Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

KILDO: Klassiska FA-cupfinaler - "Skrällen"

Klassiska FA Cup-finaler är alltså temat på följetong nummer två i denna fotbollshistoriska djupdykning som Peter har gett mig utrymme att genomföra i form av gästbloggar. Som namnet antyder kommer jag att avhandla diverse olika klassiska finaler i denna klassiska turnering.

Frågan som genast dyker upp är givetvis, vad innebär en klassisk final? Svaret är naturligtvis subjektivt, smaken är som baken helt enkelt. Det jag har valt att göra är dock att plocka ut ett gäng finaler som på något sätt utmärkt sig. Det kan speciella matchförlopp, men även speciella förutsättningar och så vidare.

Precis som i den förra följetongen har jag valt att inte ta med finaler som spelats under Premier League-eran. Motiveringen är även den den samma, dvs. tanken är att lära sig något nytt. Något som dock skiljer sig från förra följetongen är att jag denna gång inte kommer att ta upp dem i kronologisk ordning. I övrigt har jag så gott det går försökt få med så många olika lag som möjligt, inom ramarna för temat.

:::

Idag förflyttar vi oss till 1988 och finalen mellan Wimbledon och Liverpool. Matchen stod mellan två vitt skilda fotbollsverkligheter. På ena sidan stod ett ofta välspelande mästarlag ledda av en legend i klubben. På andra sidan stod Wimbledons ökända Crazy Gang, mer än så behöver inte sägas. Liverpool var stora favoriter, Wimbledon hade gått upp från Second Division bara två år tidigare och fem år tidigare spelade de i Fourth Division. Oddsen på dem som slutsegrare stod i 34 gånger pengarna i januari.

:::

Wimbledon

Väg till finalen: WBA 3-1, Mansfield 2-1, Newcastle 3-1, Watford 2-1, Luton 2-1
Startelva: Dave Beasant – Clive Goodyear, Eric Young, Andy Thorn, Terry Phelan – Dennis Wise, Vinnie Jones, Lawrie Sanchez, Alan Cork – Terry Gibson, John Fashanu

Liverpool

Väg till finalen: Stoke 1-0 (omspel efter 0-0), Aston Villa 2-0, Everton 1-0, Man City 4-0, Nottingham 2-1
Startelva: Bruce Grobelaar – Steve Nicol, Alan Hansen, Gary Gillespie, Gary Ablett – Ray Houghton, Nigel Spackman, Steve McMahon, John Barnes – Peter Beardsley, John Aldridge

:::

Tidigt i matchen skapade Liverpool ett läge, Peter Beardsley stormade fram efter kanten. Han missade inlägget och bollen hamnade hos John Barnes som serverade John Aldridge ett gyllene läge men nicken gick över. Nästa chans i matchen var Wimbledons och Dennis Wise men hans frispark gick precis över. I Liverpool fortsatte Beardsley att skapa chanser, den här gången kom han fram på andra kanten och spelade ut bollen till Ray Houghton. Houghton spelade in en boll som via Aldridge letade sig fram till Barnes som såg ut att ha öppet mål, men liggandes på rygg räddade Dave Beasant. Liverpool hade spelet men Wimbledon stack upp då och då. Bland annat hade John Fashanu ett skott precis utanför efter förspel av Lawrie Sanchez och Wise.

I den 35:e minuten trodde Liverpool att de äntligen tagit ledningen, men målet dömdes bort eftersom domaren Brian Hill redan blåst frispark för Beardsley. Två minuter senare fick Wimbledon en frispark. Wise skickade in bollen i straffområdet och Sanchez nickade in den bakom Bruce Grobelaar. Liverpool vägrade ge upp, man fortsatte pressa och skapa chanser. Alan Hansen hade ett friläge men Beasant vägrade släppa bollen förbi sig. Men i den 61:a minuten blåste Hill, felaktigt, straff för Liverpool sedan Aldridge gått omkull i en duell med Clive Goodyear. Aldridge själv klev fram, men istället för 1-1 skrev Beasant ett stycke historia genom att bli först med att rädda en straff i en FA Cup-final.

Efter straffen fick Liverpool svårare att skapa chanser mot ett backande Wimbledon. Närmare än en nick av Steve Nicol efter ett inkast i bästa Delap-klass av Jan Mölby kom inte Liverpool, skrällen var ett faktum. John Motson sammanfattade det hela:

”The Crazy Gang have beaten the Culture Club!”

:::

Namnet ”The Crazy Gang” var från början ett internt namn på en falang inom Wimbledon. Namnet, som är taget från en brittisk humorgrupp aktiva på 30-talet, kom från början av deras fallenhet för att spela varandra bisarra skämt, men när det nådde media var även den primitiva, för att inte säga brutala, spelstilen i stort fokus. Spelstilen, som får Stoke att se ut som lammungar, var hursom effektiv och tog laget från botten av Football League till First Division.

:::

Vill man läsa Beasants egen syn på straffen kan man göra det här.

:::

Vad var det andra stycket historia som Beasant skrev då? Jo, han var den förste målvakten att som kapten lyfta FA Cup-bucklan.

:::

Om ni undrar något eller vill veta mer finns jag i kommentarsfältet som Kildo samt på mail  – palmer89@gmail.com

Ni kan även följa mig på twitter – SweGoon, men känn inget tvång.

Till’ then

//Martin Palmér

Publicerad 2012-02-28 kl 12:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons