Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Halvtidsreflektioner från veckans Champions League

Det är lite upp och nedvända-världen med Arsenal dessa dagar. Andra lag tar delvis efter deras tippy tappy-fotboll samtidigt som de själva uppenbarligen gett sig in på ett projekt att spela mer utav vad de själva tidigare valt att kalla för anti-football.

Det var en annorlunda upplevelse att igår få se Arsenal vara laget som ligger lågt och rätt i position, avvaktandes de rätta lägena framåt att hugga på mot en något naiv och illusoriskt dominerande motståndare. Ja, Dortmund dominerade matchbilden, men Arsenal kontrollerade den.

Ändå blev det bara en poäng och det kan väl Arsenal kanske vara både nöjda och lite missnöjda med. Missnöjda naturligtvis eftersom de med bara minuter kvar av matchen hade alla tre poängen. Nöjda eftersom en poäng borta är ett helt okej resultat i de här sammanhangen. Nöjda eftersom det spelmässigt var en mycket lovande prestation.

Och kvitteringsmålet – ja, det går inte att försvara sig mot sådana mål. Det är bara att applådera Ivan Perisic.

:::

Chelseas främsta kvalitet på Stamford Bridge mot Bayer Leverkusen stavas förmodligen tålamod. De malde i grund och botten ned motståndarna och i slutänden också den utmärkte målvakten Bernd Leno. Två framspelningar av Fernando Torres gav mål från David Luiz och Juan Mata.

Villas-Boas laguttagning var också något utav en nyhet för Chelsea, som ju sällan tidigare praktiserat det här med rotation i någon större utsträckning. Såväl John Terry som Frank Lampard vilades, förmodligen med ett öga mot helgens möte på Old Trafford med Man Utd.

Nu höll naturligtvis inte ersättarna dålig kaliber, och Chelsea kunde ändå dominera matchbilden mot tyskarna, som i och för sig stundtals hade en och annan farlighet. Men till sist ändå en programenlig seger för Chelsea som börjar hitta en ny form under Villas-Boas.

:::

Man City tar ikväll mot sina italienska motsvarigheter i ljusblått, Napoli, hemma på Etihad Stadium. Därmed gör Man City otroligt nog sitt första framträdande i den främsta av europeiska cupturneringar sedan hösten 1968, när laget leddes av Malcolm Allison och blev eliminerade av Fenerbahce.

Det finns onekligen en hel del kopplingar mellan dessa båda lag som lottats i vad som får kallas den här säsongens Grupp Av Död tillsammans med Bayern München och Villareal. Båda lagen spelar i ljusblått, båda lagen är på ”uppgång” i sina respektive ligor, och så naturligtvis då sina respektive relationer till varsitt argentinskt fotbollsfenomen, som därtill råkar vara om inte blodsrelaterade så i alla fall släkt.

Det faktum att Man City gör sitt första framträdande i Champions League har fått många att prata ned lagets styrka. Men för att jämföra med ett tidigare nämnt lag i den här bloggen, Dortmund, så är skillnaden milsvid. Man City är inte ett lag av orutinerade dunungar, det är ett lag bestående av erfarna världsstjärnor som inte kommer att gå i några av de mer uppenbara fällor som rävspelet i Champions League har att erbjuda. Om inte annat så för att kvaliteten helt enkelt är för hög för det.

Det har sagts att Man City inte är vana vid att behöva balansera både ligaspel och Champions League. Det är förvisso helt sant, men i den utsträckning det har någon faktisk betydelse så kommer det att påverka ligaspelet, inte Champions League. Jämför exempelvis med Tottenham förra säsongen.

Det är svårt att egentligen karaktärisera Man City. Laget är en ohelig blandning av huvudsakligen spansk, italiensk och engelsk excellens, särskilt om vi ser mer till var spelarna är skolade och varifrån de är hämtade snarare än deras nationalitet. De är förmodligen det mest kosmopolitiska topplaget inom dagens fotboll, det närmaste den moderna fotbollen egentligen kommer Harlem Globetrotters

Skillnaden är att Harlem Globetrotters aldrig hade vunnit NBA, Man City kan däremot mycket väl vinna Champions League.

Kvällens match har pratats upp som en jämn historia. Min gissning är att Man City kommer att svara för en fotbollslektion och en tydlig demonstration över var de båda lagen faktiskt befinner sig i den moderna fotbollens näringskedja. Det här är Jaws mot Finding Nemo och Nemo kommer att behöva en större båt.

:::

I skuggan av sina ljusblå och högljudda grannars glittrande debut i Champions League så beger sig Man Utd till Lissabon och bortamötet med Benfica för sin 16:e raka säsongspremiär i Champions League. Inte fullt så glamouröst, inte i närheten av samma nyhetsvärde.

Man Utd inleder alltså med vad som måste ses som den svåraste matchen i en grupp som även innehåller Basel och rumänska Otelul Galati, vilket förmodligen är en fördel. Alex Ferguson har pratat om att ställa ett mer erfaret lag än tidigare på planen, men det kommer hur som helst inte bli fallet i backlinjen där såväl Rio Ferdinand som Nemanja Vidic är frånvarande.

Det ska hur som helst bli intressant att se om Man Utd klarar av att översätta sin gnistrande ligaform och sin mer optimistiska spelstil också till det europeiska cupspelet. Är ambitionen att återerövra Europa så är en framgångsrik sådan översättning nödvändig.

Hur går det ikväll då? Nja, oavgjort tror jag matchen slutar. Ingen Louis Saha som kan hänga in vinstmålet den här gången.

:::

Det är lite lustigt och ironiskt att se Jesper Hussfelt bli alldeles till sig i trasorna av att Milan klarar 2-2 i första gruppspelsomgången mot Barcelona och omedelbart retoriskt placerar laget på samma nivå som ett lag som han beskriver som fotbollens enda referenspunkt (see what he did there?!), samtidigt som han egentligen helt utan anledning för Man Utds och dess supportrars ”skeva självbild” på tal.

Mitt intryck av inställningen hos Man Utd, om vi så pratar om klubben, dess spelare eller dess supportrar, är att man ser sig som ett rätt bra fotbollslag men också i nuläget åtminstone ett steg efter Barcelona, ett av fotbollens främsta lag någonsin.

Projektet är naturligtvis att försöka hämta upp detta steg, helst så snart som möjligt. Och naturligtvis är det också detta projekt som till stor del ligger bakom den förändring som Man Utd genomgått under sommaren och inför den här säsongen.

Kommer det att lyckas redan den här säsongen? Kanske, kanske inte, förmodligen inte. Man Utd är möjligen ovana vid att titta uppåt, men vad som lite för snabbt glöms bort är att när Man Utd tittar uppåt, så finns där i nuläget bara Barcelona. Inte Milan, inte Chelsea eller Man City. Vill dessa lag hamna ovanför Man Utd så får de spela om det först, det räcker inte att prata.

Man Utd placerar inte sig själva på samma nivå som Barcelona, särskilt inte efter att endast med nöd och näppe ha klarat oavgjort i en gruppspelsmatch. Man Utd vet, precis som Barcelona, att Champions League vinner och förlorar man under våren, inte under hösten.

Hur det gick sist Milan mötte Man Utd vet vi. Hur det gick sist Milan i Champions League mötte engelskt motstånd i form av ligafemman vet vi, det var så sent som förra säsongen. Alltså är det oundvikligt att det slås på stora trumman när det fortfarande finns en trumma att slå på.

Självbilden kräver det.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Okej, uppenbarligen har Martin Samuel läst min blogg från i måndags. Vem kunde tänka sig att en sketen svensk Englandsblogg skulle ha ett sådant monumentalt genomslag även over there.

http://www.dailymail.co.uk/sport/article-2037037/Martin-Samuel-Why-shouldnt-Stoke-pop-Champions-League.html

Jag vet inte om jag ska känna mig nöjd eller skamsen.

:::

Jag undrar om det finns någon vadslagningsfirma någonstans som satt ett odds på att Sergio Agüero någon gång kommer att avgöra liga eller Champions League med en Guds Hand.

Be Champions!!

Publicerad 2011-09-14 kl 16:30

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER