Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Chelsea är allt annat än ‘Carefree’ den här säsongen

Chelsea har hittills under säsongen spelat fem matcher mot de så kallade stora lagen, lagen i tabelltoppen. Man har lyckats med att prestera en vinst i dessa möten, hemma mot Man City, och i och med ett oavgjort resultat på White Hart Lane så har man totalt tagit fyra av 15 möjliga poäng i dessa möten. Det är naturligtvis inte bra nog för ett lag med Chelseas ambitioner.

Än mer oroväckande på senare tid är så klart att Chelsea egentligen inte i någon match ser ut att vara kapabla att med någon form av rimlighet kunna garantera tre poäng. Än så länge håller Chelsea fast i tabellens fjärdeplats, men det ska nog snarare förklaras med Arsenals ännu större relativa oduglighet, och Liverpools svaga höstsäsong. Men med i alla fall Liverpool på väg mot formen, så är inte detta längre något som Chelsea kan luta sig emot.

Kan Chelsea slå Man Utd i kväll? Ja, naturligtvis kan man det. Trots spelare borta på landslagsuppdrag, trots skadade spelare, trots avstängda spelare. Men ska man lyckas med det så måste man plocka fram samma glödheta vilja som man visade upp på Stamford Bridge mot Man City för några månader sedan. Matchen och segern som alla trodde skulle utgöra vändningen för Chelsea och Andres Villas-Boas, men som visade sig vara ännu en falsk gryning.

Problemet för Chelsea är naturligtvis att även om man vinner matchen, så ligger man ändå nio poäng efter Man Utd i tabellen, och förlorar man så är man 15 poäng back på ligatoppen.

:::

Ett annat dilemma för Chelsea är naturligtvis att det inte bara är rubriker om spelet på fotbollsplanen som tar på lagets koncentration. Med John Terry än en gång i blåsväder för att ha påståtts yttrat rasistiska förolämpningar mot Anton Ferdinand så har ännu ett oönskat distraktionsmoment uppstått.

Under veckan som gått kom först beskedet att domstolen som hade hand om ärendet, som alltså polisanmälts och därför inte ligger inom FA:s jurisdiktion, beslutade att skjuta upp det, ytterst lämpligt nog till den 9 juli, händelsevis en vecka efter sommarens EM-slutspel.

Därefter meddelade FA i fredags det i alla fall kontroversiella beslutet att man inte längre ansåg John Terry vara lämplig att bära det engelska landslagets kaptensbindel. Vilket försätter Fabio Capello och England i en alltför liknande situation som den de stod inför VM-slutspelet för två år sedan. Och den situationen var ju allt annat än konstruktiv för det engelska landslaget.

:::

Kaptensbindeln är ett hedersuppdrag, inte någon mänsklig rättighet. Det är alltså helt i sin formella ordning att FA anser att en spelare som står anklagad för rasism inte ska bära armbandet. Det är ingen rättslig sanktion, och därmed krävs heller ingen bevisad skuld. Det är heller inget ovanligt i liknande situationer i andra yrken och sammanhang, att man suspenderas i avvaktan på att anklagelserna utreds.

John Terrys juridiska strategi var att få rättegången uppskjuten till efter säsongens slut, med ambitionen att få frågan bort från agendan under återstoden av säsongen. Men därmed kanske han också omedvetet låste upp FA politiskt, som hade för avsikt att avvakta domstolens beslut men som nu inte längre kan göra det utan att öppna upp sig själva för anklagelser om hyckleri, efter hur man tidigare valt att hantera ärendet med Luis Suarez.

:::

Men kanske är den riktiga frågan en annan för Englands landslag. Nämligen om John Terry i så fall alls bör vara med i Englands kommande träningsmatcher och EM-trupp. Och det ska inte ses som någon normativ fråga från mig, huruvida jag anser att han har någon moralisk rätt att vara med eller ej, utan endast en praktisk fråga utifrån vad som kan antas vara bäst för laget.

Ett skäl att inte låta John Terry bära kaptensbindeln och bära det huvudsakliga ledarskapet är att andra spelare med anledning av händelsen med Anton Ferdinand kan tänkas vara förbannade på honom och således inte respektera en kaptensbindel runt hans arm. Men det irritationsmomentet försvinner inte med kaptensbindeln, utan finns kvar där med Terry i omklädningsrummet. Om det är problemet man vill eliminera, så måste man förmodligen eliminera Terry från omklädningsrummet. Allt annat blir bara kosmetiska och meningslös kompromiss.

Men här bör även VM 2010 utgöra en tydlig lektion. John Terry berövades även då kaptensbindeln, som då istället gick till först Rio Ferdinand och därefter Steven Gerrard. Men med John Terry fortfarande i laget så underminerades därmed snarare kaptensrollen, något som inte minst det omtalade ”myteriet” mot Capello mitt under brinnande turnering, med Terry i förgrunden, illustrerade. John Terry är inte riktigt den personligheten som underordnar sig ett annat ledarskap. Och har man då sagt A genom att ta av honom kaptensbindeln, så är det kanske också minst destruktivt att också säga B och plocka bort honom från spelartruppen helt och hållet.

:::

Sedan återstår så klart frågan huruvida John Terry själv efter det här beslutet har någon egentlig lust att fortsätta spela för England. För visst är det möjligt för honom att känna sig sviken av FA och Fabio Capello, när han faktiskt bestraffas utan att ännu ha befunnits skyldig.

Och nu får det ju också betraktas som tämligen osannolikt att han någonsin får tillbaka kaptensbindeln, oavsett hur domslutet faller den 9 juli. Har man blivit fråntagen kaptensbindeln två gånger så kan man inte rimligtvis få tillbaka den, kanske skulle han inte fått tillbaka den efter första gången. Det rimligaste hade kanske varit att låta Steven Gerrard behålla den.

:::

Men i Chelsea förblir John Terry kapten ”no matter what”, enligt Andres Villas-Boas. Kanske för att Villas-Boas inte har något realistiskt val att säga något annat, kanske för att han faktiskt anser så. Hur som helst så sägs det att John Terry inte kommer kunna spela ikväll, på grund av skada.

…………………………………………………

Dagens matcher: Newcastle vs Aston Villa (14:30), samt Chelsea vs Man Utd (17:00).

Papiss Demba Cissé debuterar kanske för Newcastle. Och blir det David De Gea eller Ben Amos i Man Utds mål?

:::

Scott Sinclair om sin tid i Chelsea och svårigheten för unga spelare att komma fram där.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-2095310/Chelsea-instability-damaged-young-players-says-Scott-Sinclair.html

:::

“In Washington DC , at a Metro Station, on a cold January morning in 2007, a man with a violin played six Bach pieces for about 45 minutes. During that time, approximately 2000 people went through the station, most of them on their way to work.

After about four minutes, a middle-aged man noticed that there was a musician playing. He slowed his pace and stopped for a few seconds, and then he hurried on to meet his schedule. About four minutes later, the violinist received his first dollar. A woman threw money in the hat and, without stopping, continued to walk. At six minutes, a young man leaned against the wall to listen to him, then looked at his watch and started to walk again. At ten minutes, a three-year old boy stopped, but his mother tugged him along hurriedly. The kid stopped to look at the violinist again, but the mother pushed hard and the child continued to walk, turning his head the whole time.

This action was repeated by several other children, but every parent – without exception – forced their children to move on quickly. At forty-five minutes: The musician played continuously. Only six people stopped and listened for a short while. About twenty gave money but continued to walk at their normal pace. The man collected a total of $32. After one hour: He finished playing and silence took over. No one noticed and no one applauded. There was no recognition at all.

No one knew this, but the violinist was Joshua Bell, one of the greatest musicians in the world. He played one of the most intricate pieces ever written, with a violin worth $3.5 million dollars. Two days before, Joshua Bell sold-out a theater in Boston where the seats averaged $100 each to sit and listen to him play the same music. This is a true story. Joshua Bell, playing incognito in the D.C. Metro Station, was organized by the Washington Post as part of a social experiment about perception, taste and people’s priorities.

This experiment raised several questions: In a common-place environment, at an inappropriate hour, do we perceive beauty? If so, do we stop to appreciate it? Do we recognize talent in an unexpected context?
One possible conclusion reached from this experiment could be this: If we do not have a moment to stop and listen to one of the best musicians in the world, playing some of the finest music ever written, with one of the most beautiful instruments ever made… How many other things are we missing as we rush through life?”

Be Champions!!

Publicerad 2012-02-05 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons