Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Det osynliga priset för framgång

Att vara fotbollssupporter är splittrande till sin själva karaktär. Stamlojalitet skiljer oss från varandra. Vi kan försöka komma varandra närmare på sådana här forum, men det funkar bara till en viss gräns.

Men en sak förenar förmodligen alla supportrar, oavsett vilket lag de än håller på, om det så är Man Utd eller Accrington Stanley. Alla supportrar drömmer om framgång för sitt lag.

Oavsett hur illa ställt det är med den egna klubben så finns där alltid till dagdrömmande, när tankar om administration och nedflyttning skingras, när konfettin yrar och champagnen sprutar på Wembleys gräsmatta.

Det är illusionen som låter dig tro att med bara lite mer ”tur” så skulle laget ha klarat av det, trots överväldigande bevis om motsatsen.

:::

”Jag skulle ge vad som helst för att laget ska vinna!”

Vi har förmodligen alla av oss yttrat eller tänkt ord av det här slaget under vår tid som supportrar. När man bevittnar sitt lag av överbetalda spelare misslyckas med att slå två passningar på raken, när ännu en säsong är på väg att läggas till historiens skräphög, då framstår en strimma av hopp som ett skäligt byte för vår fotbollssjäl.

Problemet är bara att, likt i Goethes Faust, så finns djävulen därute, villig att göra affär och med kontraktsförslaget i handen.

Ingen mer medelmåttighet runt mitten av tabellen. Transferfönstret är inte längre en deprimerande historia med spelare som lämnar klubben utan istället en tid när spännande nya spelare anländer. Vardagskvällar luktar mer Champions League än Ligacupen.

Frågan är bara, vad är egentligen priset för denna framgång?

:::

Man Citys supportrar badar nu i glädjen över en FA-cupseger tillsammans med att de till sist kvalificerat sig för Champions League. Det är tveklöst en väldigt spännande tid att vara ljusblå.

Men i mångas ögon är Man Citys framgångar befläckade. Flera hån som riktas mot klubben och dess nya miljardärägare är säkert att beskriva som avundsjuka. Men man kan också undra om inte också vissa Man City-fans, som varit med under en längre tid, mitt i allt firande någonstans känner att något också har gått förlorat.

Känner de kanske att klubben de en gång började stödja är på väg att förändras bortom igenkänning, och som är fallet, minskar då deras känslomässiga knytning till klubben?

:::

Chelseas supportrar kanske känner på ett liknande sätt.

Abramovich-eran har fört med sig ojämförbar framgång till Stamford Bridge. Men för de som hållt på klubben i vått och torrt genom åren, genom bra såväl som dåliga tider, så måste det kännas i magtrakten att se omtyckta personer som Ray Wilkins och Carlo Ancelotti bli föga bättre behandlade än slaktboskap.

De som försvarar Abramovich menar att det är hans klubb, att han har betalat för den och därmed får fatta vilka beslut han vill. Det är förvisso formellt helt korrekt, men oron att en fotbollsklubb stöpt i historia och tradition nu inte är så mycket mer än en personlig leksak åt en miljardär är högst reell.

:::

Reservationer om vilka som driver klubben är en sak, vad som på längre sikt kan vara mer betydelsefullt är den utsträckning i vilken klubbar försöker öka sina intäkter.

Man City spelar nu på en arena döpt efter Förenade Arabemiratens nationella flygbolag, vilket lustigt nog råkar betyda United. Leicester City spelar på King Power Stadium, efter en thailändsk affärskedja.

De är långt ifrån ensamma. Arenor var tidigare döpta efter det lokala område där de hade sin hemvist, nu är de döpta efter den som betalar mest. Protester mot sådana beslut har varit tydliga men inte särskilt högljudda. Vi kommer att bli mer varse vad supportrar är villiga att acceptera om exempelvis Liverpools nya ägare beslutar sig för att sälja namnrättigheterna till Anfield.

Borde Liverpools supportrar förstå att tiderna har förändrats, är det faktum att de hamnat efter sina konkurrenter tillräckligt för att de ska börja köpslå med klubbens historia?

