Det har sagts väldigt mycket – positivt såväl som negativt – om Premier League genom åren. Och som brukligt är så finns där en hel del som är korrekt men också en förskräckligt massa myter som cirkulerar om än det ena och än det andra.
Jag tänkte det kunde vara kul att gå igenom några av de vanligare och mest centrala.
:::
Skapade Premier League Man Utd?
Man Utd vann sju engelska ligatitlar i den gamla Division One. Under Premier League-eran har klubben bara tappat sju av totalt 19 möjliga titlar. Men Man Utds framväxt är förmodligen inte särskilt relaterad till Premier League. 1992 hade Man Utd redan de flesta faktorerna bakom sin kommande framgång på plats. Alex Ferguson hade varit i klubben sex år. Ryan Giggs, Paul Scholes och David Beckham utvecklades redan i klubbens akademi. Och börsnoteringen samma år gav Man Utd det kapital med vilket man moderniserade och expanderade Old Trafford till den kassamaskin det är idag.
Det är viktigt att inte blanda ihop två saker. Man Utds ekonomiska styrka har varit ett grundfundament för klubbens framgång, men om något så har förmodligen Premier Leagues tv-intäkter dämpat klubbens dominans genom att locka till sig utländska ägare som för tillfället finansierar två klubbar med större köpstyrka än Man Utd. Premier League är unikt bland de stora ligorna i att de har 5-6 lag med en verksamhetsbudget motsvarande minst 75% av de regerande mästarnas.
:::
Tog Premier League död på den engelska talangutvecklingen?
Under Premier Leagues första säsong 1992/93 så var det bara 15 utländska spelare som inte kom från något engelskspråkigt eller skandinaviskt land. Under 1992 var det snarare så att engelska stjärnor som Chris Waddle och Paul Gascoigne spelade utomlands. Därefter har möjligheterna för engelska spelare minskat drastiskt.
Den stora drivkraften bakom det är däremot inte Premier League utan Bosmandomen som skapade en fri marknad för fotbollsspelare. Men Premier League försvårade för brittisk ungdom genom att skapa världsfotbollens värsta finansiella barriär. De finansiella implikationerna av nedflyttning är horribla. Lag med långsiktiga strategier baserade på ungdomsutveckling, som Southampton och Middlesbrough, fick se sig själva nedflyttade och oförmögna att behålla sina egna unga spelare i klubben.
En mer pragmatisk affärsmodell baserad på importen av relativt billiga utländska spelare har hjälpt lag som Fulham, Bolton och Wigan att etablera sig i Premier League. När medelstora klubbar i andra länder lyfter fram unga talanger så kämpar motsvarande klubbar i England för att få behålla sin plats vid det ekonomiska smörgåsbordet.
Detta har, tillsammans med 90-minutersregeln som förhindrar de stora klubbarna från att rekrytera spelare över hela landet, kraftigt minskat möjligheterna för lokala spelare att slå igenom i den högsta divisionen. Därtill kommer att ett allt vanligare utländskt ägarskap är tämligen likgiltiga för denna utvecklings konsekvenser.
:::
Har Premier League kraftigt ökat publiksiffrorna?
Sedan den första säsongen av Premier League har den genomsnittliga publiksiffran stigit från 21,000 till 34,000 per match. Men återigen så har detta relativt lite med Premier League eller dess kvalitet att göra. Skälet till ökningen står att finna i Taylorrapporten som följde på Hillsboroughkatastrofen. Den förändrade engelska fotbollsarenor att bli mer familjeorienterade.
Som en jämförelse så har Bundesliga upplevt en ännu större publikökning från 22,000 till 42,000 under samma period. I Italien och Serie A, som inte tog tag i våldet på sina arenor, så har de senaste två decennierna sett publiksiffrorna sjunka från 35,000 till 24,000.
:::
Har Premier League gjort den engelska fotbollen till världens mest populära?
Det här är så klart struntprat. Premier League har BBC-cheferna från 1960-, 70- och 80-talen och deras kulturella kolonialism att tacka för allt. De började skicka ut en timmes highlight-show av engelsk fotboll gratis till ett dussintal länder runt världen, vilket exempelvis i Sverige senare resulterade i Tipsextra. De gjorde helt enkelt engelsk fotboll till idrottens motsvarighet till rock.
Samtidigt som fotbollssupportrar världen över bara kunde höra om Pélé eller Johann Cruyff så kunde de faktiskt se och uppleva Bobby Charlton och Peter Osgood spela fotboll. Livslånga band knöts, ibland över generationer. Premier Leagues approach till globala supportrar är nu snarare en baserad på girighet, att mjölka ut varenda krona ur tv-rättigheter.
:::
Så vad har då Premier League lyckats göra rätt?
För det första så skapade man en förnuftig lokal tv-policy. England är det enda större klubbfotbollslandet där de flesta matcher i den högsta divisionen inte är tillgängliga live för den lokala supportern. Tillväxten inom livesänd fotboll har skett gradvis. Premier League tillåter inte de stora klubbarna att svämma över marknaden med sina matcher och därigenom förstöra de mindre klubbarnas hemmamarknad och supporterbas.
För det andra så har de följt det amerikanska NFL-exemplet och skapat speciella tv-tidpunkter. Lätt ironiskt så har den dyra prissättningen av ett relativt fåtal matcher lett till en större kollektiv konsumtion av engelsk fotboll på lokala pubar. Detta, mer än något annat, har hjälpt till att ge Premier League ett eget varumärke, till skillnad från i andra länder där populariteten i högre utsträckning beror på enskilda klubbar.
För det tredje så är ännu en bra sak med Premier League den upprättade maktbalansen mellan rika och fattiga klubbar. Större beslut för ligan måste fattas med en kvalificerad majoritet om 14 röster mot 6. Samtidigt som Milan, Inter, Juventus, Barcelona och Real Madrid girigt har saboterat sina rivalers ekonomiska konkurrensförutsättningar så har detta inte varit möjligt i England.
Glazers i Man Utd och Liverpools ägare, som exempel, skulle ha älskat att bryta upp tv-avtalets kollektiva natur. Premier League skyddar engelsk fotboll från konsekvenserna av en sådan utveckling. Ironiskt nog kommer det främsta skälet till finansiella klyftor från Europa och UEFA, i form av Champions League-pengarna.
…………………………………………………
Dagens matcher
Chelsea och Man Utd inleder båda sina säsonger med två riktigt tuffa bortamatcher.
Stoke är naturligtvis ingen lätt uppgift och det är ju på sitt sätt lite ”typiskt” att just den matchen ska bli Villas-Boas första riktiga match på engelsk mark. Tala om eldprov. Stämningen på Britannia Stadium lär ju också vara rent ut sagt formidabel.
För Stoke vore ju naturligtvis också en seger mot Chelsea ett utmärkt sätt att inleda säsongen. En riktig moralhöjare som går att bygga vidare ifrån. Detsamma gäller så klart West Brom i deras möte med Man Utd.
I motsvarande möte förra säsongen var Man Utd fullständigt utspelat och hade tur som vann matchen. Om West Brom klarar av att vara lika intensiva i sitt presspel och optimistiska i sitt anfallsspel som den gången så är deras förutsättningar för inte bara en utan tre poäng i den här matchen goda.
Och publiken på täta The Hawthorns lär onekligen göra sitt jobb.
…………………………………………………
Barney Ronay i en underhållande blogg om regelförändringar som skulle göra fotbollen bättre och roligare.
https://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/aug/12/premier-league-new-rules
Skön söndagsläsning. Ett roligt, och inte helt inaktuellt, utdrag:
[“Any player seen slapping the ground in an appearance of agony must be taken to hospital immediately. Any player seen performing an ‘I got the ball’ mime during a game should be forced to communicate via mime in all subsequent post-match interviews.”]
…………………………………………………
Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421
:::
Intressant att läsa Gary Nevilles krönika i Daily Mail om Arsenal och Arsene Wenger idag. Kan rekommenderas.
:::
QPR:s Neil Warnock var galghumoristiskt uppgiven efter 0-4-förlusten mot Bolton, men försökte ändå se det ljusa i tillvaron:
[“We got a drubbing really according to the result, but I think there were a lot of plusses, and I’d rather be here than go into Portsmouth, or Brighton, or any of the other teams in the Championship.”]
Also known as the fiery pits of hell. Haha.
Skön kille den där Warnock, han säger vad han tycker utan krusiduller, ofta med glimten i ögat men ibland också med helig vrede. Följ hans intervjuer under säsongen är en liten rekommendation. Förmodligen en av de få som kan anses vara galnare än Ian Holloway.
:::
Någon som undrar vad man i Indien anser vara de 10 främsta skälen att titta på Premier League? – Kolla in den här videon med en väldigt skön snubbe i Tottenhamtröja.
Be Champions!!