Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

We Shall Not Be Moved

Under de senaste veckorna har ju många glatt sig mer än normalt åt vad de beskriver som den engelska ligans fall och den engelska fotbollens förfall. Mest parodi blir det kanske när självutnämnda förespråkare för olika alternativa ligor menar att nu minsann är just deras liga bättre än Premier League. Så länge de själva fäster mer vikt vid Premier Leagues svaghet, snarare än de ”egna” lagens framgångar, så är det så klart de själva som gör Premier League till just den benchmark de säger sig förakta.

Dessutom skulle jag vilja hävda att ryktena om Kartagos förstörelse är grovt överdrivna. Jag konstaterar att bara idag och inom det professionella engelska ligasystemet så spelas hela 38 ligamatcher av tämligen hög kvalitet och med stort åskådarantal. Flyttar vi oss framåt en dag så levererar engelsk fotboll både en cupfinal och ett högintensivt Londonderby mellan Arsenal och Tottenham. Jag skulle säga att engelsk fotboll lever och mår väl i allra högsta grad.

De som menar annorlunda är de som utgår från ett alltför snävt Champions League-perspektiv på fotbollen. Skälen att de gör så kan vara många och varierande. Möjligen är det som mest på den nivå de har ork och benägenhet att konsumera sin fotboll. Andra kanske utgår främst eller enbart från Champions League därför att det är just det forumet som ger dem själva störst möjlighet att synas och höras.

Professionell fotboll går naturligtvis i vågor och cykler. I vissa stunder dominerar vissa lag och i andra stunder dominerar andra lag. Sådant går upp och ner, fram och tillbaka. Men i och med att så många nu profetiskt pratar om engelsk fotbollsframtids död, så tänkte jag det kunde vara kul att gå tillbaka till när den engelska professionella fotbollen faktiskt började.

:::

I begynnelsen var engelsk fotboll först och främst en gentlemannasport och således en sysselsättning för överklassen, och det var i landets södra delar som de främsta klubbarna fanns, och de drevs enligt principer om amatörfotboll. Naturligtvis eftersom de som spelade av uppenbara skäl redan var tämligen välbeställda.

Detta skulle dock snart förändras, och det var i de norra delarna av England som förändringen satte sina första rötter. Närmare bestämt genom den lilla Lancashireklubben Darwen FC, som fick sina främsta influenser från skotska klubbar som Queen’s Park och Partick Thistle.

I linje med fotbollens amatörregler så var det emellertid omöjligt för Darwen att bara köpa spelarna i dessa lag. Man kom däremot runt dessa regler genom att erbjuda dem bra jobb vid sidan av fotbollsplanen. Föga förvånande så visade det sig snart att en av dem, Fergus Suter, som var stenhuggare till yrket, tämligen omgående hävdade att han helt enkelt inte kunde arbeta med den lokala stenen i Lancashire, och att han därför slutade sitt jobb.

Detta var det första oåterkalleliga steget på väg mot en professionaliserad fotboll. Darwen nådde vissa framgångar, främst då i FA-cupen, men befann sig ändå i ett hopplöst underläge mot rikare klubbar. Ofta tvingades spelarna till omspel där de helt enkelt inte orkade med, eftersom de till skillnad från sina motståndare samtidigt var tvungna att jobba fulla skift i gruvor, kvarnar och verkstäder. Men trenden var satt i rullning och 1885 tvingades FA tillåta professionell fotboll. Tre år senare grundades The Football League.

Fergus Suters flytt till Darwen, och därefter hans flytt från Darwen till lokala rivalerna Blackburn Rovers, som norpade honom från Darwen 1880, var måhända små steg för honom, men gigantiska kliv för dåvarande och kommande fotbollsspelare. Det gjorde det i slutänden möjligt för spelare att försörja sig på fotboll, och det var något som också skulle förändra engelsk fotboll, och naturligtvis all fotboll, i grunden.

:::

Vad denna historiska anekdot alltså lyfter fram är betydelsen av ekonomiska strukturer och incitament för fotbollens utveckling. Talangen följer pengarna är ett vanligt använt uttryck. Och därmed kan jag göra följande närmast deterministiskt självsäkra påstående: Så länge den engelska ligan besitter det högsta kommersiella värdet, och så länge engelska klubbar är bland dem som genererar störst intäkter, så kommer engelska klubbar förbli maktfaktorer på den europeiska cupscenen! Även om det kanske går sämre vissa enskilda säsonger.

:::

Kanske kan det också vara läge att granska viss mytbildning lite närmare med anledning av de senaste veckornas ibland rätt fantasifulla påståenden. Där finns ju nämligen några godbitar.

Att engelsk fotbolls dominans mellan cirka 2005 och 2010 endast var en produkt av ekonomiskt överläge

En myt som grundar sig i en föreställning att engelska klubbar var överlägsna eftersom de betalade högre transfersummor och högre löner än alla andra. Det stämmer så klart inte, och är ett argument som därtill endast skulle kunna tillämpas på Chelsea under aktuell tidsperiod. Vilket inte tar med Arsenal, Liverpool och Man Utd i beräkningen. Men inte heller för Chelsea är det med sanningen överensstämmande.

När det kommer till transfersummor så har de italienska och spanska storklubbarna ständigt och jämt profilerat sig som betydligt mer villiga att pynta ut stora summor jämfört med de engelska. Ser vi till lönebilden så har de spanska och de italienska storklubbarna alltid haft, och har fortfarande, högre lönebudgetar än sina engelska motsvarigheter. Det är således inte med hjälp av köpkraft man kan förklara engelska klubbars dominans under den här tidsperioden, snarare tvärtom.

Rent ekonomiskt är det med andra ord alls inte märkligt att spanska och italienska storklubbar än en gång etablerar sig i Champions League, märkligt vore det snarare annars. Mer parodiskt blir det emellertid att höra fördömanden av engelsk fotboll för att låta kapitalet styra fotbollen, när det framför allt var italienska storklubbar som i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet framför allt drev på just denna utveckling med kapitalstarka klubbägare som investerade i allt större spelartrupper.

Att den här säsongens misslyckande i Champions League för engelska klubbar är en misstroendeförklaring för engelskt management

Ironin i denna myt går närmast att ta på när man betänker att i de fyra klubbar vi talar om så är ägandet i tur och ordning amerikanskt dubbelt upp, ryskt samt arabiskt. I tre av klubbarna så är managern av fransk, portugisisk respektive italiensk härkomst. Och endast i en eller kanske två av klubbarna kan man säga att spelartruppen har en någorlunda tydlig brittisk karaktär. Fotbollsklubbar på den här nivån är naturligtvis globala i dessa avseenden, och viljan att applicera nationell stolthet blir därmed ibland lite missriktad. Kanske särskilt när den kommer från svenskar.

Det hela är naturligtvis också att gå lite för långt, därtill baserat på endast en säsongs observation. Samma människor som nu menar att den franske managerns misslyckande i Champions League på något vis illustrerar engelskt managements oduglighet, hade naturligtvis inte en tanke på att exempelvis avfärda italienskt management inneboende kvalitet efter att deras storklubbar under betydligt längre tidsperioder misslyckades med att leverera i Champions League. Inte finns heller någon anledning till det, italienskt management blir inte helt plötsligt värdelöst bara för att några klubbar inte går så långt i Champions League under några säsonger.

:::

Imorgon är en annan dag.

…………………………………………………

Dagens matcher: Chelsea vs Bolton, Newcastle vs Wolves, QPR vs Fulham, West Brom vs Sunderland, Wigan vs Aston Villa, samt Man City vs Blackburn.

Londonderby också idag med andra ord, och Fulham återser sin gamle käre före detta manager Mark Hughes, som ville lämna Fulham för mer illustra jobb i större klubbar.

:::

900 matcher för Man Utd är det alltså på god väg att bli för Ryan Giggs, vilket så klart är något alldeles enastående på den här nivån. The Guardians Jacob Steinberg gör ett collage av vad han anser vara Giggs tio största, viktigaste eller bästa mål för Man Utd.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/mar/01/ryan-giggs-ten-best-goals?intcmp=239

Ryan Giggs har alltsedan debuten i Man Utd 1991 haft smått enastående 141 olika lagkamrater.

:::

Henry Winter presenterar sin ”Norra London-elva” och intressant nog är det bara Robin van Persie som tar plats i den. Alla andra är med andra ord Tottenhamspelare. Det sjuka är nog att man rensat för personlig tycke och smak inte rakt av kan säga att han har direkt fel i något enda avseende, även om det kanske är möjligt att diskutera huruvida han har mer eller mindre rätt.

Be Champions!!

Publicerad 2012-02-25 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER