Det är en tung och ödesmättad kväll i London vi har framför oss. Det är ett förmodligen helt avgörande steg i Andre Villas-Boas så här långt kortvariga karriär som Chelseamanager. Det är förmodligen en helt avgörande brytpunkt i Chelseas moderna historia, åt vilket håll ska klubben vandra – uppåt mot fortsatt spel i Champions League eller nedåt mot Europa League?
Det är kort och gott en form utav kvalfinal i Champions Leagues gruppspel där Chelsea helt enkelt måste vinna eller spela 0-0 på hemmaplan mot Valencia för att ta sig vidare till turneringens slutspel.
Valencia kommer till matchen i god form efter att i senaste omgången ha besegrat belgiska Genk med hela 7-0 på hemmaplan och efter att i helgen ha vunnit med 2-1 mot Espanyol. Valencia är ett europeiskt toppmotstånd, och Chelseas facit mot toppmotstånd hittills den här säsongen är tämligen katastrofalt, inte minst då på hemmaplan.
Valencias manager Unai Emery beskriver matchen som något utav en cupfinal och hans löfte om att Valencias offensiva spelare ska försöka ”skada Chelsea” bådar onekligen för en väldigt intressant match-up mot Chelseas höga och stundtals väldigt skakiga backlinje.
Grejen är att jag tror det här riskerar bli en rätt ful match också.
:::
Chelsea har inte missat slutspelet i Champions League sedan säsongen 2002/03, det vill säga innan Roman Abramovich tog över klubben, och Villas-Boas poängterar att laget bara har sig självt att skylla för att de försatt sig i den här situationen.
Och nog ligger det något i det. Särskilt när man betänker att Chelsea har tappat ledningar i de tre senaste matcherna i gruppspelet, först mot Valencia, därefter mot Genk och nu senast mot Bayer Leverkusen. Ett gruppspel som började så bra har alltså ändå slutat i att Chelsea befinner sig på gränsen till att bli eliminerade.
:::
Hemmaplan har inte varit någon fördel för Chelsea i ligan, men traditionens makt är stor i det europeiska cupspelet, och jag tror det faktum att Chelsea har hemmaplan ikväll kommer ha en avgörande betydelse.
Och ska Stamford Bridge någon gång leva upp till full volym så ska det väl vara för en sådan här match.
Naturligtvis är det också en väldigt speciell kväll och match för Chelseas Juan Mata, som kom till Valencia redan 2007 från Real Madrids akademi och hann med att göra 172 framträdanden och 45 mål för det spanska storlaget innan han i somras lämnade klubben för Chelsea.
Är släkten värst, och i så fall åt vilket håll?
:::
Kevin McCarra om hur Champions League har förändrats, blivit något mindre förutsägbar, och om hur de engelska storlagen går igenom en ombyggnadsfas och inte längre dominerar turneringen på samma sätt som förr, även om det snarast ska ses som en omgruppering inför framtiden.
https://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/dec/05/english-teams-champions-league
Hyfsat läsvärt. Men tänkesättet bygger till viss del också på ett antagande om status quo, att de klubbar som nu befinner sig i Champions League kommer fortsätta befinna sig där. Vilket är lite old school-tänk. Detta antagande hotas den här säsongen och framöver såväl i Champions League självt, som vi inte minst ser med den här veckans ödesmatcher, men också i Premier Leagues interna konkurrens där det inte längre är frågan om fyra lag som prenumererar på fyra Champions League-platser.
…………………………………………………
Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421
:::
Om Wayne Rooney blir avstängd i två matcher för att säga ordet, hur många matcher får då Luis Suarez för att ha gjort tecknet?
Vad vi egentligen inte vet är att i Sydamerika är ett uppsträckt långfinger egentligen något man bara gör kompisar emellan, ett tecken på hård broderlig kärlek.
(Okej, efter att ha gjort ett snabbt besök på twitter så upptäcker jag att jag inte på något vis var först med att komma på det skämtet.)
:::
Tung 1-0-vinst för Fulham och tillika tung förlust för Liverpool, och Kenny Dalglish var sin vana trogen lagom kritisk mot domarna efter matchen, men lyckades förmodligen formulera sig på ett sådant sätt att det inte leder till några åtgärder.
“But I don’t think we were going to get anything tonight, were we?”
FA har ju varit på krigsstigen förr mot uttalanden som kan uppfattas som kränkande mot domarnas integritet, särskilt då när en annan skotsk manager svarat för dem. Min spontana uppfattning är ju att den där lilla meningen mycket väl borde kunna få krigstrummorna att mullra igen.
Men allra bäst gjorde ju FA i att strunta i sådana här småsaker.
:::
Jag tror ta mig tusan att jag är sjuk med feber för första gången på minst 15 år. Det är alltså så här det känns? Intagning av sängläge under tisdagen, kanske ger det mig anledning att ta upp en gammal hobby och se vad som hänt sedan sist?!
Be Champions!!