:::

Strävan efter att maximera en klubbs intäkter riskerar däremot att inte stanna vid att ändra arenanamnet, kanske kommer själva klubbnamnet att förändras och innehålla en sponsor. Kanske kan klubbens kommersiella potential bli större om man förändrar dess färger. Det har redan hänt Hyde United och före dem Gravesend & Northfleet, som numer är bättre känt som Ebbsfleet United.

Kanske är det en kommersiellt klok idé att helt och hållet flytta klubben till en ny stad eller ett nytt område. Sträck upp armen MK Dons, och varför inte också Tottenham Hotspur, som i alla fall övervägt det, och fortfarande överväger det, som ett seriöst alternativ.

Den senaste generationen av klubbägare är inte motiverade av en kärlek till fotbollen, de motiveras endast av personliga och affärsmässiga skäl, Glazers i Man Utd är ett prima exempel på det. Det är helt och hållet upp till supportrarna att avgöra hur mycket av klubbens traditioner de är villiga att se gå upp i rök för att uppnå framgång.

:::

Men där finns ytterligare ett problem.

Det visar sig nämligen att det avtal med djävulen som vi slöt i början inte var fullt så enkelt som vi trodde. Djävulen har lurat oss och genomfört en bait and switch. Hans del av avtalet är plötsligt förändrat, priset för att sälja ut klubbens historia och värdighet, Blackburn Rovers är ett tydligt exempel, är inte längre framgång utan bara status quo.

Samtidigt som det blir allt svårare för en fotbollsklubb att bara hålla sig kvar på samma position som tidigare så kommer vår fotbollssjäl inte längre säljas för framgång utan för blott överlevnad.

Det är ett högt pris att betala för en mager avkastning, men det är kanske en oundviklig konsekvens av den moderna fotbollens gradvisa omvandling från idrott till affär.

:::

Och på tal om det.

Ikväll går krislaget och numer tillika Championshiplaget Birmingham City in i Europa Leagues sista kvalomgång på bortaplan mot portugisiska Nacional. Det var förmodligen inte så här som Birminghams supportrar tänkte sig det kommande europeiska äventyret när de firade Ligacupvinsten i våras.

Glatt framtidshopp har bytts ut mot kamp för överlevnad på grund av vårdslöst ägande.

…………………………………………………

TRANSFERKOLLEN

Daniel Ayala (Norwich, försvarare) – Godkänd (++)

Mittback värvad från Liverpool som jag emellertid betvivlar kommer göra något större avtryck i sin nya klubb. Jag ser inte att värvningen direkt lyfter kvaliteten på Norwichs försvarsspel.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Utropstecknen i The Championship så här långt: Southampton och Brighton! Tre raka vinster och imponerande bortasegrar under veckan mot Ipswich respektive Cardiff.

Leicester däremot, förlust hemma mot tabelljumbon och nollpoängaren Bristol City. Svennis, uj uj uj…

:::

Parallellt med Birmingham så kvalar även Stoke ikväll borta mot schweiziska FC Thun, Fulham börjar hemma mot Dnjepr Dnjepropetrovsk och Tottenham börjar borta mot Hearts från Skottland.

:::

Queens Park Rangers förväntas under dagen offentliggöra att den malaysiske flygplansentreprenören Tony Fernandes har köpt 2/3-delar av klubben, vilket alltså betyder att klubben hamnar under nytt ägarskap.

Om så visar sig bli fallet så kommer en extrablogg under kvällen diskutera vad det betyder för QPR och deras högtflygande planer.

:::

Att man får högre lön i sin nya klubb är inte bevis nog för att man “går till klubben för pengarna”.

:::

Blackburn fortsätter att ägna sig åt publicitetsprojekt på transfermarknaden snarare än rejäl och meningsfull action. Den här gången är det alltså Raúl som är det stora namnet som kopplas till klubben.

Blackburns manager Steve Kean kan inte göra mycket, han är stuck in the middle, det är klubbens styrelse och ägare som inte har en aning om hur de ska driva en fotbollsklubb.

Be Champions!!

Publicerad 2011-08-18 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER