”I have heard my teacher say that whoever uses machines does all his work like a machine. He who does his work like a machine grows a heart like a machine, and he who carries the heart of a machine in his breast loses his simplicity. He who has lost his simplicity becomes unsure in the strivings of his soul. Uncertainty in the strivings of the soul is something which does not agree with honest sense. It is not that I do not know of such things; I am ashamed to use them.”
Det förakt bonden alltså visar för användandet av maskiner i sitt arbete liknar i mångt och mycket det förakt som fotbollssupportrar tämligen generellt visar Stoke och de fotbollsmetoder de använt sig av för att dels etablera sig i Premier League och dels ta sig ut i Europa. Många menar att den anti-kreativism som Stoke uppvisar på något sätt skulle stå i motsatsförhållande till fotbollens själ och ideal.
:::
Den mekaniserade organiseringens ursprung
Organisationer är sällan skapade för sin egen skull. De är instrument skapa för att uppnå andra specifika och mer eller mindre väl definierade mål. Detta är tydligt redan i själva ordet, som kommer från grekiskans organon, som betyder just verktyg eller instrument. Det är med andra ord inte särskilt konstigt att begrepp som uppgifter, mål och rutiner har blivit sådana fundamentala organisatoriska koncept. Det är nämligen verktyg skapade i syfte att underlätta målorienterad aktivitet.
Fotbollsklubbar är inte särskilt olika i detta avseende. De har även de skapats en gång i tiden med olika mål i åtanke. För att skapa en känsla av tillhörighet, för att erbjuda möjlighet till motion, för att kontrollera arbetarklassen, för att underhålla och så vidare. Ser vi till själva fotbollen så är den till sin själva natur otroligt mål- och resultatinriktad, minst en gång varje vecka så måste klubben eller laget åstadkomma någonting på fotbollsplanen.
Under 1800-talet gjordes ett antal försök att kodifiera och formulera idéer om hur organisationer kunde bli mer effektiva. Samtliga dessa försök följde i grund och botten på Adam Smiths tankar om fördelarna med specialisering och arbetsfördelning. Det var emellertid först runt sekelskiftet fram mot 1900-talet, i samband med den industriella utvecklingen och händelsevis runt samma tid som många engelska fotbollsklubbar grundades och multiplicerades i antal, som dessa idéer blev till någon mer sammanhållen teori.
Den tyske sociologen Max Weber gjorde ett av de första och största bidragen till denna teoribildning när han pekade på sambandet mellan industrins mekanisering och framväxten av byråkratiska organsisationer. I hans arbete återfinns den första definitionen av byråkrati som en form av organisation som betonar precision, effektivitet, tydlighet, regelbundenhet och pålitlighet. På ett sätt som liknar den kinesiske bondens så betonar Weber också riskerna med byråkratin och vad han såg som mekaniseringen av det mänskliga livet.
Det andra stora bidraget kom från en grupp forskare, bland dem kända figurer som Henri Fayol och Frederick Taylor, som lade grunden för så kallad classical management theory eller scientific management, och som var i grunden stora förespråkare för en mekanistisk organisationslära. Det är deras idéer som invaderat det allmänna vardagstänkande om organisationer som är så självklart för oss alla än idag.
:::
Scientific management och Stoke
Hela grundföreställningen inom scientific management är att organisationer ska vara rationella system som fungerar och bedriver sin verksamhet på ett så effektivt sätt som möjligt. Många skulle säkert kunna acceptera detta som ideal, men det blir problematiskt i och med att organisationer består av människor.
En grundprincip inom detta teoribygge är separationen mellan planering och handling, att allt ansvar för att planera och organisera arbetet ska förflyttas från arbetaren till chefen eller managern. Uttryckt annorlunda, och i fotbollstermer, managern ska tänka och spelarna ska bara göra, och göra som de blir tillsagda.
Det är just denna uppdelning som ses som en av de mest långtgående, och kanske därför mest kontroversiella, delarna av detta teoribygge, ibland sammanfattat under rubriken Taylorism. Kanske för att det framstår som lite förnedrande. Taylor själv sade till sina arbetare: ”You are not supposed to think. There are other people paid for thinking around here.” Några högre tankar om sina arbetares tankeförmågor kan han omöjligtvis ha haft.
Logiken var naturligtvis att göra arbetet eller arbetarna till en billig och lättersättlig produktionsresurs. Genom att förenkla arbetet så långt som möjligt så såg man till att arbetarna var billiga, lätta att träna och utbilda, lätta att kontrollera, och i slutänden naturligtvis också lätta att ersätta. Det är alltså ett sätt att organisera som gör arbetarna utbytbara.
Det är inte svårt att applicera denna modell på Stoke. De har reducerat graden av komplexitet i sitt spel så långt som förmodligen är möjligt, de tekniska kraven på de spelare de behöver är således inte höga, vilket både gör dem billigare, lättare att hantera och i slutänden också lättare att ersätta. Vilket kan vara en särskilt god idé om man är blott en medelstor klubb i England.
Det förefaller alltså som om det finns en tanke med Stokes tillämpning av några av scientific managements fundamentala principer som till och med går utöver det vi ser på fotbollsplanen.
:::
Styrkor med maskinmetaforen
Man kan uttrycka styrkorna med metaforen tämligen enkelt. Mekanistiska sätt att organisera fungerar särskilt väl under samma typ av förhållanden som maskiner fungerar väl. Det vill säga (a) när där finns en enkel och tydlig uppgift att genomföra, (b) när omgivningen är stabil nog att inte kräva stora eller snabba förändringar, (c) när man vill genomföra samma uppgift om och om igen, (d) när precision är särskilt betydelsefullt, samt (e) när de mänskliga maskindelarna är lydiga och beter sig som det är tänkt att de ska göra.
Kan då detta sägas gälla för Stoke?
Jodå, i alla fall delvis. Uppgiften att etablera sig i Premier League är förhållandevis enkel och tydlig, man vet med sig att det behövs en viss miniminivå av inspelade poäng per säsong. Omgivningen i Premier League är trots allt förhållandevis stabil, ligan och dess sammansättning och interna styrkeförhållanden förändras inte dramatiskt mellan säsongerna. Och man har spelare som lydigt underordnar sig den kollektiva spelidén, möjligen för att de inser att laget och de själva uppnår bäst resultat på det viset.
Stoke kritiseras ofta för att inte spela kreativt och och spelarna i Stoke hånas ofta av supportrar för att sakna kreativitet. Oftast bortses från att detta i båda avseenden är ett medvetet val av Stoke. Det kan till och med ses som en förutsättning för att ett mekanistiskt sätt att organisera och spela faktiskt ska fungera. Kreativa spelare skulle aldrig klara av att underordna sig ett mekanistiskt spelsätt, med andra ord att inte ”tänka” på fotbollsplanen.
Stoke väljer alltså rätt typ av spelare för sitt sätt att organisera och spela, men i detta anar vi i bakgrunden också något av svagheterna och begränsningarna med denna organisationsform.
:::
Svagheter med maskinmetaforen
Svagheterna med metaforen är nästan lika enkla och konkreta som dess styrkor. Mekanistiska sätt att organisera kan (a) skapa organisationer som har svårt att anpassa sig till förändrade omständigheter, (b) leda till tanklös byråkrati, samt (c) ha en dehumaniserande effekt på de anställda och arbetarna i systemet.
Framför allt den första svagheten är kanske möjlig att direkt applicera på Stokes nuvarande situation. Det går ju nämligen att hävda att de har lyckats med vad de en gång föresatt sig, nämligen att etablera sig i Premier League. De har till och med kvalificerat sig för europeiskt cupslutspel. Tänker man normalt framåtsträvande så blir då frågan för Stoke: What’s next? Hur går vi vidare härifrån?
Omständigheterna för Stoke kan alltså sägas ha förändrats, men inte Stokes organisation och sätt att organisera med dem. Ska man börja konkurrera på nästa högre tabellnivå i ligan och börja vinna inhemska och europeiska cuper så måste man ha något mer verktyg i lådan, man måste kunna vara kreativa och konstruktivt skapande också. Stoke har stundtals emellertid visat upp en oförmåga i just detta avseende.
Naturligtvis finns det en inbyggd motsättning här, som dessutom kan leda till svårförutsägbara kedjeeffekter för Stoke som fotbollsklubb. Lösningen är inte så enkel att bara köpa in mer kreativa spelare. Stokes själva mekanistiska spelsätt bygger på att ha spelare som inte har något behov av att ”tänka” på planen och som därför klarar av att underordna sig spelidén. En sådan förändring kräver alltså inte bara att nya spelare köps, utan att ett helt mekanistiskt tänkesätt utvecklas och förändras i grunden.
Och det här med förändring är alltså inte maskinmetaforens styrka på något sätt och vis.
Avhumaniseringen av spelarna och dess konsekvenser kan man möjligen också se på fotbollsplanen. Stoke har inte spelare som ”tänker” i någon större utsträckning, och det ges uttryck när matchbilden inte går enligt Stokes på förväg bestämda plan. Spelarna har då generellt svårt att improvisera och hitta egna lösningar på de problem som uppstår. Tänkandet sker ju vid sidan av planen, väl på den ska man bara göra. Spelet går då ofta helt enkelt i stå, ofta på ett sätt som ser tämligen hjälplöst ut.
:::
Det här är förvisso en kritik som stundtals också riktats mot klubbar som till exempel Arsenal och Barcelona, två klubbar som brukar betraktas som just Stokes diametrala motsats. Även de sägs ju så att säga ”sakna en Plan B”.
Men vad är det då egentligen som säger att dessa båda lag är mindre utav maskiner, när allting kommer kring? Kanske är de bara en helt annan form utav maskin, om än i annan glättigare och mer konsumentvänlig förpackning.
…………………………………………………
De mer konkreta problemen med Man Citys affärsidé och lönemodell framstår som alltmer tydliga i och med att det ser ut som att det inte blir någon flytt för Carlos Tevez det här transferfönstret heller.
Men vem vet, det hinner kanske ordna sig.
:::
Det så kallade ”tacklingsbråket” fortsätter i efterdyningarna av Vincent Kompanys och Glen Johnsons tacklingar, och i ena fallet men inte det andra också utvisning.
De som verkligen vill förstå regeln, det vill säga Law 12 i FIFA:s Laws of the Game, snarare än att spotta nonsens, bör läsa den här artikeln, som också ger en liten insikt i svårigheterna för domarna att bedöma dessa situationer.
https://www.independent.co.uk/sport/football/fa-league-cups/sympathy-for-referee-in-tackle-row-6288950.html
:::
Dags för nästa feministstorm i England.
Ipswichs manager Paul Jewell har efter en utebliven straff i onsdagens match mot Birmingham, med den kvinnliga linjedomaren Amy Fearn, trampat rätt rejält i det verbala klaveret med några ordentligt klumpiga och onödiga formuleringar.
På presskonferensen efter matchen replikerade Jewell på kommentaren ”I think everyone to a man thought it was a penalty” med följande: ”Unfortunately to every man, but not a woman. Although the referee didn’t have a good view, I thought the lineswoman, or whatever she’s called, had a great view.”
Jewell har så här långt ställt sig helt oförstående till kritiken och menar att det han sa alls inte var sexistiskt på något vis.
Det kan ju fresta att tala om politisk korrekthet, vilket ju brukar vara standardtillflykten, men om Paul Jewell inte själv inser att han i sitt uttalande sätter fokus på linjedomarens kön, på ett sätt som han aldrig skulle ha fått för sig att göra om linjedomaren i fråga hade varit man, så är han mer än lovligt dum i huvudet.
Och om han inser det, men inte har vett att be om ursäkt för det, så är det så klart ännu värre.
:::
Be Champions!!