Dial M for Manchester
Peter Hyllman
Manchester var tvingat att vinna. Och Manchester vann. Mer än så skulle kanske inte behöva sägas om den här kvällen.
Vackert var i alla stunder inte. Så särskilt imponerande kan man inte heller säga att det var. Men båda lagen tog till slut de tre poäng de faktiskt behövde, och i Champions League så är det vad som räknas och inget annat. A job well done och med den vetskapen kan båda lagen gå in till helgens monsterderby.
:::
Mest dramatiskt var det så klart på Etihad Stadium där Man City avgjorde fram till 2-1 med endast sekunder kvar av matchen genom självklart ingen mindre än Sergio Agüero. Tungt för Villareal givetvis, men att bästa laget vann framstod ändå som rätt uppenbart.
Att Napoli och Bayern München delade på poängen passar så klart Man City väldigt bra.
:::
Dramatiskt hann det väl aldrig riktigt bli i Bukarest, men det hade kunnat bli dramatiskt.
För bara några minuter efter att Wayne Rooney straffat in 1-0 till så fick Nemanja Vidic, något hårt i mitt konservativt brittiska tycke, syna det direkt röda kortet och Man Utd skulle alltså spela av återstående cirka 25 minuter med 10 man. Och spela av dem var väl rätt precis vad man måste säga att Man Utd gjorde. Lugnt, stabilt och säkert – till stor del för att Galati saknade kompetensen att verkligen hota Man Utds försvarslinje.
Man kanske kan säga att Wayne Rooney inte direkt ansträngde sig för att hålla sig på benen i straffområdet när backen gick in i en klumpig satsning.
I övrigt – Michael Carrick, immense!
:::
Är det bara jag som kommer att tänka på den där onda peruken i The Simpsons när jag ser Wayne Rooneys hår?
Be Champions
Publicerad 2011-10-18 23:03