Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

KILDO: Sju klassiska 7:or, #2 - "One of the most passionate players of my time"

Den första följetången i mina historiska tillbakablickar är sju klassiska sjuor.  Samtliga spelare i denna serie kommer att vara spelare vars karriärer i huvudsak utspelade sig innan Premier League-eran, detta är ett medvetet val gjort främst av två anledningar. Dels för att visa på att det faktiskt spelades bra fotboll i England före 1992 och dels för att jag i denna serie vill fokusera mer på spelare som alla inte kan utan och innan samt spelare som är relativt okända för andra än supportrar till de lag de spelade för. Dessutom skulle det kännas konstigt att göra en historisk tillbakablick som handlar om Cristiano Ronaldo, Robert Pires, Eric Cantona osv.

Kraven i övrigt blir något diffusa då man på denna tid inte hade squad numbers som idag, det vill säga; De spelare som startade en given match skulle enligt reglerna ha nummer 1-11, detta innebar att spelare kunde få olika nummer i olika matcher beroende på vilken position de spelade på just för dagen. Som det även ser ut i många klubbar idag så var det allt som oftast en ytter som hade nummer sju på ryggen, närmare bestämt högeryttern. För att krångla mig runt detta problem valde jag att ställa kravet att spelarna på listan skulle ha nummer sju som sitt vanligaste nummer alternativt ha gjort signifikanta insatser i nummer sju.

Rätt eller fel, tyck vad ni vill men det är så jag har resonerat.

:::

Del 2.  Bouncy

Citatet i rubriken sades av Geoff Hurst på spelare nummer två i denna series begravning, som en någon av er säkert räknat ut, eller inte, är det Alan Ball som står på tur.

Alan Ball föddes den tolfte maj 1945 i den lilla staden gruvstaden Farnworth i Bolton, Lancashire. Alans far, Alan senior, var själv fotbollsspelare och tränare. Alan senior spelade bland annat ligafotboll för Oldham och Rochdale samt tränade klubbar som klassiska Preston North End. Han gjorde även en kort sejour i Sverige och då i Djurgårdens IF, tiden där var så kort att han aldrig han leda laget i en enda match.

Alan var inte storväxt och ratades på grund av detta av både Wolves och Bolton, även hans snabbhet var ifrågasatt. Blackpool tvekade dock inte utan snappade upp honom och på Bloomfield Road’s norra ände jobbade han hårt på sin snabbhet varje eftermiddag. Träningen gav resultat och var förmodligen helt avgörande för att han inte skulle tyna bort i träsket av talanger som aldrig blev något.

Ball fick snart ett professionellt kontrakt av Blackpool och den 18:e augusti 1962 blev han lagets dittills yngsta debutant vid en ålder av 17 år och 98 dagar. Matchen var inte vilken som helst utan borta mot Liverpool och the Pool vann med 2-1. Under hans första tid i klubben tränade han med föregångaren i denna serie, Stanley Matthews, och legenden säger att de två inte var de såtaste av vänner. Ball saknade helt enkelt respekt för övriga spelare i laget och vek inte ned sig bara för att man råkade heta sir Stan.

Åren gick och efter fyra år i Blackpool hade Ball gjort sig ett namn, så pass bra hade han spelat att sir Alf Ramsey inte kunde undgå att ta ut honom till Englands lag i hemma-VM 1966. Debuten i landslaget hade dock kommit ett år tidigare och precis som i klubblagsdebuten var det en tuff bortamatch på menyn. Jugoslavien i Belgrad 1965, smaka på den för en spelare som ännu inte fyllt 20 år.

Till skillnad från många andra kända sjuor så var Alan Ball ingen extrem bollvirtuos, istället var det hans hjärta, arbetskapacitet och mångsidighet som gjorde att Ramsey fick upp ögonen för honom. Den klassiske managern ville ha yttrar som kunde hjälpa försvaret och där passade Ball som hand i handsken. Att vara landslagsman innebar många besök på ambassader och andra officiella inrättningar för att träffa diverse dignitärer, sprallig som han var kunde inte Ball låta bli att ställa till med otyg. Före detta landslagsmålvakten Tony Waiters berättar:

”Bally was a mischievous little bugger.  If I was caught in conversation with some notable he would stand behind that person pulling faces to try to make me laugh.  I soon got wise to his tricks and used to excuse myself, grab Alan by the arm and pull him over to be introduced to the Right Honorable ‘whoever-it-was.’”

Ball startade Englands första gruppspelsmatch, 0-0 mot Uruguay, men blev sedan bänkad i de övriga två. Till kvartsfinalen var han dock tillbaka igen och i finalen spelade han en stor roll. Först skapade och slog han hörnan som ledde till Martin Peters mål och sedan assisterade han till Hursts kontroversiella ”spökmål”. Således kom Ball att spela en avgörande roll i Englands hittills enda VM-guld. Så här säger lagkamraten sir Bobby Charlton om Balls påverkan i finalen:

”He was probably the best player that day and if it had not been for his impact the result could have been totally different.”

Även Geoff Hurst var imponerad:

”He was the youngest member of the team and man of the match in the 1966 World Cup final.”

Succén i VM öppnade dörren för Ball att lämna ett Blackpool som inte presterade, Everton tog chansen och köpte loss Ball för £112 000. Tiden i Everton blev hans längsta i karriären och kanske den han är mest känd för, Ball hann med 208 ligamatcher på vilka han gjorde 66 mål. Perioden kröntes av en FA Cup-final mot West Brom och framförallt med ligatiteln 69/70. I Everton var han även en del av den klassiska mittfältstrion ”The Holy Trinity” med Howard Kendall och Colin Harvey. Howard Kendall om samarbetet:

”He was such a bubbly character, it was really Alan who made the partnership with me and Colin work as well as it did.”

Året är nu 1970 och det är dags för England att försvara sitt VM-guld i Mexico och för Ball som nu var given i laget att göra sitt andra och sista mästerskap för landet. Han spelade de två första matcherna med petades efter förlusten mot Brasilien och fick se gruppspelets sista match från sidan. England vann och gick vidare till en kvartsfinal som var en repris av den senaste VM-finalen. Västtyskland stod för motståndet och England ledde med 2-0 en bit in i andra halvlek men värmen tog ut sin rätt på de hårt slitande britterna och Tyskland kunde komma tillbaka. Matchen gick till förlängning, en förlängning som avgjordes i det 108:e minuten av Gerd ”der Bomber” Müller. Müller som för övrigt stod för smått osannolika 68 mål på 62 landskamper.

Den 22:a december 1971 värvas Ball av Arsenal som vunnit dubbeln säsongen innan, summan han värvades för, £220 000, var ett nytt rekord för klubben. Då som nu hade Arsenal svårt att ersätta flyktade spelare för det tidigare så framgångsrika laget, men innan allt brakade helt åt skogen hann Ball med att komma två i ligan och förlora ytterligare en FA Cup-final. I mitten av 70-talet gick det tungt för klubben och man hamnade allt som oftast på undre halvan, Ball var tillsammans med Liam Brady en av få riktiga klasspelare i laget.  1974 blev han kapten för Arsenal, något han även var under sex matcher i landslaget sedan Don Revie petat Emlyn Hughes.

Ball drabbades följande säsonger av flera skador och när Terry Neill ersatte Bertie Mee var Ball en av de spelare som offrades, efter 217 matcher och 52 mål för klubben, i ombyggnationen av laget. Han förlorade även sin landslagsplats som sista spelare ur finallaget från 1966, Ball hann med 72 landskamper och 8 mål för England.

Alan Ball var 31 år gammal när han köptes av Southampton efter att ha varit på lån en period i Sydafrikanska Hellenic, the Saints betalade nu bara £60,000 för hans tjänster.  I Soton vann han Second Division och en andra plats i ligacupen 1979.

Efter ett äventyr i Nordamerika var Ball 1980 tillbaka i Blackpool som spelande tränare, det varade dock bara en säsong efter en resultatmässigt mindre lyckad period. Ball återvände till Southampton 1981 men blev inte långvarig utan gav sig åter ut i världen, Australien och Nordamerika var destinationerna denna gång. Slutligen avslutade Ball sin karriär 1983, han hade då spelat professionell fotboll i 21 år under vilka han spelade 975 tävlingsmatcher och gjorde nästan 200 mål. Han hade även en nästan 20-årig karriär som manager, men den går jag inte in närmare på här. Så här sa sir Bobby Charlton om Ball 2007:

He was a sensational little player with great touch and great vision. He had great close control and although he wasn’t a fast player he didn’t need to be. He could see things clearly and always made the right decisions.”

Alan Ball avled den 25 april 2007 efter att han drabbats av en hjärtattack när han försökte släcka den eld som spridit sig från ett skräpbål i trädgården i Warsash. Ball blev därmed den andre ur VM-laget 1966 att avlida, den förste var Bobby Moore.

”His nickname was ‘Bouncy’, he was just such a bouncy, lively 61-year-old.” – Alan Mullery

:::

Nu misstänker jag att fans till klubbar som Everton, Arsenal och Southampton m fl. reagerar.

”Men, Ball hade ju nummer åtta!?”

Ja det är förvisso sant men, i VM på hemmaplan 1966 spelade han i nummer sju och att inte ha med den spelaren i en serie om klassiska engelska sjuor är både helgerån och idioti.

:::

Om ni undrar något eller vill veta mer finns jag i kommentarsfältet som Kildo samt på mail  – palmer89@gmail.com

Jag kommer att flytta till Los Angeles om en vecka, som ni säkert vet ligger de lite i ofas med oss här i Sverige tidsmässigt. Mitt gästbloggande kommer dock att fortsätta, men det kan det vara så att jag i framtida bloggar kommer att ha svårare att svara på eventuella frågor inom rimlig tid. Jag skall försöka hinna svara på frågorna under ”natten” så svaren finns där om ni tittar in igen dagen efter publiceringen.

Ni kan även följa mig på twitter – SweGoon, men känn inget tvång.

Nästa gång är jag tillbaka med en storspelare både på och vid sidan av planen, till’ then

//Martin Palmér

Publicerad 2011-08-02 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER