Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Gästblogg: Fergie, Guinness och tre poäng

Fredag eftermiddag ,klockan 13.33, tog vi Citytunneln mot Kastrup och allas vårt drömmars mål, till och med benämnd drömmarnas teater. Väl framme och incheckade på Kastrup gjorde vi vår plikt och gick till O’Learys och tog helgens första men knappast sista öl.

”Vi” i detta fall är jag, med Lönnquist som efternamn, min far, min bror och ett antal vänner (bla Dennis, Jeppe och Levin). Vi gör resan med MUSS (Manchester United Swedish Supporters, muss.se) och kommer senare på kvällen möta upp MUSS-folk från landets övriga delar.

Detta sällskap förflyttade sig sedan vidare till flygplanet som, mot alla flygbolags hederskod, skulle komma att avgå i tid. Väl på planet informerade piloten oss om att det skulle vara ”mindre turbulens” under färden. Jag vet i och för sig inte vilka väder den mannen är van vid, men i min värld var det en ganska kraftig underdrift, då jag har åkt karuseller med mindre turbulens. Detta lugnade dock ner sig efter ett tag och vi kunde återgå till våra förhoppningar om att få lite öl serverat.

Allt medan vi väntade på dryckeskapet noterade jag att planet bestod av cirka 95 % hormonstinna män, som generellt låg en bit över medelvikt för en vanlig Svensson och klädstilen gick ovanligt mycket åt jeans och matchtröja. Att det var mer än vi som skulle åka till England för att titta på fotboll rådde det inte längre någon tvekan om när flygvärdinnan informerade mig om att all öl var slutsåld, trots fredag och därmed extra lager, men att hon kunde servera mig rött eller vitt vin. Vin? På väg till England? Det är ju som att ladda inför ett maratonlopp med en sallad.

Plötsligt blir det livat längre fram i kabinen när ett par störiga grabbar fortsätter att trotsa flygvärdinnornas förbud för kameror och mobiltelefoner. Killarna ställer sig upp och helgens lågoddsare uppkommer, de har Liverpoolmatchtröjor på sig! Efter ett par minuters hetsig diskussion sätter de sig dock ner och lugnar sig igen. Resten av flygfärden går smidigt.

:::

På vägen in till Manchester, från flygplatsen, åker vi med en trevlig, men uppenbarlig lögnaktig, taxichaufför. Mannen i fråga bor inne i Manchester, men ljuger mig rakt upp i ansiktet när han påstår att han håller på Man United. Alla vet att det inte finns ett enda Man United fan som är från centrala Manchester! Jag synar dock inte hans bluff och låter honom hållas.

Han berättar för mig att han har säsongskort på Old Trafford men bara kunnat se 5 matcher i år. Detta då han paradoxalt nog ofta tvingas jobba matchdagar, då det är bra med pengar och dricks, för att ha råd med sitt säsongskort. De matchdagar han jobbar så säljer han sin plats för självkostnadspris till de vänner som vill kolla. Han säger att hans vänner uppskattar det mycket då det är svårt att få biljetter till United till överkomliga priser, dvs utan svartabörshajar.

Sedan Glazers tog över så är det mycket färre arbetarfolk som har råd med säsongskort, och dessa har även mycket liten chans att få tag i biljetter till vettiga priser. Det är ganska bra att få höra en sådan historia från en lokal person. Deras största problem är att de inte ha råd att gå på matcherna längre, alltmedan många andra fans största problem är att ägarna inte spenderar miljoners miljoner på superspelare som skall ha fantasisummor i lön. Den tankeställaren var tillräcklig för mig för att köpa en gul- och grön halsduk. Det hjälper säkert ingen, men det kändes ändå bra på något sätt. Man skall dock vara försiktig med vad man önskar sig, då det uppenbarligen finns värre ägare än Glazers.

:::

Kvällen avrundades på en Kinarestaurang med god mat och dryck, trevligt sällskap och härliga diskussioner inför lördagens match. I vanlig ordning så var det en hutlös mängd mynt som samlades ihop när notan skulle betalas på tio personer och som vanligt glömde vi svenskar också att räkna med den obligatoriska 10% dricks som alltid läggs på totalnotan, vilket föranledde diskussioner om hur många öl var och en hade druckit respektive betalt för, innan något snille valde att läsa notan och noterade dricksraden. Efter maten valde vissa delar av gänget, främst de äldre och Kristoffer, sängen före ytterligare öl. Vi andra gick till en pub och hivade i oss en Guinness innan vi också var redo för sängen.

:::

Lördag morgon. Game day. Kick-off 15.00. Sol, lagom varmt, Fergie boss i 24 år och 364 dagar. Livet kunde vara sämre. Efter att ha blivit tilldelade biljetterna noterade vi att dessa var bra, East stand, mitt emot Stretford End, lagom högt upp. Klockan 10.00 sätter vi oss på spårvagnen ut mot Old Trafford. Min personliga morgon präglades av en otrolig nervositet. Som tidigare berättats har jag varit på OT fyra gånger tidigare. De två första gångerna var underbara, vinst 3-0 mot Leeds samt 5-1 mot Bolton. De två senaste gångerna är dock två svarta perioder i mitt liv. Förlust 1-2 mot Sven-Göran jävla Erikssons City, men ännu värre 1-4 mot Liverpool. Värsta dagen i mitt liv. Nervositeten grundade sig naturligtvis i att jag var orolig inför ett nytt debacle. Glöden på spelet den senaste månaden har man ju knappast kunnat steka en flintastek på, möjligen har det kunnat sveda skinnet på en sliten Denniskorv.

Väl framme på OT släpper dock all nervositet. Jag blir som ett barn, som vanligt, och går runt i min egna lilla bubbla, ler och betraktar allt. Tar foto på allt som jag redan tagit foto på 3 ggr tidigare. Skylten för ”Sir Matt Busby Way”, Münchenklockan, Minnestavlan för de som dog i kraschen, ”Manchester United” ovanför Megastoren, Megastoren, statyn för ”The wholy Trinity” (Best, Law & Charlton). Efter det går vi den obligatoriska rundan inne på Megastoren. Klockan hinner bli 11 och det är dags för halva upplevelsen med att åka på match på Old Trafford; puben Bishops Blaize.

För att komma in på Bishops så måste man ha en matchbiljett. Det är fortfarande ganska lagom med folk där inne och sångerna ganska försiktiga. Efter en timme äntrar dock alfa-hannen scenen; Peter Boyle. Legendarisk författare till många av Uniteds chants. Temperaturen ökar direkt och alla på hela puben börjar sjunga. Puben fylls direkt och vi står som packade sillar och sjunger om Cantona, Solskjaer, Best, O´shea, Brown, Giggs, Vidic, Liverpool, Leeds, City mm. Man märkte att Rooneys sång sjöngs väldigt få gånger, i jämfört med innan han valde att klaga på klubbens ambition. Tiden flyger iväg, och plötsligt är klockan 13.30. Rutinerade som vi är slutar vi dricka öl vid den tiden och går till arenan. Det brukar mynna ut i att man hinner lösa sin urinering innan matchen kommer igång, och slipper gå under pågående match (dagens tips från coachen). Jag tycker också det är något magiskt med att vara på OT tidigt, för att se hela arenan fyllas upp innan matchstart.

:::

Strax innan klockan 15 kommer helgens höjdpunkt. Jag har haft två stora idoler i mitt liv; Mikael Ljungberg och Sir Alex Ferguson. De två summerar upp ”mina” två idrotter på ett fantastiskt sätt. Jag tror inte jag kan uttrycka i ord hur mycket det betydde för mig att få vara en del av hyllningen av Sir Alex. Att live få se klubben hylla honom genom att döpa om ”North stand” till ”Sir Alex Ferguson stand” var magiskt.  Att få hylla och applådera klubbens, och, i mina ögon, världens bästa fotbollstränare genom tiderna, under samma helg som han firar 25 år med klubben, var fantastiskt. 25 år. Vad gjorde ni för 25 år sedan? Linhem? Erkie? Vi har folk på jobbet som inte var födda när han tog över. Det är helt makalöst.

Med tanke på vad som hände med min andra idol så betydde det extra mycket för mig att klubben tog tillfället i akt och visar SAF hur mycket han betyder för så otroligt mycket folk, allt medan han ännu är i livet. Det är ett privilegium som tyvärr inte gavs Micke Ljungberg, en fantastisk idrottsman och medmänniska som är otroligt saknad.  Hyllningen till Sir Alex var rysningar och tårar. Det var ren och skär känslostorm.

:::

Ni vet de små röda blommorna som alla har på sig i England just nu? De syftar till Remembrance Day, en minnesdag som funnits sedan slutet av första världskriget för att komma ihåg och hedra alla landsmän som har dött i strid. Remembrance Day ”firas” den 11 november för att återkalla det officiella slutet av första världskriget vid denna tidpunkt 1918. Vi höll en tyst minut innan matchen för att hedra denna dag. Det är något väldigt speciellt med att 76 000 människor är knäpptysta samtidigt, på en så liten yta. En upplevelse som man blir helt tagen av. När domaren blåser i sin pipa så mynnar minuten alltid ut i ett stort vrål och kontrasterna kan inte bli mäktigare.

:::

Matchen går igång och första halvlek är inte speciellt underhållande. Oerhört stabil defensiv insats, men ingen finess i offensiven (som så många gånger denna säsong). Tiden tickar upp mot 90 minuter och plötsligt händer det (Trisslott, släng dig i väggen). Nani blixtrar till och avfyrar ett skott som går till hörna. Hörnan slås, nick, tiden står stilla och Old Trafford exploderar! 80 åriga tanter, 15 åriga pojkar, 40 åriga män och 30 åriga kvinnor kramas huller om buller med kända och okända människor. Alla är bästa kompisar i ett av sina lyckligaste ögonblick, highfivar, skriker, applåderar, sjunger. När ruset börjar lägga sig börjar diskussionen, vem var det? Welbeck? Nej, det var ju Brown!  Domaren blåser av. Halvtid.

He’s big, he’s bad, he’s Wesley Brown
the hardest man in all of town
with orange hair beware
come and have a go if you dare.

En obligatorisk korv, mellanöl, se highlightsen från första halvlek på monitorerna (gick mycket snabbt), och sedan är man på plats på läktaren igen.

Andra halvlek börjar som den första. Stabil defensiv insats, men ingen finess i offensiven. Från ingenstans, i en närkamp, på ett inlägg, får linjedomaren (jag vet, assisterande domaren) frispel och vinkar som en dåre med sin flagga, domaren tolkar det och blåser straff. Sunderland supportrarna (vilka för övrigt skötte sig utmärkt hela matchen, med sitt stöd till sina spelare)är snabba och börjar håna Unitedpubliken, alltmedan en visselorkan ackompanjerad av burop möter domaren från oss andra. Efter lite domarkonferens ändrar domaren sitt domslut och blåser frispark till United (helt korrekt skulle det visa sig i efterhand, men det hade vi ju inte en aning om då). Ny ramsa möter Sunderlandpubliken som svar på tal.

We are United, we do what we want.

Matchen fortsätter på inslagen väg, dock lite bättre spel i andra halvlek, och det man kan skriva hem om är väl Evras avslut som räddas utmärkt av Westwood. På andra sidan får Lindegaard mota ett skott på hela matchen, en ganska tam historia av Bendtner. Match blåses av, tre poäng, stabil defensiv insats, seger, underbart!! Med tanke på min historik de två senaste matcherna på plats så var spelet irrelevant denna dag, tre poäng var det enda som betydde något för mig.

:::

På vägen bort från arenan hörs lite nidramsor mellan fansen och den roligaste tyckte jag kom från Sunderlands fans.

All your sons gonna be cityfans.

Inte ett enda bråk så långt ögat kunde nå, bara nidsånger med glimten i ögat. Fantastiskt kontrast mot de allsvenska matcherna som jag har varit på i år.

:::

Vi tar oss till ett matställe i närheten av OT för att äta medan kollektiv- och trafikköerna minskar. Vi äter en hamburger tallrik, dricker Guinness & Whiskey och är allmänt lyckliga. Vi enas om Vidic som MoM, och konstaterar att vi verkligen saknar Cleverley på mittfältet.

Vi åker hem, byter om (det är förbjudet med kläder/ute plagg med klubbmärke på pubarna inne Manchester), och tar oss vidare till en pub med ett väldigt stort, och fint, ölutbud. Här fastnar vi hela kvällen i diskussioner kring dåtid, nutid och framtid för vårt kära lag. Alla lika involverade, diskuterande och med vitt skilda åsikter. Man kan milt sagt säga att Berbatov delar fansen i två läger.

Det är något speciellt att sitta på en pub i England, efter en seger, och diskutera fotboll och musik med folk av olika åldrar och kön, folk man tycker om utan att för den saken skull känna dem annat än genom fotbollen. Livet på en pinne skulle man kunna säga.

/Mattias Lönnquist

Publicerad 2011-11-12 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER