Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Man Utds centrala behov av ett taktiskt paradigmskifte

Ordet kris är ett synnerligen överanvänt ord. En kris för mig, i fotbollstermer, är när en klubb befinner sig i ett sådant för dem sett till klubbens naturliga ambitioner dåligt läge att där sett till en sammanvägning av samtliga relevanta faktorer, inräknat både interna möjligheter och yttre hot, inte längre kan anses vara sannolikt för klubben att uppnå dessa ambitioner. Några blandar ihop kris med fiasko, men ett fiasko är snarare när ett väldigt bra lag underpresterar å det grövsta. Vilket är en helt annan sak.

Själv gjorde jag en klar och tydlig poäng i en blogg från förra veckan att Man Utds exit ur Champions League inte i sig utgjorde någon kris. Man Utds resultat på senare tid, förlusten mot Crystal Palace tillsammans med resultaten i Champions League, har varit just fiaskobetonade, inte krisbetonade. Precis som jag gav uttryck för då så var resultaten snarare ett uttryck för en otillräcklig attityd än bristande kvalitet.

Vissa superstars vill ju mena att uttåget ur Champions League var väntat, men i och med att de vägrade delge omvärlden denna djupa insikt innan gruppspelet var avslutat så är det ju omöjligt att ta dem på allvar. Av medias världskrigsrubriker i samband med förlusten att döma så är inte ”väntat” adjektivet jag i första hand hade valt.

Men naturligtvis har Man Utd sina problem att brottas med. Media och supportrar, egna och andras, gör sitt allra bästa för att förenkla ned dessa till simplistikens lågvatten. Det hela kokas naturligtvis ned till att det måste köpas spelare för många miljoner, den tillgängliga universallösningen på fotbollens alla problem.

Logiken är bedrägligt enkel, eftersom några gör det och föga förvånande når i alla fall tillfälliga framgångar med det, så måste alla göra på samma sätt, och gör man det inte så måste det så klart bero på att man inte kan, snarare än inte vill. Och det enda sättet att bevisa att man kan är att ändå göra det, fast man inte vill. För att fullända den intellektuella parodin så sitter samma journalister, och i många fall också supportrar, och moraliserar över hur fotbollsklubbar tenderar att inte ta sitt finansiella ansvar, eller inte spela enligt diverse normer om så kallat financial fair play.

Man Utd har en tradition av att uppfostra och utveckla unga spelare, lokala talanger såväl som inköpta talanger, som drivits och drivs med stor framgång, och det vore naturligtvis fullständigt idiotiskt att överge den strategin. Plus att det naturligtvis vore strategisk och ekonomisk harakiri att försöka köpkonkurrera med klubbar som inte behöver bekymra sig om normala ekonomiska och affärsmässiga restriktioner. Man ger sig liksom inte in i ett credit card chicken race med Mr Mansour, om man har det minsta vett i skallen.

Det är dessutom så att oavsett varifrån och på vilket sätt Man Utd hämtar in sina spelare – genom akademin, genom att köpa unga utvecklingsbara spelare eller genom att köpa färdiga världsspelare – så förändrar det inte det faktiska problemet och grunddilemmat: Att Man Utd i viss utsträckning lider av så kallad taktisk stigbundenhet och är delvis fastlåsta i en kanske inte föråldrad men i alla fall gammal taktisk paradigm.

Och just det inte helt okontroversiella påståendet hade jag tänkt gräva lite djupare i med den här bloggen.

:::

Vad menar jag då med påståendet? Med taktisk stigbundenhet menar jag att Man Utds nuvarande taktik är en produkt av den taktik man haft tidigare. Med andra ord, historien formar nutiden. Man Utd har alltid haft en snabb och expansiv spelstil längs med kanterna, en stil som Ferguson själv sedan länge har anammat. Föga förvånande så är kantspelet idag en framträdande beståndsdel utav Man Utds offensiv. Med ett taktiskt paradigm syftar jag på ett allmänt sätt att tänka runt taktik. Centralt i Man Utds taktiska paradigm är sedan millennniets början bollinnehav, och kanske har Man Utd i detta avseende blivit lite mållåsta.

Sanningen att Man Utd haft och har ett kreativt problem på det centrala mittfältet är uppfattad av många och har varit ett återkommande tema under minst tre år. Konsekvenserna av detta problem har varit att Man Utd stundtals fått kämpa med att bryta ned lågt liggande försvar, att man haft problem med sitt centrala link up-spel vilket isolerat anfall från mittfältet, att man därtill nödda och tvungna har överutnyttjat kanterna, och att Man Utds offensiva spel därmed i allt större utsträckning har blivit sönderläst, kanske inte minst i det europeiska cupspelet.

http://www.independent.co.uk/hei-fi/sport/james-lawton-keane-has-identified-uniteds-central-flaw-6274605.html?origin=internalSearch

De allra flesta har ju kunnat se det här, det har funnits många matcher där Man Utd helt enkelt har varit oförmögna att låsa fast bollen och skapa en plattform på motståndarnas planhalva, istället hamnar laget för långt ned och spelet reduceras alltmer till planlösa försök att nå en isolerad anfallslinje, avskuren av motståndarnas defensiv. Man Utds offensiva distributionskedja fungerar helt enkelt inte. Men ändå så åtgärdas inte det som vi uppfattar som det centrala problemet. Det beror naturligtvis inte på att Alex Ferguson är någon taktisk dumskalle, tvärtom.

Men utifrån det taktiska paradigm som Ferguson arbetar efter så är det först och främst bollinnehavet som är centralt. En läxa som man anammade mot slutet av 1990-talet och som man sedan dess stegvis introducerat. Det har betytt att Man Utds båda centrala mittfältare har placerats längre ned i banan, i syfte att kunna kontrollera boll framför och skydda den egna backlinjen. Det funkade utmärkt mellan 2006 och 2009 i och med att man då hade ett maximalt rörligt anfallsspel med positionsskiften som luckrade upp gränsen mellan anfall och offensivt mittfält. Därefter har det fungerat sämre och systemet har snarare lett till att stundtals kastrera Man Utds anfallsspel också genom att tvinga anfallarna att själva gå ner och sköta link up-spelet.

Slutsatsen av detta måste bli att bollinnehav förvisso är viktigt, men att det spelar minst lika stor roll vad man faktiskt klarar av att göra med bollen när man väl har den.

:::

Vad Man Utd alltså måste åstadkomma är ett taktiskt paradigmskifte, att hitta ett sätt att kombinera dels ett effektivt kantspel och dels ett spel baserat på bollinnehav och skydd av den egna backlinjen med ett kreativt centralt mittfältsspel som bättre kan fungera som link-up mellan mittfält och anfall. Gör man inte det så blir inköp av nya spelare en moot point, det kommer i så fall vara fel spelartyp eller så kommer spelarna att användas på ett sätt som inte åtgärdar grundproblemet.

I grund och botten handlar det om att ge det egna laget fler offensiva alternativ, kort och gott att ha det verktyget i lådan. Det kan åstadkommas på flera sätt. Genom att dra ner en anfallare. Genom att i praktiken offra en av kanterna och spela ett ”snett” mittfält. Eller genom att i olika matcher, beroende på matchbild, lätta på skyddet framför den egna backlinjen och flytta en central mittfältspjäs uppåt i banan.

Ska man bli väldigt äckligt konkret så handlar det om att Man Utd måste hitta en spelmässig motsvarighet till Man Citys David Silva, Chelseas Juan Mata eller för all del Frank Lampard, Barcelonas Xavi eller Iniesta, till Fabregas under hans tid i Arsenal, Steven Gerrard i Liverpool. Ja, ni förstår. Det är ingen tillfällighet, absolut inte, att när det görs sammanställningar över denna väldigt speciella spelartyp i Premier League så återfinns aldrig en enda Man Utd-spelare bland de mest produktiva eller framstående.

Det beror helt enkelt på att den spelartypen inte finns, eftersom den inte existerar inom Man Utds rådande taktiska paradigm.

:::

Att åstadkomma ett taktiskt paradigmskifte är dock inte en enkel övning. Det fordrar självreflektion och nytänkande. Det är inte minst svårt att riva upp och ändra en taktik som man så att säga ”vet” har varit framgångsrik, även om den kanske inte längre är det på samma sätt. Oftast är någon form av yttre chock nödvändig för att lyckas.

Alex Ferguson har emellertid genomfört ett taktiskt paradigmskifte en gång tidigare under sin tid i Man Utd. Det var emellertid en hyfsat lång och stundtals smärtsam process. Den yttre chocken i det sammanhanget var framför allt insikten att ha blivit helt taktiskt utspelade mot Real Madrid hemma på Old Trafford under säsongen 1999/00, vilket av många ses som matchen då Ferguson mentalt och kort därefter i handling började överge den tidigare typiskt engelskt expansiva spelstilen för en mer konservativt bollinnehavsinriktad mittfältstaktik.

Det finns goda skäl att tro att en andra sådan yttre chock drabbat Ferguson och Man Utd. Förra veckans exit ur Champions League må spela sin lilla roll, men det som nog först och främst väger i Fergusons sinne är de utspelningar som Man Utd drabbats av mot Barcelona i två raka finaler, där just behovet av ett mer kreativt och sammanhållet centralt anfallsspel blivit smärtsamt belyst. Att förnya Man Utd och ”ta upp kampen” med Barcelona blev då en målbild som förmodligen fått Ferguson att omvärdera både en och två taktiska frågor.

Säsongsinledningen gav tydliga indikationer åt det hållet. Med tandemparet Tom Cleverley och en pånyttfödd Anderson så verkade Man Utd ha hittat ett snabbt, kreativt och innovativt centralt mittfältsspel, vilket omedelbart gav resultat också på fotbollsplanen. Men det var ett spel som byggde på just det paret i samspel, samma typ av spel har visat sig väldigt svårt att reproducera med andra spelarkombinationer, och det är naturligtvis väldigt svårt, särskilt sett till de båda spelarnas relativa skadebenägenhet, att basera en hel säsong på bara detta par. Vilket också visade sig så fort en av spelarna blev skadad, och blev än mer tydligt när även den andre spelaren skadades.

:::

Kanske är Man Utds nu problematiska mittfältssituation startskottet för en förändringsprocess. Där finns en frisk faktisk mittfältare i form utav Michael Carrick. Två spelare är långtidsskadade i Cleverley och Anderson, en tredje spelare, Darren Fletcher, spelar inte fotboll på obestämd tid, kanske aldrig mer och återstående tre spelare (Phil Jones, Ryan Giggs och Ji-Sung Park) är inte centrala mittfältare i grunden. Där finns klart och tydligt ett behov att fylla i spelartruppen.

Om detta påbörjas under januari och på vilket sätt det i så fall påbörjas, i form av spelarköp eller uppflyttning av egna talanger (där finns ett gäng) eller både och (mest troligt), återstår så klart att se. Vad Man Utd och Alex Ferguson gör, och för all del också vad Man Utd och Alex Ferguson inte gör, under januarifönstret tror jag emellertid kommer avslöja en hel del om ett eventuellt taktiskt paradigmskifte i Man Utd.

:::

Och bara för att förekomma den allra mest förutsägbara diskussionen om Wesley Sneijder hit och dit, så skulle jag vilja slänga in en käpp rätt in i det transferhjulet.

http://sportwitness.ning.com/forum/topics/wesley-sneijder-a-bullet-dodged

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Under dagen lottas slutspelen i Champions League och Europa League. Jag återvänder från Genève under kvällen, och om tid och ork medger det hela så kommer det en extrablogg under kvällen som granskar lottningarna närmare.

Be Champions!!

Publicerad 2011-12-16 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER