POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

Fotbollsspelarnas dilemma - Spelteoretiska strategier

Silly season pågår för fullt, även om det är förhållandevis lugnt och stilla just i England. Vad som blivit alltmer tydligt är emellertid hur fotbollen har blivit till en spelarnas marknad, där spelarna fått allt större inflytande på klubbarnas bekostnad.

Flera saker ligger bakom detta, inte minst att agenterna och för all del spelarna själva tar till alla metoder som finns för att genomdriva sina intressen. Ironiskt nog drar de sig inte ens för att utöva påtryckning på klubbarna genom att beskriva fotbollsspelarna som fångar under kontrakt som de själva skrivit på.

Varianter på detta finns naturligtvis och de framförs inte bara av agenter. För tre år sedan beskrevs Cristiano Ronaldo som offer för slaveri när Man Utd inte ville sälja honom till Real Madrid, av ingen mindre än Sepp Blatter. Den här sommaren har en spansk borgmästare inte dragit sig för att beskriva Cesc Fabregas som kidnappad av Arsenal.

Hur spelarna själva agerar och varför de agerar på ett visst sätt är direkt eller indirekt ofta föremål för diskussion och flera olika tolkningar finns vanligtvis för en och samma spelare.

Men i och med att spelarna och deras representanter beskriver dem själva som just fångar så öppnas onekligen möjligheten upp att gräva djupare i detta genom att använda en väldigt vanlig spelteoretisk modell som brukar kallas för Fångarnas dilemma.

:::

Fångarnas dilemma är en parabel om två fångar som var och en ges chansen att ange den andre och där angivaren skulle ges ett lättare straff och den angivne ett hårdare straff. Problemet uppstår i och med att båda fångarna kan spela detta spel och om de båda anger varandra så ges båda ett hårdare straff än om de båda hållt tyst.

De båda fångarna står alltså inför två möjliga strategier – att samarbeta eller att fuska (ange den andre). Oavsett vad den andre fången gör så är det till den förste fångens fördel att erkänna. Detsamma gäller för den andre fången, och då båda agerar i sitt rationella egenintresse så erkänner båda och får tillbringa längre tid i fängelse än om de båda samarbetat och hållt tyst.

Fångarnas dilemma är alltså inte minst känt för att visa hur det kan leda till sämre resultat att agera i sitt eget rationella egenintresse än att samarbeta.

https://en.wikipedia.org/wiki/Prisoner%27s_dilemma

:::

Med utgångspunkt från denna modell och utifrån just den här bloggens syfte frågar jag därför: Vilka rationella strategier existerar för en kontraktsbunden spelare som vill lämna sin nuvarande klubb?

:::

Några grundläggande antaganden är nödvändiga att göra för att kunna angripa frågan på ett systematiskt sätt.

»  Klubben och den kontraktsbundne spelaren är i grova drag lika mäktiga, spelaren måste alltså på samma gång agera för att lämna men samtidigt planera för att behöva vara kvar i klubben.

»  Det existerar minst en köpare, annars blir ju övningen rätt meningslös, men på dagens fotbollsmarknad är ju detta ett helt realistiskt antagande.

»  En spelare agerar utifrån ett rationellt egenintresse, vilket innefattar att han både vill uppnå den för sig själva bästa kontraksmässiga situationen samt vara omtyckt och respekterad i allmänhet.

:::

Det sista antagandet antyder att spelaren har huvudsakligen två dimensioner att ta hänsyn till: Den kontraktsmässiga dimensionen och den relationsmässiga dimensionen.

Den första dimensionen syftar till relationen med klubben. Den andra dimensionen syftar till relationen med fansen. Med klubben kan läget antingen vara så att klubben vill sälja (samarbeta) eller inte vill sälja (ange). Detsamma gäller fansen.

Det ger oss följande fyrfältare och därmed fyra generiska strategier som finns tillgängliga för en fotbollsspelare:

:::

(1) Den kinesiska muren-strategin

Att befinna sig i positionen att såväl klubben som fansen är för en försäljning är inte en direkt avundsvärd position för fotbollsspelaren. Nio gånger av tio betyder det att ens tid i klubben varit helt misslyckad.

Det enda positiva är att en försäljning och en ny klubbadress är mer eller mindre garanterat, försåvitt man exempelvis inte heter Adebayor eller Almunia och sitter på höga löner som man inte vill få sänkt.

Spelarens enda strategi i det här läget måste vara att skydda sig själv och bevara sitt rykte och sitt marknadsvärde. Vi kan därför förvänta oss uttalanden från spelaren syftandes till att överföra ansvaret för sitt misslyckande på den förra klubben.

Sådana uttalanden kan gå ut på att påstå att managern aldrig gav spelaren chansen, att laget inte spelade en fotboll som passade spelaren, att fotbollen i ligan var alldeles för brutal och primitiv, att staden eller kanske till och med landet var tråkigt och andefattigt.

Och så vidare i den riktningen.

Det är alltså inte någon strategi som är ägnad att förbättra relationen till vare sig klubben eller fansen – men i det läget spelaren då befinner sig så är den bron förmodligen redan riven.

Exempel på spelare förutom redan nämnde Adebayor som använt sig av varianter på denna strategi är Ryan Babel och Craig Bellamy. Adebayor har dessutom använt den i två olika klubbar.

:::

(2) Den ryska roulette-strategin

Rysk roulette är en psykiskt våldsam form av hasardspel där chanserna är rätt goda att man vinner men utfallet vid förlust är så hemskt och definitivt att man ändå håller sig borta.

Men ändå befinner sig spelare förhållandevis ofta i fotbollsvarianten av denna ryska pastim – i de lägen då klubben vill behålla spelaren men fansen har tröttnat på hans beteende och hellre ser att han lämnar klubben.

Spelaren kan i det här läget ägna sig åt en renodlad kontraktsstrategi. Fansen har redan lackat på honom och det kommer förmodligen inte att ändras. Kort och gott handlar det för spelaren om att ”göra sig omöjlig” – genom transfer requests eller genom inflammerade uttalanden i media.

Den här sommaren har ju inte minst Luka Modric agerat i enlighet med denna strategi.

Inte sällan så kommer spelaren här att prata om sitt behov av att lämna sin nuvarande klubb. Han kommer att motivera det med att det är en ”unik chans”, att han måste göra det för sin karriär och att klubben helt enkelt inte räcker till för hans ambition.

Vill han ta till den riktigt skarpa ammunitionen så ser han till att skapa en öppen konflikt med någon ledande befattningshavare i klubben – exempelvis genom att kalla denne för lögnare eller för att ha brist på ”heder”.

Ambitionen är naturligtvis att sätta sådant tryck på klubben, att skapa en miljö där, även om klubben skulle behålla spelaren, så kommer hans värde för laget vara obefintligt eller negativt, där det helt enkelt inte lönar sig för klubben att behålla spelaren.

Givetvis är inte Luka Modric ensam om att tillämpa denna strategi. Carlos Tevez befinner sig klockrent där också. Och från tidigare säsonger så kan vi ju till exempel hitta Javier Mascherano under denna kategori. Den är naturligtvis väldigt vanlig.

Strategin implicerar att spelaren först och främst agerar för att lösa den kontraktsmässiga dimensionen. De flesta spelare betraktar med viss rätta den relationsmässiga dimensionen som en sunk cost, något som inte går att reparera.

Men ett fåtal spelare, och här sticker inte minst Carlos Tevez ut, tror sig både kunna ha kakan kvar och samtidigt äta upp den.

Det vanliga knepet är naturligtvis även här att skylla på något annat men också att försöka göra sig till ”en av fansen”. Ofta är det klubbens fel och sådana påståenden spelar på den ofta konfliktfyllda relation som finns mellan en klubbs fans och dess styrelse.

Tevez själv har ju som bekant tagit det här ett steg längre eller snarare lägre genom att använda sin familj och sina barn som spelpjäser.

:::

(3) Den irländska diplomat-strategin

Irländsk diplomati är lite skämtsamt förmågan att be någon dra åt helvete på ett sådant sätt att denne tycker att det var en väldigt trevlig idé och ser fram emot resan.

I ungefär det läget befinner sig spelaren när klubben är öppen för att sälja honom samtidigt som fansen är motvilliga att se spelaren lämna. Oftast är ju det ett tecken på att dennes tid i klubben varit uppskattad och att han är betydelsefull för klubben.

I det här läget kan spelaren ägna sig åt en renodlad relationsstrategi, själva kontraktsfrågan är ju i praktiken löst och det enda spelaren nu behöver bekymra sig om är att upprätthålla sin status och fansens respekt.

På senare tid är förmodligen Cristiano Ronaldo det tydligaste exemplet på denna strategi, men också en spelare som till exempel Gareth Barry hamnar här.

Spelaren kommer i det här fallet att agera med uttalanden som är väldigt positiva om den nuvarande klubben, att det är en fantastisk klubb med fantastiska fans. Han kommer inte att utesluta att någon dag återvända. Han kommer att motivera sin vilja att lämna klubben med att han behöver ”nya utmaningar”, att han ”hade en dröm” som liten att spela för den nya klubben, eller genom att vädja om förståelse för att han måste lämna för en chans att ”vinna titlar” eller dylikt.

Kort och gott är det fotbollens variant av ”det är inte du, det är jag!”

:::

(4) Den polska riksdag-strategin

I det här läget befinner sig spelaren i en riktig rörig skit. Han vill lämna klubben men vare sig klubben eller dess fans är villiga att se honom lämna. Det är en särskilt komplicerad situation där han måste träda försiktigt.

Samtidigt är det naturligtvis en angenäm utgångspunkt att han ändå är så pass uppskattad i den nuvarande klubben.

Men för spelaren som vill lämna, men som inte kan vara säker på att få göra det, så handlar det nu i grunden om att agera klokt. Han måste försöka utöva ett tryck på klubben utan att detta i sin tur provocerar klubbens fans. I så fall riskerar spelaren nämligen snart befinna sig i en rysk roulette-situation.

Ett vanligt sätt att tillämpa en sådan här strategi är för det första att agera genom ombud. Att aldrig själv bli dokumenterad med att säga något olämpligt, låt istället eventuell ilska och frustration drabba andra. För spelarens egen del blir det mer en fråga om att uppvisa en mur av tystnad, att uttala sig i stil med att ”det är inte upp till mig” och att vi ”får se vad som händer”. Samtidigt som man bedyrar sin kärlek till klubben naturligtvis.

Det är en strategi som i mångt och mycket går ut på att särkoppla prat och handling. Den är tänkt att skapa rökridåer och konsekvensen brukar bli både otydlighet och frustration – vilket motiverar liknelsen med en så kallad polsk riksdag.

Det betydelsefulla för spelaren är emellertid att försöka få sin kontraktsmässiga vilja igenom, men att i relationsmässiga termer fortfarande ha plausible deniability.

Exempel? Well…

:::

Fyra strategier alltså. Avslutningsvis kan ändå sägas något som knyter samman dessa till någon form av helhet.

De präglas, som är fallet i spelteori, av dynamik. Det betyder kort och gott att ett val av strategi påverkar den strategi som motparten därefter väljer. Varje aktion har med andra ord en reaktion. En spelare kan till exempel befinna sig i den nedre högra rutan, där en ”polsk riksdag”-strategi vore att rekommendera, men genom oförsiktiga uttalanden istället få fansen att välja en negativ attityd till spelaren, vilket i så fall leder till att spelaren istället befinner sig i en ”rysk roulette”-situation.

Det visar även på det möjliga behovet av strategisk prioritering. Spelaren kan finna sig i en situation där han inte kan uppnå måluppfyllnad både vad avser kontrakt och relation. En ”polsk riksdag”-strategi sätter kanske inte tillräckligt med tryck på klubben att lösa den kontraksmässiga dimensionen, och spelaren blir därför tvungen att fråga sig om det är värt att offra relationen för att öka sina möjligheter att lösa kontraktsfrågan.

:::

Med den här lilla genomgången syftade jag till att kartlägga, konceptualisera och förklara hur och varför fotbollsspelare agerar på ett visst sätt så att vi må förstå det bättre – och kanske därmed göra den här delen av säsongen något lite mindre silly.

Den spelteoretiskt insiktsfulle kommer att korrekt kunna invända att vad jag skisserat här faktiskt inte är ett traditionellt ”fångarnas dilemma”-spel, även om själva tänket baseras på samma typ av principer. Poängen emellertid är att visa på det strategiska spelet som trots allt försigår i den pågående relationen mellan spelare, klubbar och fans.

Plus att själva ramverket naturligtvis gav mig öppet mål när det gällde att formulera själva bloggpitchen.

…………………………………………………

Jag är hur som helst tillbaka från en arbetsresa som ännu en gång tog mig till Geneve, i den franska delen av Schweiz. De internationella organisationernas europeiska Mecka.

Geneve är en tämligen tråkig stad, och Schweiz är ett påträngande dyrt land, så min personliga rekommendation skulle inte vara att styra semester- eller turistkosan dit.

Be Champions!!

Publicerad 2011-07-23 kl 21:30

Senaste tweets

Arkiv

Annons
ANNONS
Nästa artikel
ANNONS

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå