Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

ANNONS

LINDAHL: Premier League - Urval från 1990-talet

Peter efterfrågade för en tid sedan nya gästbloggare och jag nappade på den tanken direkt, men insåg också att jag naturligtvis bör ha något att skriva om för att det ska vara intressant för andra. Jag har ju skrivit här förut, och då främst om Manchester United och fått fin respons för det, men för att det ska vara intressant att skriva någon form av följetong så kan det knappast bara handla om ”den stora röda djävulen”.

Så med inspiration från en diskussion med den andra englandsbloggaren här om nostalgi, så kom jag upp med idén att skriva om den viktigaste delen av min fotbollsuppväxt, det vill säga första halvan av Premier League. Jag kommer att göra det i ett gäng bloggar här med start idag och sen varannan vecka framöver; uteslutande om lag, spelare, fenomen, matcher och händelser från första halvan av Premier League som ju i år är inne på sin 20:e säsong.

ANNONS

För att då sätta någon form på detta vilket man ju gärna gör så kommer jag att begränsa mig till 90-talet och bloggarna kommer att ha en huvudhistoria eller ett huvudspår och sedan ett antal mindre sådana eller rent av bara ett omnämnande av något från denna tid som inte bör glömmas bort.

Peter körde ju Schyfferts försvarstal som en Be Champions i tisdags och för de av er som såg alla avsnitten så säger han, Schyffert, alltså i det sista något liknande: ”sen väljer jag faktiskt att bli lite nostalgisk också, jag förstår att nostalgi räknas som en omodern form av underhållning, ni som är lite yngre tycker det är en töntig form av underhållning, men glöm inte bort att ni som är lite yngre inte heller har varit med om så jä-la mycket. Men när man blir lite äldre så blir plötsligt nostalgi härligt för att det är någonting hjärnan känner igen och så blir man lite glad”

ANNONS

Så håll till godo med en tripp tillbaka till Premier Leagues första halvlek med det bästa eller tokigaste eller för all del värsta från denna tid sett ut mina lite rödfärgade smått förblindade men härligt nostalgiskt drömmande ögon.

:::

En favoritmotståndare – David Ginola

Jag har alltid varit svag för Frankrike av någon oklar anledning. Kanske har det med deras mat (deras ostar i synnerhet) och viner från Alsace och Bourgogne att göra. Kanske är författare som Dumas, Hugo, Flaubert och Zola orsaken, eller möjligtvis de stora tänkarna Rousseau, Voltaire och Montesquieu. Men framför allt är jag förtjust i franska fotbollspelare. Teknik, elegans och fart förenat med en viss arrogans har alltid gett mig en smak av gillande. Kopa, Fontaine, Platini, Tigana, Papin, Desailly, Zidane och Henry är ju spelare som alla känner till och nämner som “stora” i respektive generation.

ANNONS

Men för mig finns två andra fransmän högst upp på listan. Etta är naturligtvis “King Eric”. Men det är han ju på i princip vilken lista som helst, men dagens profil är tvåa på min “lista över de främsta franska fotbollspelarna”. Nämligen David Ginola.

Ginola väckte min uppmärksamhet för första gången när han spelade i Paris Saint-Germain. Som en extravagant ytter med dribblingsräder,  precisa inlägg och rappa skott med båda fötterna som kännetecken, vann han mitt fotbollshjärta. Under lång tid var Ginola en spelare jag önskade till United, istället för showaren Lee Sharpe, vindsnabbe Andrej Kantjelskis och tänkaren Karel Poborský (vilka jag alla gillade starkt) och inte förrän Beckhams stjärna började lysa klart ansåg jag att det fanns en duglig spelare nog att komplettera Giggs med på Uniteds kanter.

ANNONS

I vilket fall som helst så lekte David Ginola fotboll och fansen på Parc des Princes kom för att se när Ginola drev ytterbackarna till vansinne med sina finter, och för att se målen som George Weah gjorde på de precisa inläggen som följde. PSG vann Franska cupen 1993 och 1995, ligan 1994 och ligacupen 1995 med dessa två herrar i ledande positioner. Men det var framförallt utklassningen (spelmässigt) av Barcelona och Bayern München i Champions League 1994-95 som placerade PSG, Weah och Ginola på fotbollens världskarta. Weah blev såld till AC Milan (senare utnämndes han till Europas bäste och var presidentkandidat i Liberia men det är en helt annan historia) och Ginola till Newcastle (då Uniteds främsta utmanare till seriesegern i Premier League).

Väl i England gjorde sig den franska superstjärnan både älskad och hatad. Engelsmännen är ju roliga i sitt sätt, och framförallt den brittiska median. In kom en fransk virtuos och spelade skjortan av de engelska lätt stelbenta backarna. Detta var fortfarande innan den totala revolutionen och merparten av spelarna i de engelska lagen var just engelsmän, eller i alla fall britter. Pressen älskade det lika mycket som de smutskastade “grodätarens” arroganta stil, och man måste beakta Ginolas utseende också i detta fall. Likt Beckham och Cristiano Ronaldo, var Ginola lika mycket ett ögongodis för icke fotbollintresserade kvinnor (och i den moderna metrosexuella tiden även vissa män) som han var artist för de som älskar det vackra spelet. David Ginola gick faktiskt ofta på Milanos catwalks i Armani kostym och Gucci skor och han var minst lika hemma där som på St James’ Park och senare White Hart Lane. Men många avundsjuka röster hördes också och den självsäkre och lätt arrogante David var inte alltid helt populär hos tränare och medspelare.

ANNONS

Det största problemet var dock inte de engelska tränarna, även om han kom i “bråk” med Kenny Dalglish när denne tog över efter Keegan i Newcastle, och han skickade snart David till Tottenham. London passade nog ikonen bättre även om han kanske var som allra mest underhållande i skatornas svart-vit randiga tröjor.

Problemet var snarare att David Ginola blev utskälld för en dålig passning av den franske förbundskapten Gerard Houllier som även tyckte att det var Ginolas skuld att Frankrike inte tog sig till VM 1994. Idioti som dessvärre ledde till bojkott av landslaget av Ginola, och är en av anledningarna till att det bara blev 17 landskamper för bollgeniet. Någonstans vid den tiden kanske Davids yttersta fotbollsvisoner gled iväg och han lämnade Frankrike lite förhastat, och han har någon gång nämnt att han borde gått till Barcelona istället för Newcastle men spanjorerna var för långsamma med förhandlingsbordet. (Det blev aldrig någon storklubb eller landslagsmedalj.)

ANNONS

Men för Premier League blev det ett lyckokast och Ginolas fotbollsattribut gav efter fransmannens entré i Newcastle 1995 en extra stjärnglans åt den då fortfarande i status växande men inte så stora och relativt nyligen omformade engelska högstaligan.

Ginola kom även i dispyt med Houlliers efterträdare Aimé Jacquet men det var han inte ensam om, Cantona och Jean-Pierre Papin hamnade också i bråk med Jacquet och detta var länge problemet med det franska landslaget och dess impopuläritet hos det franska folket. Papin, måltjuven och Europas bäste 1991, Ginola, stjärnskottet som blev Premier Leagues bäste 1999, och Cantona, som var Premier Leagues främsta 1994 och 1996 var alla uteslutna ur truppen till EM 1996 i England där två av de nämnda, spelade och var fruktade. Nu gick det som det gick för fransmännen och Jacquet var nära att få sparken, för att han satsade på Zidane, Henry och Trezeguet istället. Detta lönade sig som vi alla vet till VM 1998, men frågan som många (framförallt fransmän) fortfarande ställer sig är, hur hade det gått 1996 om de “tre musketörerna” hade spelat då.

ANNONS

Nåja, åter till David. Han hade alltså flyttat till London och dragit på sig Tottenhams vita dräkt. Efter att ha ingått i “The Entertainers”, i Newcastle tillsammans med Les Ferdinand, Kieth Gillespie och Rob Lee, senare tillkom även Alan Shearer och Faustino”bläckfisken” Asprilla. Var nu förväntningarna från Tottenhamfansen enorma. Smart nog hade klubbledningen även införskaffat Les Ferdinand, som likt George Weah i PSG förvaltade Ginolas passningar och inlägg i Newcastle och skulle nu komma att göra det även i Tottenham.

Alla förväntningar införlivades och Ginola är än idag den enda spelare som blivit utsedd till årets spelare utan att tillhöra de fyra översta lagen i tabellen. Det säger en del om de kvaliteter Ginola besatt som fotbollspelare. Som Unitedfan minns jag framförallt hans mål från distans mot just United i semifinalen av Ligacupen 1999 (den enda United inte vann den säsongen). Tottenham vann med 3-1 och Ginola var planens gigant. Liksom han för övrigt var i storförlusten mot Newcastle med 5-0 1996. Han krönte sin föreställning den gången med ett fantastiskt mål från vänstra straffområdesgränsen med högerfoten. Lika vackert som smärtsamt.

ANNONS

Ginola och Tottenham vann ligacupen 1999 och detta var toppen på magikerns karriär. En säsong till i “Spurs” blev det och därefter i en uppmärksammad affär blev han borttvingad till Aston Villa och även om han gjorde okej ifrån sig där var det tydligt att karriären var på väg utför. Ett par matcher i Everton efter två säsonger i Villa blev det också innan han lade skorna på hyllan 2002.

Sedan dess har han medverkat i lite TV-serier och gjort en hyfsad skådespelarinsats i den brittiska filmen “The Last Drop”(2005) som utspelar sig under andra världskriget med bland annat svenska Alexander Skarsgård i en större roll.

Numera lever han ett “lyxliv” på sin vingård i Provance med frekventa besök i vimlet på modegalorna i Milano. Nyligen (2008) fick han en utmärkelse för sitt rosévin som han producerar på sin vingård. Så det verkar som “magin” sitter i ännu.

ANNONS

David Ginola är en fotbollslegend och kommer alltid att vara en av mina personliga favoriter. Hans magiska touch på bollen, hans förmåga att ta sig förbi försvarare, hans precisa inlägg och snabba speluppfattning och hans förmåga att avlossa hårda, välplacerade eller skruvade skott med båda fötterna har gett honom en plats bland stjärnorna. Invald i Tottenhams Hall of Fame, Premier Leagues bästa spelare 1999(utsedd av både förbundet och spelarna) och av Johann Cruijff utnämnd till världens bästa inför Euro 2000 i Holland. (där han saknades av tidigare nämnda anledningar) Han syntes på planen, på tidningsomslagen och i TV-reklamerna som ansikte för L’Oréal och Renault. Han var även på omslaget till FIFA 97, och i språkutbildningsprogramet Vingt Minutes.

David Ginola är en man med många talanger, Ginola är en motståndare man minns.

ANNONS

:::

De tre fulaste matchställen under Premier Leagues första säsong

1.    Norwichs hemmaställ med guldigt eller gulaktigt och grönt med någon form av tidig 90-talskonst.
2.    Leeds blå bortaställ med ett mönster som skulle gjort Jorge Campos grön av avund.
3.    Nottingham Forests mintgröna tredjeställ.

:::

Veckans ”vad hände med?” – Jonas Wirmola

Sheffield Uniteds svenska försvarare som kom från Spårvägens FF till Premier League, och gjorde 8 matcher säsongen 93-94 och blev sedan hemskickad till Sverige. När han väl kom till Malmö spelade han mer klassisk brittisk försvarare än någon riktig britt gjort förut, och fick därför ett proffskontrakt med Skottska Dundee United, 1997. Tre matcher blev det där, innan han mellanlandade i Norska Skeid, ett lag på väg ur den Norska högstaligan, för att sedan bli spelare och tränare i IFK Malmö och därefter diverse mindre Skånska klubbar och som assisterande tränare i ett Halmstad på väg neråt. Vissa svenska Englandsproffs blir Ljungberg, andra blir Wirmola.

ANNONS

:::

En klassisk match med modern repris

I slutet av november i fjol spelade de båda nykomlingarna Norwich och QPR 2-1 på Carrow Road. Detta fick mig att tänka på Premier Leagues första säsong 92/93 när ett fantastiskt fartfyllt och kontringsglatt Norwich spelade mot ett formstarkt QPR på Carrow Road. Min farsa är Liverpoolfan men har av någon outgrundlig anledning alltid även haft ett svagt öga för QPR så den höstdagen för snart 20 år sedan höll jag på Norwich, antagligen som en form av uppror eller protest mot farsan, och han höll såklart på QPR, vi satt hemma hos morfar och han brydde sig troligtvis inte alls om vem som vann bortsett från vad han hade på tipset men han har alltid valt min sida så troligtvis gjorde han det då med.

I Norwich spelade en ganska offensiv och skicklig ytterback vid namn Mark Bowen, en före detta Unitedspelare vid namn Mark Robins, ni vet han som enligt ryktet räddade Fergusons jobb i United genom att sätta det vinnande målet mot Forest i FA-cupens tredje runda 1990, en lite halvtokig målvakt med det Rock klingande namnet Bryan Gunn, en volleykung vid namn Jeremy Goss och en ung, kvick supertalang som hette Chris Sutton. I QPR lirade också en före detta United spelare, Ray Wilkins, en riktigt lovande klasspelare i Andy Impey, den numera som tränare kända Ian Holloway, den hårfagre Darren Peacock och klubbikonen Alan McDonald. Matchen var jämn och intensiv och det stod 0-0 i paus. Tidigt i andra gjorde vänsterbacken Bowen snyggt 1-0 och bara en stund senare utökade den blivande skyttekungen Sutton ledningen till 2-0 och jag vet att min morfar sa att han kommer bli något stort, kanske mest för att reta farsan lite, men troligtvis för att han såg något speciellt där. Med cirka 20 minuter kvar tog QPR över föreställningen och tryckte på för reducering. Målet kom till slut från inhopparen Bradley Allen med mindre än en kvart kvar att spela. Men Norwich höll ut och vann matchen med samma 2-1 som nu i vintras.

ANNONS

Norwich gjorde den säsongen sin kanske bästa någonsin och ledde vid nyår för att sedan pressa United hela vägen mot guldet och sluta på en välförtjänt tredje plats. QPR var också riktigt bra det året och slutade femma. Och tänk morfar fick rätt gällande Sutton, och numera återfinns den spelare som imponerade mest på mig då, Norwich hjälteback och målskytt, Mark Bowen, på tränarbänken i QPR. Men framförallt hur många minns att Norwich mot Queen Park Rangers har räknats som en toppmatch i Premier League.

:::

Veckans crossover – Brittisk rock och brittisk fotbollskärlek

Ett av världens bästa rockband, Dire Straits, upplöstes 1995 och en ny era i huvudfiguren Mark Knopflers musikhistoria tog sin början. 1996 kom hans första soloalbum Golden Heart och stilen var väl mer singer-songwriter än ren rock men som fotbollsälskare kan man hitta flera fotbollskopplingar på plattan. ”Imelda” handlar om det nya fenomenet som hade dykt upp i Premier League de så kallade fotbollsprimadonnorna som Ginola och Beckham. ”Are we in trouble now” handlar om att inte kunna hålla tillbaka sina känslor för en fotbollsklubb, och ”Nobody’s got the gun” handlar om det svåra förhållandet mellan klubb och supporter.

ANNONS

:::

Veckans solo – Georgi Kinkladze

Manchester Citys spektakuläre Georgier gjorde den 16:e Mars 1996 ett av säsongens snyggaste mål med en solorush från högerkanten förbi fem Southamptonspelare så chippade han retfullt enkelt bollen över en utrusande Dave Beasant.

:::

Veckans volley – Muzzy Izzet

Matchen är Leicester-Tottenham, och den inleds med två snygga mål från respektive lags skyttekung det vill säga av Les Ferdinand och Emile Heskey. För att sen avgöras på bästa tänkbara sätt (för Leicesterfans alltså) med Izzets praktvolley.

Tack för denna gång och förhoppningsvis ses vi igen om 14 dagar på samma kanal.

Do you remember?

Publicerad 2012-01-26 kl 06:00

Kommentarer

Visa kommentarer

Senaste tweets

Arkiv

Annons
ANNONS
next recommended article
Nästa
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
NYHETLigor & turneringar
NYHETBloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto