Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

NEZIK: Kapitalism och klass inom engelsk fotboll

Innan jag börjar på krönikan, vill jag bara påpeka att jag på senare tid fått gnugga mig i ögonen och kika en extra gång i kalendern för att försäkra mig om att det verkligen är i nådens år 2011 vi lever i. Jag känner mig ofrivilligt kastad tillbaka till en mörk tid kallad 1980-talet, med svartsotade ögon som uppskruvat kollar på mig och Doc Martens som ivrigt väntar att sparka in nästa objekt som står i vägen.

Våldsamheter på gator och torg runtom i England, en oskyldig människa död i samband med huliganism och Man Utd supportrar som vardagligt diskuterar hur man på bästa sätt möjligt kan hjälpa lokalrivalerna City med att hänsynslöst utnyttja tillresta italienska fans

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-2033921/Manchester-United-fans-attempt-incite-violence-City-v-Napoli.html

:::

Jag är säker på att ni hört de förskräckliga nyheterna om Mike Dye. Vill bara ta tillfället i akt att sända ut mina hälsningar till hans familj och vänner. Jag hoppas även att valhänt urdumma (i brist på bättre ord) SVFF ser detta, tar till sig detta och inser att fotbollsvåldet sker på människors bekostnad. Få stopp på det innan en människa behöver sätta livet till.

Det finns dock ett säkert tecken på att jag inte befinner mig på 1980-talets gator. 1) Margaret Thatcher håller inte England i ett järngrepp och föreslår ”identitetskort” för fotbollssupportrar, 2) Ken Bates proponerar inte om elstängsel för att hålla supportar instängda på sina platser och givetvis, det säkraste kortet, 3) jag är kapabel att googla upp en bild på Diego Maradona och se ölmagen växa i stillbilden.

Rätta mig om jag har fel, men Mike Dye hade inte behövs sätta livet till.

Jag har levt i vetskapen om att man kommit över detta stadium av omänsklighet. Att fotbollen, om inte i världen, i England åtminstone, hade tagit sig förbi företeelser som denna. Att se det gång på gång blossa upp, är minst sagt oroande. Revolution på gatorna är en sak. Rivalitet på gatorna likaså. Rivalitet mellan fotbollslag är något som bör hållas mellan dem vita linjerna.

Nu till det viktiga. Man kan i ändlösa diskussioner komma fram till absolut ingenting om varför våld yttrar sig så som det gör i England. Vissa pekar på rotlösa ungdomar med identitetsproblem där en tråkig dag kan förvandlas till en nyttig en om man slår sönder ett fönster. Drivandet på gatorna måste kännas långtråkigt när det regnar, så att gå in i en affär och plundra känns ju givetvis som en superb idé, skyddar ju mot regnet.

Andra pekar på de hela tiden så rådande klasskillnaderna i England, som år 2011 är lika utbredda som vilken 1800-tals filmrulle med tjusiga damer med höga hattar visar.

:::

När vi ändå är inne på klasskillnader, kan jag lika gärna passa på att ta upp det nya fenomenet ’klasskillnader i fotbollen’. Skillnaderna mellan klubbars olika tillgångar till att spendera pengar. Fotboll, precis som livet, är inte rättvist. I livet strävar vi efter lycka och välgång, likaså i fotboll. Vägen till lycka är nära knuten till rikedom. Om inte i livet, i alla fall i fotbollen.

Kollar vi söderut (undviker helst att kolla söderut på världskartan. blir för avundsjuk på vädret), ser vi att La Liga förvandlats till ett delat hierarkiskt styre, med Real Madrid samt rivalen Barcelona högst upp – alla andra undersåtar till de två mäktiga klubbarna. Pengamässigt helt överlägsna sina motståndare (Sevilla är på väg upp dock, värt att tillägga), och därför har ligan förvandlats till en tvåmannaliga där intresset för resterande lag har sjunkit, vilket lett till ett ännu större gap mellan giganterna och de återstående lagen.

Nu fruktar Premier League publiken att exakt samma situation kan komma att prägla ligan. Två lag drar pengamässigt ifrån och lämnar resten med halvtaskiga spelare och förutsättningar. Ligan kan komma att bli enformig, mindre lag kan komma att konkurrera om de högre platserna och en allmän besvikelse om de riktiga fajterna som uteblir lär vara den enda orsaken till kravaller.

:::

Mina tankebanor i skrift, är att det finns ett växande problem med den extravaganta rikedomen inom fotbollen. Abnorma summor pengar skeppas från ägaren till klubben. De rika blir rikare. De fattigare blir fattigare. En kapitalistisk vision om rikast vinner blir plötslig sanning.

Klyftan mellan fattiga och rika klubbar växer för var dag. Den kritiska punkten kommer någon dag att nås med spänning och rädsla, spänning för att nyfikenheten över vilka summor man i framtiden är villig att diskutera, rädsla för att denna makt kommer konkurrera ut de mindre klubbarna, som så småningom kan förväntas försvinna från vår fotbollsvärldskarta.

Ensamt bör detta inte döda mindre klubbar. Men när tyngre tider väntar tenderar uppmärksamheten, spelkvaliteten och följarskaran blir knaggligare och knaggligare, något som kommer få klubbarna att långsamt börja gräva sina egna gravar, odiskutabelt med en hjälpande hand från de rikare klubbarna, som gladligen eliminerar sina motståndare.

:::

Är det för klyschigt att ta det evigt klyschiga Man City som ett utmärkt exempel som mjölkat sina motståndare på fotbollsspelare? Deras första år som mångmiljardär-spendera-pengar-åt-höger-och-vänster-klubb inkluderade värvningar som Joleon Lescott från Everton samt James Milner från Aston Villa. Ett mittenlag som suger åt sig mittenlagens storspelare. Lyckat nog vandrade City uppför Premier League-stegen, Adebayor tillsammans med Toure anslöt sig. $amir Na$ri är senaste storspelaren. Förlåt, stryk det där, Samir Nasri ska det stå. Tangentbordet som spelar ett spratt.

Detta är inte bara karaktäristiskt för Man City. Chelsea hamnar i samma fack, men även mindre lag – Blackburn, i mindre grad även Leicester. Huddersfield Town skulle många vilja ha med. Bli inte förvånade om QPR följer med i racet nu efter det aktuella ägarbytet.

Bli starkare genom att försvaga andra är taktiken som råder. Köp det andra lagets storspelare, inte för att ni behöver honom, utan för att ni ska slippa möta honom. Eliminera motståndet hellre än att satsa på en hållbar plan. Det kan gå hur långt som helst egentligen, inget stopp råder och lagen kör i 110. Banne mig dags att ändra på detta.

:::

Samtidigt, i något vrickat parallelluniversum, har vi Wayne Bridge.

Wayne Bridge undrar ni. Wayne Bridge undrar jag.

Kryssar sig igenom livet på en räkmacka tillredd av Sheikh Mansour bin Zayed al Nahyan. Wayne Bridge. Inte med i den 25-mannatrupp som är anmäld till Champions League. (Bör tilläggas nu i efterhand, att när jag skrev detta, så var han inte med, men Wayne Bridge & MCFC blev så förfärade av min negativa ton gentemot Wayne Bridge, så valde att ta med honom i truppen ändå).

Wayne Bridge. Inte spelat i Man City tröjan sedan december förra året.

Lite till Wayne Bridge fakta och upprepning av namnet Wayne Bridge.

Trots den förkrossande fakta ovanför, kommer nog det mest förödande för mig nu. Trots detta, trots ingen speltid för Wayne Bridge, så får Wayne Bridge en lön som bokstavligt talat skulle kunna få Plymouth Argyle FC att ta sig runt ännu ett år. £90,000 i veckan får Wayne Bridge, eller i Wayne Bridge siffror, £4.7m under ett år. För. Att. Bokstavligt. Talat. Göra. Ingenting. Han använder inte ens sin bakdel för att värma bänken.

Detta måste svida för Wayne Bridge (upptäckte nyss att jag har sagt Wayne Bridge så många gånger att jag spänt väntar på att grammatikpolisen ska svänga förbi och arrestera mig för otillåten användning av namnet Wayne Bridge), som ägnat hela sitt liv åt att bli en fotbollsspelare av högsta kaliber. Nej, där lurade jag er allt. Wayne Bridge är nöjd med sin livsstil. Får jag i varje fall anta, då chanser fanns i sommarens hektiska transferfönster att åka österut för lite vodka och pälsmössor, alternativet kryddor och azurblått hav fanns också. Om inte det passade, var både Newcastle samt Celtic efter honom.

Wayne Bridge. Lever ett liv många avundas. Lever en dröm många bara drömmer, men väljer att ändå, framför att snöra på sig ett par fotbollsskor, springa ut på en plan full av liv med en inramning som ger varenda kotte utav oss gåshud som kan skära i diamant, att nöja sig med sin veckopeng han oförtjänat får, utan att både städa sitt rum eller damsuga badrumsmattan.

:::

Fotbollsspelaren Wayne Bridge som för tillfället inte spelar fotboll tjänar mer pengar än en fotbollsspelande fotbollsspelare i Arsenal. Så långt har det gått. För mig är det ofattbart. Oroande. Orespektabelt. Någon gång, någonstans, under några omständigheter, måste fotbollsvärlden kollektivt fatta ett beslut som kan bromsa den hejdlösa moderniseringen av fotboll.

Mitt förslag är inget förslag som kommer få er att dra efter andan och hylla mig till drottning över fotbollens under. Det handlar om ett tak, ett tak som kan hindra klubbar att spendera. Ett tak dit även Sheikh Mansour inte hade kunnat köpa en stege för att bara bevisa att om Sheikh Mansour vill, så kan Sheik Mansour. Fan. Sagt Sheik Mansour så många gånger att jag fått det på hjärnan. Bäst att jag drar mig ut. Puss på er.

Nu till det tråkiga – kontakt, Nezik_93@hotmail.com eller varför inte följa mig på Twitter, @Nezik_Keshto (may contain intense violence, blood and gore, sexual content and/or strong language, you must be over 18 to enter.

Publicerad 2011-09-14 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons