Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

NEZIK: Den andra sidan av Millwall FC

Vad är det första du tänker på när du hör någon säga Millwall? Inkluderar det Tennents Lager, ett tomt prisskåp men en historia full av schismer likt inget annat engelskt fotbolllag, med fans som på bästa möjliga sätt historiskt kan förklaras med det numera tabubelagda ordet, huliganer, med sånger lika simpla men slagkraftiga som en bakgård på en av Bermondseys bakgator? Exempel? Låt oss ta den som ekar högst:

We are Millwall, super Millwall
We are Millwall from The Den.
No one likes us, no one likes us
No one likes us, we don’t care.

Du är nog inte den enda med dessa tankar. Faktum är, 99,9% av dem som är någorlunda insatta i fotboll ryggar tillbaka när Millwall kommer upp. Dem andra 0,1% antar jag är fulla på ett eller annat sätt. Folk kan tycka att det i sig är ganska mystiskt hur supportrarna och deras beteende kan representera ett så pass etablerat fotbollslag. I tusental har artiklar och krönikor skrivits, om både anledningar och förklaringar till denna företeelse som än idag lyckas få den mest insatte att klia sig på huvudet.

Jag tänker inte gå in på varför Millwall enhälligt tar hem priset för stökigaste klubben i England, även om anledningen kan hittas i böcker som både Millwall in the Community (väldigt intressant och insiktsfull läsning, skriven utav Millwall supporter Mark Slingsby) men även i generella drag utifrån grupptryckspsykologin Bill Buford trycker på i sin Among the Thugs.

Något som däremot aldrig betonas är framgångar i diverse engelska cuper och ligor hamnar allt som oftast i skymundan. Tycker det är dags för en liten ändring, en liten inblick på Millwall och deras inte alltid så raka väg till Wembley.

:::

I vilken ände börjar man?

I Football League War Cup-änden känns logiskt. Denna cup som instiftats för att täcka FA-cupens bortgång under krigsåren blev en väg tillbaka för Millwall. Krigsåren hade minst sagt slagit hårt på klubben – The Den blev under ett tillfälle bombat, vid ett annat fattade den eld som slukade större delen utav hemmaarenan. En final mot Chelsea på Wembley inför publik som Kung George skulle väl säkerligen inspirera laget till ett och annat. Den matchen gick inget vidare, tvärtom hamnade laget i en formsvacka som kom att vara längre en Fernando Torres måltorka. Glansårens dagar i början av århundradet (två FA-cup finaler i loppet av 2 år, 1901 samt 1903) verkade en omöjlighet att ta sig tillbaka till.

Lejonen vandrar vidare in på ett sextiotal som skall komma att bli en tid av klass och återerövringar. The Den var återställt sedan länge och där var välkomnandet inte av den vänliga sorten. Rekord som 59 hemmamatcher utan förlust mellan åren 1964-1967 yttrade om ett Millwall heta på gröten, mycket tack vare spelande tränaren Billy Gray som lade grunden, och Benny Fenton som byggde vidare. Tiden gick, och ‘the class of ’71” bildades ur massorna. Ett balanserat lag, legendstämplade spelare som irländaren Eamon Dunphy, som än idag är den spelaren i Millwall med flest landskamper spelade, bildade tillsammans med veteranen Barry Kichener och Harry Cripps en defensiv svår att bryta sig igenom. Med The Den som mitt vittne, blev Millwall under 70-talet laget att slå på hemmaplan. Rekorden ställdes upp en efter en, säsongen 1971-1972 såg the Class of ’71 att Millwall föreblev oslagna hemma.

:::

Promenerade du som bortasupporter från the New Cross till The Den en lördagseftermiddag under säsongen 1984/1985 så kunde du med all säkerhet försäkra dig om att du i bästa fall promenerade hem ifrån The Den med en poäng. Aldrig mer. Människorna på Cold Blow Lane hade alltid anledning att sjunga (läs: ganska ofta skrika åt andra/sina egna spelare. Eamon Dunphy beskriver det i boken Only a Game, att publiken vid tristess allt som oftast häcklade antingen motståndarens spelare, men även dem egna. – ”Peter Beardsley, Peter Beardsley, have you ever pulled a bird?” är min personliga favorit om jag får säga det själv, sprungen ur det faktum att Beardsley helt enkelt inte såg ut som en förfallen uteliggare, vilket alla på den tiden gjorde). The Den var människornas arena, och den tillhörde människorna som utgjorde Millwall. Ingen annan skulle känna sig välkommen.

“The away-team dressing room is like a dungeon, no light, no window. The bathrooms are horrible. Then you get out there to face them, The Lions. And they just come storming at you and most sides just jack it in. When you have been there a little time though, you grow to love it. It’s one of our biggest assets.” – Eamon Dunphy.

Det var 1984/1985-säsongen det, som etsats in i minnet för helt andra orsaker än de ovanstående. Sensationellt hade Millwall kämpat sig till en kvartsfinal i FA-cupen, genom att köra över Weymouth, knappt vinna mot Enfield , lyckas slå ärkerivalerna Crystal Palace en kall januarikväll samt segrar över Chelsea och Leicester City. Nu väntade Luton i en kvartsfinal, vars resultat i nuläget inte spelar någon större roll.

Kenilworth Road blev arenan där huliganismstämpeln en gång för alla sattes på Millwall, till viss del oförtjänt. Matchen kantades av uppehåll efter uppehåll, när tillslut domaren vägrade att avbryta matchen, trots att människorna var långt inne på planen. Den hätska stämningen växte med slutminuterna, och när domaren blåste av matchen var kaoset ett faktum. 81 människor skadade, och ryktet om Millwalls beteende spred sig över världen. Av de 31 människor som greps efter upploppet, visade sig de flesta vara antingen West Ham eller Chelseasupportrar, vilket återigen försatte den engelska ligafotbollen i trubbel – hade huliganismen okontrollerat växt sig så stor att man numera slogs bara för sakens skull?

:::

Säsongen 1988/1989 minns supportrarna med glädje, man lyckades för första gången någonsin kvalificera sig för den högsta divisionen, något som firades med pumpa och ståt. För första gången på länge var laget i balans, spelstilen var typiskt engelsk med långbollar och tufft defensivt spel som sköttes av Steve Woods, Alan McLeary och The Den-favoriten Terry Hurlock, som efter varje stämpling och glidtackling gång på gång fyllde supportrarna med stolthet. Den sylvassa toppduon vid namn firma Teddy Sheringham och Tony Cascarino klassades som ett av dem bästa.

Tumregel nummer ett när det kommer till att analysera Millwall – inget är okomplicerat eller smärtfritt. Givetvis hände saker som är väl värda att ta fasta på. Säsongens näst sista omgång för Millwall var på Boothferry Park, där laget kunde säkra avancemang för den högsta ligan. Parallellmatchen den dagen spelades på Hillsborough mellan Wednesday och Birmingham – där en vinst för hemmalaget tillsammans med en vinst mot Hull innebar uppflyttning. Millwall vinner den matchen med 1-0 efter mål av O’Callaghan från straffpunkten, vilket efter slutsignalen urartar till en stormning av planen – en stormning av det fredliga slaget vill sägas. Ryktet sprider sig som en löpeld kring arenan att Sheffield minsann vunnit hemma på Hillsborough och återigen blev glädjen oumbärlig för de gråtande männen. Ur högtalarna hamrar en brittisk accent ut att resultatet i parallellmatchen var 2-1 till Birmingham, och återigen, för 2129 gången, åker Millwall supportrarna hem med sura miner. Till allas glädje, tar sig Millwall upp till högsta serien i sista matchen, så ni kan alla sova gott ikväll.

:::

Högsta serien tog Millwall med en klackspark, efter sex omgångar ledde laget ligan, och detta blev ju givetvis tongivande för deras nästa sång;

Fuck ’em, fuck ’em all
United, West Ham, Liverpool
Cause
We are the Millwall and We are the best
We are the Millwall
So fuck all the rest

:::

Vi vandrar in på 1990-talet och finner Millwall på Wembley igen, för första gången sedan Andra världskrigets mörka dagar, och denna gång stod den obetydelsefulla Auto Windscreens Shield-pokalen (eller Football League-pokalen om man vill få det att låta lite förstklassigare) på spel. Keith “Rhino” Stevens och Alan “Macca” McLeary hade fått förtroende av nya ägaren Theo Paphitis. Trots deras framgångar sparkades duon när vi tog steget in på 2000-talet, och ex IK Braga-spelaren Mark McGhee tar över. Likt hans karriär som Millwalltränare, finns det inte mycket att finna sig i vad gäller prestationer.

:::

Vi joggar vidare och Dennis Wise står framför oss som manager, 2003 är året och vi befinner oss på walesisk mark, närmare bestämt Millennium Stadium. Det nalkas FA Cup-final, den första i Millwalls historia (det stämmer ju, under andra världskriget bokfördes inga cuper eller likande, så dessa ‘räknas inte’, en sidonot, men vissa klubbar har gått emot regeln och börjat räkna med dessa titlar, vilket i sådana fall gör Liverpool vinnare av ligan hela 20 gånger, bara så ni vet).

Motståndet denna afton heter Manchester United, och motståndet Manchester United fullkomligt krossar Millwall i bitar, med ett 3-0-resultat vilket kan förklaras med att 16 (!) av deras ordinarie spelare var skadade eller avstängda. 3-0 var 3-0, men tröstpriset var inte fy skam. För första gången i Millwalls 118-åriga historiska kallade Europa deras namn – i och med att redan Europakvalificerade Manchester United vann FA-cupen, tar chauvinistiskt nog andraplatstagaren platsen för UEFA Cup-deltagandet. Europaäventyret sparar vi till annan krönika.

:::

Bara mellan åren 2005 – 2007 är en bok om antalet tränarbyten inte nog för att förklara situationen. Sex tränarbyten på två år innebar en ostabilitet i laget, vilket givetvis reflekterades på resultaten. Resultaten var inga att glädjas åt och därför inte värda nog att ta upp i detta blogginlägg. Förlusten mot Southampton betydde återigen League One-spel. Säsongen i League One innehöll också avskedande efter avskedande. Willie Donachie fick lämna plats för Richard Shaw som fick lämna plats för Kenny Jackett.

Den sistnämnde kom att visa sig vara den som vände skutan åt rätt håll. Två följande säsonger ledde han laget till bekväma topp sex placeringar, med siktet inställt på The Championship. Och visst tog dem sig dit. Återigen svingas vi tillbaka till Wembleys välkända mark, för tredje gången i denna krönika. På andra sidan står ett Swindon Town, på spel står ett Championship-kontrakt. 1-0, lagkaptenen Paul Robinson med målet strax innan halvlek, och med det målet säkrar han avancemang till näst högsta ligan, efter fyra långa år av väntan.

:::

Och nu står vi här. Millwall ligger och vajar på en 15:e plats. Millwall, rankade som den 40:e mest framgångsrika klubben i den engelska fotbollen, men ändå vet ingen varför. Bilden av tjocka män med illaskötta tänder och en alldeles för liten klubbtröja som tajt pressar ut extrafettet över byxkanten tar över.  Vill ni prata mer om denna bild – jag har massvis att säga, så kan ni mejla mig på nezik_93@hotmail.com eller twittra mig på @nezik_keshto. Känner mig mycket frestad att skriva ner min adress så vi kan brevväxla om våra bilder av den typiska Millwall supportern, kanske är det värt ett eget blogginlägg eller två? Hoppas ni anar den roliga tonen i dem tre sista meningarna.

Publicerad 2011-11-07 kl 09:36

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER