Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

KILDO: Sju klassiska 7:or, #3 – “I think I’ve found a genius”

Den första följetången i mina historiska tillbakablickar är sju klassiska sjuor.  Samtliga spelare i denna serie kommer att vara spelare vars karriärer i huvudsak utspelade sig innan Premier League-eran, detta är ett medvetet val gjort främst av två anledningar. Dels för att visa på att det faktiskt spelades bra fotboll i England före 1992 och dels för att jag i denna serie vill fokusera mer på spelare som alla inte kan utan och innan samt spelare som är relativt okända för andra än supportrar till de lag de spelade för. Dessutom skulle det kännas konstigt att göra en historisk tillbakablick som handlar om Cristiano Ronaldo, Robert Pires, Eric Cantona osv.

Kraven i övrigt blir något diffusa då man på denna tid inte hade squad numbers som idag, det vill säga; De spelare som startade en given match skulle enligt reglerna ha nummer 1-11, detta innebar att spelare kunde få olika nummer i olika matcher beroende på vilken position de spelade på just för dagen. Som det även ser ut i många klubbar idag så var det allt som oftast en ytter som hade nummer sju på ryggen, närmare bestämt högeryttern. För att krångla mig runt detta problem valde jag att ställa kravet att spelarna på listan skulle ha nummer sju som sitt vanligaste nummer alternativt ha gjort signifikanta insatser i nummer sju.

Rätt eller fel, tyck vad ni vill men det är så jag har resonerat.

:::

Del 3. The Fifth Beatle

Rubriken är vad scouten Bob Bishop telegraferade till sir Matt Busby 1961. Spelaren han pratade om är givetvis George Best.

George Best föddes den 22:a maj, bra datum det där, 1946 i Belfast på Nordirland som ett av Dickie och Anne Bests sex barn. Hans mor var en skicklig landhockeyspelare men det var inte bara idrottslig talang han kom att ärva från henne, pappa Dickie jobbade på skeppsvarvet i staden. Nordirland var under den här tiden, även om the troubles inte börjar förens i slutet av 1960-talet, ett oroligt land, något som kom att delvis påverka hans uppväxt.

Redan i tidig ålder visade Best upp en oerhörd kärlek till sporten, den första bilden på honom med en boll vid fötterna togs när han var bara 14 månader gammal. Vid den åldern kan många fortfarande inte gå. Varje år fick han samma julklapp, en fotboll, ett par fotbollsskor och en matchdräkt, han insisterade även att i unga år alltid sova med bollen.

Även om Best senare i livet gjorde många konstiga och felaktiga val var han på intet sätt korkad. Tvärtom, han var den ende i sin lågstadieklass som klarade ”eleven plus” provet som delvis kan liknas vid de nationella prov vi har i Sverige. Detta gjorde att Best fick chansen att, vid 11 års ålder, gå på Grosvenor High School och det är här Nordirlands problem korsar unge Georges bana i livet.

På den här tiden gjorde man på Nordirland stor skillnad på protestanter och katoliker och uniformerna på Grosvenor High School bar märken som symboliserade elevens religionstillhörighet. Best var protestant och tillhörde således den, av regeringen, premierade delen av befolkningen. Problemet var bara att för att komma till skolan var han tvungen att passera genom flera katolska områden, allt eftersom konflikten i landet eskalerade blev detta i längden ohållbart. Skolan hade dessutom inget fotbollslag och Best började skolka. Han lämnade skolan och kom att återförenas med sina kamrater på en ”vanlig” skola.

Best var redan i den här åldern en stor talang, men tyvärr var han inte speciellt, ja, stor. Flera klubbar, bland andra Glentoran, valde att inte satsa på honom eftersom han var för liten. 1961 tog Best studenten och hade mer eller mindre börjat ställa in sig på ett vanligt liv, men 1961 är också året då Manchester Man Utds scout, Bob Bishop, upptäcker honom.

Den då 15-årige Best åkte till Manchester för att provträna, med på resan är också Eric McMordie. De två blir överväldigade av upplevelsen och flyr redan efter 24 timmar tillbaka till Ulster. Best ångrar sig dock snabbt och får en chans till sedan Dickie övertalat Busby.

Den 14:e september 1963 debuterar Best för Man Utds a-lag och bland de första han gör på planen är att tunnla Graham Williams. Några år senare skall följande dialog ha utspelat sig mellan de två:

“Will you stand still for a minute so I can look at your face?” – Williams
“Why?” – Best
“Because all I’ve ever seen of you is your arse disappearing down the touchline.” – Williams

Best trivdes inte i Manchester och led av svår hemlängtan, således tog han bondpermis för att få ett extra långt jullov hemma i Belfast. Men klubben behövde honom till hemmamatchen mot Burnley och ringde in honom. Det som följde var troligen den första spiken i hans högmodskista. Best som bara var 17 år krävde att klubben, inte bara flög honom till Manchester, utan även hem igen direkt efter matchen.

Man Utd, som hade nyligen hade förlorat med 6-1 mot Burnley, kunde med Best i laget vinna med 5-1. Best gjorde även sitt första mål för Man Utd i samma match. Senare samma månad kunde man för första gången beskåda Man Utds klassiska trio Law, Charlton, Best i samma match. Detta skedde borta mot West Brom, Man Utd vann med 4-1 och trion stod för samtliga mål. Man kom tvåa i ligan det 1964 och året därpå vann man ligan efter fantastiskt spel. Man Utd var tillbaka i Europacupen för första gången sedan katastrofen i München.

Best var nu en superstjärna av monumentala proportioner, han fick tusentals brev från fans varje vecka. Kraven och förväntningarna växte men det var inte något som han hanterade speciellt bra. Han svävade iväg, förblindad av sin egen storhet. Han ställde upp som modell, öppnade nattklubbar och butiker. Han festade och ”socialiserade” med kvinnor i överflöd. Detta tog givetvis ut sin rätt och när Man Utd inledde säsongen svagt petades han slutligen.

Återkomsten blev magnifik. Man Utd körde över Helsingfors i Europacupen, Best var bäst på planen och gjorde två mål. I kvartsfinalen stod Benfica för motståndet, Man Utd vann på Old Trafford med 3-2. Benfica var på den här tiden en stormakt inom europeisk fotboll och hade aldrig förlorat en hemmamatch i Europacupen. Skulle 3-2 räcka? Matt Busby beordrade försiktigt spel de första 15 minuterna, men Best lyssnade inte och efter tolv minuter hade han gjort två mål. Man Utd vann med 5-1 och gick vidare. Men i semifinalen mot Partizan tog det slut för både laget och Best som skadade knäet.

Den följande säsongen var Man Utd tillbaka på topp i ligan, Best spelade nu på högerkanten och iklädde sig oftast nummer 7.  Efter en del makalösa prestationer av Best stod man slutligen som segrare i maj. Således fick de åter chansen i Europacupen. Man Utd spelade bra och tog sig till semifinal där Real Madrid väntade. Hemma i Manchester vann man med 1-0 men till returen hade Law gått och skadat sig. I halvtid ledde Real med 3-1 men sedan kom en av de mäktigaste vändningarna och Man Utd gick vidare med samman lagt 4-3.

I finalen väntade återigen storfavoriten Benfica som var i sin femte final på åtta år. Charlton gav Man Utd ledningen strax efter halvtid men Benfica kvitterade med bara nio minuter kvar. Då klev Best fram och avgjorde matchen med ett underbart mål. Han kommenterade det så här:

“I used to dream about taking the ball round the keeper, stopping it on the line and then getting on my hands and knees and heading it into the net. When I scored against Benfica in the European Cup Final I nearly did it. I left the keeper for dead, but then I chickened out. I might have given the boss a heart attack.”

Brian Kidd och Charlton satte efter det varsitt mål och slutresultatet blev 4-1. Best fick priset som ”European Footballer of the Year” och ”Football Writers’ Association Player of the Year”. Han stod nu på toppen av sin karriär men det skulle snart ändras. Busby slutade som manager och de nya kunde helt enkelt inte kontrollera honom.

Best tappade kontrollen helt, hans drickande förvärrades och han började utebli från träningar. Frånsett några få undantag, som hans sex mål i en match 1970, såg man sällan till den spelare han en gång varit. 1974 lämnade han till slut Man Utd för gott bara 26 år gammal. Best hann med 470 matcher och gjorde 179 mål på dessa, han var klubbens bäste målskytt sex säsonger i rad.

Karriären gick dock vidare men främst i mindre klubbar och i länder som Australien och USA, nu var det nästan uteslutande vid sidan av planen som han skapade rubriker. Best sa själv så om saken:

“I was born with a great gift and sometimes with that comes a destructive streak. Just as I wanted to outdo everyone when I played, I had to outdo everyone when we were out on the town.”

Det var inte bara Best själv som hans framgång gick hårt åt, även hans mamma drabbades. Familjen bodde kvar i Belfast under hela hans karriär, vilket inte var enkelt. Som om inte ”the troubles” var nog stod huset under ständig bevakning av media. Det blev helt enkelt för mycket för småbarnsmamman Anne Best. Den tidigare nykteristen blev alkoholist och dog 1978, 54 år gammal, i hjärtproblem orsakade av hennes drickande. Best har hävdat, som jag tidigare nämnde, att hans svaghet för de starka dryckerna kan häröra från hans mor.

I augusti 2002 genomgick Best en kontroversiell levertransplantation, kontroversiell eftersom han var alkoholist. Transplantationen gjorde att han behövde ta diverse mediciner som slutligen ledde till att hans njurar gav upp. Den 20 november 2005 publicerade NOTW en bild på Best med hans sista budskap:

”Don’t die like me”

Fem dagar senare var det hela över, George Best blev 59 år gammal.

Som portieren på Bloomsbury Hotel sa till när han levererade en flaska champagne till Bests rum som även innehöll Miss World Mary Stavin liggandes i en hög av pengar, strax efter att Best slutat i Man Utd:

”Where did it all go wrong, George?”

:::

Ja, where did it all go wrong? Vad tror ni?

Om ni undrar något eller vill veta mer finns jag i kommentarsfältet som Kildo samt på mail  – palmer89@gmail.com

Kom ihåg att jag befinner mig på andra sidan av vår planet så ha tålamod om svaren inte dyker upp, de finns förmodligen där dagen efter.

Ni kan även följa mig på twitter – SweGoon, men känn inget tvång.

Nästa gång är jag tillbaka med en föredetta förbundskapten, till’ then

//Martin Palmér

Publicerad 2011-08-17 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons