritet rasade i Everton gav man med sig.

Man plockade också in gamle Barcelonaräven Silvinho som back-up på free-transfer. Ut försvann talanger som Daniel Sturridge och Kasper Schmeichel, trotjänaren och lagkaptenen Richard Dunne och publikfavoriten Elano. Något nytt skulle byggas, och inget gammalt var värt att ha kvar. Staden kläddes i megaskyltar med Tevez i påklistrad City tröja och texten Welcome to Manchester, till och med Ferguson blev irriterad och man hade därmed kommit en bit på vägen tyckte man.

Men att irritera Ferguson är på gott och ont, United vann dubbeln mot City i ligan och slog ut dem ur Ligacupen i semifinalen och bannern på Old Trafford med år sedan titlar tickade på. Man slängde ut Hughes och plockade in Mancini, Svennis gamla lärling från Sampdoria och Lazio, in kom också gamla Sampdoriaspelarna och Mancinis forna lagkamrater, Attilio Lombardo och David Platt, och under vinterfönstret hämtades veteranen Patrick Viera från Inter och talangen Adam Johnson från Middlesbrough. Bygget fortsatte och man landade till slut på sin bästa placering i Premier Leagues historia när man blev femma (Tottenham smet förbi på upploppet).

Så när sommaren kom var man för första gången kvalificerad för Europa (visserligen “bara” Europa League) men nu skulle det riktigt stora namnen säkert komma. Det blev ingen Ibrahimovic, Torres eller Villa, men man börjar ändå visa att man kan ta spelare som inte redan är på kant med sin klubb, Kolos bror Yaya hämtas från Barcelona, David Silva köps loss från Valencia, Jerome Boateng blir tredje spelaren efter De Jong och Kompany att hämtas från Hamburg. Mario Balotelli lockas från Inter och Aleksandar Kolarov från Lazio. Sen river man återigen i Aston Villa och tvingar loss James Milner i ännu en infekterad och utdragen affär. Ut försvinner egna produkten och fjolårets spelare Stephen Ireland, likaså Svennisköpen Valerij Bojinov, Martin Petrov, Benjani och Javier Garrido, men framförallt hade Robinho och City fått nog av varann.

Säsongen som gick har varit blandad, Man hamnade till slut på en nära nog godkänd(med tanke på de spenderade pengarna) tredje plats i Premier League efter att ha undvikit att bli omsprungna av Tottenham på upploppet igen samt klivit förbi ett fritt fallande Arsenal på slutet. Man åkte ut ur Europa League efter att Ballotelli tappat huvudet(som han till slut lyckades få igenom västen), man lyckades vinna FA-cupen genom att slå ut United i semifinalen. Matchen var nog årtiondets viktigaste för City, när man fick revansch för Ligacup förlusten i semifinal förra året, och kanske viktigast, man lyckades till sist plocka ner den där retfulla bannern på Old Trafford. Så nästa år gäller det att ta det där extra steget framåt och vinna ligan, och vara med och utmana i Champions League, men finns vinnarmentaliteten där?

:::

Man har hämtat Dzeko från Wolfsburg under vintern, men trots alla köp av anfallare har man svårt att hitta ett vägvinnande anfallsspel. City har blivit defensivt oerhört mycket bättre under Mancini vilket naturligtvis är att vänta av en italienare (med klassisk italiensk fotbollsfilosofi). Kompany har vuxit sig stor och Richards har börjat närma sig sin potential, men framåt är det i princip bara Tevez som presterar, i alla fall när det gäller målgörandet, och Tevez är Tevez, en inte helt nöjd själ som helst av allt hade lirat hemma hos familjen i Argentina, men med europeiska löner, och som pratar om depressioner och hemlängtan och att avsluta karriären varannan vecka.

Så det som ändå gör att jag har en viss bitter smak av City är att Mancini trots det svaga anfallet trots allt verkar kunna klara av alla “stjärnor” (läs de som vill vara superstjärnor men som tittar mer på lönekuvertet än sina egna prestationer). Adebayor lugnade sig till slut när man gav honom lånebiljett till Madrid, Bellamy fick man kväva och skicka till Cardiff så att han inte gick någon annanstans även om det kostar 75% av hans lön varje vecka, Balotelli fick sin första avhyvling och har för första gången i sin karriär visat tecken på ånger och lite insikt, även om det inte ter sig som någon långvarig sådan.

Robinho gjorde man sig av med och Santa-Cruz skickades tillbaka till Blackburn på lån. Given har till slut accepterat att vara tvåa om än med ett styng av ånger och kanske åker han vidare i sommar, Kolo Toure har dribblat bort sig själv med dopingproblem och därmed lugnat Lescotts uppblossande irritation genom mer speltid. Caicedo är utlånad till Levante och säljs säkert till sommaren. Så Mancini plockar bort orosmomenten efterhand som de dyker upp och lyckas hålla laget någotsånär tillfreds trots alla “stjärnor” som konkurrera om platser, han skickar helt enkelt iväg de som inte platsar och visar en för sin relativt ringa rutin, ganska stor pondus i tränarrollen. Jag kan helt enkelt inte hjälpa utan att bli lite imponerad av Mancini trots den svaga beska eftersmaken och den pyrande brasan av illaluktande uppstickare till nyrika grannar.

:::

Så även om mina förhoppningar om ett nytt cykelsparksavgörande av Rooney i FA-cupsemifinalen hamnade tillsammans med Rooney på läktaren, och de om att ett nytänt kantspringande Tottenhampar i Lennon och Bale skulle smita förbi City på upploppet krossades bland annat med hjälp av en viss Adam (dock inte Johnson). Så ser jag gärna att nya multimiljoninköp görs av spelare med tveksam karaktär och att Adebayor och Bellamy kommer tillbaka och bråkar med Balotelli, och att Citys läktare fortsätter att gapa halvtomma. Men jag tror faktiskt att Mancini, OM han får fortsätta vilket just nu känns troligt, till slut hittar spelare med rätt balans och att han kan ta City ett snäpp ytterliggare uppåt, även om det inte så säkert blir säsongen 2011/12.

Smaken av City har alltså blivit något sur och med tydliga spår av beska i eftersmaken, och jag är inte alls säker på att jag gillar det, men ändå kan jag inte hjälpa att tycka att det trots allt är ganska spännande med en ny utmanare precis runt hörnan av Old Trafford, även om det är en stökig och högljudd nyrik granne med viss bitterhet i eftersmaken.

MVH

Johan Lindahl (Vidic15)

Peter Hyllman

Gästblogg: The Battle of Highbury

“It was not a game of football, it was a battle”

:::

Eftersom jag inte skrivit mer än en kort, mer eller mindre anonym, del av ett inlägg här tidigare tänkte jag börja med att presentera mig lite kort. Martin Palmér heter jag, 22-årig universitetsstudent från de mellersta delarna av vårt avlånga land. Under min studietid är jag dock i exil i Linköping. I kommentarsfältet hittar ni mig under signaturen Kildo och vilket laget i hjärtat är har nog inte undgått någon. Men om någon nu mot förmodan undrar så är det givetvis det bästa laget i norra London, eller vad säger du FilleP? Nu till saken i fråga.

:::

I maj och juni 1934 spelades i Italien historiens andra världsmästerskap i fotboll. Turneringen spelades helt med direkt utslagning och efter två veckors matchande stod Italien som segrare. Turneringen bojkottades bland annat av de regernade mästarna Uruguay men även England avstod spel i mästerskapet sedan FA tackat nej. England och det engelska folket såg sig dock fortfarande som Europas bästa lag. Vad man tyckte om turneringen illustreras väl av the Guardian i en krönika från 1934:

(…) won the so-called World Cup contest last summer. (…)

På hösten fick man så äntligen chansen att visa var fotbollsskåpet skulle stå, den 14:e november skulle England och Italien drabba samman på Highbury i vad pressen, åtminstone den engelska, gav namnet “the real World Cup final”. Men matchen var så mycket mer än bara fotboll. Mellankrigstiden var en orolig tid, nationalismen var stark och i Italien regerade en fascist. Den nationella stoltheten stod på spel samtidigt som man hade chansen att ge Mussolini en rejäl knäpp på näsan.

:::

Lagens formationer skiljde sig något åt, England använde sig av den klassiska WM-formationen som Herbert Chapman utvecklat och med framgång använde i bland annat Arsenal. I mål ställde England Frank Moss från Arsenal, längst back huserade Derbys Jack Barker flankerad av Arsenals två backar George Male och, kapten för dagen, Eddie Hapgood. Som halvbackar, eller vad vi skulle kalla defensiva mittfältare, spelade Evertons Cliff Britton och Arsenals tuffing Wilf Copping.  Wilf var en av den hårdaste som spelat fotboll och kallades allmänt för the Iron Man. Trots detta fick han inte en enda kort i hela sin karriär, Wilf myntade även uttrycket “the first man in a tackle never gets hurt”.

Framför dem spelade två Arsenalspelare i form av Ray Bowden och Cliff Bastin, på kanterna löpte Manchester Citys Eric Brook och Stokes legendar Stanley Matthews. Längst fram spelade slutligen Arsenals Ted Drake, sedemera tränare i bland annat Chelsea. Som ni säkert gissat innehar denna match rekordet för flest spelare från en och samma klubb i en engelsk startelva med sju stycken från Arsenal.

Italien å sin sida ställde upp med Metodo-formationen som utvecklades av dåvarande tränaren Pozzo. I mål hade man Ceresoli från Ambrosiana, nuvarande Inter. Backar var Monzeglio från Bologna och Allemandi från Ambrosiana. Framför dem en trio bestående av Ferraris IV från Lazio, Juventus Monti och Bertolini. Serantoni och Ferrari från Juventus bildade det offensiva mittfältet och anfallet bestod av Ambrosianas legendar Meazza flankerad av Juventus Orsi och Guaita från Roma.

:::

Matchen drog igång i ett rasande tempo, redan i första minuten fick England straff sedan Drake frispelats av Britton blivit neddragen bakifrån av Allemandi. Till den dryga 50 000 man starka hemmapublikens stora besvikelse räddade Ceresoli Brooks straff. England lät sig dock inte nedslås utan fortsatte trycka på och i den tredje minuten fick man en frispark. Britton lade upp bollen och slog ett bra inlägg som Brook nickade i mål. Däremellan hade Monti tvingats bryta sedan han skadat sig svårt i en vändning, på den här tiden fanns inga avbytare utan Italien fick helt sonika spela resten av matchen med tio man.

England slog inte av på takten för det och i den tionde minuten fick man en frispark precis utanför straffområdet. Den här gången tog Brook själv hand om den och bombade in den bakom Ceresoli. Målvakten var på bollen men skottet var för hårt helt enkelt. I den tolfte minuten avslutade Drake den sprakande inledningen genom att nicka in 3-0. En reporter för The Times vittnade om utklassningen:

“The Italians did not mark their men; they did not seem to have any idea of how an English attack would develop, and the English half-backs and forwards were allowed to combine with a smoothness and subtlety which made a difficult game look easy”

Vartefter halvlek led spelade Italien upp sig men inga fler mål föll innan domaren blåste för halvtid.

I den andra halvleken var det istället Italien som dominerade och England fick försvara sig, samme reporter igen:

‘Suddenly they recovered their strength and their confidence and England, who had consistently attacked, was forced on the defensive.’

Italien tryckte på och Meazza lyckades reducera två gånger om, först genom ett stenhårt skott och sedan via en frispark. Han hade även ett skott i stolpen men närmare än så kom inte Italien. Englands unga och orutinerade landslag hade besegrat de nyblivna världsmästarna Italien.

:::

Eftersnacket kom inte att handla om matchens resultat som sådant utan mer den effekt matchen haft på spelarna. Många var rejält mörbultade, kapten Hapgood fick sin näsa bruten av en italiensk armbåge, Brook hade armen i mitella, Bowden hade en rejält skadad ankel och Drakes ena ben var i det närmaste söndersparkat. Italien hade gått så hårt åt spelarna att en, onämnd, spelare kommenterade matchen med orden:

“It was not a game of football, it was a battle.”

Således kom frågan upp: Skall England överhuvudtaget delta i internationella matcher? Många undrade varför klubbarna skulle riskera sina dyrgripar helt gratis för att sedan stå där med byxorna nere när spelaren skadar sig. I the Guardian kunde man dagarna efter matchen läsa om för och nackdelar med dessa matcher.

“As a result of Wednesday’s match two sides argue, the one that it would be a grave error on England’s part to refrain from playing continental teams in future, the other, that in the interests of English football such games should be stopped at once. The clubs of the Football League are probably in favour of the latter course; at least some of the principal ones are, and they are the ones that count most. They say, as a well-known club official put it, that they ought not to have to risk their players in a game that means nothing to them (the clubs).”

Argumenten var de samma som idag även om lösningarna var något mer drastiska.

:::

En annan intressant aspekt av matchen är att den ställer våra fördomar om hur italiensk och engelsk fotbolls bakgrunder helt på huvudet. Engelsmännen var inga råskinn som sparkade ner allt som rörde sig, med undantag för Copping då möjligen, om något så var det italienarna som främst fokuserade på det fysiska spelet. England var ett lag med många skickliga och begåvade spelare, inte minst Stanley Matthews som bara var 17 år vid denna tidpunkt. Om England uteslutande hade premierat fysiska praktexemplar för att skrämma motståndarna, hade man då givit plats åt en 17-årig bollvirtuos?

:::

Matchen i sig var en chans för England att visa att man verkligen var så bra som man påstod, men även en risk att bli brutalt avslöjade. Hade matchen slutat annorlunda hade den nationella självbilden kunnat få sig en rejäl törn. För FA var det även en match där man skulle visa FIFA att man minsann inte alls buga för dem för att ha ett slagkraftigt landslag, att man även som oberoende kunde utmana de bästa.

För Italien, eller kanske framförallt Mussolini, måste matchen ha varit av högsta vikt. Fascismen är som bekant en väldigt nationalistisk och elitistisk ideologi, således bör även den italienska självbilden stått på spel. Dock inte på samma fotbollspecifika sätt som för England. Medan det för England var väldigt viktigt att vara bra på fotboll var det viktigare för Mussolinis Italien att bara vara bäst oavsett. Att som världsmästare förlora mot ett ungt, oerfaret lag från ett land som såg sig som sportens hemland och därtill inte ens deltog i världsmästerskapet kan inte ha funnits på kartan. En seger var ett måste, inte bara för landets självbild utan även för vikten av deras mästartitel. Om det fanns bättre lag utanför de deltagande länderna skulle hela mästerskapets innebörd devalveras.

Politiskt betydde nog matchen mindre än man tror, Mussolini var ännu inte den store fiende han var för England under andra världskriget och spänningarna i Europa hade ännu inte börjat tillta på allvar. Andra världskriget var knappt ens en realistisk farhåga. Hade matchen spelats ett par tre år senare hade det politiska haft än större inverkan än det hade. Hur mycket matchen betydde för Mussolini personligen illustreras dock av att han fick ständiga rapporter under matchens gång som han följde från Bern.

:::

Resultatet innebar dock att båda parter kom ur fighten med hedern i behåll, engelsmännen tack vare sin seger och italienarna kunde ursäkta förlusten med att man efter Montis skada fick spela med tio man större delen av matchen. Således torde de båda samt FIFA varit nöjda med utgången av det hela.

:::

Ironiskt nog bombades Highbury under andra världskriget, kanske var det Mussolinis hämnd för förlusten.

:::

Undrar ni något når ni mig enklast i kommentarsfältet eller på min twitter SweGoon, där är jag dock något mindre selektiv med vilka åsikter jag publicerar.

Peter Hyllman

Det går an!

Om bara några timmar så startar öppningsmatchen i dam-VM i Tyskland, eller som det mer officiellt heter, FIFA Women’s World Cup 2011. 16 lag, bland dem England och Sverige, tävlar om det största pris som idrotten har att erbjuda. Vad har varit en av de största rubrikerna inför den här turneringen i vissa media: Att fem spelare i det tyska laget tydligen har poserat för Playboy.

“What better way to promote the women’s World Cup than for your national side to show off their new strip?” frågar sig Daily Mail lite gubbsjukt lustigt.

Under det år då turneringen fyller 20 år så är medias bevakning av turneringen fortfarande sporadisk. Det vill säga, om det inte handlar om Playboy-utvik eller om hur Nikes nytillverkade tröjor för det amerikanska laget “create a uniquely feminine silhouette”. Helt seriöst, kan ni föreställa er Nike marknadsföra sina tröjor för män med att de skapar en unikt maskulin silhouett?

:::

På andra ställen är rubrikerna kanske något mer seriösa men för den delen inte mindre nedslående.

Den amerikanska proffsligan kämpar för sitt liv. Nedskärningar från klubbens sida ledde till att Chelsea Ladies bara kunde fortsätta existera tack vare personliga donationer från Chelseas spelare. FIFA:s förbud mot huvudbonader och Irans något inflexibla dresscode har diskvalificerat det iranska damlandslagets deltagande i internationella turneringar. FA stänger ned 20 “centres for excellence” där unga tjejer tränar fotboll. I Afghanistan hotas tjejer som spelar fotboll till livet.

:::

Det är rätt deprimerande och av rubrikerna att döma så kan man ju lätt lockas att tro att det inte finns någon glädje i fotbollen om det är kvinnor som spelar. Vilket inte bara är helt fel utan därmed även orättvist på fler sätt än det rent feministiskt uppenbara.

För vi supportrar klagar ju ofta på att dagens professionella fotbollsspelare bara spelar för pengarna, att de inte känner någon kärlek eller lojalitet till sporten eller sina respektive lag. Hur kommer det sig då att vi inte snarare beundrar de kvinnor som spelar fotboll utan några större belöningar i form av prestige eller pengar, i bland under tuffa och farliga förhållanden; de vars enda skäl att de spelar fotboll bara kan vara att de älskar sporten?

:::

I Tyskland tas turneringen emellertid emot med öppna armar, 72,000 beräknas finnas på plats när Tyskland i eftermiddag öppnar mästerskapet mot Kanada. Och i Sverige så innehas fotbollens tittarrekord inte av herrfotboll utan av damlandslaget från det framgångsrika 2003-mästerskapet. Argumentet att ingen är intresserad av damfotboll är med andra ord bollocks.

Ändå denna upprördhet och ändå detta förakt?!

Patrick Ekwall erbjuder en möjlig förklaring så god som någon till varför det är på detta sätt.

:::

Det här världsmästerskapet ser dominanta men åldrande lag som Tyskland, USA och delvis Sverige ställas mot unga och hungriga lag som Brasilien, Colombia, Australien och ett underskattat Norge.

Och, England.

Hope Powell, Englands förbundskapten som gör sin andra VM-turnering och sitt femte större mästerskap, menar att det här är det starkaste engelska damlandslaget någonsin, och det för samman 16 spelare från Women’s Super League, det engelska initiativet till en damserie som slagit förvånansvärt väl ut.

Inför turneringen har England slagit såväl USA som Sverige och man bedöms som en outsider till VM-segern, där emellertid tyskorna är storfavoriter som vanligt. England leds av den 31-åriga Arsenalyttern Rachel Yankey, som är en av damfotbollens föregångare i England.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/england/8598749/Womens-World-Cup-2011-preview.html

:::

Det finns alltså mycket som är spännande med den här VM-turneringen. Men vad som är särskilt påtagligt är att många inte bara är ovilliga att själva ta till sig detta, de ser det som sin uppgift att aktivt motsätta sig att andra finner ett nöje i turneringen. Under artiklar som handlar om damfotboll så möts man garanterat av kommentarer som uppmanar till att inte bevaka damfotboll, som ifrågasätter varför man bevakar damfotboll, som häcklar de som bevakar damfotboll med att de bara är politiskt korrekta.

Idén verkar vara att om inte jag är intresserad av damfotboll så är ingen annan det heller. Vilket naturligtvis formligen dryper av självupptagen arrogans.

Det enda egentliga argumentet för detta verkar vara damfotbollens faktiska eller upplevda kvalitet. “Mitt P15-lag vann ju mot ett allsvenskt damlag!”, typ.

Jaha, men vad är det då som säger att fotboll måste hålla en viss kvalitet för att få spelas och tittas på? Jag har tittat på några Division 6-matcher under de senaste veckorna, det var skitfotboll men det var ändå spännande och lite roligt att kolla på. Men med samma kvalitetskriterier så bör de serierna omedelbart läggas ned, det var ju något av det sämsta jag sett.

Och givet att vi nu befinner oss på en väldigt slippery slope så får man givetvis börja fundera på om Allsvenskan håller tillräckligt hög klass för att få finnas till, jämfört med Champions League är det ju föga bättre än korpfotboll.

Eller är det så att det där resonemanget bara är aktuellt för damfotboll? Och vilken form av dubbelstandard ligger i så fall inte bakom det?

:::

Damfotbollen finns och den utvecklas kontinuerligt, precis som herrfotbollen har gjorts sedan den grundades i sin mer organiserade form någon gång på 1800-talet. Den kommer aldrig bli samma sak som herrfotbollen, men det är heller inte nödvändigt.

OS, VM och EM i damfotboll finns där att titta på. Det är absolut ingen som tvingar mig eller dig att titta på det, men möjligheten att titta finns där. Och det är bara bra. Och om man väljer att titta (med öppna ögon och öppet sinne) så kommer man garanterat hitta bra saker också där, på samma sätt som man förmodligen också hittar dåliga saker.

Precis som är fallet i herr-VM för övrigt.

Peter Hyllman

Make It So!

De första konkreta detaljerna har börjat sippra ut angående en nybildad “Champions League” för de europeiska klubbarnas U19-spelare under den kommande serien som går under arbetsnamnet NextGen Series.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-2006488/Champions-League-style-tournament-launched-Under-19s.html

Idén ses som ett sätt att ge klubbarnas unga spelare fler möjligheter till tävlingsmatcher och motstånd på högsta nivå vilket ska bättre förbereda dem steget upp till seniornivå. Kvaliteten på akademiernas spelaroutput förväntas helt enkelt öka.

Initialt planeras turneringen bestå av 16 lag uppdelade på fyra grupper. Från England planeras under den första säsongen Man City, Tottenham, Aston Villa och Liverpool delta. Därefter kommer fler lag bjudas in och bland annat Arsenal, Chelsea och Man Utd sägs stå på tur.

En av de stora initiativtagarna bakom det här projektet är Man City.

:::

Jag ser idén om en europeisk cupturnering för klubbarnas akademilag som en strålande idé.

Problemet jag ser med den här modellen är att den inte är meritokratiskt baserad. Deltagande sker på basis av inbjudan och rekommendation. Vilket ger en del märkliga effekter. Chelsea vann Premier Reserve League, de är inte med. Man Utd vann FA Youth Cup, de är inte med. Everton vann Premier Academy League, de är inte med eller ens påtänkta vad det verkar.

Det riskerar med andra ord bli ännu ett sätt för de etablerade storklubbarna att cementera sin position och exkludera mindre klubbar. Givet att deltagande i en sådan här turnering kommer vara ännu ett sätt att locka unga spelare till den egna klubben så har det en potentiellt stor betydelse.

Det är också tveksamt i vilken utsträckning den här tävlingen är UEFA-sanktionerad eller är ett klubbprojekt vid sidan av de etablerade fotbollsdemokratiska strukturerna.

:::

Men, alla projekt måste börja någonstans, och det är kanske korkat att låta det perfekta vara det godas fiende.

……………………………………………….

Det händer mycket på managerfronten just nu.

Martin Jol och Alex McLeish är sedan tidigare klara för Fulham respektive Aston Villa.

Det är nu dessutom helt klart att Chelseas nye manager är The Next One, eller Andre Villas-Boas som han väl egentligen kallas. Vilket ju är en mycket spännande tillsättning. Han har precis skrivit på ett treårskontrakt, och vi får väl se om han blir den förste sedan just The Special One att hålla ut på posten så länge.

Dessutom rapporteras det nu vara klart att Chris Hughton tar över Birmingham efter Alex McLeish; han ska tydligen ha konkurrerat ut de båda italienarna Di Matteo och Zola från jobbet. Vilket ju borde vara glädjande för unga, engelska managers everywhere.

……………………………………………….

England mot Kanada i U17-VM inatt.

Be Champions!!

Peter Hyllman

På jakt efter den tid som flytt - Blackpool

Blackpool charmade ju de allra flesta fotbollsälskare under den här säsongen med ett fräckt och ofta framgångsrikt anfallsspel. Så då undrar man kanske varför Blackpool egentligen åkte ur Premier League, om deras anfallsspel nu var så fräckt och framgångsrikt?!

:::

En genomgång av Blackpools matcher under säsongen ger en hyfsat entydig indikation om varför.

Av säsongens 38 ligamatcher så förlorade Blackpool poäng från matcher i vilka de befann sig i ledning vid hela 11 matcher under dess sista 10 minuter.

I absoluta tal så tappade Blackpool 22 poäng på det viset. Om vi räknar poängtapp dubbelt från de matcher där Blackpool till och med hade en tvåmålsledning så tappade Blackpool sett över hela säsongen hela 30 poäng under matchens sista 10 minuter.

Lag som Aston Villa och West Ham har tappat liknande antal poäng totalt sett. Men sett specifikt till just matchens sista minuter så var Blackpool ligans överlägset mest bräckliga lag.

:::

Blackpool var helt enkelt konsekvent oförmögna att hålla i matcherna under dess sista 10 minuter.

Därför åkte Blackpool ur Premier League.

Ian Holloway har vunnit många beundrare under den gångna säsongen. Blackpool har varit en frisk fläkt och spelat ett spel man inte förväntat sig av en nykomling i Premier League, därtill är han en rätt charmig personlighet. Men var det inte hans jobb att ordna till sådant här?

Be Champions!!

Peter Hyllman

NEZIK - Man Utd ur fientlig synvinkel

Hej där, alla extremt uttråkade och abstinenskännande fotbollsnördar. Hoppas inte transferrykterna stör den annars så fridfulla vardagen nu när sommaren är på ingång.

Känner att jag behöver förklara mig lite innan jag börjar på krönikan. Efter det förra inlägget skrivet av mig (se bakåt i H-mans blogg, nytt smeknamn, vad tycks?), fick jag både ris och ros av er läsare. Tack för allt ert beröm, först och främst, värmer långt ner i Göteborgshjärtat ska ni veta. Jag är ingen erfaren fotbollsjournalist överhuvudtaget, utan bara en tjej som likt er alla, gillar sin fotboll och därtill njuter av att skriva av sig.

Kritiken jag fick i förra bloggupplagan, handlade om min så kallade ”attityd” som några av er verkat ha hakat upp er på. Jag förstår i ärlighetens namn inte vad ni menar. Ni tyckte det var taskigt att jag skrev att jag inte skulle önska United lycka till i finalen på Wembley, utan att jag hellre såg att det bättre laget, det vill säga Barcelona, skulle vinna den så eftertraktade bucklan. Var är felet i det? Sedan uppmärksammar ni mina hårda ord om både ditt och datt, men det får ni fanimej vänja er vid. Jag säger exakt det jag skrev i kommentatorsfältet direkt efteråt;

[”Vill ni läsa texter som inte innehåller svordomar, lite pikar och rejält kaxiga uttalanden, ska ni hålla er borta från mina texter, och kanske plocka på er ‘Min Häst’ alternativt ‘Frida’ eller någon annan F12-tidning från ICA dem dagar min blogg dyker upp här 🙂 Deal? Vill ni läsa mellanmjölkstexter med extremt gulligt språk av en tjej som spenderar mer tid på sitt hår än vad hon gör på allt annat viktigt här i livet, så kan jag rekommendera ett par bloggar till er senare.”]

:::

Med det sagt, låt oss gräva oss in i dagens ämne. Det går inte att förbise att de senaste 20 åren har Manchester United haft enorma framgångar. Både på och utanför planen har laget expanderat och numera betraktas dem som ett av världens största lag. Man skulle kunna ta upp alla slags anledningar till varför detta har skett; otroligt bra marknadsföring av klubben utomlands, ett par riktigt bra kvalitetsvärvningar eller helt enkelt konstatera att en riktigt karismatisk och handlingskraftig man kom, såg och segrade.

“Winning brings out the qualities in people you admire.” – Sir Alex

You said it Fergie. En av de fundamentala grundstenarna i detta Manchester United, om inte den mest viktiga byggstenen i detta succébygge, är Sir Alex Ferguson.

Denna krönika hade kunnat sluta där, på tre ord hade jag kunnat insiktsfullt och ledigt ta er igenom en två och en halv lång decennium lång resa, som bara behöver tre ord för att beskrivas så utförligt så möjligt. Sir Alex Ferguson. Resan börjar i ett avsvalnat och eländigt Manchester, samma Manchester som idag av många betraktas som engelska fotbollens Mecka.

Att det är den ständigt whiskydrickande Alex som transformerade klubben är det inte så mycket vidare snack om. Vad som är svårare att sätta fingret på, är exakt hur han har ändrat laget och dess mentalitet. Det är allmänt känt att under Fergies tid i United, har laget vunnit ligan ett dussin gånger. När han tog över i mitten av 80-talet, hade lilla United inte varit engelska mästare sedan The Doors självbetitlade debutalbum utkom. Om ni inte kan eran musik, kan jag informera er om att när Manchester United vann ligan senast, så hade Sverige precis börjat köra på höger sida av vägen. Kan ni inte eran samhällskunskap heller, kan jag väl hyggligt medge att året var 1967.

:::

Ironiskt nog, tillkom Fergie till ledarstaben år 1986, då det var 19 år sedan de vann ligan, vilket de gjorde för 19:onde gången i år. Det blir inte mer förbryllande än så. Att Fergie tillfört något extraordinärt till laget som kommer leva kvar många år efter hans avsked, är också något jag med all garanti kan tillförsäkra er. Vad är det han har gjort då?

:::

Låt oss ta det från allra första början. En stor del av framgången, tror jag, kommer från Fergie’s Fledglings (uppdaterad version från 1950-talets motsvarande Busby Babes), en sextett bestående av Phil Neville, Gary Neville, Ryan Giggs, David Beckham, Nicky Butt och Paul Scholes. Tre av dessa, Neville den äldre, Giggs och Scholes, har varit byggstenar i ’det nya United’.

Man har haft koncistenta spelare på dessa positioner, ledartyper som både sett till de yngre spelarna, samt skapat en balans i laget, vilket är välbehövligt. Jämför vi med ett lag som inte besitter samma slags spelare, låt oss ta ett någorlunda givet exempel, hör och häpna på mitt förslag Arsenal, så är det snarare så att balansen i laget förflyttas mellan de unga, oerfarna spelarna, som inte alltid håller för trycket, vilket gör att laget allt som oftast klappar ihop och ytor uppstår som motståndarlaget kan ta fördel av. Laget viker sig alldeles för lätt, vilket inte är fallet hos United. Tvärtom, har Sir Alex ingjutit en slags mentalitet, som är nyckel nummer två i denna framgångssaga.

:::

”Det är vi mot alla andra”.  Det draget får folks åsikter om Fergie att dela sig likt Cypern. Galning eller geni är frågan; galning om ni kollar den ofantliga antagonismen utomstående känner för han, geni om du kollar hur han fullproppat Old Traffords prisskåp in till minsta kvadratmeter. Vad han resultatrikt lyckats göra, är att ta in en vinnarmentalitet i laget.

Att skapa en känsla inom laget kräver mer än att bara be sina spelare att kommunicera, samarbeta eller fungera på ett visst sätt. Du måste också ingjuta en bild, ett syfte och en innebörd som hjälper till att driva ditt lag till att fungera på det egna unika sättet. Vinnarmentaliteten i Manchester United är svår att bli förskonad från, men den är ännu svårare att rubba. Fokus ligger alltid på den matchen som ska spelas, inte på den som har spelats, eller den match som skall komma att spelas.

:::

Och när man äntligen vunnit något, då blir det pumpa och ståt väl? Nej, inte det heller i det hårt styrda kommunistlandet Manchester United. Förlåt, ska givetvis stå laget. År 2009 var det dags att göra plats för ännu en pokal, Carling Cup final mot Tottenham på Wembley, och efter både 90 minuter + extratid, väntade det alltid så olidliga spänningsmomentet; straffar. För att göra historian kort, så vinner United med 4-1, och matchhjälten blir givetvis den omtumlade Foster, som uttrycker sig såhär tafatt;

Det blev inget firande, ingenting. Jag tänkte: ”Jesus, vi har vunnit en cup, vi borde fira”, men jag var nog ensam om att känna så. Vi satte oss på tåget direkt och sedan gick vi upp och tränade nästa dag. Alla hade redan automatiskt gått vidare till nästa match.

Detta är ett återkommande tema, rädslan att förlora och hur lätt man tar på vinster. Den alltid så handfaste Paul Scholes låter som en liten barnunge på 12 år, rädd för att visa mamma pappret där det klart och tydligt står att din son är en fuskare, när han förklarar hur det ligger till med det hela;

Vi fruktar att förlora i den här klubben, säger han.

Jag tror termen är vinnarmentalitet, någon som inte instämmer?

:::

Medan Sir Alex skapat denna sektliknande omgivning kring sina spelare, gör han tvärtemot det men tror han ska göra, nämligen bjuder in fler och fler människor in i truppen. De senaste åren har Manchester United haft en av de största trupperna tillgodo och är det något Sir Alex tryckt oerhört mycket på, är det betydelsen av en bred trupp. Detta innebär att byten sker ofta, vilket likväl innebär osäkerhet och ostabilitet i laget.

Det krävs ofta tillit,engagemang och flexibilitet från alla spelare, något som ofta inte nämns som ett av Fergies genidrag, men som lika gärna skulle kunna vara schackmatt draget. Det rapporterades under 2007 att under de senaste 15 säsongerna i Premier League så hade Manchester United använt cirka 115 (!!) olika spelare för att fullgöra deras framgång.

Och vilka spelare han använt. Det är inte småpotatis hörrni. Blandgodiset innehåller således spelare som David Beckham, Cristiano Ronaldo, Wayne Rooney, Ruud Van Nistelrooy, Ole Gunnar Solskjær, Peter Schmeichel, Eric Cantona, Paul Ince, Gary Pallister. Bland ovannämnda har vi spelare vars hela karriär började sprudla i United.

Duktiga från början men vidareutveckligen skedde hos United, där förfinandet av kunskaperna och spelet var i samexistens med lagets struktur och strategi. Man gör om spelarna till Manchester United-spelare. Det är som en maskin, man kommer in som något oviktigt, men kommer ut som en fulländad Manchester United-spelare – och detta ändras sällan, nästintill aldrig.

Ännu mer relevant att tillägga, är Fergies skarpa ögon när det kommer till unga talanger. Han har förmågan att hitta nålen i höstacken – men ännu viktigare, han använder nålen på ett exceptionellt sätt. En skarp blick för nya talanger och en ännu skarpare hjärna för att hjälpa dessa nya talanger förfina sina kunskaper är en förlorad konst, mina vänner.

:::

Alltför ofta, väntar vi på den som redan besitter skickligheten ska leverera, utan vidare mentorskap som hjälp. På ett väldigt underligt sätt, står Sir Alex för den gamla fotbollen i en modern tid – bossen är bossen, denne ska respekteras och denne ska vägleda dig, något som vanligen glöms bort i fotbollssammanhang nuförtiden.

Ännu fler vanliga teorier om varför Sir Alex lyckats skapa ett av världens bästa lag är det eviga tugummituggandet, den alltid så rödlätta hudtonen, den mytomspunna hårtorken, samt den där otroligt relaxerande hållningen till media. Vi kanske är lite lika trots allt, jag och Fergie, gillar att gå emot strömmen.

Skämt åsido, Sir Alexs arv kommer leva kvar långt efter han väljer att lämna sin post. Han har skapat ett lag som generar poäng, pokaler och spelare på rullande band, på beställning och på rullande band. Ferguson har kommit långt sedan födseln i arbetarklassens Govan och ingen, någonsin, har makten att ta det ifrån honom.

“It is difficult to change a winning team and I don’t think you should.” – Sir Alex Ferguson.

Mail: Nezik_93@hotmail.com
Twitter
; Nezik_Keshto (obs, fullbordad Scouse här, mycket elaka skämt mot Manchester United vanligen förekommande…)

Puss hej! (Med reservation för stavfel)

Peter Hyllman

Sommarlov!

Nu är det så till sist dags för den här bloggen att göra sommar.

Det har varit en lång och hård säsong och det ska faktiskt bli lite skönt att hämta andan lite och ladda upp lite inför nästa säsong.

Juni är alltid månaden då fotbollsabstinensen kanske är som värst. I juli börjar man ju se ljusglimten i slutet av tunneln i och med att lagens pre-season friendlies då drar igång.

Bloggen drar igång igen för fullt i mitten av juli, vilket ger oss gott om tid att prata upp inför den kommande säsongen.

Sedan är det så klart inte omöjligt att det dyker upp något nytt blogginlägg under uppehållet, om det händer något extra spännande under sommaren, och om solen kanske inte skiner lika varmt som vanligt.

Den som lever får se.

:::

Utspritt under sommaruppehållet kommer jag även lägga upp gästbloggar för de som är intresserade av lite läsning.

Några stycken är inplanerade men de som känner sig intresserade av att få ut sina tankar i den så kallade hetluften kan ju ta tillfället i akt.

Maila mig i så fall era idéer så tar vi det därifrån.

:::

Under de knappa tio månader som den här bloggen har varit aktiv så har 375 blogginlägg publicerats.

Bloggens målsättning om ett inlägg om dagen har alltså uppnåtts.

Mer precist har 1,36 inlägg om dagen publicerats vilket speglar bloggens målsättning plus extra bloggar i samband med speciella matcher eller andra särskilda händelser.

I genomsnitt kommenteras varje blogg 215 gånger vilket så klart är ett rätt trevligt facit. Rekordet så vitt jag vet och kommer ihåg ligger över tusentalet för en enda blogg.

Vilket ju är lite sinnessjukt på fler sätt än ett.

:::

Till bloggen har ju även LINHEM bidragit som med sina närmare fyrtiotalet veckovisa rapporter från The Football League har glatt de allra flesta och tvångsmatat resten med sina imponerande kunskaper.

När säsongen drog sig in i squeaky bum time så kastade sig bloggens andra värvning in i leken. NEZIK såg med några krispiga blogginlägg till att hålla bloggen fräsch inför slutspurten.

Ett stort tack från mig till båda två naturligtvis!

Och när jag nu under sommaren ser över truppsituationen så ligger redan kontraktsförlängningar och väntar på dem om de vill.

Ett tack också till de som under säsongen har svarat för mer tillfälliga insatser vad gäller gästbloggeriet – jag tänker då, med risk för att jag glömt någon, på Johan-OtbaG, Lönnquist, Fredrik, Adam och Martin-Kildo.

:::

Min ambition när jag startade den här bloggen var att behålla det dagsaktuella men också att gå lite mer på djupet än vad som kanske är helt vanligt, vilket jag trots allt tycker har lyckats.

Dels speglar det min personlighet och dels så tar det med i beräkningen att många av er som läser bloggen läser andra bloggar och (engelska) tidningar i minst lika stor utsträckning som jag.

Alltså måste i alla fall ambitionen vara att tillföra något utöver det.

Resultatet har blivit en blogg som trots allt kräver en del av sina läsare. Men det ser jag inga problem med, då jag tycker ni klarat av det alldeles utmärkt. Även när det kanske blivit lite väl mycket ekonomi över det.

Det betyder förvisso också att det inte är en blogg som är allting för alla, men förhoppningsvis är den något för några.

Mitt löfte om en ärlig blogg, att jämföras med en objektiv blogg, tycker jag mig trots allt ha hållit.

:::

Sedan finns det så klart saker jag inte tycker mig ha lyckats så bra med.

Framför allt har jag inte riktigt lyckats få till så mycket interaktivitet med er läsare som jag önskade från början – till exempel genom att plocka upp kommentarer och puffa er input i själva bloggen.

Det kan jag bara förklara med brist på förmåga såväl som tid.

Och jag är säker på att ni har era synpunkter på vad som varit lyckat och på vad som kan göras bättre till nästa säsong.

:::

Och med detta sagt så är också ett stort tack på sin plats till alla er läser som förgyllt och förbättrat bloggen i dess kommentarsfält under hela eller delar av säsongen.

En säsong under vilken några av oss har tagit studenten, andra har testats och befordrats på sina jobb, vissa har passerat 30-strecket, några har blivit föräldrar, och ytterligare andra har helt enkelt bara blivit ett år smartare och snyggare.

Som sagt, jag ser bloggen väl så mycket som en mötesplats som en megafon, och alltså kommentarsfältet som en del utav bloggen. På så vis skapar vi den här bloggen tillsammans.

Så tack för den här säsongen!

:::

Men vi kan ju inte signa off utan någon lite roligare läsning, och Thom Gibbs bjuder ju ändå på den här rätt roliga sammanfattningen av de engelska fotbollsstjärnornas olika semesteralternativ.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/8575160/What-does-a-summer-holiday-say-about-a-footballer.html

:::

Min sommar kommer förhoppningsvis inkludera mycket sol och garanterat en jäkla massa ljust öl.

För på sommaren ska ölet vara ljust, då funkar till och med amerikanskt öl, men helst ska det så klart vara tjeckiskt. Och det dricks helst och bäst till vad som helst grillat.

Det, några kvittrande fåglar, kanske några skrattande barn, och en glittrande skärgård – något annat behövs inte för en perfekt sommar.

Och vem vet – kanske kan man hitta någon bra fotboll att hålla ögonen på.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Great Expectations @ Villa Park

Charles Dickens tidlösa berättelse handlar om en mans kärlek för en onåbar kvinna och dennes personliga resa genom såväl ambition som tvivel.

Aston Villas supportrar har inte någon lång historia av orimliga förväntningar och det beror inte enbart på någon form av fatalistisk pessimism utan på att klubben under stora delar av dess existens har kunnat rättfärdiga rätt höga krav på planen.

Aston Villa är helt enkelt en rätt speciell klubb kapabel att uppnå speciella mål och ambitionen har alltid funnits där i motsvarande grad av proportion.

:::

Men under åren som gått sedan Aston Villas explosiva första säsong i Premier League så har den engelska fotbollen förändrats, men förväntningarna hos många av klubbens supportrar har inte förändrats med den.

Och den senaste säsongen såväl som den nu pågående jakten på en ny manager för klubben illustrerar just hur problematiska dessa förväntningar är på väg att bli för Aston Villa.

:::

Klubbens tidigare ordförande, Doug Ellis, kritiserades ofta under sin senaste tid i klubben men i grund och botten är det förmodligen en förlorad möjlighet som gjort mest skada.

1992/93 så missade Aston Villa den första titeln i det nybildade Premier League efter att ha utspelat en tvekamp med Man Utd under största delen av den säsongen. Och även om Aston Villa förmodligen aldrig kunde ha uppnått den framgång som Man Utd gjort sedan dess, så borde det inte vara så att Aston Villa inte vunnit ligan sedan 1981 och aldrig kvalificerat sig för Champions League.

:::

Men mer betydelsefulla än Ellis eventuella misslyckanden har varit externa faktorer bortom klubbens egen kontroll. Roman Abramovich förändrade i och med sitt övertagande av Chelsea den engelska fotbollens finansiella landskap  och skapade en finansiell kapprustning i vilken Aston Villa helt enkelt inte hade någon möjlighet att delta.

Resultatet har blivit inte bara fyra utan numer åtminstone sex klubbar som alla har stora konkurrensfördelar gentemot Aston Villa som inte kan skyllas på hur Aston Villa som klubb har skötts.

:::

Det är inget fel med att ha höga förväntningar på sin klubb, särskilt inte när den har en sådan historik som Aston Villa. Utan en vilja att utvecklas och ta kliv framåt så kan man inte prata om fotbollen som en idrott.

:::

Martin O’Neills fyra år på Villa Park illustrerade rätt väl vilka Aston Villas ambitioner och förväntningar är.

De två eller kanske till och med tre översta platserna är uteslutna men att nå fjärdeplatsen har blivit en besatthet hos många supportrar, i sig en sorglig domsaga över vad Champions League har gjort med Premier League.

O’Neills återkommande sjätteplaceringar förmildrades av att Aston Villa i alla fall i säsongens början  var med i striden om fjärdeplatsen, vilket gjorde Villafansen mer benägna att förlåta de återkommande kollapserna mot slutet av säsongen.

:::

O’Neills framgångar med Aston Villa fördunklas en aning av den farligt höga lönekostnad han drog på klubben under sin tid där. Under samma tidsperiod har såväl Tottenham som Man City förstärkt sina positioner på ett sätt som gör att Aston Villa inte längre ens kan betrakta en plats bland de sex bästa som en självklarhet.

:::

Men denna förändrade konkurrenssituation har inte förändrat många av Aston Villas fans sätt att tänka, för vilka frasen ”lack of ambition” har blivit något utav ett mantra i en kritik av klubbens oförmåga att nå Champions League.

Problemet är att Aston Villa inte på något vis är en toppfyra-klubb, man får svårt nog att hävda att man är bland de sex bästa.

Aston Villa är naturligtvis fullt kapabla att slå sig in bland de fyra eller sex bästa lagen i England, men att tro att det är möjligt är inte detsamma som att förvänta sig det eller kräva det.

Aston Villas förändrade plats i Premier Leagues hackordning har att göra med faktorer utanför klubbens kontroll och inte med någon avsaknad av ambition – åtminstone under förutsättning att klubben i någon usträckning bibehåller sitt finansiella förnuft.

:::

”Lack of ambition” blev ett problem först under Gerard Houllier, vars jobb med Aston Villa var omöjligt till att börja med alldeles oavsett vad han själv lyckades eller misslyckades med under sin tid i klubben.

Houllier var impopulär till att börja med och när han misslyckades med att ta klubben till åtminstone en sjätteplats så var hans plats i fara, oberoende av hans personliga hälsoproblem.

:::

Nu har Houllier lämnat klubben och det är dags för Aston Villas styrelse att hitta en ersättare till honom. Men redan har de där magiska orden, ”lack of ambition”, börjat infektera processen.

Klubbens rapporterade intresse för Roberto Martinez verkar ha delat Aston Villas supportrar. De som är missnöjda menade att Martinez helt enkelt inte var ett tillräckligt stort namn för klubben och saknade erfarenhet att föra upp Aston Villa bland de fyra bästa.

Andra menade helt enkelt att det fanns bättre managers tillgängliga. Lustigt ord det där, ”tillgängliga”, det antyder att Aston Villa bara kan välja vilken som helst manager de vill ha.

Och om styrelseordföranden väljer en ung mindre prövad manager så uppvisar han så klart ”lack of ambition”.

Vilket gör att man misstänker åtminstone ett visst mått av teatralism runt de rykten som cirkulerat om att exempelvis Carlo Ancelotti och Rafa Benitez skulle vara på väg att ta över klubben. Namn som mycket väl kan ha planterats för att lugna ned trupperna och skapa lite arbetsro.

Föga förvånande så läste Roberto Martinez dock av situationen rätt bra och drog sig mer eller mindre självmant ur diskussionen. Ingen manager gillar ett damned if you do, damned if you don’t-uppdrag, det är en karriärdödare.

:::

Den bittra verkligheten är att Aston Villa genom att inte ha drivit sig själva i finansiell och moralisk bankrutt har stått stilla samtidigt som andra klubbar har gått starkt framåt. Vilket i sig kanske inte är så illa givet att andra klubbar har dragit ifrån samtidigt som klubbar underifrån hackar dem i hälarna.

Aston Villa befinner sig just nu i en prekär situation där klubbens tillsättning av en ny manager måste spegla klubbens resurser och förutsättningar, snarare än fansens förväntningar, om man på sikt vill kunna realisera klubbens potential.

Risken är emellertid att fansen låter orealistiska förväntningar infektera denna process och göra arbetsklimatet i och runt klubben ohanterligt, skapandes en destruktiv missnöjeskultur.

:::

Förväntningarna hos Aston Villas fans var förmodligen inte orealistiska för tio eller femton år sedan, och de har förmodligen inte förändrats. Men engelsk fotboll har förändrats.

http://www.independent.co.uk/sport/football/premier-league/why-villa-are-forced-to-look-for-their-new-boss-on-the-cheap-2296408.html

…………………………………………………

Ett jättegräl är annars på väg att ta fart i Birmingham i samband med Alex McLeishs avgång från Birminghams managerpost.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/birmingham-city/8574166/Birmingham-City-acting-chairman-Peter-Pannu-says-Aston-Villas-pursuit-of-Alex-McLeish-is-borderline-criminal.html

Det är naturligtvis en kontraktsrättsligt väldigt märklig situation om en manager bara kan säga upp ett kontrakt ena dagen för att nästa dag hoppa på ett annat uppdrag. Så långt måste man onekligen ge Birmingham helt och hållet rätt i den här såpan.

Vid sidan av de rent juridiska problemen så har Aston Villa-fansen dessutom gått närmast man ur huse i protest mot Villa-styrelsens förmodade intresse för McLeish, en del går till och med så långt att de hotar lämna tillbaka sina säsongsbiljetter.

Bakom det ligger förmodligen både lokalrivalitet samt naturligtvis en känsla av att McLeish inte räcker till som manager för Aston Villa – “lack of ambition”.

Men juridiska komplikationer, ekonomiska krav och supportrarnas motvilja riskerar vara tre stormbyar som var och en kanske hade kunnat uthärdas men som på en och samma gång förmodligen gör att Aston Villa ser sig om på annat håll efter en ny manager.

…………………………………………………

Steve McLaren sades ett tag vara aktuell för Aston Villa, men den affären materialiserades aldrig och Jason Burt ställde därefter en rätt relevant fråga.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/aston-villa/8567151/Isnt-it-time-someone-gave-poor-old-Steve-McClaren-another-chance.html

Bara någon dag därefter bekräftades det alltså att Steve McLaren tar över som ny manager för Nottingham Forest, vilket jag betraktar som en mycket intressant tillsättning. Klokt agerat av Forest tror jag och det ska bli väldigt spännande att se vad de mäktar med i The Championship nästa säsong.

:::

Det är egentligen synd och skam att McLarens rykte fått sig en sådan törn inom engelsk fotboll.

Som klubbmanager har han ändå varit framgångsrik, både innan han tog på sig förbundskaptensjobbet i England men också därefter utanför England.

Jag tror han hade haft mycket att bidra med i exempelvis en klubb såsom Aston Villa.

…………………………………………………

Det finns egentligen rätt många likheter mellan Aston Villa och Liverpool. Den tanken slår mig hur som helst när jag skriver den här bloggen.

Båda är lag med en stor historia vars framgångsrika mittpunkt låg någonstans i början av 1980-talet då de vann inte bara ligor utan även Europacupen.

De har under en lång tid därefter varit perenniella nästan-lag som varit framme och nosat på ligatitlar och som lever i förhoppningen att historien någon gång ska omsättas i en framtid.

Men vem kan egentligen bli Aston Villas Kenny Dalglish?

Be Champions!!

Peter Hyllman

Varning för starka bilder - Den engelska säsongens fulaste tacklingar

Varje säsongsavslutning är den andra lik i något avseende.

Vi kan vara närmast övertygade om att vi får se ett sammelsurium av olika sammanfattningar, reviews och utmärkelser. Bästa det här, säsongens det där, mål hit och spelare dit.

(Om inte annat kan jag vara övertygad om det eftersom jag själv har bidragit till det fenomen jag precis kommenterar.)

Men det finns ju en fulare sida av fotbollen, en sorts fotbollsestetikens yang till allt det andra yin. Och den sidan ska man inte förtränga, den ska man snarare betona både så att vi icke må glömma och för att det är något som gör fotbollen mer mångsidig.

Så med no further ado – låt oss minnas och grotta ner oss i de fem fulaste tacklingarna från säsongen som gått.

Låt oss protestera och indigneras. Låt oss försvara det oförsvarliga. Låt oss uppröras över vad vi anser har glömts bort. Låt oss söka det fula i det neutrala. Låt oss finna goda intentioner även i den djupaste illvilja.

Låt oss börja.

…………………………………………………

Karl Henry – Wolves vs Wigan, Premier League

Karl Henry fick ett omedelbart rött kort för den här flygande tacklingen på Wigans Jordi Gomez som fick hans offer att segla hejdlöst genom luften. Gomez hade bara tur som inte blev allvarligt skadad. Henry fick utstå kritik under hela hösten för sitt fula spel. Ibland obefogat men andra gånger, inte minst den här, också helt befogat.

http://www.zie.nl/category/sport/Idiote-tackle-van-Karl-Henry/m1fzopkfrvtw

:::

Oscar Gobern – Southampton vs Bournemouth, League 1

Fansen på och runt Dean’s Court var vansinniga och upprörda på denna förkastliga höga tackling på Bournemouths Shaun Cooper. Det är oklart precis hur och på vad Gobern tänkte, men det röda kortet var den minsta bestraffning han skulle ha för den här förseelsen.

http://www.youtube.com/watch?v=xCakWmE8YLI

:::

Charlie Adam – Tottenham vs Blackpool, Premier League

Ett brustet ligament i benet var som tur var den enda följden av den här horribla tacklingen på Gareth Bale av Blackpools hjälte och talisman, Charlie Adam. Adam fick inte ens gult kort för förseelsen och var alltså kvar på planen för att sätta en straff som gav Blackpool en poäng och kostade Tottenham två poäng.

http://www.metacafe.com/watch/6371537/gareth_bale_injured_by_charlie_adam_tackle_tottenham_vs_blackpoo/

:::

Jack Wilshere – Arsenal vs Birmingham, Premier League

Arsenals unge spelfördelare Jack Wilshere fick syna det röda kortet av Martin Atkinson efter denna vårdslösa och flygande tackling på Birminghams storväxte serbiske anfallare Nikola Zigic. Det sedelärande torde vara att bara för att man är mindre och ”snyggare” så kan man inte bete sig hur som helst på planen.

http://v.youku.com/v_show/id_XMjE1NDA5OTU2.html

:::

Jamie Carragher – Liverpool vs Man Utd, Premier League

Att Liverpools fans har synpunkter på Luis Nanis något teatraliska reaktion gör inte den här tacklingen på något sätt mindre avskyvärd, och portugisen fick ett rejält köttsår på benet som en följd. Carragher levererade en flygande tackling i knähöjd på Nani i en match med genomgående rätt hett temperament. På Anfield fick Carragher hur som helst bara gult kort för en uppenbar röd förseelse.

http://www.youtube.com/watch?v=t4fq4ZVlFFY

:::

Där har ni med andra ord min short list om de fem tacklingar som jag anser som grövst och fulast sett till omdöme respektive intention. Ni kan så klart bidra med era egna kandidater. En del av dem kommer jag kanske hålla med om, andra däremot inte.

…………………………………………………

En av de jag garanterat inte kommer hålla med om kommer så klart från den här matchen som Studs Up gör en rätt härlig spoof på.

Sick!

Be Champions!!

Peter Hyllman

Wake Me Up When September Ends

När England förra sommaren åkte ut med buller och bång ur VM mot ett ungt, spännande, snabbt och tekniskt tyskt lag så var reaktionen en explosion av frustrerad ilska.

Där fanns den förväntade vreden mot spelarna som underpresterade så grovt, allt från Wayne Rooneys utbrott in i TV-kameran efter matchen mot Algeriet till John Terrys patetiskt odugliga försök till myteri till de löjeväckande rapporterna att spelarna var uttråkade.

Vissa riktade också sin ilska mot Fabio Capello, förbundskaptenen vars taktik framstod som rigid och fantasilös och ledde till krav på hans avgång som gick bortom de rent nationalistiska fånigheterna.

:::

Men det är värt att hålla i åtanke att för var och en som bemödade sig att titta längre än tabloidernas braskande rubriker så var det inte så mycket personer den här gången som strukturerna inom engelsk fotboll som blev det främsta föremålet för kritiken och självreflektionen.

Den engelska prestationen, vissa skulle säga underprestationen, visade alltför tydligt att lösningen inte är att tillsätta ännu en bombastisk engelsman som förbundskapten, och att svaret inte står att finna i någon taktisk sifferkombination.

Reformerna måste istället ta sin början på gräsrotsnivå inom den engelska ungdomsfotbollen.

:::

I engelska tidningar avlöste kolumnerna varandra om bristen på coaching och tränare i England jämfört med exempelvis Spanien och Tyskland, som i VM lyckades kombinera både bra och framgångsrikt spel.

Samtidigt som gamarna cirkulerade över det engelska landslagskadavret så var en utredning om den engelska gräsrots- och ungdomsfotbollen redan sjösatt.

För en dryg vecka sedan presenterade Gareth Southgate, FA:s ansvarige för elitutveckling, sitt reformförslag baserad på sin 18 månader långa undersökning om engelsk talangutveckling.

Southgates förslag kommer tas upp till beslut i FA i september och hans förslag har redan tagits emot väldigt positivt, åtminstone bland klubbarna och utanför FA.

:::

Så vilka är egentligen problemen som Southgates plan måste adressera?

På ytan är det rätt enkelt: England producerar helt enkelt inte längre fotbollsspelare i världsklass.

I sina bästa stunder är Wayne Rooney på den nivån, men han är ett undantag i det avseendet. Genom åren är det kanske en handfull spelare som kan sägas åtnjuta sådan status.

England är kanske förmöget att producera en eller två sådana spelare per generation, men man klarar inte av att producera ett sådant antal att England når upp till så kallad kritisk massa.

Den så kallade ”gyllene generationen” visade sig vara gjord i mässing och det är oklart om den nya generationen är särskilt mycket bättre. En spelare som Jack Wilshere lovar gott, men det finns inte ett lag av motsvarande kvalitet runt honom.

:::

Mest oroväckande är förmodligen att förutsättningarna i England saknas för att ta tillvara talang på bästa sätt.

Ett grundläggande strukturellt problem, som dock inte är en gräsrotsfråga, är att antalet coacher på olika nivåer i England är klart lägre än i exempelvis Spanien och Tyskland. Huruvida de coacher som finns är tillräckligt utbildade är även det en fråga som väckts.

Metoder och resurser för träning måste med andra ord vara en central del av Southgates reformförslag.

:::

Huvudpunkten i Southgates förslag är en påtvingad nedskalning av matcherna på ungdomsnivå där pojkspelare spelar sjumanna- eller niomannafotboll fram till 13 års ålder. Ett förslag som speglar situationen i Spanien och Tyskland.

Det är en reform med flera poänger. Dels flyttar det fokus från enbart förmågan att springa och täcka yta på en stor fotbollsplan vilket gör att vikten av rent fysiska egenskaper tonas ned.

Dels ger det varje enskild spelare mer bollkontakt vilket gör spelarna tekniskt bättre och mer bekväma med boll, vilket hjälper dem att vårda bollinnehav. Det är även en reform som uppmuntrar och tränar upp ett kvickt passningsspel.

:::

Just den engelska tonvikten på fysik, när det är teknik som framför allt saknas, är något som Gareth Southgate själv poängterar som något som måste förändras:

[”I suppose we’ve had a Paul Scholes come through who would have been able to play in that Barcelona team because his quality of touch, pass appreciation, ability to play one-touch and to manipulate the ball was up there with them. But would we have produced lots of them like Xavi, Iniesta and Messi? I suspect not. We would probably have overlooked a lot of those and not necessarily at club level. It might have been years before that: at Sunday football level, the guy who was trying to win a league didn’t pick the smaller kids.”]

Vad Southgate klokt poängterar att det engelska dilemmat inte bara är en fråga om att förändra rent tekniska aspekter av den engelska ungdomsfotbollen – det är attityder och en fotbollskultur, ett sätt att se på och tänka fotboll, som måste förändras.

:::

Och förutsättningarna för en sådan mer djuplodande reform kommer alltså att bestämmas i september när FA går till beslut i frågan.

…………………………………………………

Parallellt med FA:s utredning så har Premier League lanserat en så kallad Elite Player Performance Plan, som syftar till att reformera det engelska akademisystemet.

Henry Winter berättar mer.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/premier-league/8564738/Jordan-Henderson-and-Phil-Jones-lead-revolution-in-English-youth-development.html

Det handlar i grova drag om att ge engelsk ungdomselit många fler träningstimmar än vad som nu är fallet, samt expandera engelska klubbars upptagningsområde av engelska talanger och därigenom uppmuntra högre konkurrens på elitnivån.

Premier Leagues intresse är emellertid inte landslagsfotbollen utan den engelska klubblagsfotbollens konkurrenskraft gentemot sina europeiska motparter.

Förståeligt – men förmodligen är det också initativ som kompletterar varandra.

…………………………………………………

Paul Scholes testimonial för Man Utd är inbokad till den 5 augusti och det är New York Cosmos, med Eric Cantona som manager, som kommer att stå för motståndet.

Den klassiska amerikanska klubben, för vilken såväl Pele som Beckenbauer spelat för övrigt, har nyligen återuppväckts och har ansökt om att få bli en del utav MLS.

USA-bloggen kanske kommer att berätta mer om det.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Jag är nyfiken - Port Vale

De turer och maktintriger som just nu pågår i den lilla League 2-klubben Port Vale skulle förmodligen kunna få Sepp Blatter att tycka att det hela möjligen gått lite till överdrift. Flertalet skribenter och krönikörer har under de senaste månaderna följt och porträtterat turerna i Port Vale, som på samma gång är en avskräckande historia som en studie organisatorisk politik.

Bristen på ordning och reda i klubbens finanser och verksamhet har sedan tidigare lett Port Vales fans att öppet inleda en ”Black and Gold Until It’s Sold”-kampanj – för att sätta press på klubbens styrelse och underlätta för nya ägare att köpa klubben.

En kampanj med en tämligen uppenbar förebild.

:::

Fansen tog även hjälp av Robbie Williams, Port Vales mest berömde supporter och en passiv aktieägare, för att kalla till en extra årsstämma den 1 juni i syfte att tvinga styrelsen att sälja klubben och bringa klarhet till dess framtid.

Men den framtiden är minst lika dunkel nu som då.

http://www.guardian.co.uk/football/football-league-blog/2011/mar/22/port-vale-jim-gannon-robbie-williams?INTCMP=SRCH

:::

Under sex månaders tid har Port Vales styrelse, under ledning av dess ordförande Bill Bratt, bekämpat vad de betraktar som ett fientligt uppköp från den lokale affärsmannen och TV-kändisen Mo Chaudry, som lagt ett anbud om att köpa 51% av klubben.

Få utanför Port Vales styrelse och inga av klubbens supportrar har sett något fientligt i Chaudrys anbud utan har betraktat det som ett bra sätt att få in behövligt kapital i klubben.

Men striden om klubbens ägarskap har visat sig bli både infekterad och komplex.

Tanken var att det extrainkallade årsmötet skulle rösta ned styrelsen och bana väg för Chaudrys uppköp, men det visade sig vara en falsk förhoppning. Istället står nu Port Vale med en ej fullbesatt styrelse inför den kommande säsongens förberedelser.

:::

Tanken var att det extrainkallade årsmötet skulle leda till misstroendevotum mot den gamla styrelsen och tillsätta en tillfällig styrelse som var mer sympatisk till uppköpet.

Flera resolutioner introducerades också för att underlätta uppköpet – utöver just tillsättningen av denna tillfälliga styrelse även ett förslag att ta bort den så kallade 24,9%-regeln som begränsade aktieägande i klubben till just 24,9%.

En naturlig åtgärd givet Chaudrys vilja att köpa 51% av klubben.

Samtliga fem av Port Vales styrelseledamöter var dessutom uppe för omval och behövde uppnå en osannolik majoritet av klubbens aktieägare för att också bli omvalda.

Supportrarna, organiserade under gruppen North London Valiants (NLV), hade gjort omfattande undersökningar bland klubbens intressenter och kände sig säkra på att få igenom alla sina förslag, även regelförändringarna som krävde en kvalificerad majoritet om 75% för att gå igenom.

Det var ett härligt utslag av supportertriumfalism som dock dolde de hinder som ändå fanns på vägen. Och de supportrar som påpekade dessa tekniska hinder blev omedelbart stämplade som ”för styrelsen”.

Även detta så klart med en rätt uppenbar förebild från en annan supporterkampanj.

:::

NLV:s förhoppningar om att få igenom sina förslag baserades på principen om ”en aktieägare, en röst”.

Men röstlängden på det extra årsmötet var utformad i enlighet med aktiebolagslagen där det råder så kallade aktieägardemokrati, vilket egentligen har rätt lite med demokrati att göra.

Den korrekta tillämpningen av ”en aktie, en röst” betydde att den sittande styrelsen kontrollerade 28% av rösterna, vilket utgjorde dödsstöten för NLV:s samtliga resolutioner och för Chaudrys förhoppning om att kunna köpa upp 51% av klubben.

Men det ledde även till att styrelseledamöterna hade lika stor chans att bli omvalda som en snöflinga har i helvetet.

:::

Med rösterna väldigt jämnt balanserade så beräknades omvalet av styrelsens ledamöter bli väldigt jämnt – vilket skulle ge betydelsefulla aktieägare något utav en vågmästarroll.

Klubbens sponsorer Broxap stod för en ägarandel om 4,2% i klubben och hade fått utfästelser av Chaudry att om han tog över klubben så skulle de ges omedelbar avkastning på sin investering. Det bådade illa för styrelsen.

Långt mycket mer suspekt var i så fall den strax innan årsmötet tidsmässigt mycket lämpliga nya sponsorn Ameriturf Global Sports (AGS) som investerare och sponsorer för klubben. För £1,6m så gavs de 24,9% andel av klubben vilket gav dem tillsammans med styrelsen en kontrollerande andel av dess röster.

ASG producerar konstgjorda gräsmattor och det var inte utan att NLV och olika supportergrupper kände att också deras avtal med klubben var artificiellt.

Samtidigt så annonserade styrelseordförande Bill Bratt att stadsdelsnämnden påpekat att det lån om £2m den givit klubben skulle förfalla till omedelbar återbetalning om klubben bytte ägare. Som skrämselpropaganda så skickade styrelsen ut klubbens advokat Paul Bennett att antyda att diverse otäcka saker skulle inträffa om styrelsens sammansättning förändrades.

:::

Men mitt i sin skrämselpropaganda så påpekade också Bennett en klok sak, nämligen att en tillfällig styrelse som supportrarna förordade inte skulle vara stadgeenlig och således inte ha rätt att teckna klubbens firma och ingå avtal med andra parter.

Vilket så klart är ett stort praktiskt problem för en fotbollsklubb, särskilt inför en ny säsong.

:::

Om Chaudry och NLV hade varit något mer vakna så hade de förmodligen uppfattat när City Councils finansdirektör Sarah Hill påpekade att de inte hade för avsikt att ändra klubbens lånevillkor. Men de var alltför upptagna med att gräla på styrelsen.

I sina ambitioner att utmanövrera styrelsen så tog supportrarna hjälp av den passive supportern och delägaren Robbie Williams som gav Port Vale Supporter Club (PVSC) fullmakt att rösta för hans 21,2% av klubben – enligt Williams i syfte att ge supportrarna en röst på årsmötet.

PVSC konsulterade med ett antal andra supporterorganisationer om deras uppfattningar i syfte att på bästa sätt representera samtliga supportrars åsikter och intressen.

Dessa konsultationer visade att styrelsen hade inget som helst stöd bland klubbens supportrar.

:::

På den extrainkallade årsstämman så röstades misstroendevotumet mot styrelsen igenom. Styrelsens förtroende bland klubbens ägare och supportrar var med andra ord förbrukat.

Styrelsen röstade däremot ned samtliga resolutioner och förslag till regelförändringar – 24,9%-regeln behölls och förslaget om att tillsätta en tillfällig styrelse avslogs.

Ställda inför risken att inte ha någon styrelse alls så omtolkade snabbt PVSC sitt mandat att avsätta klubbens styrelse till att ”agera i klubbens bästa intresse” och se till att styrelsen hade tillräckligt många ledamöter.

När röken lättade och rösterna hade lagts hit och dit så visade det sig att två styrelseledamöter tvingats lämna – viceordföranden Peter Jackson och Stan Meigh. Bill Bratt, Glenn Oliver och Mike Lloyd omvaldes däremot – i samtliga fall fördelades rösterna 51-49 i procent.

Och från den föreslagna tillfälliga styrelsen var det bara Mark Sims som blev vald, som dock tvekar om han vill tillträda posten under dessa förutsättningar.

Resultatet av den här processen har blivit att Port Vales styrelse, med tre eller som mest fyra valda ledamöter, saknar det stadgemässigt fastställda antal ledamöter (5) som krävs för att vara beslutsföra.

Bill Bratt och styrelsen lyckades med olika former av byråkratiskt våld behålla kontrollen över klubben. Diverse supportergrupperingar utövade sitt inflytande att ändå handikappa styrelsen.

Port Vale befinner sig nu mittemellan två säsonger utan nödvändiga institutionella förutsättningar att kunna fungera som en fotbollsklubb.

:::

Vad är twisten i den här historien?

Jo, 2003 så ledde Bill Bratt, den nu machiavelliske styrelseordföranden som Port Vales supportrar ser som ondskan personifierad, supportertrusten Valiant 2001 som tog över klubben och räddade den från administration.

Bratt själv är alltså produkten av en supporterägd klubb där politiska grupperingar växt fram och kastat klubben in i en turbulens som det inte är säkert att klubben överlever.

Det finns med andra ord goda skäl att vara medveten om vilka risker som supporterägda fotbollsklubbar medför snarare än bara de teoretiska fördelar som ofta slentrianmässigt förs fram i debatten.

Take That!

…………………………………………………

Arsenalikonen Tony Adams levererar en bredsida när han försöker sig på att jämföra George Graham och Arsene Wenger.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/arsenal/8567159/Arsenals-former-captain-Tony-Adams-coaching-from-the-book-of-George-Graham-not-Arsene-Wenger.html

Kevin Garside, skribenten, drar det hela kanske lite väl långt till Wengers nackdel kan jag tycka.

Men jag antar att Borell på Euro Talk myser.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Säsongsbiljetten som supportervärde eller exploatering

Tveklöst så är det inte en helt billig historia att regelbundet gå på engelsk fotboll och inte minst då om man vill införskaffa en säsongsbiljett. Särskilt som priserna för dessa säsongsbiljetter också höjs undan för undan.

Det leder till att man måste fråga sig vad supportrarna får för sina pengar. Är det helt enkelt så att det här är vad man får betala för fotboll av högsta kvalitet eller blir fansen exploaterade?

:::

Det är kanske orealistiskt att förvänta sig att Premier League-fotboll ska vara billig, särskilt som det av de flesta bedömare anses vara världens bästa liga. Att det är på det viset beror på kvaliteten på spelarna i ligan och de spelarna kommer inte gratis. Alltså måste kvaliteten finansieras på något vis.

Men samtidigt är det nödvändigt att säsongsbiljettpriserna inte är högre än att supportrarna kan ha råd med dem.

:::

Den kanske mest anmärkningsvärda prishöjningen har QPR svarat för där ägarna ser ut att försöka dra maximal nytta av klubbens nya Premier League-status.

Priserna för matchbiljetter nästa säsong kommer ligga mellan £47 och saftiga £72 och priset för en säsongsbiljett har stigit nästan 40%. En prisökning som blir än mer markant när man betänker att det är åtta matcher färre i Premier League än i The Championship.

Priset för de mest högklassiga säsongsbiljetterna på Loftus Road kommer att öka från £699 till £999 samtidigt som standardsäsongsbiljetten kommer att kosta £549 vilket motsvarar trots allt rimliga £29 per match. Men vill du ha de bättre biljetterna så kostar det £52 per match.

Den andra nykomlingen Norwich City har gett sina supportrar möjligheten att köpa säsongsbiljetter sedan årsskiftet vilket betyder att många fans kan se Premier League-fotboll under en hel säsong för £430 eller £23 per match. Föga överraskande har Norwich slagit sitt gamla rekord för antal säsongsbiljetter.

:::

Men den graden av lojalitet verkar inte finnas i samma utsträckning sett till Premier League som helhet.

Av Man Utds fans säger sig 28% av nuvarande säsongsbiljettsinnehavare vara ovilliga att förnya sina biljetter om priserna höjs. Motsvarande andel för Arsenal är 22%.

Men att kolla på Premier League-fotboll på den här nivån kan vara en dyr historia, Arsenals billigaste säsongsbiljetter kostar £951 vilket bryts ned till runt £50 per match. Debatten om prishöjningar i dessa klubbar är dessutom pågående och fansen har ett egenintresse av att inte vilja uppmuntra dem.

:::

Med en ungefärlig bild för nykomlingarna och topplagen klar för oss kan man då fråga sig hur det ser ut för övriga lag.

Fulham är en klubb som har ett rätt bra erbjudande till sina fans där man som vuxen faktiskt kan få tag på en säsongsbiljett för £379 vilket är runt £20 per match. Det sätter QPR:s priser i perspektiv och bevisar också att det är möjligt även för en Londonklubb att hålla nere priserna.

Men den klubb som trots allt erbjuder de billigaste säsongsbiljetterna är Blackburn Rovers där man kan få tag på en säsongsbiljett för £225 vilket är knappt £12 per match.

:::

För att eftersträva balans i en sådan här omgång så kan vi däremot också se hur mycket engelsk fotbolls största klubb och varumärke tar betalt. Man Utds ägare får inte sällan kritik just för att de exploaterar fansen.

På Old Trafford råder dock viss prisdifferentiering och det är fullt möjligt att få tag på en säsongsbiljett för £513 eller £27 per match, vilket faktiskt är något överraskande billigt för den här nivån.

:::

Banken ING Direct har gjort en form av Value League som rankar Premier League-klubbarna utifrån vilket värde man får för säsongsbiljetten. Den ska nog inte tas på något större allvar men den kan ju kanske väcka lite diskussion.

http://www.ingdirect.co.uk/images/valueLeague/INGDFootballValueLeague_final.jpg

Tror ni till exempel att Blackburn Rovers supportrar skulle anse sig själva ens i närheten av tredjeplats i en sådan liga?

:::

Den vanliga bilden är att engelsk fotbolls biljettpriser är väldigt höga och detta tas ofta som ett argument för hur den har tappat kontakten med dess rötter.

Vad den här väldigt övergripande genomgången ändå på sitt sätt visar är att det är en alltför generaliserad bild, att flertalet Premier League-klubbar faktiskt erbjuder säsongsbiljetter fullt till rimliga priser.

Även om det också finns några klubbar som utnyttjar situationen och därmed kan anses exploatera sina supportrar.

:::

Underifrån är det rätt uppenbart att QPR försöker ta tillvara chansen att kräma ur så mycket coin som möjligt från sina fans medan järnet ännu är varmt.

I toppen är förmodligen Arsenal klubben som ser ut att utnyttja läget mest då de har Englands dyraste säsongsbiljetter samtidigt som deras billigaste varianter är allt annat än billiga.

Detta blir kanske än mer anmärkningsvärt givet att Arsenal samtidigt inte gör några stora utlägg på transfermarknaden.

:::

Det är kanske en naturlig ryggmärgsreflex hos varje fotbollssupporter att vilja ha så billiga säsongsbiljetter som möjligt. Det är ju utan tvekan ekonomiskt rationellt.

Men samtidigt måste vi acceptera att även engelska fotbollsklubbar måste drivas på ett finansiellt ansvarsfullt sätt, och vill vi ha den bästa fotbollen och de bästa spelarna (vilket ju nu pågående silly season-diskussioner indikerar att vi vill) så måste vi också ta vårt ansvar och betala för det.

Däremot vill vi inte bli exploaterade, och någonstans går ju gränsen för det. En gräns som vi kanske inte alltid på förhand kan placera men som vi känner igen när vi passerar den.

Och det måste kanske betraktas som en inte betydelselös del utav de engelska klubbarnas samhällsansvar att faktiskt inte dra nytta av situationen och avhålla sig från att exploatera supportrarnas emotionella band till klubben.

…………………………………………………

Marina Hyde dissekerar tämligen hänsynslöst men också väldigt träffsäkert de intressen och agendor som faktiskt ligger bakom drevet mot Ryan Giggs.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/may/26/ryan-giggs-affair-big-brother?INTCMP=ILCNETTXT3788

Hon avslöjar rätt hårt de som gömmer sig bakom värdeladdade ord som demokrati, yttrandefrihet och förebild för vad de egentligen är intresserade av: profit och skadeglatt skvaller.

Make no mistake – det här är tveklöst den manliga sfärens motsvarighet till damtidningarnas och veckotidningarnas unkna skvallerspalter. Det är exakt samma motiv och intressen som styr den här processen.

Vilket må vara hänt, och Ryan Giggs själv förtjänar det förmodligen – men man ska kalla saker vid dess rätta namn.

…………………………………………………

Stereotyper och kulturella klichéer är alltid lika roliga – och Norwichs nya italienska tröjsponsorer gör sitt bästa för att spela med dem.

Tur att Hussfelt är på semester.

Be Champions!!

Peter Hyllman

En närmare titt på Englands U21-löften

Imorgon invigs U21-EM i Danmark och England går in i turneringen på söndag i sin första match mot Spanien.

Tjeckien och Ukraina utgör de andra lagen i Englands grupp från vilken två lag går vidare till semifinal.

Det mesta av införpratet till turneringen i England har gällt Jack Wilsheres eventuella deltagande – en fråga som resulterade i att Wilshere böjde sig för Arsenals önskemål och drog sig ur U21-truppen.

Men Stuart Pearces manskap har ändå goda ambitioner och förhoppningar om att kunna vinna den här turneringen.

:::

England har viss historik i U21-EM.

Förra säsongen slutade man tvåa efter att ha slagit Sverige i semifinalen men därefter nesligt förlorat med 0-4 mot Tyskland i finalen.

Två gånger har England vunnit turneringen – 1982 och 1984 – och de gånger England har deltagit så har man alltid tagit sig till minst semifinal.

Fem semifinaler, en andraplats och två vinster är alltså Englands facit.

:::

Stuart Pearce har till sist tagit ut 23 spelare som ska försvara Englands färger under turneringen.

Dessa har blivit till 22 sedan Arsenals Kieran Gibbs skadat sig och Pearce och England har avstått från att kalla in någon ersättare.

:::

Målvakter

Frankie Fielding, 23 år, Derby County. Har ännu inte spelat en enda match i Premier League trots att han tillhört Blackburn i över fyra år. Har varit utlånad till Derby under flera perioder och skrev nyligen på ett kontrakt med dem. Är Pearces förstaval men jag ser ingen stor framtid för Fielding.

Alex McCarthy, 21 år, Reading. Utlånad mycket men fick debutera i februari i Readings mål. Gjorde dundersuccé i samband med Readings framgångsrika FA-cup run med jätteräddningar både mot Everton och Man City. Har potential att bli målvakt på hög Premier League-nivå.

Jason Steele, 20 år, Middlesbrough. Steele har spelat för England genom alla pojkklasser och debuterande under säsongen för Middlesbrough där han kommit fram som en egen produkt. Har goda chanser till Premier League-fotboll.

:::

Försvarare

Michael Mancienne, 23 år, Hamburg. Sågs under flera år som Chelseas kanske mest lovande akademiprodukt men har likt många andra funnit det svårt att slå igenom på Stamford Bridge. Har varit bra i Wolves under säsongen men har nyligen skrivit på för Hamburg. Kommer klara sig bra i Bundesliga.

Ryan Bertrand, 21 år, Chelsea. Har varit ett Chelsea-löfte under lång tid utan att slå sig in eller få chansen i a-truppen. Under flera år utlånad på Championship-nivå och lär byta klubb snart om detta inte förändras. Har potential att bli en genomsnittlig Premier League-vänsterback.

Chris Smalling, 21 år, Man Utd. Spelade amatörfotboll för bara några år sedan, värvades för ett år sedan av Man Utd från Fulham. Har fått oväntat mycket speltid under sin första säsong på Old Trafford, har A-landslagsdebuterat och spås en lysande framtid som en av Englands främsta mittbackar.

Phil Jones, 19 år, Blackburn. Enligt alla indikationer värvad av Man Utd där han ses som Rio Ferdinands långsiktiga ersättare. En hårt arbetande och väldigt brytningssäker mittback som redan gjort  storverk i Blackburn. Englands kanske mest lovande mittback.

Kyle Walker, 21 år, Tottenham. Lovande högerback som de senaste säsongerna varit utlånad på hög Championship-nivå och Premier League-nivå. Tottenhams framtid på högerbackspositionen och har alla förutsättningar att bli Englands främste på positionen.

James Tomkins, 22 år, West Ham. Ordinarie mittback i West Ham sedan flera år tillbaka, en väldigt stabil mittback. Han har två år kvar på kontraktet med West Ham men det återstår att se om han följer med klubben ner i Championship. Hör hemma i Premier League.

:::

Mittfältare

Fabrice Muamba, 23 år, Bolton. Etablerad på Boltons centrala mittfält så är Muamba den mest rutinerade och meriterade i Englands U21-lag. Stark, hårdför, en högst kompetent box-to-box-mittfältare. Har potential att spela som balansmittfältare för en engelsk toppklubb.

Marc Albrighton, 21 år, Aston Villa. Har slagit igenom med dunder och brak längs Aston Villas högerkant den här säsongen. En hyfsat typisk engelsk yttermittfältare: snabb och explosiv och med ett bra inlägg och en utmärkt kontringsspelare. Hög Premier League-klass på den här killen.

Jordan Henderson, 20 år, Liverpool. Övergången är måhända inte formaliserad riktigt ännu men off to Anfield he is. Han är en kraftfull och konstruktiv central mittfältare med ett utmärkt inläggsspel. Brister möjligen något i teknik. På Anfield har han möjlighet att utvecklas till en av ligans bästa mittfältare.

Scott Sinclair, 22 år, Swansea City. Lyckades aldrig ta en plats i Chelseas a-trupp och gick efter att ha spenderat många år på lån i olika klubbar till Swansea inför den nyss avslutade säsongen. Där har han gjort succé och var starkt bidragande till att Swansea spelar Premier League-fotboll nästa säsong.

Jack Cork, 21 år, Chelsea. Ännu en Chelsea-talang som haft framgång som utlånad på The Championship-nivå, senast i Burnley. Kan spela såväl på mittfältet som i försvaret och har tillräcklig potential för att bli en kompetent Premier League-spelare.

Tom Cleverley, 21 år, Man Utd. Ung och väldigt lovande offensiv mittfältare som gjort succé under låneperioder i såväl Watford som Wigan. Hoppas kunna slå sig in i Man Utds a-trupp kommande säsong. Känns lite fågel eller fisk, antingen superstar i toppklubb eller vattenbärare lägre ned i ligahierarkin.

Henri Lansbury, 20 år, Arsenal. Mångsidig och atletisk mittfältare som länge varit ett lovande namn på Arsenals böcker utan att ännu ha fått något egentligt genombrott. Arsenal brukar vara bra på att få upp talanger till god truppnivå, men kan han ta nästa steg upp till superstar-nivån?

Jack Rodwell, 20 år, Everton. En av Englands allra mest talangfulla ynglingar som redan har gjort visst intryck i Evertons lag. Flera toppklubbar sägs vara intresserade av att värva honom. Med rätt vägledning har Rodwell alla chanser att bli Englands bäste balansmittfältare.

Danny Rose, 20 år, Tottenham. Ett drömmål förra säsongen mot Arsenal satte Rose på den engelska fotbollskartan. Den här säsongen har han befunnit sig på lån hos Bristol City där han spelat ungefär hälften av lagets matcher. Inte en av de stora talangerna inom engelsk fotboll.

:::

Anfallare

Danny Welbeck, 20 år, Man Utd. En stor talang genom Man Utds akademi som började göra väsen av sig under 2009/10 års säsong. Under den här säsongen har han gjort viss succé som utlånad till Sunderland. Återstår att se om han har styrka nog att etablera sig i en engelsk toppklubb.

Daniel Sturridge, 21 år, Chelsea. Värvad av Chelsea från Man City har Sturridge fått svårt att få speltid där. I januari gick han på lån till Bolton där han under våren har gjort stor succé. Har all potential att bli ordinarie anfallare i Chelsea, det återstår att se om han också får chansen.

Nathan Delfouneso, 20 år, Aston Villa. En av det flertal unga spelare som har slängts in i Aston Villas hetluft den här säsongen. Han är framför allt väldigt snabb och effektiv med sin längd, men han saknar ännu kanske lite av spelförståelse. Kan bli en habil Premier League-spelare.

Connor Wickham, 18 år, Ipswich. Av många ansedd som en av Englands allra mest lovande anfallare. Liverpool ryktas rycka i honom och tidigare har även Tottenham visat intresse. I Ipswich har han varit ordinarie sedan han var 16 år gammal. Har han rätt inställning?

…………………………………………………

Reflektioner

Att jag bedömer det som möjligt att kanske hälften av denna skara spelare har goda chanser att slå igenom på högsta nivå i England. Lägg till spelare som Jack Wilshere, Micah Richards och Andy Carroll och det är en rätt bra generation England har på gång.

Att vidden av Chelseas slösaktighet under de senaste fem åren blir rätt uppenbar när man ser den här truppen. De må klaga på bristande bredd i spelartruppen, men de får skylla sig själva. Det är många talanger som mer eller mindre slängts bort.

Att England fortsätter ha problem att få fram målvakter.

Att en hög andel av Englands U21-spelare antingen spelar utlånade, i reservlaget eller i The Championship. Relativt få är alltså etablerade i sitt eget lag i den högsta ligan. Det är på sätt och vis oroväckande.

Att England kanske har hyfsad chans att vinna det här rackarns U21-mästerskapet ändå.

Att chansen är rätt god att jag får äta upp den förhoppningen om någon vecka eller två.

…………………………………………………

U17-VM i Mexico

Börjar ju snart också – kan ju vara lite roligt att hålla koll på, mellan den 18 juni och den 10 juli. England spelar i Grupp C tillsammans med Kanada, Rwanda och Urugay.

http://www.fifa.com/mm/document/tournament/competition/01/37/49/42/fu17wc2011_matchschedule_en_18052011.pdf

VM-Truppen, som bland annat innehåller sex Liverpoolspelare, är uttagen och presenteras på FA:s hemsida:

http://www.thefa.com/England/mens-u17s/News/2011/squad-world-cup-260511

…………………………………………………

Stuart Pearce har kommenterat situationen för Phil Jones och Jordan Henderson som anslöt lite senare till EM-truppen efter att ha kontraktsförhandlat med sina (förmodligen) nya klubbar.

Farhågor har lyfts att de kanske inte skulle vara koncentrerade på uppgiften nu under sommaren, vilket Pearce avfärdar.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/england/8566284/Stuart-Pearce-confident-Phil-Jones-and-Jordan-Henderson-can-focus-on-Englands-European-U21-Championship.html

Pearce ger också sitt omdöme om spelarna vilket kanske är lite intressant för de som vill bilda sig en uppfattning om vad det är för typ av spelare.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Problemen med den engelska fotbollens anti-intellektualism

Det finns en något stereotyp uppfattning att fotbollsspelare är tämligen korkade personer.

I den utsträckning det är på det viset så har det däremot mindre med något negativt samband mellan fotbollskunnande och intelligens att göra och mer att göra med vad som tolereras, accepteras och uppmuntras inom fotbollen.

Inte minst tydligt är detta kanske inom engelsk fotboll.

:::

Smarta eller intellektuella fotbollsspelare, med andra ord tänkande fotbollsspelare, verkar närmast ödesbestämda att om inte misslyckas så i alla fall ha det betydligt svårare än andra spelare i engelsk fotboll.

:::

När Craig Bellamy ifrågasatte Roberto Mancinis taktik förra säsongen så blev han omedelbart och bestraffad och kritiserad av en närmast enig expertkår. Men tänk om han hade rätt?

Tänk om en klartänkt och insiktsfull spelare faktiskt vet bättre än en konsekvent genomsnittsbegåvad manager?

:::

Fotboll är ett lagspel. En fundamental aspekt av att vara en del utav ett lag är att man själv, tillsammans med alla andra lagdelar, är underordnad laget som helhet. Det betyder för de allra flesta att man följer managerns instruktioner, oavsett hur olämpliga de än verkar vara.

För spelare som Bellamy är detta däremot svårt. Han är liksom inte korkad. Lyssna på hans presskonferenser, skönt befriade från de alltför vanliga klichéerna han är lika snabb i uppfattningen som vilken som helst politiker med att se vartåt en fråga syftar.

”I know what you’re looking for and I’m not even going to get into that line of questioning” är vad man förmodligen kan höra han säga, för så vitt han helt enkelt inte bara tröttnar och hellre konfronterar journalistmiffot.

:::

Det kan mycket väl vara så att Bellamy är rätt smart, men det är också där som hans problem egentligen börjar.

Att vara smart betyder att man ser och förstår saker som andra personer inte ser och förstår – och att hålla tillbaka det kan vara både svårt och smärtsamt. Att som lag gå i en gemensam riktning, även i en dålig riktning, kan vara mer effektivt än att röra sig åt flera olika håll som individer. Men även om så är fallet så är det svårare än vad många förstår att rationalisera sig själv med att man gör vad som är bäst för laget trots att man ändå själv bäst vet vad som är rätt, vilket Bellamy också illustrerar.

http://www.guardian.co.uk/football/2009/sep/27/craig-bellamy-manchester-city

:::

När spelare konfronterar en manager så betraktas han omedelbart som ett problembarn och ett orosmoln, en skurk – av managers såväl som media och experter men även av folkopinionen. Oenighet i omklädningsrummet är destruktivt, är den gängse uppfattningen.

Men om vi jämför med politiken så betraktas ofta riksdagsledamoten som vågar yttra sig mot partilinjen som modig och stark i karaktär och integritet av samma opinion.

Naturligtvis är det mindre värdefullt att sticka ut ensam i ett lagsammanhang, men det är svårt att tänka sig att det, med lite mer vilja från managers, lag och fans, skulle vara omöjligt eller ens särskilt svårt att integrera avvikande uppfattningar utan att störa (kanske till och med förbättra) ett lags förberedelser.

Störningsmomentet uppstår endast när laget reagerar dåligt på ny input – vilket inte minst Newcastle demonstrerade när Bellamy ifrågasatte Sir Bobby Robson.

:::

Men det finns egentligen inte någon riktig vilja inom den engelska fotbollen att öppna upp sig för andra insikter och alternativa perspektiv.

De spelare och ledare som utmålar spelare som Bellamy och Joey Barton som skurkar är de som uppskattar och vill bevara ”de dummas kultur” som präglar det engelska omklädningsrummet – och som ogillar de som vägrar konformera sig till det.

Alan Shearers fejd med Craig Bellamy är väl dokumenterad och förmodligen är han en av dem som helt enkelt känner sig hotade av spelare som är smartare än de själva och försöker eliminera det hotet genom att småaktigt utmåla dem som illojala skurkar.

:::

Det är ingen tillfällighet att både Craig Bellamy och Joey Barton har kopplats till incidenter som är klart allvarligare än att ifrågasätta en manager.

De är inte populära som spelare så dylika incidenter är närmast garanterade att komma ut och framstå som värre än vad de förmodligen är. Båda spelarna har arresterats ett flertal gånger, men det har de gemensamt med rätt många spelare som däremot inte avfärdas som smågalna huliganer.

Att arbeta i en miljö där du inte är accepterad för den du är kan förvisso göra människor galna, men vare sig Bellamy eller Barton är galna.

De framställs dock så av antingen medspelare som känner sig hotade av dem eller av media som gladeligen matar klichéer till de horder av korkade fotbollsfans som även de hatar allt som ens närmar sig intellektuellt och självständigt tänkande.

I den engelska fotbollens pågående propagandakrig mot smarthet och intellektualism så är allt tillåtet – även om just dessa spelare kanske inte alltid är sina bästa vänner i det avseendet.

:::

Engelsk fotboll är överbefolkad av icke tänkande spelare.

En mer eller mindre enstavig Wayne Rooney och den hjältemodige John Terry är fortfarande den typ av spelarkaraktär som dominerar det engelska omklädningsrummet.

John Terry är spelaren som på fullt allvar kan säga inför en VM-match att ”Look, let’s have a beer and speak to the manager”. Smarta och intellektuella spelare är liksom inte välkomna i det sällskapet.

David James är hyfsat populär men han har också beskrivits som ”kooky” av andra spelare, plus att han ju är målvakt och de är ju alla lite tokiga. I själva fallet är det bara så att han faktiskt har något att säga om världen utanför fotbollen och även en del självständigt formulerade åsikter.

:::

Den typ av spelare som den engelska fotbollen uppfostrar och producerar – hårda men inte särskilt begåvade eller tänkande spelare – är de som avgör hur de engelska lagen spelar fotboll.

Engelsk fotboll styrs i stor utsträckning av spelare och ledare som inte tänker fotboll. Av spelare och ledare som är uppfostrade i en engelsk fotbollskultur där det förmodligen inte uppfattas som ”manligt” att tänka fotboll – det är ju snarare något för ”handlingens män”.

:::

Det här är ett problem inte bara på elitnivå utan det är självklart genomgående ända från pojklagsnivån upp genom åldrarna och seriesystemet.

Det blir till ett problem inte minst på landslagsnivå för England, bristen på taktik och spelförståelse på planen är ofta frapperande när man ser det engelska landslaget, men också när engelska klubblag möter kontinentalt motstånd.

På plantskolor i exempelvis Holland och i Spanien betonar man inte bara rent tekniska färdigheter med fotbollen utan likaväl spelarnas sätt att uppfatta och tänka om fotboll.

Den rent konkreta konsekvensen är att spelare därifrån ser möjligheter som spelare uppfostrade och tränade i England inte ser, de blir mer kreativa, de får en bättre taktisk förståelse och deras förmåga till beslutsfattande på fotbollsplanen blir därtill bättre.

Och då har vi inte ens tagit upp deras beslutsfattande utanför fotbollsplanen, som i England ofta är så illa att man blir mörkrädd.

Engelsk fotboll är utformad och baserad runt principer om ”passion” och ”commitment”, det spelar liksom mindre roll hur man gör saker och ting så länge man gör det helhjärtat och utan att tveka ens en mikrosekund.

Det är en viktig del i vad som ger den engelska fotbollen dess fart och dess nerv, men det är inte utan att man känner att denna känsla för engelsk fotbolls egen skull behöver kompletteras med ett modikum av tanke.

Men så länge passion och engagemang ses som motsatser till intellektualism så kommer inte detta att ske.

:::

Det lyckliga slutet – om där finns något – är förvisso att det finns en stor outnyttjad potential inom engelsk fotboll om man lyckas frigöra Tanken inom engelsk fotboll – och producera spelare och ledare som i större utsträckning tänker fotboll på och vid sidan av planen.

…………………………………………………

The Football League kommer imorgon presentera en plan som inför regler om financial fair play i The Championship liknande de som UEFA lanserat.

Klubbarna i The Championship har i princip röstat för att röra sig i den riktningen och tanken är alltså att klubbarna inte ska kunna spendera mer än vad de faktiskt tjänar på egen hand.

http://www.independent.co.uk/sport/football/football-league/championship-clubs-to-introduce-financial-fair-play-system-2294639.html

Klokt. Förmodligen till och med mycket klokt. Den finansiella situationen bland klubbarna i The Championship är inte alls bra med höga skulder och flera klubbar som drivs med förlust.

På motsvarande sätt förväntas League 1 införa samma typ av lönetak som finns i League 2, där klubbar bara får spendera maximalt 60% av klubbens omsättning på spelarlöner.

…………………………………………………

Jonathan Wilson på The Guardian sammanfattar rätt intressant de taktiska perspektiven från den här engelska ligasäsongen.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/jun/07/tactical-review-of-2010-11-season

Sett utifrån det större perspektivet är det intressant hur Wilson noterar att den här säsongen faktiskt bjöd på offensivare och mer optimistisk fotboll än tidigare; detta efter ett VM där man fick intrycket av att det skulle bli en säsong präglad av väldigt defensiv taktik.

…………………………………………………

Liverpool och Man Utd är först ut med vad som är att betrakta som stora transfers under sommaren. Liverpool värvar Sunderlands Jordan Henderson för ett värde runt £20m och Man Utd har betalat £16m för Blackburns unga lovande engelske back Phil Jones.

Samtidigt rapporterar engelska tidningar att Anderlechts Romelu Lukaku ska vara väldigt nära en övergång till Chelsea för runt £20m.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Fotbollsabstinensen kickar in!

Dagens aktivitet i kommentarsfältet får mig att misstänka att en mer allvarlig form av fotbollsabstinens har slagit in.

Det är ju så. Sommarsäsongen kan förmodligen delas in i två faser. Post-season depression. PSD-fasen. Och pre-season anxiety, PSA-fasen.

Än så länge är vi bara i början av den så kallade PSD-fasen. Det är en svår tid för varje fotbollssupporter, ett tillstånd värre än vilken som helst manlig förkylning och därmed också vetenskapligt dokumenterat värre än till och med födslosmärtor.

Det här kan man ju betrakta med lite humor, och jag väljer att låta mig inspireras av Annie Eaves på The Mirror i det syftet.

För det finns ju onekligen vissa symptom på denna fotbollsabstinens som är lätta att känna igen.

:::

Man kan till exempel känna sig rastlös och sakna saker att göra, eller för den sakens skull lida av känslor av ångest och tomhet.

När fotbollsabstinensen först blev till ett känt fenomen någon gång under 1970-talet så var symptomen begränsade till 16-snåret på lördagar. Men nu för tiden framträder symptomen för de drabbade under flera tider under lördagar, söndagar, måndagar, tisdagar och onsdagar – även, om man har riktig otur, på torsdagar.

:::

En särskilt otäck bieffekt av fotbollsabstinensen är TSO, eller Transfer Speculation Overdrive.

TSO har upptäckts kunna mer eller mindre omintetgöra en rationellt tänkande människa på mindre än 48 timmar. Det är fasansfullt.

Manageriella beslut ifrågasätts och män, kvinnor och sorgligt nog till och med barn kommer frestas till att publicera sina favoritelvor för den kommande säsongen – vilka märkligt nog alltid innehåller sex helt nya värvningar och en helt ny taktisk uppställning på planen.

:::

Rapporter har även inkommit om supportrar som hallucinerar eller ser “syner”. Inte mycket är känt om dessa utöver att de tenderar att inkludera spelare på flygplatser, utanför arenor, på lägenhetsvisningar eller på olika privatskolor.

Dessa syner inträffar alltid på destinationer där spelaren inte “borde” vara. En London-baserad spelare kan till exempel “ses” inspektera en posh lägenhet någonstans i Manchester.

De som är drabbade av dessa syner måste hållas i karantän från andra människor då synerna annars riskerar spridas och skapa panik hos alla som hör talas om dem.

:::

Det är också möjligt att man börjar leva i sådana vanföreställningar att man börjar tro lika tomma som vanliga fraser som “(valfri klubb här) var min favoritklubb som liten” eller “så fort jag hörde att (valfri klubb här) var intresserad av mig så var det aldrig något snack om saken”.

I de mest olyckliga av dessa fall så kan du till och med börja tro på att Robbie Keane föddes gallskrikandes ditt lags namn. Så var mycket försiktig!

:::

Det finns i alla fall tillfälliga lindringar för fotbollsabstinensen, en av de mest frekvent använda och rekommenderade är “utlandssemester”.

Risken är emellertid att detta snarare kan orsaka återfall för vissa. Att se en hel familj vandrandes längs en sandstrand i Italien eller på en vingård i Frankrike iklädda replikatröjor kan förorsaka svårförutsägbara reaktioner.

Så ta det försiktigt i sommar!

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Man kan aldrig vara nog försiktig med vad man önskar sig

’tis the season.

Den här säsongen när mer eller mindre allt prat om fotbollen cirkulerar kring vilka spelare man vill att den egna klubben ska köpa. Och vilka spelare man är rädd för att klubben ska sälja.

Den ena önskedrömmen efter den andra slängs ut. Och nio gånger av tio så handlar det om stora namn snarare än stora spelare, eller i alla fall snarare än rätt spelare.

Det kan vara lönt att påminna sig om att de här häftiga värvningarna inte alltid blir som man tänkt sig – att ju större värvning desto större riskerar också fallet att bli.

:::

Peter Barnes – West Brom till Leeds, 1981 (£750k plus £180k i klausuler)

Det är svårt att föreställa sig någon transfer som egentligen slutat värre för samtliga inblandade parter. Den 24-årige yttern Barnes karriär hade fram till dess tickat fram i god fart. 19 år gammal hade han gjort mål för Man City i Ligacupfinalen 1976. Han var en nyckelspelare i Ron Atkinsons berömda West Brom-lag och han knackade på truppen till VM 1982. Leeds var kanske inte den stormakt man var under Don Revie, men man var fortfarande ett stort lag.

Inte så länge till skulle det visa sig. Inför säsongen 1981/82 så fick den nye managern Allan Clarke £1m att spendera på två kanske tre spelare. Men Sniffer, som han kallades, visade sig inte ha någon som helst näsa för affärer eller förhandling. Han spenderade rubbet på Barnes som han därefter valde att spela på fel position – som anfallare.

Det tog bara någon månad för facit att framstå som tydligt. Efter att Leeds hade förnedrats med 0-4 mot nedflyttningskandidaten Coventry så antydde deras assisterande manager, Martin Wilkinson, att problemet kanske inte bara hade med Clarkes taktiska naivitet att göra: ”We are not asking Peter to run his blood to water, but we do want to see him get a bit of sweat occasionally.”

Fat chance. Innan årsskiftet så hade Barnes petats efter att ha spelat 16 matcher och gjort ett mål, händelsevis lika många som antalet transfer requests han lämnat in. Fram till februari så hade han därtill bötfällts för att ha uttalat sig nedsättande om klubben i media samt anklagat förbundskaptenen för att diskriminera spelare från norra England – ”han tittar bara på West Ham”.

Clarke försökte byta bort honom mot Nottingham Forests Garry Birtles, därefter Man Citys Trevor Francis, men utan framgång. Barnes avslutade säsongen med sitt enda mål, utanför VM-truppen, Leeds nedflyttade och Clarke fick sparken. Var det välspenderade £930k? Absolut, om du bor i Sheffield eller Manchester.

:::

Justin Fashanu – Norwich till Nottingham Forest, 1981 (£1m)

Inte ens de största är immuna mot misstag. Också solen har sina fläckar. Coen-bröderna gjorde The Ladykillers, Radiohead släppte Go To Sleep, och The Sopranos hade det där övernaturliga avsnittet när Tony typ nästan dör. Vaffancul? Detsamma gäller så klart för engelsk fotbolls kanske främsta talangjägare. Exempelvis Arsene Wenger köpte Francis Jeffers. Och Peter Taylor, som låg bakom de allra flesta av Brian Cloughs mest inspirerade köp, sanktionerade den katastrofala värvningen av Justin Fashanu.

Men som så många transfers så är det först med facit på hand som man kan säga att de var misstag. Att något inte blir som man tänkt sig betyder inte att själva tanken i sig var felaktig. Vid tillfället var Fashanu hot stuff – en 20-årig spelare som gjort 22 mål för nedflyttade Norwich säsongen innan, som spelat i landslaget som tonåring, och som kombinerade finess med fart i anfallet, vilket passade Forest bra. Han beskrevs av en kommentator som ”one rather special player” och Clough själv menade att Fashanu skulle få övriga lag i ligan att stelna av skräck.

Men i en elakt homofobisk kultur så skulle Fashanu, som senare skulle komma ut som den ende öppet homosexuelle spelaren i landet, tvingas bära en långt mycket tyngre börda än sin miljonprislapp. Och ödet konspirerade att göra hans tid i Forest outhärdlig. Han gjorde tre mål på 32 matcher, efter att Clough hört rykten om att Fashanu bevistat gaybarer så hånade han honom öppet i omklädningsrummet: ”Where do you go if you want a loaf of bread? A baker’s I suppose. Where do you go if you want a leg of lamb? A butcher. So why do you keep going to that bloody poof’s club?”

Relationen mellan spelare och manager var av förståeliga skäl något ansträngd, en gång var den så illa att Clough fick Fashanu eskorterad från träningsanläggningen av polis. Efter 16 månader i Nottingham Forest så såldes Fashanu till Notts County för £150k, vilket var början på en nedåtgående spiral som tog honom till 13 ytterligare klubbar och slutligen 1998 till det garage där han gjorde slut på sitt eget liv.

:::

Bosko Balaban – Dinamo Zagreb till Aston Villa, 2001 (£6m)

Dårar och deras pengar var lätta att separera runt millennieskiftet när ett klimat av köp nu och betala senare genomsyrade engelsk fotboll och vilka som helst managers fick spendera vilka summor som helst på vilket skräp som helst. Matias Vuoso, Seth Johnson, Dean Richards, Ade Akinbiyi och Nicolas Medina – listan kan göras riktigt lång. Men jag har fastnat för Bosko Balaban eftersom vi kan skratta åt det utan risk att göra dåvarande Aston Villa-managern John Gregory ledsen, då han tydligt deklarerat att ”rich people can’t be depressed”.

Det var alltså Gregory som var managern som spenderade £6m för Balaban, en spelare som inte startade en enda ligamatch på två och ett halvt år och som fick en pay-off om £1m när han därefter lämnade klubben med hälsningen att ”Villa is all bullshit”. Gregory trodde att Balaban var den sista pusselbiten. Det var han kanske, men i ett helt annat pussel. Balaban var bara en av många värvningar vid den här tiden som helt enkelt inte passade in i den engelska fotbollskulturen.

:::

Bryn Jones – Wolves till Arsenal, 1938 (£14k)

Det tog Arsenal nästan ett år att ersätta det oersättbara efter det att legenden Alex James gått i pension 1937. När de väl fick rumpan ur vagnen så satsade de på Bryn Jones. Det verkade vara ett inspirerat val. Den walesiske anfallaren hade gjort 52 mål på 163 matcher för Wolves – men det betydde också att Gunners manager George Allison fick sätta nytt världsrekord i transfersumma för att få honom. Det var stora nyheter, det tidigare rekordet hade hållt sig i ett årtionde, sedan Arsenal betalat £11,5k för Prestons David Jack.

Fotbollsjournalister verkade närmast vara bundna vid kontrakt att beskriva Jones köpesumma om £14k med alltmer målande superlativ. Jones började också bra, han gjorde mål i debuten mot Portsmouth och därefter två ytterligare mål under de kommande tre matcherna. Men Jones fick problem, inte minst med att hantera förväntningarna. Han hade det helt enkelt inte roligt och gjorde bara ett till mål under hela säsongen. Han bad om att få spela i reserverna för att återfinna formen. 33,000 dök upp på reservlagets match för att se honom spela.

Oturligt för Jones rykte så befann sig det andra världskriget just runt knuten, vilket i praktiken avslutade hans karriär. Han blev kvar på Highbury fram till 1949 men han var förbi sin topp och gjorde bara tre mål till för klubben. När Jones värvades under det ekonomiskt tungrodda 1930-talet så debatterades summan i House of Commons – det var kanske för väl att de då inte visste vad det hela skulle få för ände.

:::

Juan Sebastián Verón – Lazio till Man Utd, 2001 (£28,1m)

Verón kostade mer än £43m i transferavgifter under sin tid i England, många glömmer liksom bort att Chelsea betalade ytterligare £15m för att värva honom från Old Trafford 2003. Men vad är det egentligen han främst koms ihåg för? Kanske en enda riktigt lyckad genomskärare till passning mot Deportivo när Man Utd redan var i ledningen med 3-1.

Var det verkligen värt att bryta upp världens vid tillfället kanske bästa mittfält bestående av Beckham, Scholes, Keane och Giggs för det?

:::

Ian Rush – Juventus till Liverpool, 1988 (£2,8m)

Efter att Ian Rush kom tillbaka till Liverpool efter sin tid i Juventus, som inte var så katastrofal som många vill göra gällande, så var han med om att vinna en ligatitel, två FA-cupsegrar (tre mål på två finaler) och en Ligacup. Med 90 mål på sin åttaåriga andra sejour på Anfield så blev han klubbens främste målskytt, man kan så klart inte klandra honom för att vara en odugling.

Men context is king. Och vad vi kan kalla för den större bilden, the big picture, sätter in den här transfern i dess rätta sammanhang. Den säsong som Rush spenderade i Italien, 1987/88, sammanföll som utav en tillfällighet med framkomsten av Liverpools kanske främsta fotbollslag. Men det var allt annat än en tillfällighet. Rushs ersättare, John Aldridge, var en annan typ av spelare än Rush – en målskytt ja, men bättre på att få med andra i spelet. Och det var en betydande skillnad i ett mer flytande och offensivt lag.

Rushs återkomst rubbade balansen på det offensiva och våldsamt framgångsrika triumviratet med John Aldridge, John Barnes och Peter Beardsley. Det skedde inte omedelbart, eftersom Aldridge och Rush turades om att spela, men något var tvunget att ge vika. Och då Rush var tre år yngre så var det en strid han knappast skulle förlora.

Aldridge hade egentligen inget annat val än att flytta, vilket han också gjorde. Till Real Sociedad där han gjorde 33 mål på 63 matcher. En imponerande siffra men inte fullt så imponerande som den han svarat för på Anfield med 50 mål på 83 matcher (0,60 mål per match). Jämförelsevis så svarade Rush under sin legendariska första tid i klubben, hans höjdpunkt, för 139 mål på 224 matcher (0,62 mål per match). Det är en jämförelse som tydligt visar vad Liverpool inte bara förlorade utan kastade bort.

Det bör återigen påpekas att Rush inte gjorde mycket fel efter sin återkomst, men Liverpool blev aldrig igen samma lag. Värvningen av Rush var snarast symbolisk för Liverpools lednings benägenhet att drömma sig bakåt snarare än titta framåt. Om något så var det den här transfern, snarare än något konkret som gjorts av antingen någon Souness eller någon Ferguson, som fick Liverpool att börja se lite skakiga ut däruppe på täppan.

…………………………………………………

We all dream of a team of Taylors…

Den tidigare ordföranden i Newcastle, Sir John Hall, hade ju sin vision om att skapa ett Newcastle bestående av elva Geordies. Den nye ägaren verkar fast besluten att skapa ett Newcastle bestående av elva Taylors.

Det sägs att Newcastle har lagt ett bud på Swanseas vänsterback Neil Taylor, vilket möjligen också antyder att José Enrique kan vara på väg bort.

Hur som helst, med Ryan Taylor på högerbacken och med Steven Taylor på väg tillbaka så är Newcastles Taylor-backlinje i så fall snart klar.

Kvar att införskaffa är i så fall exempelvis Man Citys reservmålvakt Stuart Taylor, Watfordförsvararen Martin Taylor, Boltonyttern Matty Taylor, mittfältaren från Rotherham Jason Taylor och från Reading Jake Taylor, Oldhams Chris Taylor och till anfallet Port Vales Rob Taylor och Blackpools Gary Taylor-Fletcher.

Det är kanske lite ambitiöst så här på en enda sommar – så man får kanske låta sig nöja med två Ameobis på topp så länge.

…………………………………………………

Myten om Barcas sköna spel

Jag stod i valet och kvalet av att göra en huvudstory kring den här lite roliga vinkeln där en Andy Simanowitz gör sitt allra bästa för att bevisa att Barca faktiskt är ett rätt oschysst spelande lag som foular mest av alla.

http://soccerlens.com/the-myth-of-barca%E2%80%99s-beautiful-game/70255/

Men det förtjänar kanske inte en huvudstory, däremot kan den få bli en länkad sidostory.

Perspektivet är intressant. Alltså enbart sett till antal fouls per minut som laget inte har bollen, alltså när man måste spela defensivt och därmed kanske behöver foula för att få tillbaka bollen, så foular Barca mest av alla de lag de stötte på i CL-slutspelet. De är helt enkelt väldigt foul-intensiva som författaren uttrycker det.

I den beryktade första semifinalen mot Real Madrid, där världen och inte minst Barca förfasade sig över Reals fasoner, så visar det sig alltså att Real stod för 0,32 fouls per minut de inte hade bollen samtidigt som Barca svarade för mer än tre gånger så många fouls per minut de inte hade bollen.

Vad säger ni, är det ett relevant sätt att mäta fult spel?

…………………………………………………

Martin Jol tar alltså över Fulham – det blev klart under tisdagen. Det pratas om att Chris Hughton ska bli hans assisterande manager, vilket han också var under Jols tid i Tottenham.

Vad händer med Mark Hughes? Det pratas i England att hans ambition kanske sätter krokben för honom, och att klubbar kan vara ovilliga att anställa honom på grund av bristande lojalitet.

De sätt han lämnat tidigare Blackburn och nu Fulham ligger honom tydligen i fatet.

Var det kanske lite väl vågat spelat av Hughes att lämna Fulham i förhoppningen att Chelsea eller Aston Villa skulle komma och hälsa på? Han gick kanske all-in med lite väl svaga kort.

http://www.bbc.co.uk/blogs/philmcnulty/2011/06/mark_hughes_was_the_victim.html

:::

Swansea har samtidigt gjort sin första stora värvning inför den kommande Premier League-säsongen genom att lägga ut £3,5m för Watfords 25-årige anfallare Danny Graham, som vann Championships skytteliga under den gångna säsongen.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Beror Englands framtid i Champions League på Man City?

Det är en märklig säsong som precis har avslutats och det är inte omöjligt att den kommer att framstå som en kuriös fotnot i den engelska fotbollens historieböcker.

Premier League vanns av ett lag som egentligen bara lyckades övertyga i som mest en handfull matcher. De utmanades närmast av ett lag som fullständigt bröt samman under vintern.

Skytteligan vanns av en spelare som gjorde merparten av alla sina mål under endast tre matcher och som mot slutet av säsongen var en birollsinnehavare i sitt eget lag.

Spelaren som vann fotbollsskribenternas utmärkelse som årets spelare åkte ur Premier League med sitt lag. Och mottagaren av spelarnas motsvarande utmärkelse var mer eller mindre osynlig i det inhemska ligaspelet under hela andra halvan av säsongen.

Men samtidigt som den inhemska ligasäsongen hackade och hostade sig fram så rullade de engelska klubbarna på i Champions League.

:::

Ett Barcelona på toppen av sin fantastiska förmåga var omöjligt att göra något åt den här säsongen, men i övrigt så var det en på alla sätt lyckad säsong för de engelska klubbarna.

Ett lag i final, två lag i kvartsfinal och ett lag som stötte på Barcelona redan i åttondelsfinalen. Chelsea slogs ut av engelskt motstånd i kvartsfinalen, vilket så klart alltid är ett effektivt sätt att undvika fler engelska lag i semifinal.

Tottenham charmade hela Europa under sin debutsäsong i Champions League och bör på vägen ha gett stora delar av Italien, med omnejd, ett orubbligt komplex.

Deras möjligheter att göra riktig match av kvartsfinalen mot Real Madrid försvårades av skador och saboterades helt av Peter Crouchs hjärnsläpp på Bernabeu.

Den här säsongen likt förra såg slaget om ”den fjärde” Champions League-platsen stå mellan Tottenham och Man City – men den här gången med ett omvänt utfall.

Man City kvalificerade sig för första gången till Champions League.

:::

Och om man ser till Premier Leagues status och konkurrenskraft som helhet så var det förmodligen ett väldigt bra utfall.

Det ska inte förstås som att jag vill Tottenham illa. Det är bara den logiska följden av några svårrubbade omständigheter.

För det första är det viktigt för Premier Leagues status som helhet att engelska lag är framgångsrika i Champions League. Utan sådan framgång kan man inte marknadsföra sig själva som världens bästa liga.

För det andra så är det ett väl dokumenterat faktum att klubbar bara lyckas i Champions League som deltar regelbundet i turneringen. Turneringen skapar och bevarar ett status quo.

Den vinns av lag som alltid deltar. Barcelona, Inter, Man Utd, Milan, Real Madrid och Bayern München. Till och med Porto. Det enda undantaget på senare tid är förmodligen Liverpool. Till och med de lag som vanemässigt kommer nära (Arsenal, Chelsea, Lyon och kanske Valencia) kvalificerar sig mer eller mindre varje år.

De här lagens nationella identitet är egentligen underordnad. De är kort och gott Champions League-lag.

Och därmed för det tredje, det är rimligt att anta att ju fler lag ett land har som passar in i den kategorin, desto mer sannolikt är det att det landet kan få fram ett lag som vinner Champions League.

:::

Engelska klubbars dominans mellan 2005 och 2009, när det fanns minst ett Premier League-lag i finalen varje år tre av fyra semifinallag flera gånger var från England, berodde till stor del på förekomsten av ”The Big Four”.

Fyra lag kvalificerade sig till Champions League år efter år, fyra lag kunde budgetera med spel i Champions League och fyra lag kunde attrahera spelare av Champions League-kaliber.

Det här var förmodligen tråkigare med avseende på den engelska ligan men det byggde upp Premier Leagues status och varumärke.

Under samma tidsperiod var situationen en annan i Spanien, Italien, Tyskland och Frankrike. Dessa länder sände i tur och ordning nio, åtta, sex respektive sju olika lag till dessa fem upplagor.

:::

I och med att Liverpool har fallit ifrån något så har spelfältet om Champions League-platserna öppnats upp i England. Tottenham och Man City har framför allt krigat om utrymmet som Liverpool lämnade.

Man City utgör förmodligen Premier Leagues bästa hopp att återupprätta ett stabilt Champions League-fyrtal. Deras finansiella köpkraft är närmast en garanti för det.

Med Tottenham och nu återigen Liverpool fortfarande med i jakten om Champions League-status så står kampen om fyra platser mellan sex lag. Det betyder att åtminstone fyra av dessa klubbar – möjligtvis kan man undanta Chelsea och Man Utd – inte kan budgetera för spel i Champions League och inte heller kan garantera Champions League-spel till de bästa spelarna.

:::

För spänningen i Premier League är det här inte på något vis dåligt. Det är länge sedan vi varit med om en så öppen liga som den här säsongen och det lovar att bli ännu mer öppet nästa säsong.

Men det är också något som på sikt riskerar utarma kvaliteten i Premier League och det visar också att Premier League inte är immunt för det öde som drabbat Serie A.

Och om man betraktar dominans i Champions League som ett betydelsefullt mått på en ligas styrka och kvalitet – så är det här förmodligen en rätt riskabel utveckling.

:::

Men vad är det å andra sidan som säger att just det är ett bra eller för den delen betydelsefullt mått?

…………………………………………………

Ett annat perspektiv på nödvändiga åtgärder för att engelska klubbar bättre ska kunna hävda sig i Champions League ges av Alex Ferguson, i kölvattnet av Barcelonas kölhalning av Man Utd.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/manchester-united/8546396/Manchester-United-manager-Sir-Alex-Ferguson-backs-overhaul-of-academy-system-in-bid-to-close-gap-with-Barca.html

Det är naturligtvis det engelska akademisystemet som kritiseras som medför att ungdomar i England får mycket mindre träningstid än vad motsvarigheter i till exempel Spanien och Holland får.

Premier League håller på och utvecklar en Elite Player Performance Plan som kommer att reformera det engelska akademisystemet, och drastiskt öka den träningsdos som klubbar i England kan lägga på sina ungdomar.

…………………………………………………

Bloggen tragglar vidare så här i början av juni. Men för egen del kommer jag nog bara blogga någon vecka till innan det är dags för ett sommaruppehåll – vad nu det får för konkret betydelse.

Tanken är att dra igång bloggen igen på full fart i mitten av juli, med ett riktigt uppsnack inför den kommande säsongen som inte blev av förra sommaren på grund av då ej uppklarade successionsfrågor.

Men de som känner att det borde hända saker på bloggen också under detta uppehåll kan ju börja fundera på förslag till gästbloggar som de i så fall mailar mig för vidare instruktioner.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier League-säsongen i siffror

Statistik är något som används alltmer för att beskriva, analysera och sammanfatta fotboll. Skälen till det är lätt insedda. Det är överskådligt och hyfsat lätt tillgängligt. Det reducerar komplexitet och passar bra för omedelbar konsumtion.

Ska man förstå själva fotbollen som sådan så får man vara försiktig med statistik, men om syftet bara är att sammanfatta en säsong som helhet så kan statistik vara rätt underhållande.

Och kanske i vissa avseenden också något upplysande.

:::

Opta, Sky, Premier League själva med flera har gjort statistiska kollage över den gångna säsongen.

Jag har ingen som helst lust att uppfinna hjulet fler gånger än nödvändigt, så här sammanfattar jag några av guldkornen därifrån och från andra källor. De som följer Opta och regelbundet läser Guardian och Telegraph känner säkert igen mycket.

:::

Mål och skott

Blackpool gjorde fler mål under säsongen än något nedflyttat lag under hela Premier League-eran. De var också inblandade i en av säsongens matcher, 4-3-matchen mot Bolton som innehöll smått otroliga 49 skott.

Matchen med lägst antal skott var å andra sidan Newcastle vs Blackburn som bara innehöll 15 skott.

Chelsea var annars laget som sköt mest av alla lag under säsongen med sina totalt 563 skott. Men med en precision motsvarande 43,34% så var hela nio lag mer träffsäkra än dem.

Arsenal var intressant nog mest träffsäkra av alla med en precision om 47,5%.

Föga förvånande så var också den mest träffsäkre spelaren en Arsenalspelare, nämligen Samir Nasri som träffade målet med 65,4% av alla sina skott. Vilket är bättre än Dirk Kuyt med 62% och Peter Lövenkrands med 60%.

Å andra sidan så är att träffa mål inte detsamma som att göra mål, vilket om inte annat dessa procentsatser för Jermain Defoe (54,8%) och Javier Hernandez (54,6%) visar.

Hernandez gjorde ett mål varje 114,3 minut vilket är ett facit som bara två spelare slår. Dimitar Berbatov med ett mål var 110,5 minut och, bäst av alla, Robin van Persie med ett mål var 98,2 minut.

Carlos Tevez å sin sida hamnade femma i den här statistiken med ett mål var 126,6 minut, mittemellan Leon Best (125,3) och Marlon Harewood (132,0) märkligt nog.

:::

Räddningar

Flest räddningar per skott i ligan svarade Joe Hart för med 76,4% av alla skott också räddade. Ben Foster låg närmast med 75,5% räddade skott men han fick också klart fler skott på sig – 169 stycken.

:::

Passning och possession

Absolut ingen blir så klart förvånad att få bekräftat att Arsenal toppar ligan såväl i termer av passningsspel som bollinnehav.

De var det enda laget med ett snitt om över 60% bollinnehav under sina matcher och de svarade även för det högsta antalet genomförda passningar per match (444,8 – Chelsea närmast med 423,1).

Motsvarande så hade Arsenal den högsta andelen korta passningar med 92,3% närmast följda av Man City på 90,3%.

Laget med minst bollinnehav var kanske inte heller särskilt överraskande Stoke med i genomsnitt 38% possession, vilket bara är något mindre bollinnehav än framför allt Birmingham.

:::

Fouls och disciplin

Diverse konspirationsteoretiker i och runt Emirates kan säkert se dagsljus igen i och med att Arsenal var laget som fick utstå flest förseelser som gav direkt rött kort den här säsongen – 9 stycken.

Arsenal själva var förvisso inga dunungar i det avseendet i och med att de samlade ihop sex röda kort under säsongen, vilket bara West Brom slår med sina sju röda kort.

Arsenal var heller inte rent numerärt det mest foulade laget. Hela 12 lag var faktiskt mer foulade den här säsongen. Everton var laget som foulades mest med hela 525 oförrätter begångna mot dem. Newcastle därefter med 509.

Lagen som svarade för flest fouls var Bolton (513 st) följt av Blackburn (498 st) och de kanske inte fullt så oskyldiga Everton (även de 498 st).

Att just Bolton foular mest är kanske inte så förvånande givet att de har Kevin Davies i laget som för sjunde gången på de åtta senaste säsongerna blev den spelare som svarade för flest fouls, den här gången med saftiga 123 fouls, vilket även är ett nytt rekord sedan Opta började föra sådan statistik.

Charlie Adam var också han en frekvent foulare med sina 70 fouls under säsongen, men han var också en av de spelare som foulades mest med 89 förseelser mot sig. Endast Ashley Young var mer drabbad under säsongen.

:::

Fasta situationer

Ett lag som tappat mycket på fasta situationer är tveklöst Arsenal som släppte in högst andel av sina mål på just fasta situationer – hela 53,5%. I absoluta tal var det bara tre lag som släppte in fler mål på fasta situationer än Arsenal – West Brom (30 mål), Aston Villa (27 mål) och Sunderland (24 mål).

Det kan inte heller förklaras bort med Vermaelens frånvaro då Arsenal släppte in lika många mål på fasta situationer förra säsongen när Vermaelen spelade regelbundet.

Snarare har antalet insläppta mål på fasta situationer fördubblats sedan 2009 vilket gör att man undrar vad som hänt sedan dess. Det enkla svaret är att Kolo Touré lämnade klubben för Man City, försvararen stod för klart flest undanrensningar med huvudet under sina sista säsonger i klubben.

I en annan del av London återfinner vi laget som släppte in lägst antal mål på fasta situationer – Fulham med endast tio mål i baken.

:::

Öppet spel

Under säsongen har det pratats en hel del om den tid som Stoke tar på sig för sina inkast. Föga förvånande är det också Stokes matcher i vilka bollen är i spel kortast tid, endast 58,52 minuter.

Laget som bjöd på mest action var Man Utd där bollen under en match var i spel 66,58 minuter.

I genomsnitt i Premier League var bollen i spel 62,39 minuter vilket är mer än vad som är fallet i såväl La Liga (61,48 minuter) och Bundesliga (61,22 minuter) men klart mindre än i Serie A (65,15 minuter).

Den mest frekvente dribblaren i Premier League är Wigans Charles N’Zogbia som med sina 301 dribblingsförsök ligger långt före tvåan Jonas Gutierrez med sina 219 försök.

Under de två senaste säsongerna har N’Zogbia försökt sig på nästan 300 dribblingar mer än någon annan. Gareth Bale följd av Fernando Torres är de som kommer närmast.

Wolves Stephen Hunt borde kanske sluta försöka dribbla. På 36 försök till dribblingar så tog han sig bara förbi sin motståndare tre gånger.

Martin Skrtel och Leighton Baines är de enda utespelare som spelat varenda minut för sina klubbar i ligan. Baines var särskilt produktiv i det att han är spelaren som slagit flest inlägg under hela säsongen (249 stycken, sex fler än Stewart Downing) och vars elva assists bara Didier Drogba (13) och Nani (14) har lyckats slå.

:::

Bortaplan

Bortalagen har haft en särskilt jobbig säsong.

Antalet bortavinster under säsongen (90 stycken) är lägre än under någon annan säsong under Premier League-eran. Trenden pekar också nedåt då förra säsongen svarade för den näst lägsta noteringen med 91 bortasegrar.

Man Utd vann färre poäng på bortaplan (25 poäng) än något annat mästarlag under Premier League-eran.

Bara två lag i engelsk fotbollshistoria har vunnit färre bortamatcher i en högstaliga med 20 lag än Man Utds fem vinster den här säsongen – Newcastle 1907 (4 vinster) och Sheffield Wednesday 1929 (3 vinster).

…………………………………………………

Nationaldag idag den 6 juni med milda former av firande. Frågan är vad som egentligen firas just den 6 juni – är det måhända den svenska politiska historiens främsta underrättelsemisslyckande.

Det var i samband med upplösningen av unionen mellan Norge och Sverige som någon klyftig människa kom på att om vi bara lät norrmännen folkomrösta om unionen så skulle naturligtvis den stora majoriteten av dem vilja vara kvar i union med Sverige.

Folkomröstning skedde under vilken 368,392 norrmän röstade varav 368,208 (99,9%) röstade för att lösa upp unionen.

Aktuell politruk fick förhoppningsvis sparken.

Jag pratade med en norsk bekant en gång och han hade mäkta lustigt över hur vi svenskar liksom hade en benägenhet att fira och hylla våra främsta misslyckanden.

Det som gjorde det hela rätt spetsigt var att han sa det när vi befann oss på Vasamuséet i Stockholm och beskådade Regalskeppet Vasa.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Bokslut för Premier League 2010/11

Ännu en säsong av Premier League är över och färdigspelad. Normalt sett när ett år är slut så brukar organisationer av alla dess slag summera året som gått, vanligtvis i formen av ett årsbokslut.

Så varför inte försöka göra detsamma här.

Ett bokslut är vanligtvis en ekonomisk rapport, en sammanställning över det gångna årets intäkter och kostnader med vilken man får fram resultatet för det gånga verksamhetsåret.

Nu är fotboll något mer komplicerad än så. Syftet är inte ekonomisk vinst utan vinster på fotbollsplanen. Alltså måste man väga in både ekonomi och prestation i bedömningen av hur bra årets resultat har varit för en engelsk fotbollsklubb.

:::

The Guardian gjorde för några veckor sedan en sammanställning över det finansiella läget i de engelska Premier League-klubbarna.

http://www.guardian.co.uk/news/datablog/2011/may/19/football-club-accounts-debt

Det är i sig ingen trevlig läsning.

Men sin vana trogen så fokuserade The Guardian och David Conn mer eller mindre enbart på skuldsättningen, vilket i sig säger rätt lite om en klubbs finansiella läge. Men det låter ju förskräckligt, den som är satt i skuld är som bekant inte fri.

Men inte minst är det bara ekonomi och ingen fotboll.

:::

Däremot har fotbollsbloggaren Sarah Rudd satt ihop ett diagram som jag tyckte var väldigt spännande som relaterar en klubbs poäng under en säsong till dess totala lönebudget, samt väger in dess finansiella lönsamhet.

Statistiken bakom diagrammet kan man strunta i om man vill. Det är det grafiska som är den stora grejen och även det intressanta.

Linjen i diagrammet är logaritmisk vilket betyder att den tar hänsyn till att det bara är möjligt för ett lag att uppnå 114 poäng under en säsong och att varje investerad krona således kommer med en avtagande marginalavkastning.

Enkelt uttryckt så symboliserar linjen den nivå där en klubb presterar precis det genomsnittliga värde i termer av poäng som kan förväntas givet vad de betalar. Kort och gott, expected value for money.

Lika enkelt så är det så att om en klubb ligger ovanför linjen så betyder det att man producerar bättre i termer av poäng än vad man betalar för. I korthet, man får väldigt bra value for money, laget överpresterar.

Ligger en klubb däremot under linjen så producerar man sämre i termer av poäng än vad man betalar för, man får dålig value for money, laget underpresterar kallt uttryckt.

Så vad visar oss diagrammet?

:::

(a) Man Utd får ut väldigt mycket bang for their bucks

Diagrammet illustrerar att skillnaden mellan Man Utd och övriga konkurrenter i toppen av ligan i grova drag inte är hur mycket man spenderar utan vad man lyckas få ut av det. Med andra ord, hur man använder pengarna och tar tillvara sina resurser. Bra management alltså.

Man Utds placering har inte förändrats sedan förra säsongen. Förmodligen ligger skillnaden i vilket lag som till sist vann ligan i att Chelsea i år ligger något under linjen, samtidigt som de förra säsongen låg snäppet över linjen. Stabilitet uttryckt i andra termer måhända.

(b) Man Citys prestation under säsongen motsvarar vad de betalat för

Det är en allmänt vedertagen uppfattning att det här har varit en bra säsong för Man City, och det har det definitivt varit i meningen att man uppnått sina uttalade målsättningar och i absoluta termer haft en bättre säsong än på väldigt länge.

Diagrammet visar däremot det bland andra jag har påpekat rätt länge, att Man Citys prestation motsvarar rätt väl vad Man City har betalat för. Det som lyft Man City i tabellen är att de nu, till skillnad från förra säsongen, inte underpresterar.

(c) Arsenal producerar värde för pengarna, men inte så mycket mer

Arsene Wenger och Arsenal beröms ofta för att åstadkomma mycket goda resultat för väldigt lite pengar. Med andra ord för att leverera väldigt högt value for money. Den här grafen visar att det delvis stämmer, men inte alls i den utsträckning som man kan ledas att tro.

Arsenal överpresterar förvisso något, men det är ingen väldig överleverans i termer av poäng jämfört med vad klubben kan förvänta sig mot vad de betalar för. Om något så visar diagrammet att Arsenal med sin något bättre management än de flesta av sina närmaste konkurrenter skulle vinna på att betala något mer.

(d) Tottenham överpresterar och Liverpool underpresterar

Tottenham har överpresterat rejält den här säsongen och det på nästan samma nivå som de gjorde förra säsongen. Att Tottenham missar Champions League den här säsongen beror alltså inte på att den egna prestationen har sjunkit nämnvärt, utan på att Man Citys prestation har nått förväntad standard till skillnad från förra säsongen.

Liverpool är mer eller mindre Tottenhams spegelbild i det att man underpresterar sett till vad man betalar för. Laget har höjt sig något jämfört med förra säsongen, men det är fortfarande inte i paritet med vad klubben bör kunna förvänta sig.

Diagrammet illustrerar en annan av mina gamla käpphästar, nämligen att Liverpools problem inte har varit brist på pengar utan på att klubbens problem är hur dessa pengar används. Liverpool har under flera år nu varit ett offer för bad management, förhoppningsvis är detta på väg att ändras.

(e) Aston Villas prestationsnivå den här säsongen alarmerande låg

Vad som väldigt tydligt också sticker ut i diagrammet är exakt hur dåliga Aston Villa har varit den här säsongen. De har underpresterat grovt den här säsongen och ligger långt under linjens förväntade prestationsnivå. Förra säsongen låg man en liten bit ovanför linjen. Ett tydligt betyg på Gerard Houlliers arbete.

(f) West Ham är ett dåligt skämt

Men om Aston Villas säsong har varit dålig så har West Hams prestation varit ett dåligt skämt. Och vad värre är, det är ett ihållande problem då det såg precis lika illa ut förra säsongen. Vilket i sig är en form av bad management som är klart oroväckande inför den kommande säsongen.

Låt oss uttrycka det i klartext. Utanför de sex toppklubbarna i England är det alltså bara Aston Villa som betalar mer i löner än West Ham. Ändå så hamnar West Ham sju poäng under nedflyttningsstrecket och sex poäng bakom närmaste lag i tabellen. That’s just horrible.

(g) Pengar är inte allt, Wolves håller sig kvar tack vare bra management

Omvänt så är det fascinerande att se hur laget med lägst lönebudget av alla klubbar i Premier League exklusive Blackpool – Wolves – faktiskt lyckas hålla sig kvar i Premier League tack vare good management. Ett skönt tecken på att pengar faktiskt inte är allt i dagens fotboll.

Wolves stabila och förnuftiga ledning demonstreras inte enbart av att man aldrig fick panik under säsongen och sparkade Mick McCarthy, den visas även på fotbollsplanen i termer av poäng men också i klubbens finansiella rapporter där man är den enda klubben i ligans nedre regioner som faktiskt är lönsam.

:::

Diagrammet är i mitt tycke inte minst bra eftersom det tar ligans förändrade interna styrkeförhållanden med i beräkningen. Att ta ett visst antal poäng under en säsong (säg 2008/09) är med andra ord inte nödvändigtvis lika bra eller dåligt som ett visst antal poäng under en annan säsong (t ex 2010/11).

En sak värd att nämna är förvisso att diagrammet baseras på finansiella data för det finansiella året 2010, vilket betyder att det inte är helt dagsaktuella ekonomiska uppgifter. Förvisso är det realistiskt då det ändå alltid tar lite tid innan man börjar få avkastning på investerade pengar.

Dock gör det inte så stor skillnad. Den enda tydliga förändringen skulle förmodligen bli att Man City skulle knuffas en bit åt höger i diagrammet och därmed kanske hamna något under linjen istället för som nu, strax över den.

Som en följd så har även de tre nykomlingarna under året – Newcastle, Blackpool och West Brom – tagits bort då de arbetade förra året under The Championships finansiella förutsättningar. Vilket gör jämförelsen missvisande.

Där får man kanske ändå känna med magen att inget av de tre lagen i alla fall underpresterade sett till vad de betalat in.

…………………………………………………

FÖRVÄNTNINGAR OCH UTFALL

Hur gick det då i ligan jämfört med vad jag själv trodde inför den?

Jag gjorde ju som seden kräver i början av säsongen en personlig prognos om hur jag trodde det skulle gå för lagen i ligan. Nu är det svårt att säga så mycket om den då jag i ett till och med för mig sällan skådat utfall av ryggradslöshet helgarderade mig till och med mer än normalt.

Men något litet kan man kanske ändå rent kvalitativt konstatera:

»  Right on the money. Jag höjer armen och utropar seger vad gäller Arsenal, Blackpool, Fulham, Chelsea, Tottenham, Wolves, Man Utd, West Ham, Bolton, Sunderland och Man City. De presterade rätt precis så som jag inför säsongen trodde att de skulle göra. Det är rätt precis halva ligan. Godkänt.

»  Bättre än väntat. Stoke, Wigan, Newcastle och West Brom är lagen som framför allt har överraskat positivt på mig. Wigan var jag mer eller mindre övertygad om skulle åka ur, och även om det var på håret så felbevisade de mig ändå. De övriga tre lagen höll sig klart närmare mitten än vad jag trodde de skulle mäkta med.

»  Sämre än väntat. Det finns knappast något gott att säga om lag som Blackburn, Birmingham, Aston Villa och Everton. De har helt enkelt presterat betydligt sämre än vad jag trodde de hade förutsättningar för. Everton är möjligen något ursäktade för en som vanligt besvärande skadelista, men det borde jag ju å andra sidan ha kunnat förutse.

»  In a league of their own. Liverpool är lite av en egen kategori. Det är ett typfall där utfallet blir rätt precis som jag tänkte mig, men vägen dit är så fundamentalt annorlunda att jag knappast kan klappa mig själv på ryggen för den sakens skull. Jag hade inte i min vildaste aning kunnat föreställa mig att hösten skulle bli så usel som den blev, och Liverpool under våren var även betydligt starkare än vad jag trodde laget mäktigt.

…………………………………………………

U19-EM

England och Spanien möts på söndag eftermiddag i ren gruppfinal om vilket lag som ska kvalificera sig för U19-EM i Rumänien senare i sommar.

England har tidigare slagit Montenegro med 1-0 och Schweiz i en thriller med 3-2 som avgjordes först långt in på tilläggstid.

Englands lag: http://www.thefa.com/England/mens-u19s/Team

18-mannatruppen domineras av spelare från Liverpool (5 st) och West Brom (3 st), och man får betraktas som outsiders mot Spanien.

:::

Gold Cup startar också under helgen, det kontinentala mästerskapet för Nord- och Centralamerika. USA och Mexico är två länder som naturligtvis deltar där och där det finns Premier League-intresse.

…………………………………………………

I skrivande stund ger Schweiz precis England en fotbollslektion på Wembley. Två frisparkar, men stor speldominans.

Inte direkt några lysande ingripanden av Man Citys Joe Hart och James Milner i samband med de två schweiziska målen.

Men kort efter de båda baklängesmålen så reducerar England på straff. Den svenske kommentatorn vrålar om en solklar straff, men jag är inte så säker på det jag. Det vill jag se på repris igen.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hur bokstavlig var "Survival Sunday" för de tre nedflyttade lagen?

Det var under augusti 2009 i samband med att Premier Leagues finansiella problem diskuterades som Supporters Directs VD Dave Boyle lyfte upp den finansiella klyftan mellan Premier League och The Football League.

Hans huvudsakliga poäng var att en gång i tiden så betydde nedflyttning från Premier League helt enkelt att man hade haft en dålig säsong, nu riskerar det sätta hela klubbens existens på spel, ”it’s the end of the world as we know it”.

Boyles teori har sedan dess satts på prov i och med att Hull och Portsmouth flyttades ned från Premier League.

Det är emellertid svårt att luska ut i vilken utsträckning Hulls ekonomiska problem beror på skillnaden mellan divisionerna eller skillnaden mellan ägaren Russell Bartletts finansiella planering och vanligt normalt förnuft. På samma sätt var kanske Portsmouth mer ett test på hur lyckat det är att låta klubben skötas av diverse ryskt och israeliskt lösker folk.

:::

Möjligen kan den här säsongens nedflyttningsoffer utgöra ett tydligare test på Boyles teori. West Ham, Birmingham och Blackpool är de olyckliga tre klubbar vars affärsmodeller och finansiella modeller kommer drabbas av ett oundvikligt intäktsbortfall.

Intäktsbortfallet är oundvikligt trots de nyligen införda fallskärmsbetalningarna som i sig är en form av medgivande att det finansiella gapet mellan Premier League och The Championship är för stort.

Med andra ord är det inte längre enbart playoff-finalen som är att betrakta som en £90m-match.

:::

Det är inte helt lätt att bedöma hur nedflyttningen kommer att påverka West Ham, givet att klubbens finanser och skuldsättningar varierat mer eller mindre dagligen sedan de två sexhandlarna Gold och Sullivan tog över klubben.

En sak som talar för West Ham är den know-how som ändå finns hos ägarna av att flyttas ned, vilket har gjort dem tämligen duktiga på att vinna uppflyttning igen säsongen därpå.

Men sedan förra gången West Ham åkte ur Premier League, 2003, så har mycket förändrats.

När West Ham i slutet av 2006 såg ut att vara på väg ut ur Premier League med buller och bång så förutspåddes det betyda domedagen för klubben så som den isländske affärsmannen Bjorgolfur Gudmundsson hade finansierat köpet av klubben.

Det var helt enkelt omöjligt för klubben att klara sina finansiella åtaganden med de intäktsnivåer som The Championship då erbjöd.

I ren desperation för att undvika nedflyttning så tryckte man in Carlos Tevez i startelvan och med minsta möjliga marginal lyckades man hålla sig kvar i Premier League, men också med ett saftigt skadestånd att betala som en konsekvens.

Att nedflyttning den här gången måhända inte känns lika dramatiskt för West Ham beror framför allt på ägarna Gold och Sullivans privata förmögenheter.

:::

Nedflyttningen för Birmingham kommer onekligen att testa den långsiktiga beslutsamheten hos klubbens utländska ägare som klart och tydligt inte kalkylerat ens för möjligheten till nedflyttning i sina ambitioner att exploatera sina hemmamarknader med engelsk fotbollsklubb.

Det är något märkligt. För även om Birmingham då och då har beskrivits som en klubb som gjort en ”late run for the relegation zone”, så är inte det en helt korrekt beskrivning. Birmingham har legat i eller runt nedflyttningszonen mer eller mindre hela säsongen.

Sedan vinsten i Ligacupen så har också UEFA fått skäl att bekymra sig över Birminghams finanser. Tillståndet i dessa var illa nog att få revisorerna att ställa sig själva och styrelsen frågan om klubben kunde fortsätta sin verksamhet.

Men detta var inte skäl nog att få Birminghams ägare och styrelse att oroa sig över nedflyttning i klubbens årsredovisning för räkenskapsåret 2009/10.

Detta dokument visade att klubben på kort sikt behövde omfinansieras med ytterligare £7,5m för att klara sina bankåtaganden, givet att Birmingham nådde sin ”expected placing in the Premier League”.

I redovisningen gjorde man även en prognos baserad på en känslighetsanalys som visade att klubben behövde finansieras med ytterligare £3m givet att ”the football club does not achieve the forecast position but does retain its Premier League status”.

Men känsligare än så blev det aldrig, risken att flyttas ned kalkylerades aldrig in, eftersom ”the directors are confident that the football club will retain its Premier League status”.

Birminghams omsättning mer än fördubblades i och med deras uppflyttning till Premier League 2009, med mer än 75% av denna ökning kommandes från TV-intäkter. I och med nedflyttningen kommer Birmingham med andra ord behöva finansieras i långt större utsträckning än vad klubbens styrelse hittills har kalkylerat med.

:::

Blackpool var mångas favorit under säsongen som gått och de allra flesta hade nog hoppats att de skulle få stanna kvar i Premier League. Men förmodligen är Blackpool den av de tre nedflyttade klubbarna vars förutsättningar är bäst anpassade att hantera livet i The Championship.

Under säsongen 2009/10 så gick Blackpool mer eller mindre all-in på att nå Premier League och man drog upp en lönestruktur som uppnådde smått sanslösa, i bokstavlig mening, 144% (!!) av klubbens omsättning.

Det låter naturligtvis vansinnigt och är det också under normala omständigheter, men klubbens restriktiva lönepolicy under den här säsongen, som har gjort Holloways prestation än mer beundransvärd, har gett klubben tillräcklig finansiell back-up för att klara av en nedflyttning.

Burnley använde sig av mer eller mindre exakt samma strategi i sitt lyckade försök att nå Premier League – som deras ordförande Barry Kilby formulerade den, ”betting the ranch”. Tiden och nästa års räkenskaper kommer att visa huruvida Burnley var rätt förebild för Blackpool att följa.

:::

Huruvida nedflyttning för West Ham, Birmingham och Blackpool motsvarar Boyles teori om ”the end of the world” eller helt enkelt bara är en dålig säsong återstår att se.

Helt klart är att det finns utrymme för i alla fall en eller två katastrofer som en följd av resultaten under Survival Sunday, vilket kan få just den medieetiketten på säsongens sista omgång att bli inte enbart metaforisk utan även tämligen bokstavlig.

Den mer existentiella frågan – som supportrar till de tre klubbarna naturligtvis inte är det minsta roade av – är huruvida en dylik kris kanske är nödvändig för att bringa lite förnuft in i den finansiella styrningen av Englands Premier League-klubbar.

…………………………………………………

England möter Schweiz under tidig kväll på sin väg mot förmodligen ännu ett misslyckat mästerskap under 2012.

Kevin McCarra skriver om Fabio Capellos lätt oförutsägbara trupputtagningar och diskuterar hur det håller spelarna på tårna.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/jun/01/fabio-capello-ruthless-streak-england-players

Jag har för egen del inte riktigt lyckats lista ut huruvida McCarra är seriös i det avseendet eller om det helt enkelt bara är en avancerad form av brittisk sarkasm.

…………………………………………………

Serien Nemi är utmärkt samhälls- och livskommentar, men den här gången var det nästan skrämmande hur väl hon liksom lyckades träffa mitt yrkesmässiga forskarliv mitt i prick.

Huruvida hon också lyckas träffa mig mitt i prick låter jag vara osagt. Vilket så klart inte ni kommer att göra.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Mannen bakom mannen bakom Liverpools pånyttfödelse

Kenny Dalglish har fått Anfield att tro och hoppas igen efter ha föranlett en ny vår i Liverpool, men man ska heller inte underskatta den betydelse som hans assistent haft för framgången – Steve Clarke.

Att Dalglish har skrivit på ett nytt treårskontrakt är väldigt positiva nyheter för Liverpools supportrar, men det bör glädja dem lika mycket att Steve Clarke också skrivit på.

Det är inte minst betydelsefullt i en klubb vars kultur hänger så tätt samman med en boot room-tradition.

:::

Världens bästa managers har i någon mening alltid haft lojala och väldigt skickliga assistenter.

Matt Busby hade till exempel Jimmy Murphy, Bill Shankly hade Bob Paisley, Brian Clough hade Peter Taylor och i modern tid så är exempelvis Pat Rice en långtida följeslagare till Arsene Wenger.

Men supportrar till Liverpool behöver inte bege sig bakåt särskilt långt i tiden för att få demonstrerat hur skadligt för laget en icke-fungerande assisterande manager kan vara.

Lagets två senaste regimer kollapsade till viss del av det skälet.

:::

Rafa Benitez problem började förmodligen inte med ”facts” utan när hans långväga partner Pako Ayesteran lämnade klubben. Ayesteran var en fitness-tränare som utformade en stor del av Liverpools träningar, och han sågs ofta som en förnuftig röst i Benitez öra.

Roy Hodgson placerade mycket förtroende i sin från Fulham förtrogne assistent Mike Kelly. Hodgson tog med Kelly till Liverpool med uppgift att sjunga Hodgsons gospel på Anfield. Kritiken mot Kelly var att ingen förstod vad han egentligen bidrog med och han fick lämna klubben i januari.

:::

Dalglish agerade fast besluten att inte upprepa dessa misstag. Han tillsatte Clarke inom loppet av bara några dagar sedan han tagit över managerjobbet i Liverpool igen.

Han tillsatte med andra ord Clarke innan han ens tagit ut sin första startelva.

:::

Steve Clarke var assisterande manager till José Mourinho under dennes tid i Chelsea och hade en stor del i deras välorganiserade framgång i mitten av 00-talet.

Mourinho själv menade att Clarke var bra nog att inte bara vara assistent utan manager för en av de engelska toppklubbarna.

När Steve Clarke gick till West Ham som assistent till Gianfranco Zola så erhöll han den högsta assistentlönen i England. Väl i West Ham så hade han i uppdrag att formera ett starkt försvar under ledningen av en gammal anfallare som krävde ett snabbt och passningsbaserat spel.

Just det uppdraget har han också fått i Liverpool.

:::

Clarkes stil kontrasterar effektfullt med Dalglishs anfallsinstinkter. Clarke själv har tidigare citerats att ha sagt att det inte fungerar när en assistent har samma idéer som managern.

Och på samma gång som Dalglish själv har fått anfallet att sprudla så har Clarke organiserat och tätat till ett tidigare allt för släpphänt försvar.

:::

Under Roy Hodgson så släppte ett skakigt Liverpoolförsvar in 27 mål på 20 Premier League-matcher eller 1,35 mål per match. Sedan Dalglish och Clarke blev partners på Anfield så har Liverpool bara släppt in 17 mål på 18 matcher eller 0,94 mål per match.

Två av dessa matcher spelades däremot inom fem dagar från hans entré. Om vi är hyggliga nog att ge Clarke i alla fall en vecka att komma in i jobbet så ser vi att ett Clarke-drillat försvar har släppt in 13 mål på 16 matcher, eller 0,81 mål per match.

Åtta nollor har hållits på vägen och mot de fyra topplagen har man spelat vardera en gång med endast en straff samt ett tröstmål i slutminuterna i den negativa kolumnen.

På samma gång har man även haft möjlighet att börja spela in nya unga talanger på backpositionerna.

:::

Men mest betydelsefullt av allt är förmodligen att denna defensiva disciplin inte har kommit till på bekostnad av den offensiva produktionen.

Under Dalglish tid i Liverpool har Liverpool levererat 35 mål, vilket är nästan två mål per match. Men det är också värt att lägga märke till hur lagets defensiv numer hänger samman med dess offensiv.

Under Hodgsons tid i Liverpool så var anfallare anfallare och försvarare var försvarare – under Dalglish och Clarkes ledning så är båda dessa roller ett kollektivt ansvar.

:::

Liverpool pressar nu högt och passar kort. Förut så låg man djupt ned och spelade långt på en isolerad anfallslinje.

Det här har inte bara gett en åldrande Jamie Carragher en nödvändig extra meter på fotbollsplanen, det har återgett hela laget självförtroende och glädje att betraktas som fotbollsspelare.

I september kritiserade Daniel Agger lagets långbollspelande och Pepe Reina sades vara så störd av sina instruktioner att spela mer som en ”engelsk” målvakt, dra ned tempot i spelet och därefter sparka bollen långt, att han funderade på att lämna klubben.

:::

Tillsammans har Dalglish och Clarke förändrat såväl attityden som spelfilosofin på Anfield. Och det är i detta tandempar snarare än i någon enskild personlighet som Liverpool hittar sitt främsta framtidshopp.

…………………………………………………

Managerkarusellen känns för tillfället hetare än spelarkarusellen så här i början av en förväntat hektisk sommar.

Mark Hughes kontrakt är över med Fulham och klubben känner sig lurade av Hughes som de menar muntligen hade åtagit sig att leda klubben också under nästa säsong.

Till den vakanta posten på Villa Park har nu flertalet managers länkats – allt från David Moyes via just Hughes till Carlo Ancelotti.

Samtidigt som röksignalerna runt Stamford Bridge alltmer verkar tyda på att Guus Hiddink är den mest sannolike kandidaten att efterträda just nämnde Ancelotti.

:::

Förmodligen måste managerfrågan först lösas i dessa klubbar innan de kan börja bli alltför aktiva på spelarmarknaden.

…………………………………………………

England mot Schweiz också imorgon lördag. Intresset för den matchen i engelsk media verkar närmast obefintligt, vilket speglar mitt eget engagemang tämligen väl.

Eller så speglar det att landslagsfotbollen nu i allt överskuggas av den här mut- och korruptionssåpoperan som rullats upp i FIFA. En såpopera som får mig att tänka på följande lysande filmcitat:

Be Champions!!

Peter Hyllman

Vilken betydelse har gula kort för hur en match slutar?

Vilken betydelse har gula kort för ett lags chanser att vinna en match? Hjälper de, saboterar de eller spelar de egentligen ingen som helst roll?

Rent intuitivt så borde de skada ett lags vinstchanser, givet att gula kort är en indikator på en oförmåga att hantera motståndarlagets offensiv. Det skulle i så fall vara konsistent med exempelvis Arsene Wengers ofta framförda synpunkter.

Å andra sidan kan det också vara så att gula kort reflekterar ett lags vilja att spela defensivt tufft, vilket kan hjälpa dem att hantera motståndarlaget.

:::

Från statistiktjänsten Soccer Quantified är det möjligt att först och främst ta reda på hur vanliga gula kort är tvärs över de fyra stora europeiska ligorna – Premier League, La Liga, Serie A och Bundesliga.

Statistik inhämtades från säsongerna 2005/06 till och med 2009/10.

En sak står ut i den statistiken. Nämligen att fördelningskurvorna för Bundesliga och Premier League är betydligt mer vänstervridna än i La Liga och Serie A, som är klart mer normalfördelade.

Med andra ord, det är betydligt vanligare med matcher utan ett enda gult kort eller bara ett gult kort i Bundesliga och i Premier League. Motsvarande så är det betydligt vanligare med matcher med tre gula kort eller fler i La Liga och Serie A.

:::

Men den relevanta frågan är naturligtvis huruvida det spelar någon roll för matchens utgång, mätt i poäng, huruvida ett lag drabbas av gula kort under en match?!

För att besvara den frågan får man ställa antalet gula kort i en match i relation till det genomsnittligt antal poäng som ett lag vinner i en sådan match. En sådan körning genererar följande grafer:



:::

I tre av de fyra ligorna så är gula kort bevisligen kostsamma vad avser ett lags möjligheter att vinna matchen. I Bundesliga, Premier League och La Liga så betyder ett högre antal gula kort ett lägre antal inspelade poäng.

Samtidigt som lag utan något gult kort spelar hem i snitt lite drygt 1,5 poäng så sjunker detta poängantal för varje gult kort.

:::

Men detta är alldeles tydligt inte fallet i Serie A där det inte finns någon som helst korrelation mellan antal gula kort och det antal poäng som laget får med sig från matchen.

Det genomsnittliga antalet poäng ett lag får med sig i Serie A varierar mellan 1,2 och 1,5 oavsett hur många gula kort som delas ut.

Det går att spekulera i vad detta beror på. Den kanske mest troliga förklaringen är att domare använder sig av gula kort på ett annat sätt i Serie A än i de andra ligorna och har inte i sig så mycket med fouls och defensivt spel att göra.

Korrelationen mellan antal fouls i en match och antalet utdelade kort ger visst stöd för den teorin. Den korrelationen är 0,37 i Bundesliga och i Premier League, 0,32 i La Liga men bara 0,28 i Serie A.

:::

Den rent statistiska slutsatsen av detta är emellertid att fair play faktiskt lönar sig i termer av poäng. Dock ej i Serie A.

…………………………………………………

Det har också till sist bekräftats att Gerard Houllier av hälsoskäl inte blir kvar som manager för Aston Villa.

David Moyes och Mark Hughes är två namn som ryktas kunna ta över. Hughes är kanske den mest sannolike, då hans kontrakt med Fulham är över.

Be Champions!!

Peter Hyllman

LINHEM - Säsongsavslutning från The Football League

It’s … Linhem’s Football League Watch!

Den 40:e (plus fyra andra bidrag) och sista FLW:n för säsongen kommer vara den sortens ”säsongens…”-inlägg som är mycket passande för att summera en säsong. Kan bli rätt spretigt då det gäller tre olika divisioner men organiserat kaos har denna döda vinkel av bloggen varit hela säsongen så det finns ingen anledning att sluta nu.

Förhoppningsvis har ni också bidrag eller bättre kandidater till några av mina  kategorier!
…………………………………………………
Football League-säsongens…

…Citat

Av den nyblivne Notts County managern Martin ”Mad Dog” AllenHela citatet och de bästa delarna av det.

…Frisparksskytt

Ian Harte (Reading): Ligans bästa vänsterfot gjorde 2008/09 18 mål som vänster- och mittback varav flera på frispark men det var i League 1 men nu i The Championship fortsatte han slå in frisparkar med kirurgisk precision. 3-5 stycken frisparksmål denna säsongen.

…Sätt att göra bort sig

Twittrande: Förutom uppenbara exempel i PL har Aldershots Marvin Morgan via twitter sagt åt sina fans att han hoppas att de dör. Michael Chopra lyckades med hjälp av twitter avslöja att man var ute och festade långt efter läggdags med någon dag till den potentiellt avgörande ligamatchen mot Middlesbrough som man förlorade klart. Och Robbie Savage vars avsked från planen drunknade i axelryckningar från folk som trodde han redan slutat med tanke på att han är mer aktiv i twitter och på tv än på planen.

…Ian Ormondroyd

PL-översättning – Peter Crouch-anfallare , före Crouch var Crouch , under 80- och 90-talet i Football League.

Gary Madine (Carlisle/Sheff Wed): Förvisso en hel decimeter kortare än upphovsmannen men fortfarande en absurt lång anfallare med Bambi-löpstil och vars armar och ben är överallt i höjddueller.

…Värvning och Spelare

Adel Taarabt (QPR), 1£ miljon: Håller CL-klass. Behöver inga medspelare när han är på humör och han har minskat sina ”dåliga dagar” drastiskt som säkert blir färre om han får bättre offensiva spelare runtomkring sig. Med bättre spelförståelse och bättre lagkänsla skulle han tillföra mycket i nästan vilket lag som helst.

…Ladykiller

Kevin McNaughton.

…Most-overhyped-not-really-crucial-moment

Nickmålet som aldrig var mål: Shrewsbury tog emot Wycombe i en direktavgörande kamp på liv och död om den omtalade tredjeplatsen i L2 knappt två månader innan ligan egentligen avgjordes. Matchen stod och vägde som ett föremål tyngre än det på andra sidan till Shrewsburys fördel tills en kort stund efter andra halvlek blåstes igång med en visselpipa då den omsjungne hjälten Gareth Ainsworth riktade en dräpande nick mot motståndarmålet som målvakten med stora problem och oortodoxt handarbete lyckas parera innan den kravlar över linjen. Men innan målvakten kan pusta och slå sig själv för bröstet bedömer någon av rättskiparna på planen att bollen lyckats ta sig över gränsen till mållandet. Shrews hade ingen som helst chans att återhämta sig efter en sådan orättvisa och spelade halvbra i resten av matchen i ren protest. 2 månader senare då båda lagen spelat flera klart fler och mer betydelsefulla matcher avslutas ligan med att Wycombe kommer trea på 80 poäng med Shrewsbury en poäng bakom på 79. Ridå.

…Manager

Med ett hedersomnämnade till Peter Reid för humanitära insatser har Paul Lambert i Norwich varit den främste managern i The Football League. Nykomling i Championship utan dyra förstärkningar eller större förändringar har han tagit dem rakt igenom Championship med ett taktiskt imponerande lag och med mästarklass nog att helst avgöra på ”Norwich mean time”.

…Flopp

Bradford City: Återigen favoriter till att vinna L2 men återigen misslyckas man spektakulärt och var aldrig ens nära en ligavinst. Hade en kortare lyckosam period då man kunde inbilla sig att det skulle utmana om en playoffplats men slutade på 18:e plats till slut.

…Little lebowski urban achievers

Sheffield United U-18: Långt ifrån toppklubbarnas elitskolor och multikulturella spelarpooler lyckades ändå dessa Sheffield ungdomar ta sig ända till final i FA youth cup där man i första matchen lyckades kämpa till sig ett 2-2 resultat innan Man Utd avgjorde på hemmaplan i returmatchen. Anfallaren Jordan Slew har redan börjat spela in sig i A-laget och kan bli en regelbunden deltagare i deras matcher nästa säsong när man ska återfödas i League 1.

…Bottlers

Förklaring – Att misslyckas i avgörande situationer trots mycket goda förutsättningar, utgångsposition eller favoritskap.

Cardiff: Med hedersomnämnanden till Huddersfield och Nottingham Forest är det ändå den stora Walesiska klubben som förtjänar utmärkelsen då man trots hemmasonen Craig Bellamy, landslagsanfallaren Jay Bothroyd och mycket bra utgångsposition lyckas att tappa sin promotion plats och i playoffet misslyckas med att skapa den drömfinal alla förväntade sig.

…Gallagher

Paul: Han har ingen sledge-o-matic men han var livsfarlig under Svennis varje gång han hamnade centralt och en bit utanför straffområdet. Varje gång han fick bollen i den positionen visste alla vad som skulle hända men det var lika fantastiskt varje gång.

…Humla

Peterborough: Uppflyttade från League 1 trots att man släppte in fler mål än ligans jumbo Swindon. Trots att man sålde en toppanfallare i Aaron McLean. Släppte in fler mål än 22 av 24 lag i ligan. Spelade med fyra anfallare i vissa  matcher. Har en manager som sparkades efter bråk med ägaren för över ett år sedan som sedan misslyckades kapitalt på sitt nya jobb. George Boyd har inte varit så briljant som George Boyd kan vara. Joe Lewis i målet har varit så engelsk i målet att han skänkt bort en handfull mål. Allt med en manager som växt upp hos Sir Alex Ferguson.

…Höjdpunkt

Swansea-Forest, returmatch i playoffspelet: Finalmatchen är troligen den som kommer bli ihågkommen. Med rätta då finaler brukar vara stela affärer och för att den vanns av ett walesiskt lag men sett till själva spelet på planen är det nog inget som slår denna avgörande semifinal.

Första halvtimmen var det högklassigt ”end-to-end”-spel med Forest Nathan Tyson löpandes i samma fart som en jaguar tills Swansea till synes dräpte matchen med två mål. Vilket lugnade ner matchen tills andra halvlek då Forest började föra matchen och när unikumet Robbie Earnshaw reducerade till 2-1 blev det tio fantastiska minuter av intensiv press av Forest och heroiskt försvarande av Swansea. Stolpträff, nekat försök att filma till sig en straff och flera nästan-lägen innan Darren Pratley avslutar matchen med att göra mål från egen planhalva i ett mål som Lee Camp övergivit för att försöka nicka in matchens sista hörna.

…Déjà vu

Andrew Crofts för Norwich mot Barnsley 2011.

…Big Bang

Simeon Jackson: Under en säsong där Lambert ofta valt att ändra sitt spelsystem till att bara använda en anfallare hade Jackson fram tills April bara gjort fyra mål. Men då slog han till som inhoppare(!) med ett hattrick mot Scunthorpe vilket följdes upp av ett mål mot Watford, ett i derbymassakern av Ipswich, tre mål när han slog Derby med 3-2 och sedan ett sista 13:e mål mot Pompey som säkrade deras avancemang till Premier League.

…Krisklubb(ar)

Plymouth och Stockport: Trots att Pompey ledde detta race med en brinnande ferrari utan bromsar inledningsvis har de lyckats plana ut sin säsong medan dessa ovannämnda klubbar gått från oklarhet till oklarhet. Båda bestraffade med minuspoäng på grund av ekonomiska problem och båda nerflyttade för andra säsongen i rad.

…If i could turn back time

Micky Adams lämnar Port Vale som legat i serieledning i stort sett hela hösten tack vare en omutbar defensiv. För att ta över ett Sheffield United som redan haft två managers under säsongen. Port Vale rasar ner från serieledning till att knappt vara på övre halvan när säsongen tar slut efter få gjorda mål och bråk mellan managern och assisterande managern på en bussresa. Micky Adams lyckas inte med något i Sheff Utd som till slut åker ur Championship med bred marginal. Inför nästa säsong är Micky Adams tillbaka i Port Vale.

…Sex Panther – ”60% of the time, it works every time.”

Från ingenstans dök Martin ”Mad Dog” Allen upp i Barnet som såg ut att vara klara för nerflyttning men lyckades otroligt nog få dem att börja vinna igen ett par matcher han verkade rädda dem. Men så lika plötsligt som han kom försvann han igen till Notts County och lyckades rädda dem från nerflyttning samtidigt som Barnet ledde av Giuliano Grazioli lyckades hålla sig kvar. Två klubbar = två räddade klubbar. Mad enough to make it happen.

…………………………………………………

Sommarläsning

Likheterna mellan Blackpool och Dag&Red.

Saab-bekantingen Vladimir Antonov är nu helt klart som ny ägare i Portsmouth.

Big Sam är som sagt klar för West Ham vilket låter som en klok anställning även fast det skär sig med lagets ideologi. Ett West Ham-fan anser att det är precis vad Hammers behöver och Guardians populist Paul Wilson tycker att Hammers-fansen bör ge honom en chans.

Den inte så hemliga fotbollspelaren Jack Midson.

End-of-season reports från – Stockport, Forest, Norwich, Macclesfield, Southampton, Swindon och Bournemouth.

::::

Silly Season

Oxfords nämnda storsatsning fortsätter med att man värvar f.d. Chelsea, Leeds och Reading mittbacken Michael Duberry.

Peterborough har bekräftat att man accepterat ett bud på Craig Mackail-Smith från en PL-klubb som ryktas vara QPR eller Norwich. Samtidigt som man själva tänker storsatsa inför nästa säsong.

Bradley Johnson ser ut att lämna Leeds efter en bra säsong med defensivt ansvar på Leeds mittfält. Oklart varför och om det finns någon bättre klubb som vill signa honom.

::::

Keith Hill är klar som ny Barnsley-manager. Efter flera års succé i Rochdale som nästan slutade med playoffspel i L1 som nykomling i år. Barnsley är ganska likt Rochdale då det är en liten klubb som presterar över deras budget men det ska bli oerhört intressant att se hur han klarar det jobbet.

::::

Och sidor som ni bör följa under sommaren för att hänga med är förutom självklara sidor som Sky, BBC och de respektabla tidningarna – The 72, The Two Unfortunates, Guardians Football League blog med tillhörande ”Blogosphere” och den svenska sidan The Langham Court.

…………………………………………………

De var allt för mig denna säsong men jag till avslutningsvis vill tacka alla som någon gång läst, kommenterar, tänkt läsa och tänkt kommentera det jag skrivit. Det uppskattas enormt mycket.

Och PHy självklart (det vill säga bloggens förste Peter) för att man fick chansen att skriva här varje vecka. Det har varit tidskrävande men fantastiskt roligt.

Jag återkommer på något sätt i någon form någon gång när nästa säsong snart ska starta.

Om ni har något att säga så är det som vanligt att bara att kommentera nedan eller maila mig – Linhem@live.se

Ni kan även följa mig på twitter – http://twitter.com/linhem, men känn inget tvång.

//Peter A Linhem

Peter Hyllman

LINHEM - Säsongens elvor från The Football League

It’s … Linhem’s Football League Watch!

Dags att börja summera säsongen efter Stevenages, Peterboroughs och Swanseas respektive vinster i playoff finaler som tar dem ett steg upp i ligapyramiden. Stevenage lyckades trots att det var deras allra första säsong i Football League, Posh efter att ha återanställt sin succémanager Darren Ferguson och i Swansea har Rodgers fått laget med den täta defensiven och fina men ineffektiva spelet att också göra mål.

Swansea är det laget som lämnar Football League för att bli det första laget i Premier League. För knappt 30 år sedan spelade dock Swansea i den dåvarande högsta divisionen. Men det folk fastnat för (nästan plötsligt) är att man spelar ”spanskt” sedan några säsonger tillbaka. Dock en tweakad taktik sedan defensiv coachen Paulo Sousa stramat till defensiven efter Roberto Martinez och då Brendan Rodgers fått in mer direkthet och fart i laget.

Något jag skrev om redan för fyra månader sedan:

http://blogg.fotbollskanalen.se//hyllman/2011/02/21/gastblogg-linhems-football-league-watch-23/

::::

I denna bloggen kommer jag välja en elva av de bästa spelarna från varje division. För att i nästa göra ett ”säsongens…”-inlägg som kommer ut imorgon eller på fredag.

Om ni undrar vilja lag spelarna själva valt och vad jag tycker om deras tveksamma val:

http://blogg.fotbollskanalen.se//hyllman/2011/04/20/linhem-football-league-watch-6/

…………………………………………………

CHAMPIONSHIP

Hade jag gått efter vilka jag sett mest så hade tio Derby-spelare omringat Adel Taarabt men som tur är kan man se många Championship-matcher utan att behöva vara på plats.

(4-2-3-1)

Paddy Kenny (QPR) – QPRs främsta styrka under säsongen har varit försvaret och Kenny har varit dess främsta komponent. Framröstad till klubbens bästa av både spelarna och fansen. I perfekt målvaktsålder och håller säkerligen även i PL nästa säsong.

::::

Russell Martin (Norwich) – ”The Norfolk Cafú” som han kallas i Norwich. Bra defensivt men ännu bättre framåt med löpningar och bra inlägg. Framröstad till lagets nästbäste spelare efter Holt och enda Canarie att spela alla 46 ligamatcher.

Luke Chambers (Nottm Forest) – Överglänst sin mer namnkunniga kollega Wes Morgan i Forest försvaret. Inte lika skräckinjagande men kompenserar med väldigt god spelförståelse. Morgan med i årets PFA-lag men Chambers framröstad av supportrarna och löst mittbacksproblemet efter försäljningen av Kelvin Wilson till Celtic.

Ashley Williams (Swansea) – Bättre i fjol men nyckelspelare i Swansea återigen. Kaptensämne som förbisågs tillgodo för Ramsey i landslaget men bör få bindeln när Garry Monk lämnar Swansea. Solid, hårdför och nickstark försvarare. En Sol Campbell-mittback.

Ian Harte (Reading) – Ligans farligaste frisparksskytt. Stabil back bakåt men det är de tolv ligamålen han gjort är det som ger honom en plats i denna elvan. Hade inte Shane Long varit lagets förste straffskytt hade han säkerligen gjort fler mål.

::::

Andrew Crofts (Norwich) – Motorn på Norwichs diamantmittfält som aldrig slutar springa. Vikarierat i den defensiva mittfältsrollen men spelar oftast i en klassisk box-to-box roll varifrån han också gjort åtta ligamål.

Johnny Howson (Leeds) – Leeds born and bred. Tongivande i flera säsonger och kapten i Richard Naylors frånvaro. Tvåvägsspelare med mer offensivt utrymme denna säsongen vilket lett till elva ligamål.

::::

Jimmy Kebé (Reading) – Har längden, nationaliteten och spindelbenen för att vara en”Ny Vieira” men är istället en hypersnabb, målfarlig och svårfångad ytter. Skulle möjligen behöva bli mer distinkt i avslut och inläggssituationer.

Adel Taarabt (QPR) – Håller en högre klass än någon annan i ligan. Har kvaliteter nog för att spela i CL-lag men behöver han mogna lite och bli jämnare. Han är QPRs offensiv med sina 16 assist och 19 mål.

Scott Sinclair (Swansea) – Ojämnare än Nathan Dyer på andra sidan och bara två assist men han har stått för mål som Swansea varit i desperat behov av. Snabb, teknisk och en bra målskytt för att vara ytter. Tvåa i omröstningen till både ligan och Swanseas bästa spelare bakom Taarabt respektive Dyer.

::::

Danny Graham (Watford) – A geordie number nine. Stark i luften, bra avslutare även med fötterna och ganska rörlig trots sin storlek. Stöttepelare i Watfords lag av ynglingar. Bra på att hålla i bollen och förutom att vinna skytteligan (24 mål) har han gjort nio assist.

:::

Bänk

Lee Camp (Forest), Målvakt.
Kevin McNaughton (Cardiff), Högerback.
Clint Hill (QPR), Vänster- och Mittback
Don Cowie (Watford), Där han behövs.
Wes Hoolahan (Norwich), Offensiv mittfältare/Ytter.
Craig Bellamy (Cardiff), Ytter/Anfallare
Shane Long (Reading), Anfallare.

…………………………………………………

LEAGUE  1

Här börjar det bli svårare då man av uppenbara skäl sett spelare klart mindre men jag anser att jag har tillräckligt god koll för att inte likt spelarna själva nästan bara välja spelare från Southampton eller Brighton.

(4-3-3)

Casper Ankergren (Brighton) – Den ende i League 1 som två gånger under säsongen blev utsedd till månadens spelare. Stabliteten själv och en viktig del i ligans bästa defensiv. 20 hållna nollor och få insläppta tills man slappnade av som mästare.

::::

Iñigo Calderon (Brighton) – Briljant värvning från i vintras förra säsongen. Stabil högerback som trots sin position är oväntat målfarlig. Åtta mål under säsongen. Viktig del i Brightons defensiv men följer bra med i offensiven.

Craig Dawson (Rochdale) – Ordinarie i amatörlaget Radcliffe redan för fyra år sedan som 17-åring. I fjol League 2:s bäste spelare vilket ledde till att WBA köpte honom från Rochdale innan han lånades tillbaka inför säsongen och han var dominant även i L1.

Gordon Greer (Brighton) – Brightons ledare i försvaret importerad från Swindon som direkt gick in som lagkapten och ledde dem till ligasegern trots att de andra mittbackarna roterades ofrivilligt bredvid honom.

Dan Harding (Southampton) – Allround vänsterback som varit ordinarie i Saints backlinje trots tuff konkurrens i form av Ryan Dickson. Före detta U21-landslagsman för England för sju år sedan. Lever inte upp till sitt namn riktigt och inte släkt med Warren G, vad jag vet.

::::

Ryan Harley (Exeter) – Viktig spelare i Exeter sedan de spelade i Conference och utvecklat sitt spel med Exeter. Köptes av Swansea i Januari men lånades tillbaka direkt. 10 mål och 11 assist av den mycket spel- och passningskickliga innermittfältaren. Väldigt intressant att se hur han anpassar sig till Swansea som saknar en mer offensivt skicklig innermittfältare.

Gary Jones (Rochdale) – Till utseendet är den kompakte lille skallige innermittfältaren en klassisk Lower League innermittfältare. Tidigare säsonger under sina drygt 400 matcher har också varit det och en otrolig leader-by-example innermittfältare som så många andra fotbollspelare födda i Liverpoolområdet. Denna säsongen har hans målproduktion ökat drastiskt från fyra mål  under 09/10 till 19 mål totalt denna säsongen.

Grant McCann (Peterborough) – Mannen bakom Poshs tokoffensiv som serverar den offensiva fyran med djupledspassningar. Känslig vänsterfot som slår mycket bra frisparkar vilket Huddersfield fick erfara i helgens playoff-final. Kapten inför denna säsongen efter ha plockats av Scunthorpe och har gjort 21 assist i ligaspelet.

::::

Marc Pugh (Bournemouth) – Den främste individuella spelaren i kollektivet Bournemouth. Deras playmaker som helst spelar offensiv mittfältare men utgår oftast från kanten i Cherries 4-4-2 system. 12 mål och 11 assist på de 43 ligamatcher han spelat trots att han är född i staden bacup.

Craig Mackail-Smith (Peterborough) – ”Mack Attack” som de senaste säsongerna varit en viktig del i Peterboroughs ”holy trinity” tillsammans med George Boyd och Aaron McLean där alla tre bara saknar trikåer för att bli en grupp superhjältar. Mackal-Smith är som spelare beskriven som en ”mardröm” för försvarare. Vilket låter lite kliché men verkligen passande då han förutom sina 27 ligamål också har förmågan att uppehålla ett helt försvar med sitt energiska pressande och ständiga djupledslöpningar. Skotsk landslagsman som verkar lämna för spel i Celtic eller möjligen Everton.

Anthony Pilkington (Huddersfield) – Tyvärr skadad under säsongens avslutande tre månader men trots allt en viktig del i att Terriers var obesegrade i ligan från i slutet av november tills helgens finalförlust mot Posh. Ytter med ”a cultured left foot” som slår härliga frisparkar och skjuter missiler men också bra i spelet och sägs faktiskt vara tvåfotad.

:::

Bänk

Kelvin Davies (Southampton), Målvakt
José Fonte (Southampton), Mittback
Peter Clarke (Huddersfield), Mittback
Marvin Bartley (Bournemouth), Central- och Defensiv mittfältare
Adam Lallana (Southampton), Central- och Offensiv mittfältare
Elliott Bennett (Brighton), Ytter/Offensiv mittfältare
Bradley Wright-Phillips (Plymouth/Charlton), Anfallare

…………………………………………………

LEAGUE 2

Okej, ni handlar det om en division där jag sett väldigt få matcher direkt (dock en live!) utan bygger snarare laguttagningen på väldigt många matchsammandrag och andrahandskällor. Försvaret är det stora problemet uppenbarligen.

(4-4-2)

Andy Warrington (Rotherham) – Adam Le Fondre är den som får rubrikerna men Warrington är en  – i Rotherham – väldigt prisad målvakt och då han bara är 34 år ung har han flera målvaktsår kvar trots att han ser ut att vara en bit över 40. Hade en lyckad tid i sin ungdom i Doncaster som dock förstördes av brutet ben och käke.

::::

Danny Foster (Wycombe) – Troligen den svåraste positionen att hitta någon med tanke på skadeproblem bland L2 högerbackar. Men Foster har varit stabil säsongen igenom i tredjeplacerade Wycombe. Såg honom live på Griffin Park ifjol då han spelade i Brentford och var lika stabil då på högre nivå.

Guy Branston (Torquay) – En favorit hos Jeff Stelling (Soccer Saturday) även fast han inte är någon Gareth Jelleyman. Robust försvarare som ser ut som den berusade mannen bredvid dig på puben som tydligen känner din mamma och är en till Pint från att skalla ihjäl dig. Det är även så jag skulle förklara hans spelstil. 18 röda kort under sin drygt 10-åriga karriär men bara ett sedan han följde trålaren till måsarna.

Efe Sodje (Bury) – En av de härliga Sodje-bröderna som jag kan garantera ett framtida blogginlägg. 38 gammal men fortfarande en viktig kugge i det Bury som kom tvåa denna säsongen trots att han är hjälptränare i klubben på deltid. Var med i Nigerias VM-trupp -02 men mest känd för att han alltid spelar i en ”kufi” (afrikansk huvudbonad) med texten ”Against all odds”.

Scott Laird (Stevenage) – Hade möjligen en bättre säsong i fjol men han är inte bara med på listan som sympati för att han blev slagen av en supporter efter man slagit Newcastle. Har en härlig vänsterfot och något av en favorit bland fansen i Stevenage. Såg till exempel en hel del Laird-tröjor när jag var där.

::::

Gareth Ainsworth (Wycombe) – Troligen den enda levande yttern äldre än Ryan Giggs. Håller en klass för sig bland riktiga yttrar i L2. Spelar rutinerat utan att varken se trött eller slö ut. En mycket bra avslutare, slår fina inlägg och väldigt offervillig då han ofta kastar sig med huvudet före i inläggssituationer han inte borde kunna vinna. Har precis som sin manager Gary Waddock varit manager i QPR under en kort period.

Jimmy Ryan (Accrington) – Playmakern i Accringtons Barcelona inspirerade lag. Dubbel FAYC-cup vinnare med Liverpool för ett par år sedan och blev i år den förste Accrington-spelaren att röstas in i ett ”PFA team of the year”. Gjort tio mål denna säsongen som innermittfältare och de flesta är rätt snygga vilket ni kan se i det länkade klippet (Ryan är nr 7).

Steven Schumacher (Bury) – En spelare som jag ansåg vara en av divisionens bästa värvningar i September. Är scouser likt Ryan och möjligen för lik honom för att lyckas ihop då han också varit som bäst framåt i en playmaker roll varifrån han gjort mycket mål men detta är L2 och Schumacher är tillräckligt en tuff spelare för en mer tillbakadragen roll. Mycket bra långa crossbollar och har då också självklart ett tungt långskott.

Mark Wright (Shrewsbury) – Ytter som går spela på fel kant då inte petar Ainsworth men spelat här flera gånger under säsongen och är på att vika inåt i planen. 14 mål och viktig i avsaknad av en riktig målskytt i anfallet.

::::

Craig Davies (Chesterfield) – Stor anfallare som är ganska lik Jay Bothroyd på alla sätt. Stark i luften, snabb och bra med fötterna. Har ett bra samarbete med den mindre veteranen Jack Lester och många bra spelare runtomkring sig. Viktig som targetman och avslutare. Hittat hem i Chesterfield då detta var hans första säsong efter många klubbar där han inte funkat över längre tid.

Ryan Lowe (Bury) – Framröstad till årets spelare i L2 vilket han verkligen förtjänar då han varit ligans bästa målskytt tills nästa omgången då han i ett redan uppflyttat Bury blev omkörd av Clayton Donaldson. 32 år gammal men en liten och snabb spelare som gjorde sin första A-lagsmatch som 22-åring.

:::

Bänk

Tommy Lee (Chesterfield), Målvakt
Phil Edwards (Accrington), Höger- och Mittback
Joe Skarz, (Bury), Vänsterback.
Nicky Law (Rotherham), Höger- och Centralmittfältare
Danny Whittaker (Chesterfield), Offensiv mittfältare/Ytter.
Ryan Hall (Southend), Ytter
Clayton Donaldson (Crewe), Anfallare

…………………………………………………

Övrigt

Problemet med fantastiska spelare i Championship är likt med alla mindre ligor och andradivisioner att de tenderar att vara för bra och lämna för en högre division/bättre liga. Denna säsongens (framröstade) bästa spelare Adel Taarabt och Scott Sinclair är de främsta exemplaren.

The 72s David Bevan skriver om hur playoff-finaler i Championship är en manifestation av vad som är bra med The Championship och inte bara en match som är viktig för pengarna den är värd.

Robbie Williams som förutom att vara en stor delägare i Port Vale är en rätt känd engelsk artist från Take That. Han har gett fansen chansen att själva välja den kritiserade styrelsens öde.

::::

Silly Season

Jack Cork som snart varit utlånad fler gånger än han har bokstäver i sitt namn har fått sig bra tillrätta i Burnley och f.d. Burnley-spelaren Frank Casper hoppas att han köps in i sommar.

Mikele Leigterwood som varit utlånad från QPR till Reading hela säsongen har efter hans kontrakt gick ut skrivit på för Reading.

Keith Hill som gjort ett fantastiskt jobb i Rochdale sägs vara på väg till Barnsley. Liknande klubbar sett till motståndet men det är ständigt en nerflyttningsrisk i Barnsley.

Crawley har med en påse med ett stort dollartecken på lockat till sig Cheltenhems bäste målskytt Wes Thomas till nästa säsong.

Oxford storsatsar till nästa säsong med Deane Smalley som gjorde tolv mål i Chesterfield under säsongen, Leyton Orients ordinarie högerback Andy Whing, denna säsongen knäskadade Amerikanen Jon-Paul Pittman och vänsterspringaren Tony Capaldi som i sitt prime var en ordinarie Championship-spelare men knappt spelat alls de senaste åren.

::::

Danny Wilson är klar som ny manager för Sheffield United. Han fick dock som före detta Wednesday-spelare inget hjärtligt mottagande av fansen. Han välkomnades vid Bramall Lane av banderoller som det stod ”Love Utd, Hate Wilson” på. Ganska typiskt för Sheff Utds säsong. En Sheff Utd supporter ställer sig frågan huruvida det är ett klokt val eller bara ett desperat sådant.

Dave Jones lämnar Cardiff efter sex år. Skulle man vara elak skulle man säga att det var sex år av ”bottle” och ständigt underpresterande av en av Championships största klubbar men han har oftast fått dras med inkompetenta ägare och sett till hur Cardiff extrem-underpresterade förut har han trots allt tagit upp dem till rätt nästan-nivå.

Kan ersättaren bli Craig Bellamy? Låter inte helt realistiskt men otroligt spännande.

…………………………………………………

Jag är under dagen någonstans kring Bohus fästning och utklädd efter Baywatch-tema som en del i en tradition på min skola men om ni har något att säga så är det bara att kommentera nedan eller maila mig – Linhem@live.se

Ni kan även följa mig på twitter – http://twitter.com/linhem, men känn inget tvång.

//Peter A Linhem

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv