Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Första maj blir en blå dag i Manchester

Problemet när matcher haussas upp till skyarna är att de så väldigt sällan klarar av att leva upp till förväntningarna. Onekligen är vad vi precis sett på Etihad Stadium just en sådan match. I slutänden vann Man City, efter ett mål på hörna, och man gjorde det ytterst välförtjänt eftersom de visade sig vara långt mycket mer kompetenta än Man Utd att spela på ett resultat.

Roberto Mancini sa efter 6-1-segern tidigare den här säsongen att han mycket hellre skulle vinna sex matcher med 1-0 än en match med 6-1. Det är naturligtvis en tanke han som manager har helt rätt i, och den här vinsten var så klart långt mycket mer betydelsefull för Man City än vilken som helst 6-1-seger.

Rimligtvis bör den här förlusten också smärta mer för Man Utd. Initiativet i titelstriden är nu tillbaka hos Man City, och om de i nästa omgång vinner borta mot Newcastle så har de i praktiken vunnit ligan.

Man Citys seger bar Yaya Tourés märke, den bar Vincent Kompanys märke. Det var med andra ord och först och främst en taktikens triumf, snarare än de individuella spelarnas triumf. Skönheten besegrade inte odjuret, det var inte offensiven som vann matchen åt Man City utan deras bättre taktiska dispositioner. Odjuret fick se sig besegrat av ett annat odjur.

:::

Man Utds insats var direkt dålig och kan sammanfattas i två punkter som förklarar kanske inte bara varför de förlorar matchen, utan också varför de förlorar ligatiteln.

(1) Man måste ha en taktik för att vinna varje match.

Alex Fergusons taktik inför matchen var enbart att inte förlora den. Följaktligen satte han in Park Ji-Sung som en taktisk blodhund på mittfältet, vilket visade sig bli helt misslyckat. Defensivt täcker det förvisso ytor, men Man Utd har inte lyckats knäcka koden att ta sig därifrån till att hitta en väg framåt i planen och därmed lätta på trycket. Följaktligen tenderar man bli ofarliga. Ferguson förlorade det taktiska slaget. Och förvånad är svårt att bli. Jag har svårt att tänka mig alltför många gånger när Ferguson försökt vara defensivt “slug” på det här viset på förhand, och spela på ett resultat, och som det faktiskt inte har straffat sig.

(2) Man Utds försvarsspel är genomgående bra men än så länge för ojämnt

Rent organisatoriskt är Man Utds försvarsspel av hög kvalitet, men det sker för många misstag på individuell nivå. Markeringen på hörnan som till sist avgjorde matchen var under all kritik, och det är ett mönster som återkommit under säsongen, senast bara i förra matchen mot Everton. Många poäng har kastats bort på grund av slapphänt försvarsspel. Kanske är det kostnaden av ungdom och oerfarenhet, kanske är i viss mening också bara en brist på kvalitet. Att det var Chris Smalling som stod för dagens misstag kom kanske inte som någon överraskning, han har inte spelat så mycket mot slutet av säsongen.

:::

Två omgångar kvar av Premier Leagues titelstrid. Men nu är det valborgskväll.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Det brinner i Manchester

Valborgsnatten är enligt hednisk tradition natten då häxorna vallfärdade, ridandes på sina kvastar och getter, till gamla offerplatser för att där hitta på bus tillsammans med djävulen. Med bränder sökte folket skydda sig mot hemskheter och spökerier.

Tror man på sådant så lär det brinna både här och där ikväll när den här säsongens överlägsna kombatanter drabbar samman i vad som förmodligen är att betrakta som den mest tydliga seriefinalen sedan Michael Thomas avgjorde en match på Anfield 1989. Med den skillnaden att det den här gången handlar om två lag från en och samma stad.

Det är fram till den här matchen som hela den här säsongen på något vis har riktat in sig. Det är i derbyt det kommer avgöras har det sagts. Flera gånger har det emellertid sett ut att redan ha varit avgjort. Man City såg ett tag ut att bygga upp ett ointagligt försprång. Man Utd hade för bara några veckor sedan ett försprång om åtta poäng.

Folk menade då att ligan var avgjord och hade helt klart fel. Folk kommer efter den här matchen säga att ligan är avgjord på ett eller annat sätt, möjligen inte om det blir oavgjort, men det kommer med god sannolikhet vara precis lika fel det. Bara ett resultat ikväll kan i praktiken avgöra ligan, och det är samtidigt det minst sannolika, nämligen en vinst för Man Utd.

I övrigt är matchen en strid om initiativet enbart.

:::

Man Utd strävar efter att behålla initiativet i titelstriden och Man City kämpar för att återvinna det. Båda lagen har vid olika tillfällen under säsongen haft initiativet och båda lagen har därefter tappat det.

Man Utd får inte förlora om de ska lyckas behålla initiativet och Man City måste vinna för att återvinna initiativet. Så enkla är förutsättningarna inför kvällens stormatch.

Vinner Man City så går de upp på samma poäng som Man Utd men förbi på grund av bättre målskillnad. Målskillnadsfördelen kommer inte att förändras den här säsongen, så om Man City vinner så har de allt i egna händer inför de två sista omgångarna. Dock så möter de i omgången därefter Newcastle borta, och det är en marig uppgift. Ligan lever vidare.

Klarar Man Utd oavgjort så leder de fortfarande med tre poäng. Det ger dem ett utmärkt slagläge inför de sista omgångarna. En Man City-vinst borta mot Newcastle tvingar dock Man Utd hypotetiskt att behöva åka till Sunderland i sista omgången och inte få förlora. I ett sådant läge är ligan alls inte avgjord.

En vinst för Man Utd och en poäng hemma i nästa omgång mot ett avslaget Swansea räcker för att säkra en 20:e ligatitel. I det läget är ligan i praktiken att räkna som avgjord.

:::

Det är enligt de flesta bedömare historiens största Manchesterderby, en effekt av i grund och botten två väldigt enkla förhållanden.

För det första så gäller det den här gången ligatiteln. Det är naturligtvis det som utgör bakgrunden till Alex Fergusons konstaterande att Man City numer utgör Man Utds direkta rivaler i högre utsträckning än någon annan klubb. Det är de som utgör det främsta ligahotet.

För det andra så har det egentligen aldrig tidigare gällt titlar mellan de här båda klubbarna, man kan till viss del säga att de båda klubbarna spenderat mycket av sin tid i helt olika divisioner. Bildligt eller bokstavligt, ibland både bildligt och bokstavligt. Arsenal var Man Citys främsta rival under 1930-talet, Wolves var Man Utds främsta motståndare under 1950-talet och Newcastle, Arsenal och Chelsea har varit de främsta rivalerna under Premier League-eran.

Och det är delvis därför som den här matchen, och kanske också den här säsongen, symboliserar så mycket mer än bara ett derby, om man nu kan säga bara om ett derby. Det är en del utav en större maktkamp om herraväldet i den engelska ligan.

:::

Det faktum att derbyt nu även gäller Premier League-titeln har så klart också förändrat derbyts karaktär. Det har gått från att vara en lokal uppgörelse till att bli ett globalt fenomen. Uppmärksamheten som kvällens match genererar är vida högre än vad något tidigare derby har fått.

Det kommer att brinna på många håll ikväll. Risken för att det brinner till på fotbollsplanen, i huvudet på någon eller några av de inblandade spelarna, är nog högre än någonsin.

Förmågan att hålla huvudet kallt kommer förmodligen bli avgörande.

………………………………………………………

Nyheten sipprade ut igår att FA har approcherat Roy Hodgson om att ta över som Englands förbundskapten. Det faktum att det alltså inte blir Harry Redknapp har redan skapat indignation i engelsk media.

Själv är magkänslan att Roy Hodgson var det smartaste valet FA faktiskt kunde göra. Hodgson är mer utav en taktiker än Redknapp, har en större internationell erfarenhet och är sällsynt duktig på att lyfta på pappret svagare lag till stora prestationer.

Det är mest när han ska ta över större lag med tveksam självbild och orimliga förväntningar som han brukar få problem. Och det är väl i det avseendet han kan få problem även här.

:::

Sorgliga insatser av QPR och Blackburn under söndagen, som inte alls visade upp det hjärta och den energi som krävs i en nedflyttningsstrid. Att Bolton och framför allt Wigan visar upp en helt annan attityd avgör förmodligen det hela till deras fördel.

Blackburn åkte förmodligen ur i praktiken den här helgen.

:::

Hat-trick den här helgen av både Luis Suarez och Fernando Torres. Jojo, allt kan tydligen hända i Premier League.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Vilka engelska toppklubbar passar bäst och sämst för Pep Guardiola?

Det blev alltså officiellt i fredags på en presskonferens att Pep Guardiola lämnar managerposten i Barcelona. Motiven som angavs var främst personliga till naturen, han kände sig sliten och utan energi och inte alls så som han menade att en Barcelonamanager skulle känna sig.

Med all rätt har beskedet lett till att han hyllats för sin managergärning i Barcelona. Helt visst har han också hyllats för beslutet att nu lägga av. Vilka de personliga skälen faktiskt är vet inte jag, själv kan jag möjligen tycka det är i alla fall lite märkligt att såvitt jag märkt ingen har höjt det minsta manageriella ögonbryn åt det faktum att Guardiola hoppar efter den första säsongen under hans tid i Barcelona som varit något utav en faktisk besvikelse.

Man kan fråga sig i vilken utsträckning han också är en motgångsmanager.

Det är en relevant fråga om man betänker att sannolikheten för misslyckande ökar tämligen dramatiskt oavsett vilket alternativ vid sidan av Barcelona han nu väljer, möjligen undantaget Real Madrid. Ser vi till Premier League så är risken för misslyckande väldigt hög samtidigt som det inte för en sekund innebär att pressen på framgång blir mindre.

Men här och nu hade jag bara tänkt ägna bloggen åt att fundera lite löst kring vilka av de engelska toppklubbarna som helt hypotetiskt skulle passa bäst och sämst ihop med Pep Guardiola.

:::

Arsenal

Arsenal har redan Arsene Wenger kan man ju hävda, men det här är ju ett hypotetiskt resonemang så då får man tänka bort sådana praktikaliteter. Rent fotbollsfilosofiskt är förmodligen Arsenal den engelska toppklubb som står Guardiola närmast. Sättet man vill spela fotboll på, profilen på spelartruppen, och kopplingen mellan ungdomsakademin och a-truppen, allt bör kännas bekant för Guardiola.

Just det faktum att Arsenal så tydligt har förvandlats till något utav ett ideologiskt projekt under de senaste fem-sex åren bör passa Guardiola, som förespråkar en väldigt tydlig fotbollsfilosofi. De fotbollsmässiga resurserna är mindre här än i Barcelona, men ekonomin är trots allt god, och Guardiola skulle representera en förlängning på den policy som Arsenals styrelse nu har drivit under en längre tid.

Få om någon engelsk toppklubb skulle passa Pep Guardiola bättre än just Arsenal.

:::

Chelsea

Den klubb som Guardiola först och främst ryktats samman med. Roman Abramovich söker efter en ersättare till Andre Villas-Boas och att han skulle låta sig nöja med Roberto Di Matteo är allt annat än självklart.

Abramovich har länge talat sig varm för att han vill se Chelsea spela en typ av fotboll som Barcelona representerat under Guardiolas tid i klubben. Det är svårt att uppnå det på ett tydligare sätt än att plocka Guardiola till klubben, så det om något talar för en sådan lösning.

I Chelsea har emellertid managern en annan och svagare ställning. Guardiola skulle också stå inför en helt annan och större utmaning än vad han gjorde när han tog över Barcelona, med en spelartrupp i rejält behov av förnyelse och en ungdomsakademi som inte är i närheten av La Masias produktivitet och kvalitet.

Kraven är höga från både ägare och fans, samtidigt som risken för misslyckande är väldigt hög, resurserna och möjligheterna avtagande. Jag ser inte Chelsea och Pep Guardiola som en särskilt god fit.

:::

Liverpool

Pep Guardiola vore så klart en en rekrytering som signalerade status för Liverpool. Till viss del finns det också sådant som talar för att Guardiola och Liverpool vore ett bra par. Guardiolas filosofi att använda unga spelare från den egna akademin skulle uppmuntras, det ligger väl i linje med Liverpools omhuldade moneyball-strategi. Till sin hjälp skulle Guardiola också ha en engelsk akademi av högt snitt, byggd utifrån principer han bör känna igen från Spanien.

Motargumentet är kontinuitet, eller brist på sådan. Liverpool har inlett en form av lagbygge under Kenny Dalglish som inte skulle få sin fortsättning med Guardiola som manager. Vad vi skulle få se är således ett tredje kursskifte på kort tid i Liverpool. Guardiolas idéer kanske låter tilltalande för Liverpool, men ofta kan det på sikt vara mer fruktbart att hålla fast vid en bestämd linje snarare än att ständigt vara på jakt efter ett grönare gräs.

Pep Guardiola till Liverpool må lova runt men håller i mina ögon tunt.

:::

Man City

De rykten som cirkulerar runt Roberto Mancinis vara eller icke vara på Man Citys managerpost har naturligtvis bidragit till att Guardiolas namn kopplats samman med klubben. Med Man City skulle dock Guardiola få ett uppdrag som skulle ge honom sina fiskar varma.

Dels övertar Guardiola en spelartrupp och en spelfilosofi som inte alls ligger i hans linje, så antingen tvingas han då kompromissa med sig själv alternativt så startar han ett tidsödande ombygge. Dels finns i Man City föga intresse för specifika fotbollsfilosofier annat än resultatets ideologi. Pressen på omedelbar framgång är här bedövande.

Där finns heller inte den självklara kopplingen mellan spelartrupp och ungdomsakademi som fanns i Barcelona och som finns i flertalet övriga engelska toppklubbar. Guardiola skulle med andra ord tvingas att arbeta med helt annorlunda förutsättningar än vad han själv är van vid.

Jag tvivlar.

:::

Man Utd

Någon måste ju ersätta Ferguson någon gång. Så klart. Huruvida detta är Guardiola är desto mer oklart. Det som Guardiola borde kunna igen i Man Utd är klubbens fokus på yngre och utvecklingsbara spelare, att använda akademin som ett sätt att producera långvarig framgång.

Andra saker vore honom dock mer främmande. Framför allt skulle han nog rätt snabbt drabbas av insikten att där finns ytterst lite tålamod med filosofier som på något sätt skulle överordnas målet att vinna. Klubbkulturen i Man Utd är ytterst resultatpräglad, och har så formats under Fergusons långa tid i klubben.

Pressen på resultat i Man Utd vore också enorm, särskilt sett till klubbens närhistoria. Jag betvivlar att Guardiola är managern som klarar av att hantera det läget.

:::

Tottenham

Tottenham får väl anses som sammanhangets långskott. Ser vi det hela rent fotbollspolitiskt så är det så klart högst osannolikt, Guardiola kommer ha anbud från större och mer prestigefulla klubbar än Tottenham att välja mellan. Det är också en fråga om Tottenham kan erbjuda Guardiola de resurser han skulle kräva för att ta jobbet.

Det vore samtidigt ett brott mot Tottenhams tradition och klubbidentitet. Det är en klubb som varit som mest framgångsrik när de byggt upp sina lag utifrån primärt brittiska principer. De gånger de försökt med mer kontinentala perspektiv så har det hela slutat olyckligt.

Guardiola till Tottenham är kanske någras dröm, men jag ser det inte som mer än en dröm.

:::

Annars gillade jag så klart det här svaret jag fick på twitter när jag frågade vilka engelska toppklubbar man ansåg att Guardiola skulle passa bäst i, från Andreas Lithander: ”No brainer for me, best club would be Swansea. We could call him ’Pepsea’ and Joe Allen will be as famous as Iniesta.”

………………………………………………………

Dagens matcher: Chelsea vs QPR, samt Tottenham vs Blackburn

Nu eller aldrig för Tottenham som bara måste vinna om de ska hänga på Arsenal i kampen om tredjeplatsen. Sju poäng back med två matcher mindre spelade, sex poäng på dessa två är helt nödvändiga. Blackburn hemma och Bolton borta, två lag i nedflyttningsstriden.

Det här är förvisso en match som Blackburn också nästan måste vinna.

Hur fokuserade är Chelsea egentligen på ligan? Rent teoretiskt så är ju deras chanser att komma ikapp Arsenal nästan lika stora som Tottenhams, så de borde vara rejält intresserade, kan man tycka. Nu kan de också fokusera enbart på ligan, vilket alltid är en fördel.

Men om de skulle tänka annorlunda, så är det här så klart en jättechans för QPR att ta livsviktiga bonuspoäng i nedflyttningsstriden.

:::

Med ett av modern tids största fotbollsderbyn på gång i England så kan man så klart räkna med att en gammal slagdänga till diskussion kommer upp. Manchester Evening News har hur som helst gjort en undersökning om varifrån de båda klubbarnas supportrar egentligen kommer, och landade i följande:

Stockport är blått och Salford är rött med andra ord, precis som alltid varit den allmänna uppfattningen. Sammanlagt ingick 2,163 Man Utd-fans och 1,175 Man City-fans i webundersökningen.

:::

Enormt stort för Southampton som alltså är tillbaka i Premier League igen efter att ha krossat Coventry på hemmaplan med 4-0. Alla nerver släppte efter att laget tog en tvåmålsledning redan efter 20 minuter. Firandet fortsätter förmodligen fortfarande.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Den nya dagen gryr för Southampton

Det här är den avgörande dagen för Southampton. Dagen som ger mål och mening till deras färd. Men också den dagen, om resultaten inte går deras väg, där det visar sig att vägen alls inte var mödan värd.

Idag är det allt eller inget för Southampton. Det var sju långa år sedan klubben åkte ur Premier League. De är nykomlingar i The Championship den här säsongen efter att förra säsongen ha slutat tvåa i League One. De ligger inför den sista omgången två poäng före West Ham, med en något bättre målskillnad.

Kort och gott, de måste vinna hemma mot Coventry idag för att vara säkra på uppflyttning igen till Premier League.

De är naturligtvis storfavorit på pappret. Coventry är ju till exempel redan nedflyttningsklara, är av förståeliga skäl demoraliserade, och har absolut inget att spela för. Men Southampton måste vinna, för att vara säkra. Och naturligtvis kan nerver spela spratt som man på förhand alls inte kan förutse.

:::

Strax ovanför ingången till Southamptons träningsanläggning finns en skylt där det står ”The Southampton Way”. Definitionen av detta begrepp står också inristat som en form utav underrubrik: ”The best in class both on and off the field of play.”

Det är en modern och eklektisk filosofi som ligger bakom Southamptons verksamhet. Klubben har hämtat inspiration från konstnärliga områden som dans och musik, och tittat närmare på hur de utbildar unga människor. Inom fotbollen har den främsta inspirationen föga förvånande varit Barcelonas La Masia.

Många klubbar säger att de har Barcelona som förebild. Få kan faktiskt göra anspråk på det också i verkligheten. Men Southampton är onekligen en av dessa klubbar. De satsar ungt, de satsar på hemmautvecklade spelare. De inpräntar tidigt en gemensam syn på fotboll som går ut på att hålla bollen på marken.

Den främsta skillnaden mellan Southampton och Barcelona är deras respektive plats i näringskedjan. Barcelona har resurserna och statusen att kunna behålla sina främsta talanger och slussa in dem i sitt a-lag. Southampton å andra sidan har behövt, kanske haft som affärsidé, att sälja sina främsta talanger och återinvestera pengarna i den egna verksamheten.

Skulle Southampton nå Premier League så har de emellertid också förändrat sin plats i denna näringskedja.

:::

Mycket står alltså på spel för Southampton idag.

För snart tre år sedan anlände Nicola Cortese, Southamptons styrelseordförande, till klubben och presenterade visionen om att klubben inom fem år återigen skulle befinna sig i Premier League.

Så långt låter det som något som detsamma vi hört från väldigt många klubbägare i England. Två saker är dock annorlunda. För det första att Southampton vid tillfället befann sig i administration och längst ned i League One med ett avdrag om tio poäng att förhålla sig till. För det andra att klubben två år tidigare än planerat skulle befinna sig endast en futtig match från att realisera denna vision.

Det är en effekt av att Southampton under dessa år förvisso har spelat i The Football League, men planerat för och upprätthållit en kvalitet i dess verksamhet som är utav Premier League-standard.

Det har resulterat i att Southampton har avancerat 45 placeringar i det engelska ligasystemet sedan Nigel Adkins tillsattes under den första halvan av 2010/11.

:::

Southampton är ett exempel på en klubb som balanserar nutidens behov med att planera för framtiden.

Den manager som är ansvarig för att hantera denna balans är Nigel Adkins, som sett över de två senaste säsongerna bara har Alex Ferguson och Roberto Mancini ovanför sig i League Managers’ Associations index över de managers som presterat bäst.

Denna balans syns också på fotbollsplanen.

Lagets turbo är tveklöst Rickie Lambert, som leder The Championships skytteliga med 26 gjorda mål. Men många pekar också på Adam Lallana som lagets hjärta och motor. Lallana har varit en del av Southampton sedan han var 11 år, och gick ut klubbens akademi samma år som Gareth Bale och Theo Walcott.

Nutid och framtid i perfekt balans.

:::

Det är naturligtvis väldigt lätt att avfärda Southamptons klubbfilosofi. ”Jaja, när de väl befinner sig i Premier League så kommer de väldigt snabbt att få anpassa sig till en bistrare verklighet.”

Flera exempel visar dock på motsatsen. Bland dem Blackpool, Norwich och Wigan. Och kanske inte minst Swansea. En klubb som ett år tidigare gjort exakt samma resa som Southampton nu är på väg att göra. Och med en väldigt lik filosofi.
Southampton representerar med andra ord inget tidsbundet mode inom den engelska fotbollen. Tvärtom representerar klubben snarare engelsk fotbolls framtid.

Men idag, hemma på St Mary’s, mot Coventry, har Southampton inte råd att tänka på något annat än sin nutid.

………………………………………………………

Dagens matcher: Everton vs Fulham, Stoke vs Arsenal, Sunderland vs Bolton, Swansea vs Wolves, West Brom vs Aston Villa, Wigan vs Newcastle, samt Norwich vs Liverpool.

Midlandsderby mellan West Brom och Aston Villa, som löper en reell risk att dras in i en skarp nedflyttningsstrid. Newcastle har samtidigt en viktig men tuff bortamatch mot Wigan. Tre väldigt värdefulla poäng står på spel för båda lagen.

:::

Harry Redknapp kritiserades nyligen av den utlånade Vedran Corluka för att han roterar spelare för lite i Tottenham, och att detta ligger bakom lagets svaga vår. Redknapp ville inte riktigt lyssna på det örat utan hänvisade till spelare från 1960-talet som minsann aldrig behövde roteras.

Jag är inte helt säker på att han därmed grävde sig ur gropen.

:::

Det rapporteras att Owen Hargreaves kommer att släppas från Man City i sommar, efter att totalt ha spelat fyra matcher för klubben. Kanske visar det sig att Man Utds läkarteam inte var huvudproblemet trots allt.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Financial Fair Play i The Football League

Klubbar med ekonomiska problem har länge varit ett problem i The Football League, där klubbarnas intäktsmodeller är avsevärt mer begränsade än vad som är fallet i toppen av Premier League.

Sedan tidigare har klubbar i League One och League Two haft restriktioner på hur mycket de kan värva baserat på en procentsats av respektive klubbs omsättning.

Och under veckan så har The Football League röstat ja till ett förslag om att implementera regler om så kallat financial fair play, som är tänkt att gälla i The Championship från och med nästa säsong, 2012/13. Syftet med reglerna är först och främst att förhindra att klubbarnas skuldsättning ökar.

21 av 24 av de nuvarande Championship-klubbarna röstade för denna reform, med bland andra West Ham bland de som röstade emot förslaget. Av lätt insedda skäl, då förslaget kanske hårdast drabbar dem på kort sikt.

:::

I grova drag kan förslaget sammanfattas i sex punkter:

(1)    Klubbar som flyttas upp till Premier League från och med nästa säsong behöver delge The Football League sin redovisning för sin tid i The Football League, annars blir de bötfällda.

En klok regel då alternativet skulle vara att klubbar annars har ett incitament att försöka ”fly undan” regelverket genom att spendera ännu mer extremt för att nå uppflyttning. Något som skulle gå emot regelverkets hela idé, och leda till en än mer prekär finansiell situation för flera klubbar i The Football League.

(2)    Under de första säsongerna kommer vissa förluster i avtagande utsträckning vara accepterade.

Ett liknande upplägg som i UEFA:s variant av financial fair play. Tanken är så klart att ge klubbarna en övergångsperiod att hinna justera sig, så att inte alltför drastiska beslut behövs fattas omedelbart.

(3)    Endast föregående års redovisning behöver lämnas in till skillnad från i UEFA där redovisningen från de tre senaste åren kommer vara aktuell.

Detta innebär att The Football League kommer att utvärdera sina klubbar årligen snarare än över en rullande treårsperiod likt UEFA. Det skapar ett ökat tryck på klubbarna men ger dem också mindre möjlighet att manipulera sina siffror över en längre tidsperiod. Sanktioner kommer även att kunna tillämpas snabbare sett till när regelbrottet faktiskt uppstår.

(4)    Där finns ingen introduktionsperiod för regelföljande. Regleringarna täcker varje säsong från och med 2011/12, men inga sanktioner kommer att utmätas innan 2014/15.

Det kontroversiella i förslaget är så klart sanktionerna, vad händer om man bryter mot reglerna. Att skjuta dem framåt i tid ger klubbarna ett större andningsutrymme att hinna anpassa sig, även om det riskerar leda till att regelverket blir något tandlöst de första åren.

(5)    Sanktionerna kommer ta formen utav antingen ett transferembargo eller böter, beroende på regelbrottets art och grad.

Böter är naturligtvis det mildare straffet, som jag skulle tro också kommer vara det vanligaste. Men att där för grovare regelbrott också finns ett embargo som alternativ är bara bra. Klubbarna försätter sig i skuld just på grund av att de spenderar mer på spelartruppen än vad de har råd med, i syfte att nå uppflyttnng. Att då sätta stopp för denna handel får anses vara en sanktion som ligger väl i linje med regelverkets syfte.

(6)    Ett tungt incitament för klubbarna att följa regelverket är att alla bötesbelopp samlas ihop varje säsong och därefter fördelas ut på de klubbar som följer regelverket.

Ett regelbrott leder alltså inte bara till att den egna klubben bestraffas utan att konkurrenterna belönas. En form av dubbeleffekt som de flesta klubbar nog vill undvika. Rätt smart faktiskt.

:::

Det har beräknats att de engelska klubbarna i The Football League i nuläget sitter på en skuld motsvarande £1,000m, och att utan dessa regler denna skuld skulle växa till det dubbla.

Och samtidigt som klubbarna under de närmaste kan förvänta sig såväl mindre intäkter från biljett- och produktförsäljning, som sjunkande TV-intäkter med drygt 25 procent, så vore det en djupt riskabel utveckling.

Förhoppningsvis är det här ett steg att komma åt grundproblemet med den engelska fotbollens inbyggda pyramidspel.

………………………………………………………

Inga handskak mellan Chelsea och QPR i helgen. Naturligtvis är det kontroversen mellan Anton Ferndinand och John Terry som fått Premier League att agera snabbare än ljudet.

:::

Pep Guardiola slutar som manager i Barcelona. På något sätt ska det bli spännande att se vad som händer med Barcelona nu. Och även vad som händer med Guardiola själv.

:::

PL20-serien får avslutas under nästa vecka.

Be Champions!!

Peter Hyllman

En samling stora insatser med tio spelare på planen

Att på lite drygt 45 minuter vända 0-2 borta mot Barcelona med bara tio spelare kvar på planen måste rimligtvis betraktas som en av de främsta prestationerna ett engelskt klubblag har svarat för i det europeiska cupspelet. Det är många som placerar prestationen väl på par med Man Utds berömda vändning i finalen 1999 och Liverpools lika berömda upphämtning mot Milan 2005.

Att börja ranka insatser i det här avseendet är kanske inte helt meningsfullt, om inte annat så är det så enormt upplevelsebaserat, men kanske kan det ändå vara lite kul att titta och tänka tillbaka på några andra stora insatser med endast tio spelare på planen.

:::

Argentina 2-2 England (VM 1998, åttondelsfinal)

Tio modiga lejon och en dum pojke. Kanske den match sedan den engelska VM-guldgenerationen lagt skorna på hyllan som mest och bäst har fått representera den engelska järnviljan. Dunkirk, över deras döda kroppar, Ing-er-lund och allt sådant där nationalistiskt tjafs. Media ville av naturliga skäl framställa det som mest eller endast en fråga om ryggrad och kampmoral, i själva verket var det en betydligt mer intelligent insats än så.

Glenn Hoddle förändrade omedelbart sin laguppställning för att hantera Argentinas fantastiska anfallsuppsättning med Ariel Ortega och Gabriel Batistuta framför Juan Sebastian Verón. Han bytte från 3-5-2 till 4-4-1 med över hälften av utespelarna i för dem nya positioner. Hoddle behöll det engelska målhotet genom att sätta Paul Scholes och Michael Owen på de defensivt minst viktiga ytterpositionerna, med Alan Shearer som ensam anfallare.

Gareth Southgate ersatte Graeme Le Saux och på så vis bestod backlinjen av endast mittbackar, som ledda av en iskall Tony Adams spelade ett oerhört centrerat försvarsspel för att förhindra Argentinas nätta och effektiva passningsspel. Englands försvar knäckte tidigt Argentinas vilja. De hade 28 avslut under matchen men endast fem på mål, och under de 80 minuter som följde på David Beckhams utvisning så behövde David Seaman inte göra en enda rejäl räddning.

Men å andra sidan, vad spelar det för roll när man ändå förlorar straffläggningen?

:::

Tottenham 3-4 Man City (FA-cupen 2004, fjärde omgången)

Om man ska välja en match som förkroppsligar idén att Tottenham aldrig kommer kunna bli ett riktigt topplag så är det väl den här. Tottenham började i storartad stil. Ledley King skruvade upp bollen i vänstra krysset efter två minuter, Robbie Keane ökade på till 2-0. Två minuter före halvtid svarade Joey Barton för en tackling med dobbarna före på Michael Brown, lyckades komma undan med endast ett gult kort. Men när Christian Ziege satte frisparken till 3-0 så pratade Barton till sig ett andra gult och därmed rött. 3-0 i halvtid och en spelare mer på planen. Surely.

Kevin Keegan, Man Citys dåvarande manager, sade efter matchen: ”Losing 3-0 and down to 10 men, I was just thinking, ‘where’s the nearest job centre?’. I just told them, ‘we’re playing for pride now and we’re looking for a miracle’.” Någon stor taktiker har Keegan aldrig varit, och det var alltså inte heller något stort taktiskt mästardrag som låg bakom vad som komma skulle.

Redan tre minuter efter halvtidsvilan började miraklet ta form när Sylvain Distin tilläts lunka in i straffområdet bakom Tottenhams backlinje och nicka in Michael Tarnats frispark. Paul Bosvelt gör 2-3 strax efter en bra räddning av Arni Arason på ännu en Ziege-frispark. Man City luktade blod och satte allt på ett kort. Robbie Fowler slår i den 80:e minuten en strålande passning till Shaun Wright-Phillips som chippar in 3-3. Och på tilläggstid skriver Jon Macken in sig själv och Man Citys cupvändning i historieböckerna.

:::

Nottingham Forest 2-1 Luton Town (FA-cupen 1959, final)

Det pratas ofta om jinxar i kommentarsfältet, något som ofta känns rätt gammalt. Vad som redan under 1950-talet måste ha känts gammalt var FA-cupfinalens skadejinx. Det här var innan fotbollen hade börat tillåta avbytare och en skadad spelare betydde kort och gott att laget fick spela med en man mindre.

Jinxen var spökligt allvarlig. Arsenal förlorade finalen 1952 efter att de fått Wally Barnes skadad mot Newcastle. Den så berömda Stanley Matthews-finalen 1953 mellan Bolton och Blackpool vände när Boltons Eric Bell skadades vilket gav Matthews fritt spelrum i slutet av matchen. 1955 tvingades Man Citys Jimmy Meadows utgå efter att ha tacklat samme Bobby Mitchell i Newcastle som Wally Barnes tre år tidigare skadat sig på. 1957 fick Man Utds målvakt Ray Wood genomföra hela matchen med ett krossat käkben. 1960 bars Blackburns Dave Whelan ut med ett brutet ben. I samtliga fall förlorade laget med bara tio spelare.

Två gånger skulle den här trenden brytas. Man Citys målvakt Bert Trautmann är ökänd för att ha spelat de sista 15 minuterna av 1956 års FA-cupfinal med en bruten nacke. Han ska tydligen ha tillfälligt svimmat av under tiden. Det här beskrivs ofta som något av en fotbollssaga, men sällan har sagor så bittra slut. Under Trautmanns återhämtningsperiod efter finalen dog hans femårige son i en trafikolycka, en tragedi som till sist ledde till skilsmässa.

I själva verket är det alltså bara skada i en FA-cupfinal som kan firas utan någon som helst form av reservation. Nottingham Forest hade tagit ledningen med 2-0 efter 14 minuter mot Luton Town när Reg Dwight, målskytt och Elton Johns farbror, bröt benet med en timme kvar av matchen. The Observer rapporterade efter matchen: ”It needed the loss of Dwight to make a game of it and give Forest the chance to show that their defence could match their forwards’ ability.”

Vilket försvaret också gjorde, trots att laget från och med början av andra halvlek i praktiken spelade med nio spelare efter att Bill Whare drabbats av kramp. Bobby McKinlay, Jack Burkitt och Joe McDonald var iskallt stabila i backlinjen och längst upp jagade Stewart Imlach varenda boll som en energisk blodhund. Forest vann matchen med 2-1.

:::

Chelsea 4-1 West Ham (Premier League, 2006)

Som vi ser, bland annat av det förra exemplet, så brukade det här med att spela en man kort betraktas som närmast en garanterad förlust. Om ett lag fick en spelare utvisad eller skadad så inväntade man det oundvikliga. Det var då och nu är nu. Den ökade klyftan i resurser inom den moderna fotbollen har gjort att inte ens olika antal spelare på planen behöver ha någon reell och konkret betydelse.

Kanske har ingen match illustrerat detta mer än Chelseas förnedring av West Ham under säsongen 2005/06. Chelsea hade gått igenom en tuff period och titelstriden var tuffare än vad tabellen antydde, särskilt som Chelsea i den här matchen släppte in 0-1 och fick Maniche utvisad inom loppet av matchens första 17 minuter.

Men kanske behövs inte Maniche när ett lag består av engelsk fotbolls kanske mest hänsynslösa vinnarmaskin någonsin. Även om man betraktar den stora skillnaden i resurser och förutsättningar, så var Chelseas replik bedövande i sin auktoritet. De förintade Alan Pardews West Ham, inte minst med hjälp av Didier Drogba som jagade varenda antydan till boll. Han gjorde ett mål, skapade ytterligare två och byttes ut till en stående ovation.

Till viss del var det en fördel för Chelsea att de låg under med ett mål när utvisningen kom, då det innebar att de inte hade råd att offra sitt anfallsspel under matchen. När de gick upp till 2-1 så var matchen i praktiken över, och mer betydelsefullt så var förmodligen titelstriden det också. Det var den 16:e gången under knappt två säsonger som Chelsea gjorde fyra mål eller fler. De var inte tråkiga, snarare briljanta.

:::

Arsenal 1-2 Man Utd (FA-cupen 1999, semifinal)

Det sista FA-cupsemifinalomspelet någonsin. Mellan Englands två överlägset bästa lag vid den här tidpunkten. Två fantastiska lag, sida vid sida såväl i ligan som i cupspelet. David Beckham hade gett Man Utd en 1-0-ledning som därefter kvitterats av Dennis Bergkamp. Roy Keane blev utvisad med ungefär 20 minuter kvar av matchen efter ett skamlöst dyk av Marc Overmars, och ridån såg ut att gå når för Man Utds cup- och trippeldrömmar.

Man Utds försvar ställdes inför något av den värsta anstormning som dittills och hittills skådats och laget höll ut. Eller så såg det åtminstone ut ända in på tilläggstid när Ray Parlour tog sig förbi Phil Neville, blev fälld och Arsenal fick en straff. Dennis Bergkamp, en närmast omutlig straffläggare, klev fram men Peter Schmeichel dök rätt åt vänster och räddade straffen.

Förlängningen bestod av fortsatt Arsenaldominans mot ett Man Utd som ytterst tydligt saknade Roy Keane såväl defensivt som offensivt. Kanske blev det hela för enkelriktat, Patrick Vieira slog en nonchalant passning i sidled som fångades upp av den nyss inbytte Ryan Giggs som på vägen mot FA-cuphistoriens största mål tog sig förbi Vieira, Dixon, Keown och Adams innan han slog upp bollen i nättaket ovanför Seaman.

Dramatiken, omständigheterna, och det sätt på vilket matchen blev ett uttryck för en hel säsong, gör den här insatsen med tio spelare på planen särskilt minnesvärd.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Chelsea lyfter i motvind

Draken lyfter i motvind. Så lyder ett uttryck som handlar om förmågan att prestera som bäst när omständigheterna är som allra svårast. Och är det något som Chelsea verkligen har visat i Champions League den här säsongen så är det just att de är fantastiska motgångsspelare.

Det kommer inte bli mindre av den varan i Champions League-finalen, oavsett vilka de nu möter där. Lagets kapten John Terry är avstängd. Lagets hjälte och mittfältsmotor Ramires är avstängd. Försvarsklippan Branislav Ivanovic är avstängd. Utilitymannen på mittfältet Raul Meireles är avstängd. Huruvida Gary Cahill hinner bli frisk återstår att se.

Chelsea kommer gå in i finalen en halv startelva kort. De kommer ses som tydliga underdogs. Kanske är det omständigheter som passar dem perfekt.

:::

Chelseas seger över Barcelona är en seger för idén att det finns fler än ett sätt att spela fotboll på för att vinna fotbollsmatcher. Det är ett slag i magen på den kulturimperialism som följt i den moderna fotbollskonsumerismens led.

Den katalanska pressen var naturligtvis inte fullt så storsinta efter matchen, när de beskrev Chelseas seger som ”orättvis, grym och horribel”. Men de hade mer än så att säga om saken:

“It is difficult to explain how the club could throw away a tie in which it was infinitely better than its rival. The Chelsea at Camp Nou was like that of the first leg at Stamford Bridge. A team stingy, cowardly, vulgar. Unworthy of a competition as big as this. Their ultra-conservative tactic led them to defend tooth and nail with all players in the area of Cech. It’s amazing how, with so little, they were able to score three goals in 180 minutes.”

Den sista meningen antyder trots allt det som de i sitt eget raseri verkar ha glömt bort, nämligen att over 180 minuter så gjorde Chelsea fler mål än vad Barcelona mäktade med.

Ett lags uppgift och ansvar är endast att försöka vinna. Genom att bygga på sina egna styrkor samt neutralisera motståndarens styrkor. Det har inget ansvar att spela fotboll på ett sätt som hjälper sin motståndare.

Rolig men kanske vilseledande bild av matchen, då den antyder att Barcelona sköt i större utsträckning än vad de kanske gjorde, av vad som ser ut att vara tecknaren av Herman Hedning.

:::

John Terry var i toppform efter att han blivit utvisad igår kväll. Under matchen försökte han få det till att det var ett oavsiktligt knä i ryggen på Alexis Sanchez, vilket naturligtvis är struntprat.

Efter matchen, och förmodligen efter resultatet och vetskapen om att den första ursäkten togs emot så där lagom positivt, kom ett annat yttrande där han medger att det såg illa ut men att alla som känner honom vet att han ”is not that kind of player”.

Men John, det är väl precis vad du är?

:::

Nåja, nu gjorde väl ändå Fernando Torres endast ett fotbollens motsvarighet till mål i tom bur. Det var inte han som faktiskt avgjorde matchen för Chelsea, de ledde ju redan cupmötet, men visst var det något otroligt symboliskt med att just han fick göra sista målet och slå den sista spiken i Barcelonas kista.

:::

Barcelonas vanligaste passningskombination under matchen var Sergio Busquets till Xavi, som förekom 30 gånger. Chelseas vanligaste kombination, som förekom sex gånger, var Peter Cech till Didier Drogba. Michael Cox på Zonal Marking som berättar.

:::

En horribel känsla av déja-vu måste ha drabbat Cesc Fabregas under den här senaste veckan. Men låt oss också komma ihåg att Barcelona är långt ifrån döda och begravna.

:::

Chelsea är i final i Champions League. Chelsea ligger sexa i Premier League. Jo, så klart, Premier League är naturligtvis döende. Eller om det nu är så att europeiskt cupspel kanske inte är världens bästa indikator för ligakvalitet.

Visst spelade Chelsea defensivt taktiskt mot Barcelona, naturligtvis, men kanske bör det påpekas att den här typen av matcher, mot sämre lag som försvarar sig organiserat och anfaller snabbt och med kvalitet, ställs engelska topplag mot i varenda ligaomgång.

Kvaliteten på Premier Leagues mitten- och bottenlag har ökat markant under den senaste femårsperioden. Att ständigt behöva bryta ned sådant motstånd är tungt också för topplag, och ligan drar därför mycket energi från övrigt cupspel.

:::

Den katalanska pressens buttersmurfar gav för övrigt Pep Guardiola en 3:a i betyg och Roberto Di Matteo bara en 2:a. Trots att det alltså var Chelsea som vann och gick vidare till final.

:::

Chelsea, precis som Liverpool, har nu möjligheten att vinna två cuptitlar den här säsongen och därigenom rädda sin säsong. Skillnaden är möjligen att Chelsea också har möjligheten att rädda nästa säsong av bara farten. En seger i Champions League-finalen tar dem till Champions League även nästa säsong, även om de slutar på sjätteplats i ligan.

Vilket i så fall skulle betyda att det lag som slutar fyra i Premier League bara får spela Europa League nästa säsong.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Tio modiga lejon, och en dum pojke

Intrycket inför matchen var väl att det var i stort sett omöjligt. Intrycket efter 45 minuter var att det helt enkelt inte kunde gå. Barcelona hade då gjort 1-0, och bara några minuter därefter hade John Terry blivit utvisad efter den kanske mest idiotiska handlingen i Champions League sedan Didier Drogba örfilade Nemanja Vidic i finalen 2008.

Vad som därefter följde, och resultatet, får väl anses som bland det mest sanslösa som hänt i Champions Leagues korta historia. Strax efter eller tillsammans med Man Utds final mot Bayern München 1999 och Liverpools final mot Milan 2005. Den typen av sannolikhetstrotsande prestationer som framför allt engelska klubblag svarat för under Champions League-historien.

Men det var inte det enda engelska med Chelseas insats. John Terry betedde sig som en dum pojke, inte som den Captain, Leader, Legend han framställer sig själv som. Bristande disciplin höll på att ännu en gång förstöra Chelseas Champions League-drömmar. Tio vilt och hårt kämpande spelare, tio modiga lejon, höll under en hel faslig halvlek fast vid drömmen med allt vad de kunde uppbåda.

En riktig bragd.

:::

Ett sådant fantastiskt mål av Ramires. John Terrys kaptensinsats var att bli utvisad helt i onödan, den som fick göra ett riktigt ”captain’s goal” var alltså Ramires. Och det var inte bara målet som påminde om Roy Keane i Turin 1999, varnad blev Ramires också och därmed avstängd i finalen.

Där så klart inte heller John Terry nu får spela. Inte heller Raul Meireles eller Branislav Ivanovic kommer vara tillgängliga i den matchen. Det är med andra ord nästan en halv startelva som är borta. Man undrar vad det egentligen är med engelska lag och det här med avstängda nyckelspelare i Champions League-finalen. Men det gick ju bra 1999 till sist.

Mot Bayern München. Kanske ett omen.

:::

Inför matchen menade jag att det var viktigt för Chelsea att behålla sina positioner på planen. Efter 38 minuter hade Gary Cahill blivit skadad och John Terry utvisad, hela mittbacksparet.

:::

Och det här med att vinna två Champions League på raken är och förblir en till synes omöjlig historia.

Och vad händer nu med Pep Guardiola?

:::

Leo Messi skjuter för första gången någonsin i liga- och Champions League-sammanhang en straff ”off target”. I samma match gör Fernando Torres mål. Då vet man att det helt enkelt var bestämt att sluta på ett visst sätt.

:::

Och helt plötsligt blev den där tredjeplatsen i ligan så väldigt mycket viktigare.

Och håller vi oss till ligan så vann också Bolton över Aston Villa ikväll med 2-1 på bortaplan. Ett oerhört viktigt resultat för Bolton, och en svidande tung förlust för Aston Villa som nu på allvar befinner sig indraget i nedflyttningsstriden. Och scenerna på Villa Park var inte roliga, där ett riktigt hat vällde ner över Alex McLeish.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Tre taktiska punkter för Chelsea

Det framställs som det omöjliga uppdraget. Att Chelsea ska kunna slå ut Barcelona ur Champions League. Men som Chelsea visade på Stamford Bridge och några dagar senare Real Madrid på Camp Nou, omöjligt är uppdraget alls icke. Däremot kräver det disciplin.

Chelsea har haft en lång och tuff säsong och hur man än vänder och vrider på det så är laget på nedgång. Även om laget har fått ett kortsiktigt lyft tillbaka mot tidigare höjder under Roberto Di Matteo så förändrar inte det behovet på längre sikt att förnya spelartruppen.

För den gamla spelartruppen är det här förmodligen sista chansen till en europeisk triumf, och de slår ur närmast hopplöst underläge. Men de har chansen att vända det till en fördel för dem själva. De är kanske mer desperata än sina motståndare, och de kan spela utan press. De har helt enkelt mindre att förlora, så få tror ändå på dem.

Ska de lyckas så måste däremot tre faktorer klaffa.

:::

Våga gå framåt

Chelseas mål på Stamford Bridge kom till precis så som de förmodligen skissat och hoppats på inför matchen. Boll bryts och vinns på mittfältet, en snabb passning i djupled till löpande mittfältare som utnyttjar ytan bakom ytterbacken och passar in bollen till Drogba inne i straffområdet.

Där finns tre moment som Chelsea måste få att fungera också ikväll. Ett, de måste utan att förivra sig lyckas vinna bollen på mittfältet. Två, mittfältare måste orka och våga ta löpningarna framåt så att där finns en måltavla för passningsläggaren. Här kommer Mata och inte minst den löpstarke Ramires vara viktiga spelare. Samt tre, Drogba måste hitta positionen framför Barcelonas mål.

Ett mål för Chelsea förändrar cupmötets hela förutsättningar.

:::

Håll positionsspelet

På Stamford Bridge lyckades Raul Meireles bra med att täcka upp Leo Messis ytor och göra det trångt och svårt för honom. Åtminstone lyckades han så bra som förmodligen är möjligt mot en spelare som Messi. På vänsterkanten samarbetade Ashley Cole och Juan Mata väl med att begränsa Dani Alves offensiva hot.

Det var på och via Chelseas högerkant som Barcelona oftast hittade fram till rejäla farligheter. Andres Iniesta drog isär Branislav Ivanovic och Gary Cahill och skapade luckor som Cesc Fabregas regelbundet kunde utnyttja, samtidigt som Mikel åtminstone delvis misslyckades med att fånga upp Cesc. Ett par sena brytningar från Cahill samt, ärligt talat, lite tur räddade Chelsea från mål i baken på grund av det.

Chelsea måste upprepa positionsspelet på sin vänsterkant och samtidigt förstärka positionsspelet på sin högerkant. Kostnaden för det kommer förmodligen bli än mer bollinnehav för Barcelona, men det är ändå en del utav matchplanen.

:::

Behåll i alla situationer lugnet

Att gå in med en matchplan är oftast hyfsat lätt. Svårare är dock att hålla fast vid den om något går snett från början. Om Barcelona gör 1-0, kanske till och med tidigt i matchen, så är det viktigt att Chelsea inte drabbas av panik och stressas ut ur sina positioner. I så fall rämnar hela bygget.

Där måste finnas en kollektiv insikt om att det faktum att Barcelona gör 1-0 inte förändrar matchplanens egentliga förutsättningar. Håller man tätt därifrån samt lyckas göra ett enda mål så är Chelsea fortfarande vidare. Det är dessutom ett resultat där Barcelona kommer fortsätta pressa på framåt.

Liknande gäller för 2-0, ett mål tar fortfarande Chelsea vidare, även om de i så fall behöver öppna upp sig mer mot slutet av matchen.

:::

Om Chelsea lyckas med alla de här tre sakerna så har de goda chanser att efter matchen få höra sina motståndare klaga på anti-fotboll i intervjuer efter matchen, men själva kunna skratta hela vägen till finalen.

Samt se till att finalen spelas mellan ett av Europas tre bästa lag, samt Chelsea.

……………………………………………………………….

West Ham såg till att sätta fortsatt press på Southampton i kampen om uppflyttning till Premier League genom att vinna med 2-1 borta mot Leicester igår kväll.

I praktiken betyder det att Southampton nu måste vinna sista matchen hemma mot nedflyttningsklara Coventry för att vara säkra på uppflyttning.

:::

Robin van Persie vinner också fotbollsskribenternas pris som Årets spelare, och det är naturligtvis helt välförtjänt.

:::

Och precis vid lunchtid idag lottas OS-fotbollens gruppspel. Håll utkik på det de som är intresserade.

Be Champions!!

Peter Hyllman

PL20: De bästa citaten

Så lanserade då Premier League, med anledning av 20-årsjubiléet, förra tisdagen sin 20 Seasons Awards-kampanj och tillkännagav samtliga nominerade i respektive kategori. Den här extrainsatta bloggserien under kvällstid presenterar och diskuterar under de de två följande veckorna mina vinnare inom respektive kategori.

Fem citat är nominerade av Premier League inom kategorin bästa citat. Dessa citat framgår av sammanställning härnere. Det är en lista jag kommer utgå från men inte begränsa mig till i mina resonemang.

:::

Citat 1. ”When the seagulls follow the trawler, it is because they think sardines will be thrown into the sea. Thank you very much.” – Eric Cantona, 1995

Citat 2. “The trick is always buy when you’re strong so he needs to buy players. You can’t win anything with kids. You look at that line-up Manchester United had today and Aston Villa at quarter past two when they get the team sheet, it’s just going to give them a lift and it will happen every time he plays the kids. He’s got to buy players, as simple as that.” – Alan Hansen, 1995

Citat 3. “When you do that with footballers like he said about Leeds, and when you do things like that about a man like Stuart Pearce, I’ve kept really quiet but I’ll tell you something, he went down in my estimations when he said that. We have not resorted to that. You can tell him now, we’re still fighting for this title and he’s got to go to Middlesbrough and get something. And I’ll tell you, honestly, I will love it if we beat them. Love it. But it really has got to me. I’ve voiced it live, not in front of the press or anywhere. I’m not even going to the press conference. But the battle is still on and Man United have not won this yet.” – Kevin Keegan, 1996

Citat 4. “We have to carry on doing our best. It’s getting tickly now – squeaky bum time, I call it. It’s going to be an interesting few weeks and the standard of the Premiership is such that nothing will be easy.” – Alex Ferguson, 2003

Citat 5. “Please don’t call me arrogant because what I am saying is true. I am European champion so I am not one of the bottle. I think I am a special one.” – José Mourinho, 2004

:::

Hur ska man då resonera kring det här? Okej, först plockar jag bort citat 4. Ett citat blir inte särskilt speciellt bara för att man råkar hitta på ett nytt och lite lustigt begrepp. Även citat 5 tycker jag inte är något särskilt att hänga i julgranen, det har precis som citat 4 blivit något man snarast bara skrattar lite åt.

Därefter tar jag i min plockepinn-lek med citat bort nummer tre. Keegans citat är förvisso klassiskt, men jag känner också att dess innebörd har överskattats rätt mycket. Många har tolkat det som ett tecken på hur Keegan brutit ihop och hur det leder till att Man Utd vänder och vinner ligan den säsongen. Men citatet kommer efter att vändningen redan är ett faktum. Dessutom, jag tycker Keegan trots allt har en viss poäng i vad han säger.

Det finns bra saker med citat 1. Utöver att vara fantastiskt roligt, inte bara för att det kommer från en fotbollsspelare, så bidrar det också med en filosofiskt inspirerad kritik av medias mobbmentalitet. Därtill så är ju måsmetaforen fullständigt lysande.

Jag skulle också vilja slå ett slag för Arsene Wengers citat: ”Everyone thinks they have the prettiest wife at home.” som svar på Alex Fergusons åsikt efter att Arsenal 2002 vunnit ligan att Man Utd hade varit det bättre laget. Som put down av en rival är den så klart lysande i all sin enkelhet, dessutom är även här metaforen mycket bra och därtill en del utav en Wengersk tradition av vackra kvinnor-metaforer.

:::

Mitt val av Premier League-erans bästa säsong är dock citat 2.

Av det enkla skälet att jag tycker citatet på något sätt, och definitivt oavsiktligt, definierar en hel epok i Premier Leagues historia. Det visar också på två helt olika visioner om hur en klubb kan utvecklas där konservatism ställs i kontrast mot förnyelse. Att det sedan sägs 1995, och därmed blir till en perfekt illustration av Liverpools fall och Man Utds uppgång, engelsk fotbolls två stora maktcentra vid den tiden, förstärker det hela.

Att Alan Hansen själv i efterhand försökt backa från citatet genom att hävda att han egentligen menade att säga ”you can’t win everything with kids” gör också det hela lite roligt, då vi nu med hela uttalandet framför oss kan se att nej, det gjorde han nog inte alls det. Och även om han hade gjort det, så bevisade ju kidsen honom till sist fel även där.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: "It’s up for grabs now!"

Ännu en härlig ligaomgång för Newcastle som gör ännu ett ryck i striden om Champions League-platserna. Snart får man ju slut på superlativer när det gäller det här laget. Liverpool framhävs ju som ett exempel på det här med moneyball, och ibland också som ett exempel på dess problem, men i praktiken är det ju snarare Newcastle än Liverpool som kört ett faktiskt moneyball.

Titelstriden fick sig ännu en dramatisk twist när Everton under matchens sista tio minuter vände ett tvåmålsunderläge på Old Trafford. Frågan är väl när det hände sist, om det någonsin hänt. På Old Trafford det vill säga. Det här var ju dock andra gången på två säsonger som Everton i slutet av en match har hämtat upp två mål.

I och med att Man City programenligt besegrade Wolves på kvällen så dukar ju det upp för en sjujäkla holmgång om exakt en vecka, på självaste Valborgsmässoafton. Att säga att det är helt avgörande vore ju något överdrivet, för så vitt inte Man Utd råkar vinna matchen. Men i och med målskillnaden så har nu Man City återigen, precis som Man Utd, allting i egna händer.

Och nästa säsong ylar inte längre några vargar i Premier League.

:::

Myten om Man Utds ofelbarhet är väsentligt överdriven

Det hela var ju avgjort menade de flesta. Åtta poängs försprång var ointagligt med så kort tid av säsongen kvar. Och eftersom Man Utd är Man Utd så var det ju dubbelt upp omöjligt, de av alla lag kan helt enkelt inte tappa en sådan ledning. Ungefär så gick ju resonemanget för några veckor sedan.

Men, jodå det kunde de visst det, eller de kunde i alla fall tappa luften mellan sig själva och motståndaren, och de problem som bland andra jag såg framför mig och varnade för på horisonten visade sig faktiskt vara inte bara inbillade utan även genuina problem. Det finns en myt, som naturligtvis uppstått av att laget vunnit så många titlar de senaste 20 åren, att Man Utd aldrig hackar.

Den som haft anledning att följa klubben lite närmare än genomsnittet vet att det inte riktigt stämmer.

:::

2012 är inte jordens undergång för Wolves

Wolves förlust innebär naturligtvis att det nu är klart med spel the fiery pits of hell nästa säsong. Det vill säga det som mer formellt brukar kallas för The Championship. Någon katastrof på taket är det emellertid inte för Midlandsklubben, som är en av de få mindre Premier League-klubbar med en organisation och ekonomi anpassad för The Championship.

Och räkna med att de kommer tillbaka förr snarare än senare.

:::

Gott mos, Roy! Jag tänker mig att det trots allt ändå är rätt skönt för honom att vinna på Anfield.

:::

Årets spelare

Robin van Persie vann spelarnas pris för Årets spelare, och det finns väl absolut inget att säga om det valet. Jag kan tänka mig få spelare som varit mer betydelsefulla för sitt lag. Kyle Walker tog hem priset för Årets unga spelare, vilket jag också tycker är rätt okej.

Många tycker så klart att Sergio Agüero borde varit självklar. Det kan jag väl ha förståelse för, givet att han nu var nominerad och till synes med i spelet. Men jag tror att när spelarna faktiskt röstar på Årets unga spelare så lägger de sin röst på en ung spelare i meningen “inte etablerad inför säsongen”, även om etablerade stjärnspelare som till exempel Agüero och Gareth Bale rent formellt uppfyller ålderskriterierna.

Grejen är väl att de spelarna därför inte borde vara nominerade till att börja med.

:::

Era tankar efter helgen?

……………………………………………………………….

Mycket med den här säsongen påminner om 2007/08.

Chelsea och Man Utd krigar om titeln. Man Utd har tre poängs försprång, möter Chelsea på Stamford Bridge. Två omgångar återstår därefter. Först Man Utd med en så kallad lätt hemmamatch och Chelsea borta mot Newcastle. I sista omgången Chelsea med motsvarande hemmamatch, och Man Utd i ett semitufft bortamöte med Wigan.

Chelsea vinner på Stamford Bridge, vinner också på St James’ Park och lagen går in i slutomgången med samma poäng. Skillnaden är att den gången hade Man Utd målskillnaden på sin sida, den här gången är målskillnaden på motståndarnas sida.

Ironiskt nog, på flera sätt, vann Chelsea också matchen på Stamford Bridge tack vare en felaktigt dömd straff.

:::

Ajajaj Southampton. Är det måhända lite skakigt? Med chansen att säkra uppflyttning till Premier League så blev det bortaförlust mot Middlesbrough i lördags.

West Ham har ikväll chansen att ordna med lite spänning inför sista omgången nästa helg genom att vinna borta mot Leicester. Vinner de emellertid inte så är Southampton klara.

Men med tanke på att Southampton i sista omgången möter redan nedflyttningsklara Coventry på hemmaplan så vore det ju helt fantastiskt om de sumpade det här.

Med vinsten så gav Middlesbrough också sig själva en minimal chans att nå playoff. Men det kräver att de vinner borta mot Watford i sista omgången samtidigt som Cardiff förlorar borta mot Crystal Palace.

:::

Under kvällen tar vi väl och kollar lite på minnesvärda citat från Premier League-tiden.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Varför åker Wolves ur Premier League?

Den här helgen kan Wolves bli det första laget som rent formellt åker ur Premier League. QPR vann igår kväll hemma mot Tottenham, vilket betyder att Wolves måste vinna hemma mot Man City för att hålla hoppet vid liv. Men oavsett hur det går i helgen så åker Wolves ändå ur. Nej, det är inte klart än, men vi vet alla ändå att så kommer det bli.

Hur kommer det sig då, kan man fråga sig, att Wolves åker ur Premier League, och att de gör det med så tydlig marginal, när de inför säsongen var ett av de lag som såg allra mest stabilt ut på tabellens nedre halva? Där finns så klart några konkreta idéer om vad detta kan tänkas bero på.

:::

Stabilitet vs Förändring

Wolves klubbledning har fått mycket beröm genom åren för sitt trygga sätt att leda klubben. Wolves är en av få klubbar som trots osäker Premier League-status ändå gör positiva ekonomiska resultat. Man agerade generellt inte förhastat avseende managerpositionen, trots att klubben var en återkommande företeelse i nedflyttningsstriden.

Det visar sig att så länge det var business-as-usual så fungerade Wolves bra. Under den här säsongen har dock förändring blivit ett tema för Wolves, och att hantera förändring gjorde Wolves klubbledning långt ifrån lika bra.

Beslutet att skiljas från Mick McCarthy var förmodligen rätt i sig. Beslutet att skilja sig utan att ha någon klar och bestämd plan på en ersättare till McCarthy var emellertid katastrofalt. Ett argument till beslutet var att man ville ha en ny röst, tillsättandet av Terry Connor gav samma röst laget redan hört under flera säsonger.

Ett annat argument, förhoppningen att ett managerbyte ska ge i alla fall en kortsiktig effekt på lagets prestationer, försvann i och med det beslutet också, vilket gör tillsättningen desto märkligare.

:::

Dålig personalpolitik

Det hela började under sommarens transferfönster där Wolves gjorde två till synes mycket kloka värvningar för sammanlagt drygt £10m av dels Roger Johnson från Birmingham samt Jamie O’Hara från Tottenham. Båda dessa värvningar dock visat sig vara besvikelser.

Många med koppling till Wolves, främst bland supportrarna, ifrågasatte också Mick McCarthys beslut att en kort tid in på säsongen ta kaptensbindeln från Karl Henry och ge den till Roger Johnson. Många menade att detta beslut splittrade ett tidigare väldigt tight omklädningsrum, något som kulminerade med bråket på planen mellan Johnson och Hennessey för några veckor sedan.

Johnsons idéer som kaptensförebild har bland annat inkluderat att gå ut och supa sig full kvällen innan matchdag. På planen har han varit stundtals dålig och en säkerhetsrisk. Sedan Terry Connor tog över managerposten har Johnson därtill ofta petats, av antingen fotbollsskäl eller disciplinära skäl.

:::

Wolves interna situation har skapat en brist på vilja i spelartruppen, vilket är ett extremt dåligt utgångsläge i en nedflyttningsstrid där alla måste kämpa för varandra, och Terry Connor som internt befordrad manager har lett till ett ledarskapsvacuum som inte kan åtgärda denna viljebrist.

Bristande vilja och dålig stämning är inte bara ett förhållande inom spelartruppen, det har även spridit sig till läktarna på Molineux, där kritiken mot Steve Morgan, Wolves ägare, samt Wolves VD, Jez Moxey, är frän och bitande.

Absolut ingenting talar alltså för Wolves ikväll hemma mot Man City. En viljelös och demoraliserad spelartrupp. Likgiltig och självdestruktiv stämning på Molineux som är till förfång snarare än hjälp för laget. En tämligen idéfattig manager som befordrats över sin paygrade.

Och pressen av att veta att om man inte vinner så åker Wolves ur Premier League.

……………………………………………………………….

Dagens matcher: Man Utd vs Everton, Liverpool vs West Brom, samt Wolves vs Man City.

En viktig match för Man Utd. De har inte råd att tappa poäng hemma mot Everton om de vill behålla initiativet i titelstriden.

:::

Newcastle har gått upp på fjärdeplatsen och till och med skapat ett litet försprång. Helt otroligt egentligen. Men det kan de behöva, med ett återstående spelprogram om Wigan (a), Chelsea (a), samt Everton (a).

Nedflyttningsstriden spetsade till sig ytterligare igår i och med att både Blackburn och QPR vann, samt Wigan förlorade igen. Aston Villa fick därtill bara en poäng. Det som emellertid gör det hela till ett riktigt häxbo är att Bolton har två matcher färre spelade än övriga.

:::

Kommentarsfältet blir stundtals patetiskt varje gång Barcelona spelar och inte minst förlorar. Otroligt tröttsamt att följa. Hata, håna och häckla känns det som att andra forum kan användas för. Det tillför noll värde.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Robin van Persie är Arsenals nyckel till framgång

Fyra matcher återstår av säsongen för Arsenal som fortfarande har en tredje plats i sitt sikte, eller allra minst en av de två återstående Champions League-platserna. Tre klubbar 5-7 poäng bakom i form av Tottenham, Newcastle och Chelsea jagar dem, men samtliga dessa har också en match mindre spelad. Och idag möter Arsenal alltså Chelsea på Emirates i vad som onekligen är att betrakta som en sexpoängsmatch.

Om Arsenal vinner så kopplar de bort Chelsea från striden och behåller en bekväm marginal ned till Tottenham och Newcastle. Om Arsenal emellertid förlorar så lämnar de över initiativet till dessa båda lag, samt ger dessutom Chelsea huggläge teoretiskt endast en poäng efter Arsenal i tabellen.

Även om Arsenal skulle lyckas nå tredjeplatsen i ligan så måste det räknas som något utav en mellansäsong för dem. Fokus kommer ändå att vara på vad som händer med klubben i framtiden och inför nästa säsong. En säsong som med all sannolikhet kommer bli definierande för Arsene Wengers tid i klubben. Där finns stora förväntningar, och det enda man kan vara säker på är att vad som händer under slutet av den här säsongen kommer ha en massiv inverkan på Arsenals förutsättningar inför nästa säsong.

Olika rykten cirkulerar. Ett sådant är att Arsene Wenger ska ha getts en säck med transferpengar motsvarande £50m av klubbens styrelse. Men den typen av rykten har vi ju hört förut och de har visat sig inte stämma. Ändå förväntas det hända mycket på transfermarknaden i sommar för Arsenal, flera spelare ska lämna och ett par stora spelare ska anlända.

Viktigast av allt måste ändå vara att säkra Robin van Persies framtid i klubben.

:::

Arsenals kontraktssituation med Robin van Persie är så klart närmast plågsamt välbekant. Hans kontrakt går ut efter nästa säsong, vilket rejält försvagar hans ekonomiska värde för Arsenal, därmed deras förhandlingsposition gentemot såväl spelaren som klubbar som skulle vara intresserade av att värva honom.

Både Arsenal och van Persie har lagt förhandlingarna om ett nytt kontrakt på is till efter säsongen. Samtidigt har van Persie ägnat säsongen åt att mer eller mindre självständigt lyfta Arsenal upp från medelmåttighet till en i sammanhanget imponerande tredjeplats. Hans insatser under säsongen har så klart väckt andra klubbars intresse, inte minst Man Citys som förmodligen kommer vilja byta ut stora delar av sin anfallsuppsättning.

Det bör oroa Arsenals supportrar hur lik den här situationen så här långt är vad som hände med Samir Nasri förra sommaren. Även då sköts förhandlingarna upp till efter säsongens slut, något som resulterade i ingenting och att Man City kunde värva honom genom att utnyttja den gisslansituation som kontraktet försatte Arsenal i. Det är en situation som Arsene Wenger hoppas undvika, och hans senaste uttalanden om att van Persies kontrakt måste vara ordnat innan EM ska ses i det ljuset.

Återigen är det Arsenals lönepolicy som försätter dem i ett svagt läge. Den lön som van Persie plockar hem i Arsenal, som lagets kapten och främste spelare, är i krokarna av £80k i veckan, vilket är mellan 33-50% av vad hans motsvarigheter i ligans övriga storklubbar uppbär. Problemet är att Arsenal inte bara måste bryta sin lönestruktur, utan smula sönder den till smågrus, för att komma i närheten av vad andra klubbar är redo att erbjuda honom i lön. Enligt vissa rapporter, som man kan välja att tro eller ej, är Man City beredda att erbjuda van Persie £220k i veckolön.

:::

Men det hela är så klart inte enbart en lönefråga. Helt visst styrs professionella fotbollsspelare av lönen, men väl så tunga faktorer är status och mer allmänna karriäraspekter. Och för fotbollsspelare mäts sådant i att spela för världens största klubbar som kontinuerligt utmanar om de allra största titlarna. Och det är just det lockbetet som Man City skulle dingla framför Robin van Persie i sommar.

För Arsenal handlar det kort och gott om att göra en pitch till Robin van Persie som säljer in honom på idén att Arsenal fortfarande är en sådan storklubb, att där finns i klubben både en ambition och en förmåga att ta upp konkurrensen med övriga storklubbar både i England och i Europa. En sådan pitch är helt beroende av fortsatt kvalificering till Champions League.

Det första steget i Arsenals kontraktsförhandling med Robin van Persie sker alltså på fotbollsplanen idag och under de därefter återstående tre matcherna av säsongen.

Men därefter, även om man lyckas, så hamnar Arsenal i en situation som helt klart påminner om den proverbiala hönan och ägget. Å ena sidan behöver kanske Arsenal värva ett par kvalitetsspelare för att verkligen övertyga Robin van Persie om klubbens ambitioner. Å andra sidan så behöver Arsenal visa att de kan hålla fast vid Robin van Persie för att övertyga riktiga kvalitetsspelare om att Arsenal är ett karriärssteg i rätt riktning.

:::

Emellertid kan ju Arsenal så klart välja precis samma strategi som de har valt tidigare – det vill säga att hålla fast vid sin lönestruktur, maximera Robin van Persies försäljningsvärde redan i sommar, och återinvestera delar av denna summa i nya spelare. Just att Arsenal använt sig av denna strategi tidigare gör den kanske mer sannolik.

Det har kommit väldigt trovärdiga rapporter som säger att Arsenal i praktiken har kommit överens med Köln om att värva Lukas Podolski. Givet resonemanget i föregående stycke så är så klart en relevant fråga huruvida han köps in för att ersätta Robin van Persie (gammal strategi) eller som ett komplement till Robin van Persie (ny strategi).

Men, för att Arsenal över huvud taget ska ha möjligheten att välja mellan dessa strategier så måste de ta sig till Champions League. Och ett stort steg mot eller bort från det målet tas idag på Emirates, mot Chelsea.

……………………………………………………………….

Dagens matcher: Arsenal vs Chelsea (13:45), Aston Villa vs Sunderland, Blackburn vs Norwich, Bolton vs Swansea, Fulham vs Wigan, Newcastle vs Stoke, samt QPR vs Tottenham (18:30).

Otroligt viktiga hemmamatcher för Blackburn och Bolton. QPR och Tottenham är också en match med betydelse i båda ändar av tabellen. Newcastle och Tottenham har båda möjlighet att spela på utgången i dagens tidiga stormatch mellan Arsenal och Chelsea.

:::

Arsene Wenger uttalade sig nyligen om Mikel Arteta: ”Fortunately he doesn’t need surgery but is out for six to eight weeks. He will be back for pre-season.”

Vilken pre-season då? undrar de kanske mer cyniska Arsenalfansen. Ett tungt avbräck för Arsenal.

:::

Intressant kontrast på Villa Park i eftermiddag. Aston Villa med en inte särskilt populär Alex McLeish som manager. Och så kommer den så populäre Martin O’Neill tillbaka med sin nya klubb. Spännande publikreaktioner.

Boy: ”None of us will buy season tickets.”
Girl: “I will.”
Boy: “Lot of Villa fans would never buy season tickets.”

Be Champions!!

Peter Hyllman

PL20: Den bästa säsongen

Så har då Premier League, med anledning av 20-årsjubiléet, i tisdags lanserat sin 20 Seasons Awards-kampanj och tillkännagivit samtliga nominerade i respektive kategori. Med en extrainsatt bloggserie under kvällstid kommer jag under de här två veckorna att presentera och diskutera mina vinnare under respektive kategori.

Sex säsonger är nominerade av Premier League inom kategorin bästa säsong. Dessa är 1994/95, 1995/96, 1997/98, 1998/99, 2004/05, samt 2007/08. Det är en lista jag kommer utgå från men inte begränsa mig till i mina resonemang.

:::

Hur vi upplever en säsong är förmodligen intimt kopplat till hur den säsongen gick för ett visst lag. Men vad om något kännetecknar då en riktigt bra eller rent av fantastisk säsong?

Till att börja med tycker jag att en riktigt bra säsong ska leva ända in i dess slutomgång. Dessutom tycker jag att den ska leva i båda ändarna av tabellen, det vill säga både i titelstriden och i nedflyttningsstriden. Jag tycker även att en stor säsong ska innehålla fler än två lag inblandade i titelstriden, i nedflyttningsstriden är ju det per definition en självklarhet.

Av de anledningarna försvinner 1994/95. Förvisso var det hårfint i titelstriden in på sista dagen, även om det under säsongen bara var två lag inblandade, men trots att fyra lag flyttades ned den säsongen så var det i princip klart inför sista omgången vilka dessa lag skulle bli.

Det gör också att 2004/05 får det tufft. Det var förvisso en mäktigt dramatisk nedflyttningsstrid, där West Brom i sista omgången kompletterade vad som var en av de främsta great escapes någonsin. Men titelstriden var synnerligen odramatisk, med Chelsea som överlägsen vinnare.

Däremot vill jag addera 2006/07 till listan. Även om titelstriden inte gick ända in i sista omgången, så var det ändå en mäktig tvekamp mellan ett benhårt Chelsea och ett pånyttfött Man Utd som bjöd på några riktigt dramatiska omgångar under vårspurten. Nedflyttningsstriden var dock synnerligen dramatisk, med fyra lag som lekte hela havet stormar med den sista nedflyttningsplatsen ända in i sista omgången. Därtill uppföljd av Carlos Tevez-inspirerad kontrovers.

:::

En kortlista om fem säsonger således:

1995/96. Ett maratonlopp till titelstrid mellan Newcastle och Man Utd, med ett upphämtat tolvpoängsförsprång, några helt fantastiska fotbollsmatcher, och mediala sammanbrott. Ligan avgjordes på Riverside i sista omgången. Inte bara det, Coventry och Southampton klarade sig kvar på målskillnad i Premier League på Man Citys bekostnad.

1997/98. Omvända roller när Arsenal hämtar upp Man Utds försprång och vinner ligan med en ynka poäng och annonserar en så kallad ny världsordning inom engelsk fotboll. Ytterst dramatiskt också i nedflyttningsstriden där gamla klassiska Everton till sist klarar sig kvar på fem måls bättre målskillnad än Bolton.

1998/99. En stentuff tvekamp mellan ligans båda jättar som gick ända in i sista omgången, där Arsenal var mästare under en halvlek när Tottenham tog en dramatisk ledning på Old Trafford. Vad som ofta glöms bort med säsongen är att både Arsenal och Man Utd startade säsongen märkligt labilt, vilket gjorde att både Leeds, åtminstone fram till runt nyåret, och inte minst Chelsea var med i striden.

2006/07. Chelseas dominans utmanades av Man Utd och de båda lagen sporrade varandra till en allsmäktig fotbollskamp. Sena mål i parti och minut, osannolika vändningar, något som förebådade vad som komma skulle. Därnere var det dramatiskt värre. Fyra lag försöker undvika den sista nedflyttningsplatsen, Sheffield United drar nitlotten när West Ham på något sätt lyckas vinna på Old Trafford.

2007/08. Inget lag har vunnit Premier League på målskillnad, men den här gången var det upplägget inför den sista omgången. Man Utd behövde vinna borta mot Wigan och till sist lyckades man, något som förmodligen ledde till att Chelsea släppte in kvitteringen hemma mot Bolton i slutet. Fyra lag kämpade i nedflyttningsstriden om att bli ett av de två lag som höll sig kvar. Birmingham och Reading, med tre mål skillnad, blev förlorarna.

:::

Mitt val av Premier League-erans bästa säsong är 2007/08.

Spänningen i båda ändarna av tabellen ända in i slutomgången är det som väger tyngst. Också det faktum att engelsk ligafotboll vid den här tidpunkten var den allra främsta i Europa bidrar till värdet, likaså den episka maktkampen mellan Chelsea och Man Utd som här nådde sin kulmen. Sist men inte minst spetsades också säsongen till av att Arsenal tog med sig en klar ligaledning ända in i februari.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

I huvudet på Gary Neville

När skandalen på Sky var ett faktum under förra säsongen, och det gamla radarparet Richard Keys och Andy Gray fick sparken, så började omedelbart diskussionen om vem och vilka som skulle ta över efter dem. Alla gillade dem naturligtvis inte, men de visste vad de gjorde, de kunde sitt jobb, och fotbollsfans är inte minst av allt vanedjur.

Reaktionen när Gary Neville presenterades som Andy Grays ersättare i Skys studio och i programmet Monday Night Football var inte blandad, den var närmast enhälligt skeptisk. Naturligtvis var den allra vanligaste farhågan att Neville som gammal Man Utd-spelare skulle vara oförmögen att hålla sig objektiv, ett ord många fotbollsfans slänger sig med men desto färre faktiskt förstår.

Men ett drygt år senare och Gary Neville har gjort en strålande succé i sin nya roll, som få trodde skulle vara möjlig att fylla efter Andy Gray. Intrycket är inte bara att Neville har lyckats ersätta Gray, utan att han faktiskt har höjt kvaliteten på Skys fotbollsanalys. Till och med supportrar som inte har några uppenbara klubbrelaterade skäl att gilla Neville, snarare tvärtom, har tvingats krypa till korset.

Så hur kommer det sig att han lyckats så bra?

:::

Till att börja med besitter han en unik kompetens och erfarenhet. Hans karriär som fotbollsspelare avslutades bara månader innan han fick uppdraget och han har spenderat 20 år som professionell fotbollsspelare, under hela den tid som har förändrat den engelska ligan i grunden utifrån alla aspekter. Taktik, teknik, fysik, träning, globalisering, rubbet.

Andy Gray var också en före detta fotbollsspelare och hade naturligtvis sin kompetens. Men han slutade spela två år innan Premier League grundades, och har därmed ingen personlig erfarenhet av den moderna engelska fotbollen. Det var som en följd inte alltid som hans taktiska analyser kändes helt och hållet fräscha.

Ett annat skäl är Nevilles ärlighet. Han säger kort och gott vad han tycker, rättare sagt hur han ser på olika situationer utifrån sitt perspektiv som före detta fotbollsspelare, om en rad kontroversiella ämnen, alltifrån filmningar till bollar som inte är över mållinjen, och han gör det utan något spel för gallerierna. Han ger inte intryck av att bry sig om ifall hans uppfattning är populär eller ej, och han är inte rädd för att säga emot sina kollegor.

Andy Gray å andra sidan gav inte sällan intryck av att frisera sina uppfattningar, så länge han trodde kameran och mikrofonen var på är väl bäst att tillägga i sammanhanget. Han ville hänga kvar i mediasvängen, och på det följde också en vilja att stryka kollegor medhårs. Kanske utvecklas sådant här över tid, och kanske kommer vi också få se detta drabba Gary Neville. Jämför till exempel Glenn Strömberg i svensk TV.

Sedan ska heller inte Gary Nevilles vältalighet och pedagogiska förmåga underskattas. Han klarar av att göra sin poäng klart och koncist. Och han behärskar de tekniska hjälpmedlen för att illustrera sin poäng. Här spelar också hans praktiska erfarenhet in, han ser situationer väldigt bra och klarar av att förmedla denna syn till de som tittar.

:::

Där finns emellertid också en annan sida av myntet. Gary Neville kommer bäst till sin rätt i studion. Som expertkommentator är han inte lika framstående, det är snarare en roll som begränsar honom. Hans tankar i det formatet får inte samma djup som de får i studion, när han kan hålla fast vid en situation eller sekvens och granska den närmare. Sådant som han ser, men som kanske inte den genomsnittlige tittaren har uppmärksammat.

Gary Neville får i alla fall fördomen om den dumme fotbollsspelaren på skam, och kanske kan han mot all förmodan också tjäna som ett exempel på att bias är en risk men aldrig en nödvändighet som alldeles för många fotbollsfans inbillar sig. Att involvera gamla spelare av hans kaliber är emellertid en nödvändighet om medias fotbollsgranskning ska ha en chans att övervinna de brister som Brian Clough påtalade i sin klassiska monolog riktad mot John Motson.

http://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=oqAZsoF-ghw#t=162s

………………………………………………………………

Stackars Chelsea. Jag avundas dem inte den fysiska och mentala splittring som krävs av att behöva dubbelmacka en livsviktig ligamatch borta mot Arsenal med ett semifinaldubbelmöte med Barcelona.

Eller jo, det gör jag så klart.

:::

Forbes har precis annonserat sin lista över världens mest värdefulla fotbollsklubbar och värderar Man Utd högst av dem alla till £1,5b. Personligen värderar jag så klart Man Utd oändligt mycket högre än så.

Jag börjar ärligt talat bli rätt less på de här ekonomirankningarna av fotbollslag, de säger sammantaget något djupt tragiskt om vad som hänt med den moderna fotbollen.

:::

Framåt kvällen blir det till att fundera på vilken som varit den bästa säsongen av Premier League så här långt.

Be Champions!!

Peter Hyllman

PL20: Det bästa laget

Så har då Premier League, med anledning av 20-årsjubiléet, i tisdags lanserat sin 20 Seasons Awards-kampanj och tillkännagivit samtliga nominerade i respektive kategori. Med en extrainsatt bloggserie under kvällstid kommer jag under de här två veckorna att presentera och diskutera mina vinnare under respektive kategori.

Fem lag är nominerade av Premier League inom kategorin bästa lag. Detta är Blackburn Rovers 1994/95, Man Utd 1998/99, Arsenal 2003/04, Chelsea 2004/05, samt Man Utd 2007/08. Det är en lista jag kommer utgå från men inte begränsa mig till i mina resonemang.

:::

Vad är då de främsta kännetecknen för ett riktigt stort lag? Naturligtvis är det ytterst subjektivt, men jag har i alla fall mina tankar. Två grundläggande krav är att det måste spela bra såväl som framgångsrik fotboll.

Riktigt stora lag definieras dock av något mer. För det första uppnår det långvarig framgång, exempelvis sätter jag stort värde på förmågan att försvara en ligatitel. För det andra så nedkämpar det åtminstone en formidabel motståndare.

Det första kriteriet eliminerar Blackburn Rovers, och det ställer också till en del problem för Arsenals i mina ögon två stora lagbyggen, som kan symboliseras av Arsenal 1997/98 samt Arsenal 2003/04. Det är ett märkligt faktum att Arsenal inte vid ett enda tillfälle under Premier League-eran har försvarat en ligatitel.

Det andra kriteriet är också problematiskt för Arsenal 2003/04. Man Utd var då på nedgång samtidigt som Chelsea var precis i början av sin uppgång. Jag tycker också att det eliminerar Man Utd 2007/08 från diskussionen. Chelseas kaos hade då tagit sin början och övriga rivaler var försvagade.

:::

Icke desto mindre landar jag i en kortlista bestående av tre lag:

Man Utd 1998/99. Det lag under Premier League-eran som mest erinrar om dagens Barcelona sett till form och kvalitet i sitt offensiva spel, med världens vid den tiden bästa mittfält. Åstadkom vad inget annat lag gjort i engelsk fotbollshistoria, och försvarade sin ligatitel också under de därpå följande två åren.

Arsenal 2003/04. Att gå obesegrade genom en hel säsong trumfar allt prat om kriterier. Det här var ett bländande lag som spelade en blixtrande snabb och tekniskt flytande fotboll. Ett lag smockfullt med karaktärsspelare och spetskvalitet på varenda position, på toppen av sin förmåga, som vann ligan i överlägsen stil.

Chelsea 2004/05. Det här laget förändrade kartan för engelsk fotboll för all framtid och satte en helt ny kvalitetsstandard i Premier League. Det slog rekord i mängder. Flest antal poäng, flest vunna matcher, flest vunna matcher på bortaplan, minst antal insläppta mål. Överlägsna seriesegrare, de försvarade sin titel och dess storhetstid varade in i nästa årtionde.

:::

Mitt val av Premier League-erans bästa lag är Man Utd 1998/99.

Jag tänker inte hyckla objektivitet. Det kan så klart diskuteras om Champions League ska vägas in eller helt utelämnas. En diskussion där jag hamnar lite i mitten.

Det som avgör det för mig är just att de under en säsong ”vann allt”, kvaliteten på fotbollen som jag menar är den högsta under Premier League-eran, att de vann ligan oavbrutet under tre säsonger. Samt inte minst att de nedkämpade en fruktansvärd rival i form av Arsenal, vars uppsättning från 1997 fram till ungefär 2000 jag personligen anser är Arsenals bästa någonsin, alltså bättre än den så hyllade Invincibles-upplagan. Ett lagbygge jag personligen anser borde vara ett självklart bidrag i denna kategori, även om Arsenal 2003/04 alltid kommer vara de som nämns i historieböckerna.

Jag beundrar det som Arsenal 2003/04 uppnådde, det är en fantastisk prestation. Jag har mina kriteriebaserade tveksamheter jag nämner ovan. Jag har också personligen lite svårt att tillmäta ett unikt värde till något som beror på så väldigt små marginaler. Som till exempel att en straff för motståndarna på tilläggstid tar i ribbans underkant snarare än går i mål. Fotboll, i synnerhet då en ligasäsong, går ut på att vinna så mycket som möjligt och ta så många poäng som möjligt, inte på att inte förlora. I mina ögon är alltså Chelsea 2004/05 en ännu mer beundrandsvärd prestation.

Det är alltså Chelsea 2004/05 som ger mig mest ångest i mitt val. Det var ett helt fantastiskt lag. Järnstarkt, till synes omöjliga att besegra också på längre sikt. Man Utd 1998/99 spelade en i mina ögon bättre fotboll, och vann mer, och hade förmodligen en tuffare konkurrent under sin tid. Icke desto mindre kan jag leka med tanken om en matchserie mellan dessa båda lag om säg tio matcher.

Den hade förmodligen Chelsea 2004/05 vunnit.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Slutet på början

Ett bevingat citat inför Champions Leagues semifinaler var att semifinalerna bestod av Europas tre bästa lag, samt Chelsea. När Milan i första mötet mot Barcelona klarade av 0-0 så hyllades de som ett stort lag, ett italienskt lag i paritet med ett lag som Barcelona.

Chelsea vinner matchen med 1-0, men ändå så betvivlar jag att de kommer att bevärdigas samma superlativer.

Chelsea är inte så mycket för superlativer. Inte sällan används sådana för lag som behöver höra att de är bra, snarare än lag som faktiskt är bra. Chelsea går ner i skiten, tar jobbet, struntar fullständigt i hur det ser ut så länge det resulterar i att de kommer ifrån matchen med det resultat de vill ha. Det finns ett värde och en estetik också i den fullständiga funktionalismen.

:::

Problemet för Chelsea är så klart att det här cupmötet inte är över ännu. Chelsea har inte vunnit mot Barcelona i det verbets faktiska betydelse. I europeiskt cupspel betyder vinna att slå ut motståndaren. Inget annat.

Det här var inte slutet. Det var inte ens början på slutet. Det var möjligen slutet på början.

Chelsea har däremot ett helt okej resultat att gå på inför returen. Ett bättre resultat för övrigt än vad Arsenal hade att gå på förra säsongen.

Men en retur ska trots allt spelas. På Camp Nou. Det blir 90 minuter till av samma medicin för Chelsea. Fast värre, mycket värre. En fientlig atmosfär. En större plan. Ännu modigare motståndare. Mer desperata motståndare.

Chelsea hade behövt göra 2-0 också. Tror jag.

:::

Självklart är inte Chelsea ett bättre fotbollslag än Barcelona. Men i cupspel behöver man inte vara ett bättre lag än motståndarna för att slå ut dem. Vilket är en del utav cupspelets charm.

Det är ändå så klart lite roligt att Premier Leagues sjätteplacerade lag kan ställa till sådana problem för världens bästa Barcelona. Kanske säger det ändå något om cupspelets ombytlighet när det gäller att värdera ligor och lag.

Det finns vissa grundläggande regler för logiska resonemang. Om man menar att a är större än b, och att b är större än c, så följer av det att a också måste vara större än c.

När man använder cupspel som parameter för liga- och lagkvalitet så hamnar man alldeles för ofta i situationer där a är större än b, b är större än c, men c är större än a.

Kanske måste man tänka större.

:::

Mycket gnäll på att Barcelona ”bara har en plan A”. Sedan kan man ju tycka att den planen har fungerat rätt bra sedan den implementerades. Att dissa den efter varenda resultat som går emot är ju föga begåvat.

Titta på matchbilden. Och fundera över hur annorlunda det hela hade låtit om Thiagos skott på tilläggstid hade gått någon centimeter längre till vänster och in i mål istället för i stolpen.

:::

Å andra sidan är ju inte gnället om Chelseas ”anti-fotboll” så värst mycket bättre det heller. De spelade som de var tvungna att göra. Fotboll går inte ut på att spela som motståndaren vill.

Det var en lysande defensiv insats av Chelsea. En sådan insats måste de upprepa på Camp Nou. Och det är upp till Barcelona att lösa den uppgiften, inte förvänta sig att få det hela serverat på silverfat.

Dock var det ju lite otippat att det var Chelsea som blev de som simulerade mest.

:::

Ashley Cole var väl matchens spelare tycker jag.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

PL20: Den bästa managern

Så har då Premier League, med anledning av 20-årsjubiléet, lanserat sin 20 Seasons Awards-kampanj och tillkännagivit samtliga nominerade i respektive kategori. Med en extrainsatt bloggserie under kvällstid kommer jag under de närmaste två veckorna att presentera och diskutera mina vinnare under respektive kategori.

Fem managers är nominerade av Premier League inom kategorin Bästa manager. Dessa är Alex Ferguson, José Mourinho, David Moyes, Harry Redknapp och Arsene Wenger. Det är en lista som jag kommer att utgå från men inte begränsa mig till i mina resonemang.

:::

Vad kännetecknar då en riktigt bra manager? Jo, i grund och botten två saker enligt mig. För det första att han maximerar lagets prestation sett utifrån tillgång till resurser och dess allmänna förutsättningar. För det andra att han skapar en långsiktigt stabil grund, att han förmår förnya både sig själv och sitt lag också sett över tid. En riktigt stor manager kontrollerar sin omgivning, snarare än låter sig och sitt lag kontrolleras av omgivningen.

Det här är kriterier som omedelbart sållar bort både José Mourinho och Harry Redknapp. Mourinho maximerade onekligen värdet med de ofantliga resurser som ställdes till hans förfogande i Chelsea av Roman Abramovich, men misslyckades med att skapa långsiktigt hållbara institutioner och fick tämligen snabbt sparken. Harry Redknapp har tagit Tottenham högt upp i tabellen, men hans karriär är också en historia av före detta klubbar med ekonomiska problem till stor del på grund av beslut fattade av Redknapp.

Återstår från Premier Leagues kortlista gör då Alex Ferguson, David Moyes och Arsene Wenger. Till den listan skulle jag personligen också foga Martin O’Neill som haft framgång i tre olika engelska klubbar: Leicester, Aston Villa samt Sunderland.

:::

Alex Ferguson. Engelsk fotbollshistorias mest framgångsrike manager. Har tagit hem 12 av 19 Premier League-titlar så här långt och är inne på sitt fjärde stora lagbygge i Man Utd. 25 år på posten, en levande legend.

David Moyes. Under tio år i Everton har han ständigt gjort det mesta av mycket små resurser. Everton har stadigt varit ett lag strax under Premier Leagues högsta topp, tack vare karaktär och kvalitet i scoutning, coachning och utveckling av ungdomar.

Martin O’Neill. Leicesters främste manager någonsin, etablerade dem i Premier League och tog ut dem till Europa genom två vinster i Ligacupen. Förde Aston Villa till tröskeln av Champions League och har på kort tid lyft Sunderland.

Arsene Wenger. Ikonisk manager i Arsenal som förnyat många aspekter av engelsk fotboll. Ansvarig för två av Premier Leagues främsta lagbyggen, något som kulminerade med den obesegrade säsongen.

:::

Mitt val av Premier League-erans bästa manager är Alex Ferguson.

Moyes och O’Neill är båda två fantastiska managers som förtjänar ett omnämnande i diskussionen. Men jag tänker inte ens låtsas om som att det till sist kan handla om några andra än Ferguson och Wenger. Och den striden vinner Ferguson inte bara för antalet vunna titlar, och inte bara för att han varit mer lyckad på den europeiska arenan, utan för att han bättre än Wenger lyckats hantera övergången till globaliserade och moderna storfotbollen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hämnd serveras bäst kall

Chelsea tog sig inte till Champions League-finalen 2009 eftersom de inte var modiga nog, menade Barcelonas Dani Alves lite så där självgott småtypiskt i en intervju inför kvällens match. Han pratar så klart om den smått klassiska semifinalen på Stamford Bridge 2009 där som slutade med Didier Drogba i flipflops skrikandes fula ord rätt in i TV-kameran.

En del skulle kanske vilja hävda att just den kvällen hade möjligen domaren något med det hela att göra också. Även om vi för den sakens skull inte ska avfärda Dani Alves slutsats som helt och hållet oriktig.

Den matchen har gnagt i Chelseas kollektiva psyke ända sedan dess. Michael Ballack pratar om den som en av de värsta förlusterna i en karriär strösslad med svåra förluster. Det har inte blivit bättre av att Chelsea inte har varit riktigt i närheten av Champions League-finalen sedan dess. Semifinalen mot Barcelona är Chelseas chans till hämnd och upprättelse.

Men ska de lyckas så måste de hålla sig kalla.

:::

Chelsea är inte samma Chelsea som de var där i krokarna runt 2008 och 2009, de är svagare. Men för den delen inte ofarliga för något lag en given kväll. Barcelona har tagit ett steg vidare från 2009 och måste betraktas som ett av historiens bästa fotbollslag.

Lottningen har medfört att den andra matchen spelas på Camp Nou. Det är en stor fördel för Barcelona. Det gör kvällens match otroligt betydelsefull för Chelsea. Ska de ha någon vettig chans att rubba Barcelona så är det ikväll de måste lägga en grund stabil nog att motstå Barcelonas huffande och puffande under det andra mötet.

Ska de åstadkomma det måste de vara kalla. De får inte gå bort sig, lämna ytor framför den egna backlinjen. De måste anfalla systematiskt och med tanke, och de måste pressa Barcelonas bollhållare. Bortamål i baken kommer stå dem otroligt dyrt.

Defensivt måste Chelsea göra sitt livs match.

:::

Men tillbaka till Dani Alves slutsats och trots allt goda poäng. Chelsea måste samtidigt vara modiga.

Kryper Chelsea in i ett defensivt igelkottsskal så är de i längden dödsdömda, oavsett om själva avrättningen sker ikväll eller om en vecka på Camp Nou. Det kommer inte att hålla mot ett alltför bollskickligt och offensivt kallhamrat Barcelona, såvitt inte turen står dem bi i sällan skådad utsträckning.

De måste sätta press på Barcelona under matchen, ta spelet till Barcelonas planhalva, sätta press på deras backlinje och ställa Barcelona inför problem som de måste förhålla sig till. De behöver kort och gott göra ett par mål ikväll. Chelsea behöver som lag stressa Barcelona, under den här matchen och därigenom också inför nästa match, för en stressad motståndare är sällan en bra motståndare.

Didier Drogba kan vara en nyckelspelare i de ambitionerna. Räkna med att han är mer laddad än någonsin. Han är därtill stor och tuff, samtidigt som han är tekniskt skicklig. Han kan hålla fast bollen på motståndarnas planhalva. Allt det här är egenskaper som Chelsea behöver ikväll.

http://www.guardian.co.uk/football/2012/apr/17/chelsea-didier-drogba-fernando-torres

:::

Chelsea kommer också behöva Stamford Bridge på sitt allra bästa europeiska cuphumör. Den europeiska stämningen på Stamford Bridge har varit särskilt god under senare år, det är något som behöver upprepas ikväll. Att skapa en kollektiv tro.

Man kan lätt förenklat säga att spansk fotbolls definierande egenskap är teknik, den italienska egenskapen är taktik, samtidigt som den engelska definierande egenskapen är psykologi. Så mycket i engelsk fotboll handlar om psykologi och det mentala.

Att vinna fotbollsmatcher handlar väldigt ofta om att neutralisera motståndarens främsta egenskap samtidigt som och genom att maximera sin egna främsta egenskap.

Grejar Chelsea den balansgången så kan de också greja Barcelona.

………………………………………………………………

Reading blev igår kväll klara för spel i Premier League nästa säsong. Mikele Leigertwoods 1-0-mål i 87:e minuten blev avgörande då West Ham bara fick 1-1 borta mot Bristol City.

Då Southampton vann borta mot Peterborough så ligger de fem poäng före West Ham med två omgångar kvar. De behöver två poäng till för att säkra uppflyttning.

Med all sannolikhet kommer The Championships playoff att utspelas mellan West Ham, Birmingham, Blackpool och Cardiff.

:::

Old Trafford, likt de flesta stora engelska arenor, kan ju stundtals låta rätt tyst. Men nu vidtar Man Utd åtgärder. Bortafansen flyttas från sydöstra hörnet upp till toppen av Sir Alex Ferguson Stand. Detta skapar utrymme för en nygammal Scoreboard Paddock, mittemot Stretford End, för innehavare av säsongsbiljetter. Tanken är att återskapa samma stämning och ljudnivå på Old Trafford som uppstår på bortamatcher och under europeiska cupkvällar. Ett förändring som uppstår på förslag från fansen.

http://www.independent.co.uk/sport/football/premier-league/singing-section-to-be-introduced-at-old-trafford-to-increase-decibel-levels-of-dead-manchester-united-fans-7654633.html

:::

Vem som var Premier League-erans bästa spelare fanns det ju många uppfattningar om. Ikväll fortsätter vi bloggserien med att titta på samma eras bästa manager.

Be Champions!!

Peter Hyllman

PL20: Den bästa spelaren

Så har då Premier League, med anledning av 20-årsjubiléet, lanserat sin 20 Seasons Awards-kampanj och tillkännagivit samtliga nominerade i respektive kategori. Med en extrainsatt bloggserie under kvällstid kommer jag under de närmaste två veckorna att presentera och diskutera mina vinnare under respektive kategori.

Tio spelare är nominerade av Premier League inom kategorin Bästa spelare. Dessa är Dennis Bergkamp, Eric Cantona, Ryan Giggs, Thierry Henry, Roy Keane, Cristiano Ronaldo, Paul Scholes, Alan Shearer, Patrick Vieira samt Gianfranco Zola. Det är en lista som jag kommer att utgå från men inte begränsa mig till i mina resonemang.

:::

Om man ska diskutera vem som är de bästa spelaren under en given period av tid så tycker jag man ska försöka vara tydlig med vad man egentligen menar med bästa spelare. För mig framstår tre egenskaper som centrala: Individuell briljans, kollektivt ledarskap, samt långvarig uthållighet.

Med individuell briljans åsyftar jag spelarens egna tekniska och taktiska förmågor, kort och gott hur bra han själv är. Men fotboll är en lagsport. Med kollektivt ledarskap tittar jag därför på hur bra spelaren är på att lyfta sitt lag och sin omgivning, det vill säga hur bra han gör andra spelare. Med långvarig uthållighet, som jag betraktar mer som en marginalfaktor, sätter jag också visst värde på att ha presterat på hög nivå över en längre tidsperiod.

Om vi tar spelare som Roy Keane och Patrick Vieira så kommer de väldigt högt på kollektivt ledarskap, men försvinner delvis ur resonemanget sett till individuell briljans. Andra spelare såsom Ryan Giggs, Thierry Henry och Cristiano Ronaldo visar å andra sidan upp mängder med individuell briljans men har inte i tillräcklig utsträckning visat upp det kollektiva ledarskap som definierar de riktigt stora spelarna.

De spelare som ska vara aktuella för mig i en diskussion om Premier League-erans bästa spelare måste leverera inom samtliga tre kategorier.

:::

Med den utgångspunkten landar jag i en kortlista bestående av sex spelare.

Dennis Bergkamp. Tekniskt briljant vars geniala spelförståelse var nyckeln som frigjorde övriga spelare. Kom han in i matchen så var Arsenal alltid livsfarligt, nyckelspelare i Arsenals två stora spelargenerationer runt millennieskiftet.

Eric Cantona. Den tändande gnistan av inspiration till engelsk fotbollshistorias främsta period av dominans. Genialiskt galen och galet genial. En förebild för en hel generation av unga spelare.

Steven Gerrard. De framgångar Liverpool har haft under den senaste tunga 10-årsperioden har samtliga på ett eller annat sätt burit hans signatur. Bär laget på sina axlar utöver att själv svara för ett mycket brett spelregister.

Matt Le Tissier. Den tekniskt mest framstående och komplette engelsman som Premier League-eran bevittnat. Enorm betydelse för ett i övrigt mediokert Southampton, som inte befann sig i Premier League många år efter hans pensionering.

Peter Schmeichel. Sin tids allra bästa målvakt. Enorma ledaregenskaper och nyckelgestalt i Man Utds järnförsvar. Match- och ligavgörande insatser i mängder. Med en mer aktiv snarare än reaktiv spelstil förnyade han engelskt målvaktsspel.

Alan Shearer. Målskytt utav guds nåde, därtill på alla möjliga och tänkbara sätt och vis. Central i Blackburns ligatitel och en ikon under många år för Newcastle som inte blivit sig lika utan honom.

:::

Mitt val av Premier League-erans bästa spelare är Dennis Bergkamp.

Han och Cantona är likvärdiga för mig, men Cantona slutade för tidigt. Gerrard och Shearer är eller var stora ledare, men inte i tillräcklig utsträckning. Le Tissiers lojalitet är beundransvärd, men begränsade honom också. Schmeichel är stor men tja, trots allt målvakt.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Terror Tuesday

Det är naturligtvis möjligt att diskutera Wigans fantastiska matchsvit de senaste veckorna i evighet. Laget som såg ut att vara dömt till nedflyttning har alltså tagit segrar mot Stoke och Man Utd på hemmaplan, och därtill radat upp först en seger på Anfield och igår kväll en seger på Emirates mot Arsenal. Det är så klart magnifikt.

Men i den här bloggen har jag för vana att titta framåt snarare än bakåt. Imorgon är en annan dag och allt det där. Och redan idag tisdag är det än mer gastkramande fotboll som serveras. Den här gången i form utav The Football League och en full kvällsomgång av The Championship.

Och det är ju därtill en omgång där mycket också kan avgöras.

:::

The Championship

Reading har möjligheten att ikväll säkra uppflyttning till Premier League om de tar fler poäng på hemmaplan mot Nottingham Forest än vad West Ham mäktar med borta mot Bristol City. Både Forest och City är inblandade i nedflyttningsstriden, men båda lagen har också möjlighet att ikväll säkra fortsatt spel i The Championship.

Samtidigt som West Ham spelar borta mot Bristol City så går Southampton en ångestladdad match borta mot Peterborough som de behöver vinna för att fortsatt hålla West Ham bakom sig. Southampton har länge agerat hare i The Championship, men de har darrat på slutet. Med tre omgångar kvar ligger de också tre poäng före West Ham på tredje plats.

Doncaster Rovers är redan klara för nedflyttning till League One, och det ska väl till närmast ett mirakel för att Portsmouth ska undvika samma öde. Ett litet halmstrå kan de försöka knipa hemma mot Crystal Palace ikväll. Samtidigt har Coventry, som ligger fyra poäng under säker mark, en riktig måstematch hemma mot Millwall.

Blackpool spelar hemma mot Leeds för att konsolidera sin playoff-plats. Med 68 poäng ligger man två poäng före Middlesbrough på sjunde plats, som i sin tur har en måste vinna-match hemma mot nedflyttningsklara Doncaster i jakten på Blackpool och Cardiff strax ovanför dem. Inte mycket kan hindra Birmingham från att få en av playoff-platserna, ikväll kan de säkra den borta mot Ipswich.

Brighton har dalat under säsongens andra halva. Ikväll kan de gripa det sista halmstrået i jakten på en playoff-plats med en vinst hemma mot Watford. Men de måste hämta in fem poäng på tre omgångar, en tuff uppgift.

:::

League One

En match spelas i League One ikväll, hängmatchen mellan Stevenage och Carlisle på Broadhall Way. Det är en match som verkligen kan spetsa till kampen om playoff-platserna, då vinst för Stevenage innebär att de går upp på 66 poäng, samma poäng som Carlisle, och endast en poäng bakom Notts County på sjätte plats i tabellen, den sista playoff-platsen, när tre omgångar återstår av League One.

:::

League Two

Swindon, med Paolo Di Canio som manager, har ikväll chansen att säkra uppflyttning till League One om de tar en ynka poäng borta mot Aldershot Town, som inte har något att spela för. Om de vinner, samtidigt som Shrewsbury inte vinner hemma mot Port Vale, så säkrar de dessutom ligasegern i League Two.

Det har varit en strålande säsong för Swindon. Klubbens supportrar verkar ha tagit till sig Di Canios olika lustigheter under en säsong med mycket framgång som är baserad först och främst på stabil defensiv. Hemma på The County Ground har man till exempel inte släppt in ett mål sedan i mitten av februari.

Crawley Town, som nyligen blivit av med sin manager Steve Evans, har en mycket viktig match hemma mot Northampton. En vinst där tar upp laget på 80 poäng, vilket är samma poängantal som Torquay på tredje plats, och den sista platsen för automatisk uppflyttning till League One. Det skulle i så fall innebära två raka uppflyttningar för Crawley Town, som förra säsongen spelade i The Conference.

:::

På tal om The Conference så är det alltså klart att Fleetwood Town vinner The Conference National, och därför spelar i The Football League och League Two nästa säsong.

………………………………………………………………

Spelarföreningen PFA har tillkännagivit sina så kallade kortlistor för Årets spelare och Årets unga spelare. Som följer:

Årets spelare: Joe Hart, Sergio Agüero, David Silva, Wayne Rooney, Robin van Persie, samt Scott Parker.

Årets unga spelare: Danny Welbeck, Daniel Sturridge, Alex Oxlade-Chamberlain, Kyle Walker, Sergio Agüero, samt Gareth Bale.

Först och främst kan man ju konstatera att spelar man inte för någon av toppklubbarna så gör man sig icke besvär. Clint Dempsey är ju till exempel en spelare man gärna hade sett med på kortlistan.

Sedan är det ju så klart inte alltför tacksamt att vara försvarare. Att till exempel Vincent Kompany inte är med i spelet för Årets spelare är ju bara fånigt.

Spelarföreningens priser har ju ofta kritiserats. Dels för att spelare nomineras för tidigt på säsongen, dels för att de tenderar att gå väldigt mycket på mediaprofil snarare än faktiskt kvalitet.

Jag är benägen att hålla med, och att föredra fotbollsskribenternas pris.

Priserna ovan kan väl David Silva och Kyle Walker få vinna.

:::

Det här är som bekant den 20:e uppplagan av Premier League. Det uppmärksammas bland annat med att Premier League utser pristagare inom ett antal kategorier inom ett så kallat 20 Seasons Awards.

Utöver att en expertpanel samt allmänheten ska få rösta fram varsitt Fantasylag från Premier League-eran, så finns följande nio kategorier: Bästa spelare, bästa manager, bästa laget, bästa säsongen, mest minnesvärda citatet, bästa målet, bästa matchen, bästa räddningen och bästa målfirandet.

Från och med idag fram till och med slutat av april så sker omröstningen inom dessa kategorier.

Jag uppmärksammar det genom att varje vardag under kvällstid de här två veckorna publicera en blogg för respektive kategori. Det betyder alltså att jag börjar ikväll med den första: Bästa spelare.

:::

Inget EM för Jack Wilshere. Och OS vore enligt Arsene Wenger den sämsta idén för honom. Negativt så klart, men inget att börja skriva dödsrunor om för det engelska landslaget.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: Skott kommer!

Det har varit en hektisk fotbollsperiod i England över påskhelgen och det som i alla fall i Sverige är påsklovet. Inom loppet av endast en vecka så har vi i princip klarat av tre ligaomgångar, och onekligen har mycket också hänt i Premier League, och mycket har svängt än hit och än dit.

Titelstriden har ju minst sagt pendlat mellan liv och död. Först stendöd i och med Man Citys torsk borta mot Arsenal, därefter pigg som en viagrastinn 57-åring efter Man Utds torsk borta mot Wigan, för att därefter bli lite lätt livstrött igen under helgen. Om man ska tro beskrivningen av titelstriden i medias rubriktänkande. I realiteten har den så klart aldrig varit död. Även om Roberto Mancini har ägnat sig åt genomskinlig men ändå delvis framgångsrik amatörpsykologi i det avseendet.

Om det efter säsongen avslöjats att Arsene Wenger tagit emot 30 silverpenningar så vet vi vad som hänt. Påskperioden kunde liksom inte ha gått så mycket bättre för Arsenal. De vann sina båda matcher och såväl Chelsea som Tottenham tappade viktiga poäng i kampen om Champions League-platserna. Något som gör att Arsenal i praktiken får betraktas som klara för nästa säsongs Champions League.

Bottenstriden tuffade på i all sin latenta ångest. Att Wolves åker ur Premier League blev bara än mer säkert efter påskhelgen. Men påsken kom heller inte med glada bud för Blackburn och Bolton. Tre tunga förluster har blivit Blackburns facit som dragit ner dem i rejält trubbel igen. Bolton måste drömma mardrömmar om onsdagens resultat, när både QPR och Wigan tog maffiga segrar som gav dem ett viktigt tvåpoängsförsprång ned till strecket.

Övriga tankar från den långa påskperioden.

:::

Skjut för helvete!

Man ser det så väldigt ofta. Så väldigt många lag som försöker passa sig in över mållinjen vilket i stort sett alltid leder till att deras anfallsspel blir trögt och fastnar på motståndarna. Man Utd visade inte minst upp det mot QPR, Arsenal dito mot Man City och Wigan har under hela säsongen spelat väldigt snyggt och smånätt men haft förtvivlat svårt att hitta målet. Förvånansvärt stor andel av deras mål kommer dock på skott utanför straffområdet.

Och där ligger ju nyckeln – det måste skjutas mer! Man Utd fick död på matchen mot QPR när Paul Scholes till sist brände iväg från 25 meter. När Mikel Arteta äntligen skjöt vad som måste varit Arsenals första skott sedan istiden så vann de matchen mot Man City. Och Wigan tog tre supertunga poäng genom ett väldigt fint skott av Shaun Maloney.

:::

Mållinjeteknik

Well, dags att sparka in öppna dörrar och predika för kören. Stating the bleeding obvious. Det här borde ha varit infört för minst 10 år sedan, och varje dag som går utan att det införs är en skymf mot fotbollen i allmänhet och mot domarna i synnerhet.

:::

Vårkänslor i Wigan

Kanske ser de ut att göra det igen, klara sig helskinnade ur ännu en rafflande nedflyttningsstrid. Wigan har en tendens att göra livet riktigt surt för något topplag under vårspurten. Det har Liverpool fått erfara, Arsenal har fått uppleva det ett par gånger, och den här gången var det Man Utds tur. Wigan är ett lag med både kvalitet och moral.

Mycket av Wigans lyft hänger ihop med att Roberto Martinez har återgått till en mer offensivt inriktad taktik. Efter Charles N’Zogbias flytt i sommar, utan att Wigan egentligen ersatte honom, så försvann en viktig kugge i Wigans offensiva upplägg. Martinez försökte i början av säsongen kompensera för det genom att spela en 4-1-4-1-uppställning.

Matchen på Carrow Road mot Norwich i början av mars blev kanske något av en vändpunkt. Martinez prövade då en taktik baserad runt tre centrala försvarare samt tre offensiva spelare.

Taktiken har stabiliserat Wigan, gett dem mer bollinnehav och flyttat laget som helhet upp i planen. De fick oavgjort i sina två första matcher, men har därefter vunnit tre av fyra matcher, mot Liverpool, Stoke och Man Utd, samt förlorat borta mot Chelsea i en match de nog inte borde ha förlorat.

Roberto Martinez har länge varit uppskattad inom engelsk fotboll för att han visar att det är möjligt också för mindre klubbar att hålla sig kvar i Premier League och samtidigt spela en passningsbaserad teknisk fotboll. Hans taktiska sinnelag har länge varit beundrat. Den här våren har han gett ännu ett bevis på varför.

Vad kan Wigan hitta på mot Arsenal ikväll?

:::

Kanske har vi också fått ännu ett litet bevis för hur tradition och mentalitet spelar en väldigt viktig roll inom engelsk fotboll. De båda FA-cupsemifinalerna gav ju onekligen prov på det. Liverpool var riktigt svaga under den första timmen mot Everton, men Everton var inte modiga nog att dra nytta av det mot sina närmaste rivaler. Tottenham öppnade upp sig alldeles för mycket mot ett Chelsea som tackade och tog emot.

……………………………………………………………….

Kvällens match: Arsenal vs Wigan

:::

För två år sedan förlorade Tottenham en semifinal i FA-cupen och lyckades därefter samla ihop sig själva och spela till sig klubbens första Champions League-plats någonsin.

Kan de upprepa bedriften?

:::

Jag har fått veta att det är ett bloggstopp mellan kl 15:00 idag och kl 09:00 imorgon då Fotbollskanalen tydligen byter plattform. Ingen ny bloggartikel förrän lite senare på tisdagen alltså.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Lagen om alltings jävlighet

“Det är hårt för Tottenham, 1-5-förlusten speglar inte alls deras säsong.” Menade kommentatorn bara några sekunder innan domaren blåste för full tid i den nyss avslutade cupsemifinalen mellan Tottenham och Chelsea. Men är det inte precis vad resultatet kanske gör? – frågade jag mig själv.

Det var en match där man inledde bäst och såg starkast ut, men där man på något sätt ändå fann sig själva i ett 0-2-underläge efter drygt 50 minuter. Samt något av ett sammanbrott på slutet som får det att se ut som om laget kollapsade trots att de egentligen stod upp väldigt bra. Nja, mycket med resultatet i den här matchen är indikativt för hur Tottenhams säsong sett ut. Stundtals väldigt bra spel, men slarv och lagen om alltings jävlighet strular till det för laget.

Däremot kan man ju fundera på hur väl resultatet speglade just den här matchbilden.

:::

Allt prat i efterhand kommer så klart att handla om spökmålet, det vill säga målet som gav Chelsea den till sist avgörande 2-0-ledningen. Bollen var ju inte bara inte över linjen, den var knappt ens framme vid linjen. Hur det är möjligt att döma mål i ett sådant läge är oförklarligt. Rent parodiskt roligt blir det så klart när man betänker att domaren Martin Atkinson ska vara en så kallad goal-line official under EM.

Det sjuka är så klart att det är inte första gången det händer mellan Chelsea och Tottenham. Exakt detsamma hände ju på Stamford Bridge mot slutet av förra säsongen. Också då tilldömdes Chelsea ett mål som aldrig var över linjen.

Lägg till det att Tottenham själva ibland inte får sina mål godkända trots att de passerat mållinjen med över en meter.

Hur som helst, dagen gav bara ännu ett rungande argument för införandet av mållinjesteknik. Det finns inga hållbara argument mot att införa tekniken. Endast konservativa byråkrater i FIFA:s huvudkvarter verkar vara motståndare till idén.

:::

Samtidigt ska man inte ta ifrån Chelsea segern och en positiv insats. Lagets nyckelspelare var bra när det gällde, och erbjuder man dem lillfingret, som Tottenham gjorde lite för många gånger under matchen, så är de genast där och glufsar åt sig hela handen i ett enda nafs.

Finalen mellan Chelsea och Liverpool kommer bli en riktigt tuff historia, mellan två lag som vardera har en misslyckad ligasäsong bakom sig. Omöjlig att tippa, även om jag tror det är en match där Liverpool kommer behöva höja sig ordentligt för att vinna.

:::

Det kommer säkert skrivas spaltmeter om Tottenhams tragedi. Skribenter med Tottenhamsympatier kommer säkert hitta nya sätt att berätta om hur det här liksom är typiskt med att hålla på Tottenham, något som identifierar laget och dem själva. Lidandet för konsten, Tottenham som den lidande konstnären. Kanske kommer det att muttras om storlag och fördelar ännu en gång.

Ett mått av självrannsakan vore kanske också på sin plats. Tottenham har inte varit sig själva alltsedan Harry Redknapp började känna lukten av och lockelsetonerna från den engelska förbundskaptensposten. Hans taktiska beslut är ibland förbryllande, och valet att vila Brad Friedel till förmån för Carlo Cudicini sände konstiga signaler om hans inställning till den här matchen. Tottenham var öppna bakåt under matchen, och de saknade den cynism och hänsynslöshet som ofta krävs i sådana här matcher.

Det gjorde inte Chelsea.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Helgens andra Wembleyderby - Två bohemlag som ville bli storlag

Om vi endast tittar på Chelseas och Tottenhams moderna historia så är det lätt att tro att inte mycket förenar de båda klubbarna. De ena en representant för den moderna storfotbollen och de andra mer de naiva småkusinerna. Men sett ur ett längre historiskt perspektiv så är det två klubbar med stora likheter.

Det är ju två gamla lirarlag nämligen, eller två lag med en sådan här lätt typisk bohemstämpel som så många mer välkända eller välsupportade klubbar brukar få när de kanske inte vinner fullt så många titlar som andra klubbar. Det hänger så klart också på att båda klubbarna kommer från London, och därför lätt ges något av en glidarstämpel i bästa fall eller kanske ses som ”southern softies” i värre fall.

Vacker och underhållande fotboll har det emellertid alltid spelats av Chelsea och Tottenham. Och det är två klubbar som verkligen har haft sina lirare; Peter Osgood, Danny Blanchflower, Jimmy Greaves, Glenn Hoddle, Paul Gascoigne, David Ginola, Gianluca Vialli, Gianfranco Zola, Charlie Cooke, Ray Wilkins med flera. Listan kan göras mycket lång.

Det var emellertid sällan som de båda lagen räckte till i kampen om den engelska ligatiteln. I cuperna däremot triumferade de däremot någorlunda ofta, antingen genom att vinna eller i alla fall gå långt. Tottenham tog bland annat två raka segrar i FA-cupen i början av 1980-talet, och under 1990-talets andra halva byggde Chelsea på sitt renommé genom ett antal inhämtade engelska och europeiska cuptitlar.

De var båda cuplag som ville bli mer och de båda har på lite olika sätt vidtagit åtgärder för att uppnå det. I båda fallen dessutom på sätt som förändrat de båda klubbarnas identitet och självbild.

:::

I Chelseas fall handlade det om ett tämligen snabbt kosmetiskt ingrepp. Med plötslig tillgång till Roman Abramovichs oljemiljarder så luftlandsattes ett projekt som gick ut på att göra Chelsea till en global storklubb, ett projekt som förändrat såväl den engelska som den europeiska fotbollskartan. Chelsea gick på ytterst kort tid från chumps till champs.

I Tottenhams fall var det en längre och kanske också mer smärtsam process. I och med Harry Redknapps ankomst till klubben verkar dock något ha förändrats i och med klubben. Inträdet i Champions League, och den relativa succé som klubben gjorde där, har definitivt gett mersmak, och den här säsongen har gått ut på att komma tillbaka till finrummet. Men i avsaknad av en egen oljedaddy så har den utvecklingen väckt andra större frågor för klubben, som till exempel en flytt från White Hart Lane till Olympiastadion i en helt annan del av London.

:::

I sådan limbo befinner sig de båda klubbarna nu. Chelsea som ett lag symboliskt på åtminstone tillfällig nedgång. Och Tottenham som ett lag på uppgång, även om den senare delen av säsongen har inneburit ett oroväckande ras i tabellen.

Med fem matcher kvar av ligasäsongen så skiljer två poäng mellan klubbarna i jakten om den sista Champions League-platsen, med Newcastle mitt i smeten som en ytterst påträngande joker. Därtill är det FA-cupsemifinal och en chans till en titel som skulle göra säsongen åtminstone drägligt lyckad för de båda klubbarna som en gång i tiden hade sett det som en succé, men som numer har större ambitioner än så.

:::

En plats mot Liverpool i finalen står alltså på spel idag, och kanske också viktiga mentala fördelar i den fortsatta ligakampen. Oavsett vilket så blir det en tuff final för Liverpool. Tottenham är hungriga och har haft betänkligt lätt för Liverpool på senare tid. Chelsea å andra sidan är aldrig lätta att tampas med när de sniffar en titel runt hörnet.

……………………………………………………………….

Dagens övriga matcher: Man Utd vs Aston Villa

Man City har inte gett upp och Man Utd har definitivt pressen på sig. Ska man lyckas hålla undan så måste man definitivt se till att vinna sina tre till antalet återstående hemmamatcher.

:::

Att Liverpool inte ville spela sin semifinal den 15 april är förståeligt. Men sett till hur andra fotbollsförbund stöder sina klubbar i det europeiska cupspelet, så är det så klart ren parodi att FA tvingar ut Chelsea på söndagskvällen för den här semifinalen, endast tre dagar innan den så otroligt viktiga första matchen mot Barcelona.

Det har skapat mycket bitterhet. En tyst minut för Hillsborough är inplanerad också inför dagens match. Farhågan är så klart att den bitterheten också tar sig ett ljudligt uttryck under denna tysta minut.

:::

23 år sedan tragedin på Hillsborough alltså. Och 100 år sedan en av historiens mest ökända fartygskatastrofer – Titanic. Skeppet utgick från Southampton, som emellertid fortfarande har chansen att undvika skeppsbrott i The Championships uppflyttningsstrid.

Be Champions!!

Peter Hyllman

When the red, red robin comes bob, bob, bobbin’ along…

Carlisle röstades nyligen fram till det lyckligaste stället i hela England.

Så var definitivt fallet tidigare ikväll. Kanske inte så mycket för de lokala invånarna då Carlisle United förlorade med 0-1 mot Charlton hemma på Brunton Park. Men för Charltons spelare och ledare, och alla de ditresta supportrarna, var lyckan fullständig då vinsten, samtidigt som Sheffield Wednesday bara fick oavgjort mot Colchester, innebar att Charlton säkrade uppflyttning till The Championship.

Tre var onekligen den magiska siffran för Charlton i det här sammanhanget. Det var tredje gången gillt för Charlton att ta sig tillbaka till The Championship, man har alltså spenderat tre säsonger i League One, engelsk fotbolls tredje division. Men dessutom är det tredje gången i klubbens historia som Charlton säkrar uppflyttning just på Brunton Park.

Chris Powell var enormt uppskattad som spelare i Charlton Athletic, en av klubbens stora spelare och han tillbringade sex år i klubben mellan 1998 och 2004. Han var med och förde upp Charlton till Premier League, bland annat efter att ha vunnit vad som brukar betraktas som den mest dramatiska match som någonsin spelats på Wembley, en straffhistoria mot Sunderland i playoff-finalen som slutade 4-4 efter full tid och förlängning.

[youtubeplay id=”X5C4PEFIyW4″ size=”large”]

Efter den här framgången som manager för Charlton så är han inte längre bara uppskattad utan avgudad.

:::

Det är med Chris Powell som manager som en positiv känsla än en gång har börjat spridas hos Charlton, för första gången sedan Alan Curbishley en gång hade ansvaret. Det var åtta år sedan Charlton slutade sjua i Premier League, sedan dess har det varit en klubb och ett lag på nedgång. En tidsperiod som omfattat två nedflyttningar och fem managerbyten i en klubb som tidigare varit ett föredöme i manageriell stabilitet.

Det är först i år som Charltons nedåtgående spiral har hejdats. Det är det tredje året i League One, och vart år har man slutat sämre än det förra. Powell bestämde sig därför tidigt inför den här säsongen att en rejäl utrensning och förnyelse var nödvändig. Att en relativt oerfaren manager som Chris Powell över huvud taget gavs chansen att fortsätta sitt arbete, han anställdes halvvägs in på förra säsongen, är tack vare Charltons ägare Michael Slater och Tony Jimenez.

Hela 18 nya spelare plockades till klubben i somras. I säsongspremiären debuterade hela sju spelare för Charlton. Den riktigt stora bedriften i Chris Powells managerskap är alltså det dröjde ända till oktober innan Charlton förlorade sin första match. Och i och med dagens vinst har Charlton med tre matcher kvar av säsongen gått upp till 94 poäng, tre mer än det tidigare klubbrekordet.

:::

Chris Powells revolution i Charlton har skapat optimism. Med den optimismen kan de bli en lika frisk fläkt och glad överraskning i The Championship nästa säsong som Brighton, Norwich och Southampton innan dem. Passande eftersom det är Premier League som är målet för klubbens planering.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Helgens första Wembleyderby - Liverpool är Englands största fotbollsstad

Idag kanske till och med Bill Shankly behagar plira fram lite mellan de neddragna gardinerna i sin himmel. Å andra sidan var han stundtals något motsägelsefull, och vi får kanske hoppas att ingen heller tar hans ord efter att Liverpool besegrat Everton i 1971 års FA-cupsemifinal alltför bokstavligt: ”If I’d been dead, I would have had them bring the casket to the ground, prop it up in the stands and cut a hole in the lid.”

:::

Det var knappt 23 år sedan Everton och Liverpool senast möttes på Wembley. Då som nu var Kenny Dalglish manager för Liverpool. Då som nu spelades matchen i skuggan av den tragedi som utgör Hillsboroughkatastrofen, när 96 människor fick sätta livet till på grund av trängsel, värdelösa rutiner och polismyndighetens inkompetens.

Senast lagen möttes på Wembley var det final, den här gången är det semifinal. Så har det ju nämligen blivit med FA-cupen på senare år, att nu spelas också semifinalerna på Wembley. Vilket jag själv så klart ser ett ytterst tveksamt värde med. Det som är lite speciellt med just den här semifinalomgången av FA-cupen är att den består av två derbymöten.

Manchester må kriga om ligan, men FA-cupen tar just den här helgen formen av två krig i först Liverpool och därefter London. Ser vi till den första matchen så har vi alltså kommit fram till att det är en match med mycket historia mellan två av engelsk fotbolls mest framgångsrika fotbollslag. Det är emellertid också en match med väldigt tung förankring i högst konkret nutid.

Man skulle kanske kunna hävda att det är en match om fotbollsherraväldet i Liverpool.

:::

Samtidigt som de båda lagen nu möts i semifinalen av FA-cupen så befinner sig Everton för första gången på mycket länge i slagläge mot Liverpool i ligan. Med fem omgångar kvar så ligger Everton på sjunde plats en poäng före Liverpool på åttonde. För samtidigt som Everton traditionsenligt har hittat vårformen så har Liverpools vårform varit helt horribel.

Det bådar för en intressant slutspurt av ligasäsongen. Och nog kan man säga att det här cupmötet på Wembley utgör något av ett startskott för denna spurt, där utgången av den här matchen mycket väl kan bidra med både momentum och självförtroende till vinnaren.

Dock så är det här FA-cupen, och även om den inte är vad den en gång var så representerar den ett påtagligt värde för både Liverpool och Everton den här säsongen. Liverpools säsong i övrigt har i grova drag varit misslyckad, men vinner man FA-cupen så kan man med två cuptitlar ändå hävda någon form av moraliskt framsteg.

Everton å sin sida har inte vunnit en titel sedan klubben senast vann FA-cupen 1995, och under David Moyes tio år långa managerskap har man alltså inte tagit hem en enda trofé. Kanske har chansen aldrig varit så god som den är i år och det skulle onekligen vara en höjdpunkt för en av Premier Leagues bästa managers.

:::

Flera faktorer gör ju den här matchen lite speciell och att det därför blir lite vanskligt att titta på matchens yttre förutsättningar för att få någon indikation om hur den kan tänkas sluta. Dels är det ju så klart cupsemifinal på Wembley och dels är det ett derby. Sådant har en tendens att sätta normal fotbollslogik ur spel.

Hade vi annars tittat på formkurvorna så hade vi förmodligen sagt fördel till Everton. Deras vårsäsong är betydligt bättre än Liverpools, och med Nikica Jelavic har man kanske till sist hittat rätt med en anfallare. Där finns också några småomen som talar för Everton. Nämligen att man senast besegrade Sunderland med 4-0. Också förra gången Everton vann en ligamatch med 4-0, mot Wigan, så spelade man matchen därefter FA-cupsemifinal på Wembley, som man vann mot Man Utd.

För Liverpool talar kanske först och främst ett mentalt övertag mot vad som ändå är lillebror i det här derbysammanhanget. Att man redan den här säsongen har vinnarkänsla på Wembley kan också det bidra. I övrigt var det så klart en väldigt viktig vinst på tilläggstid borta mot Blackburn under veckan, en vinst som nog höjde lagets självförtroende exponentiellt. Kanske var det också för Liverpool helt rätt spelare som fick avgöra den matchen.

Samtidigt har matchen fått en något märklig tajming tack vare Liverpools ägare som för bara några dagar sedan beslutade att sparka fotbollsdirektören Damien Commolli. Kenny Dalglishs position i klubben förstärktes därmed, men det gör också att en vinst i den här matchen blir ännu viktigare för att så att säga få rätt start på klubbens nystart. Annars är det risk att samma frågor som förr kommer fortsätta ställas, men den här gången med en mycket tydligare måltavla.

:::

Det var 2005 när Everton senast slutade före Liverpool i ligan. David Moyes var då på mycket ljust humör, skålade i champagne och menade att det var beviset för att Everton var det bästa laget i staden. Det kommer han garanterat vara försiktigare med den här gången, om det nu blir aktuellt.

Visst är det här en kamp om fotbollsherraväldet i Liverpool. Men bara för den här säsongen och bara på kort sikt. Det är nämligen två klubbar som jobbar utifrån helt olika materiella och ekonomiska förutsättningar, och verkligheten kommer till sist alltid ifatt sagan. Ska detta förändras så måste Everton hitta nya ägare villiga att investera i klubben.

Så länge detta inte sker så kommer Liverpool alltid vara störst i stan.

……………………………………………………………….

Dagens matcher: Norwich vs Man City (13:45), Sunderland vs Wolves, Swansea vs Blackburn, samt West Brom vs QPR.

Titelstriden lever. Vad har Norwich att säga om den saken? Bottenstriden lever den med, tre lag krigar vidare idag.

:::

Exakt varför Premier League inte kunde ha schemalagt Norwich vs Man City på kvällen istället, så att FA-cupsemifinalen kunde spelas utan konkurrens, kommer jag förmodligen aldrig att förstå.

:::

Härliga bilder från FA-cupsemifinalen 1976/77 mellan Liverpool och Everton. Everton får ett avgörande mål felaktigt bortdömt. Och lite skoj kan man ju så här i efterhand ha åt Emlyn Hughes arrogans i klippet. Den fick han dock sota för i finalen.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Managers och deras mediabataljer

Alla hatar oss, men det skiter vi absolut inte i. Den här idén att media på något sätt är ute efter just ens egen klubb är ju väldigt populär bland väldigt många supportrar, kanske för att det stärker någon form av sammanhållning, kanske för att det får en att känna sig viktig eller att klubben är viktig, kanske för att det på ett djupare psykologiskt plan rationaliserar någon form av världsbild.

Men så är det ju inte. Media agerar endast i eget intresse. De skriver det de tror så många som möjligt är mest intresserade av att läsa, helt enkelt. Kanske drivs de då och då faktiskt också av en genuin vilja att granska och rapportera om mer eller mindre viktiga nyheter. Det betyder att de skjuter maskineld med hagelbössa och därför tenderar att träffa precis allt som rör sig.

Därför är det kanske ingen som blir förvånad över att det då och då uppstår viss irritation mellan media och de som befinner sig i medias skottgluggar. Ibland återfinns rätten på den ena sidan, andra gånger på den andra sidan. Oftast är det ju något som kokar över rätt snabbt, efter någon artikel eller två. Andra gånger ges ju konflikten en karaktär utav antingen mer drama än normalt eller så landar det mer i komedi.

Låt oss titta på några exempel.

:::

Alex Ferguson vs Media

Det var om Dennis Wise som Ferguson en gång sa att han kunde skapa ett bråk i ett tomt rum. Nåja, ge Ferguson själv ett tomt rum och han kan förmodligen bannlysa en journalist eller två. Han har varit i luven med BBC sedan tidigt 1990-tal när de efter en rätt ful tackling menade att det kanske inte var helt och hållet begåvat av Eric Cantona.

Nu ska man ju komma ihåg att rätt många gånger som Ferguson kritiserar media så gör han helt rätt i det. Men då och då blir det också helt fel. Som till exempel när han mot slutet av säsongen 2001/02 tog väldigt illa upp när media vågade antyda att köpet av Juan Sebastian Verón inte varit alltför lyckat. ”He’s a fucking great player. Youse are all fucking idiots.” Ett år senare sålde han Verón till Chelsea. Mind the language!

Ron Atkinson vs Richard Keys och Andy Gray

Ron Atkinson var alltid vänlig med media, förmodligen till stor del eftersom han gillade uppmärksamheten och säkert de många gig han såg framför sig. Det skapar förmodligen lite tvehågsenheten i den ilska vi ser i intervjun efter Coventrys förlust mot Southampton 1996, när han hamnar i en ordväxling med Richard Keys och Andy Gray från Sky.

Atkinson inleder ju starkt med att konstatera att matchens bästa spelare var motståndarnas målvakt, så helt dåligt kan ju de själva inte ha spelat. Så långt leder han på poäng. Därefter drar han dramatiskt av sig hörlurarna och slänger dem i riktning mot producenten. Det hade kunnat bli ett tämligen effektfullt avsked. Men som om han därefter både vill äta upp kakan och ha den kvar så förstör han hela intrycket med att omedelbart sträcka sig fram för att be om ursäkt.

Liam Brady vs Allt och alla

Liam Brady protesterar, Liam Brady har fått nog! Liam Brady är inte överförtjust i reportrar, han tycker nog att de ställer väldigt dumma frågor och tar upp alldeles för mycket av hans dyrbara tid. Kanske är han i absolut toppform efter Brightons överraskande oavgjorda resultat mot Canvey Island i FA-cupen 1995, när han behandlar även de mest uppenbara frågor som om de var det dummaste han någonsin hört. ”If my granny had balls she’d be my grandad”. Brady stormar iväg men också han, precis som Atkinson, förstör lite av dramatiken med att stanna upp och slänga en frågande blick bakåt.

Avram Grant vs Pressen

De flesta konfrontationer mellan media och managers brukar ju vara rätt hetlevrade, ofta är det ju människor som pratar först och tänker sedan. Men Avram Grant är inte lik alla andra managers och ger ju ibland intryck av att göra saker lite långsammare än alla andra. Kanske ska man inte bli förvånad över att till och med hans ilska är passiv-aggressiv.

Det var när han fortfarande var manager för Chelsea, efter en bortamatch mot Everton, som Grant gick in till presskonferensen och på sitt lagom truliga humör besvarade varenda fråga med i princip ”ja” eller ”nej”. Media gjorde så klart en grej av att det visade hur han inte verkade hålla för trycket. Om hans företrädare José Mourinho hade gjort samma sak, så hade man i och för sig kunnat tänka sig att de snarare hade beskrivit det som en närmast postmodern variant av Brian Clough.

Steve McClaren vs Drevet

Precis som Avram Grant så var Steve McClarens relation med media sådan att han förmodligen hade kunnat finna ett botemedel mot cancer och blivit kritiserad för att han inte hade löst AIDS-problematiken. Precis som Grant så flippade McClaren ur på en presskonferens, men till skillnad från Grant så var det helt utan finess utan bara barnsligt: ”Gentlemen, if you want to write whatever you want to write, you can write it because that is all I’m going to say. Thank you.” Detta från en person vars första insatser som förbundskapten var att bleka tänderna så att han skulle se bättre ut i TV-rutan.

:::

Sedan finns det ju så klart de rent plumpa. Som exempel kan vi ju ta Joe Kinnears utbrott på Simon Bird från The Mirror, och för den delen också Harry Redknapp som inte är så överdrivet förtjust i att bli kallad för en ”wheeler dealer”. Den här säsongen har vi ju också haft några sorglustiga incidenter mellan journalister och Kenny Dalglish.

Fredagar är ju en vanlig presskonferensdag och idag är det ju dessutom fredagen den 13:e. Vi får väl se om det leder till några olycksaliga blodbad mellan media och någon manager.

……………………………………………………………….

Liverpools ägare har agerat. Att sparka Kenny Dalglish var så klart aldrig riktigt aktuellt. Dels för att det vore politiskt riskabelt, dels för att de då själva skulle sitta med Svarte Petter i hand. Kanske också för att det helt enkelt vore fel väg att gå.

Istället fick Liverpools fotbollsdirektör Damien Commolli gå. Ett huvud fick rulla och Liverpools ägare får känna sig handlingskraftiga. Om något faktiskt hänt i praktiken är mindre klart. Liverpools problem är inte spelartruppens kvalitet, utan är av mer taktisk natur.

Dock kan man kanske betrakta det som en maktkamp vunnen för Kenny Dalglish, vars ställning rimligtvis förstärkts. Men med mer makt kommer också mer ansvar.

:::

Det är klart, få i media skulle ju våga vara fullt så kaxiga som Arsenio Hall om managern i fråga var Jason Voorhees. Det skulle också råda en oroväckande brist på citat.

Be Champions!!

Peter Hyllman

KILDO: Klassiska FA-cupfinaler - "Dramat"

Klassiska FA Cup-finaler är alltså temat på följetong nummer två i denna fotbollshistoriska djupdykning som Peter har gett mig utrymme att genomföra i form av gästbloggar. Som namnet antyder kommer jag att avhandla diverse olika klassiska finaler i denna klassiska turnering. Frågan som genast dyker upp är givetvis, vad innebär en klassisk final?

Svaret är naturligtvis subjektivt, smaken är som baken helt enkelt. Det jag har valt att göra är dock att plocka ut ett gäng finaler som på något sätt utmärkt sig. Det kan speciella matchförlopp, men även speciella förutsättningar osv. Precis som i den förra följetongen har jag valt att inte ta med finaler som spelats under Premier League-eran.

Motiveringen är även den den samma, dvs. tanken är att lära sig något nytt. Något som dock skiljer sig från förra följetongen är att jag denna gång inte kommer att ta upp dem i kronologisk ordning. I övrigt har jag så gott det går försökt få med så många olika lag som möjligt, inom ramarna för temat.

:::

Till sist sparade jag den final som ofta kallas den bästa som spelats på Wembley. Matchen var inte speciellt märkvärdig till stora delar men en avslutning i klass med Champions Leaguefinalen 1999 gjorde den här eftermiddagen minnesvärd. Året var 1979 och matchen spelades mellan Arsenal som året innan förlorat finalen mot Ipswich och Manchester United som åter var i final sedan man slagit 1977 Liverpool och förlorat mot Southampton 1976. Vägen till finalen var allt annat än rak för de båda. Arsenal var ena parten i en klassisk matchserie om fem matcher där Sheffield Wednesday var den andra. United å sin sida tvingades till omspel i hela tre av fem omgångar.

:::

Arsenal

Väg till finalen: Sheffield Wednesday 2-0 (omspel efter 1-1, 1-1, 2-2 och 3-3), Notts County 2-0, Nottingham 1-0, Southampton 2-0 (omspel efter 1-1), Wolves 2-0

Startelva: Pat Jennings – Pat Rice, David O’Leary, Willie Young, Sammy Nelson – Liam Brady, Brian Talbot, David Price, Graham Rix – Frank Stapleton, Alan Sunderland

Manchester United

Väg till finalen: Chelsea 3-0, Fulham 1-0 (omspel efter 1-1), Colechester 1-0, Tottenham 2-0 (omspel efter 1-1), Liverpool 1-0 (Omspel efter 2-2 och förlängning)

Startelva: Gary Bailey – Jimmy Nicholl, Gordon McQueen, Martin Buchan, Arthur Albiston – Steve Coppell, Sammy McIlroy, Lou Macari, Mickey Thomas – Jimmy Greenhoff, Joe Jordan

:::

Arsenal tog kommandot omgående i matchen, främst genom Liam Brady. Irländaren dominerade matchen totalt och efter tolv minuters spel dribblade han sig ut mot Uniteds vänsterkant. Brady levererade en passning till Frank Stapleton som skickade in bollen i straffområdet till David Price. Price spelade bollen snett inåt bakåt, rakt på fötterna på två framrusande Arsenalspelare. Brian Talbot var dock först på bollen och tryckte in 1-0. Hjärnan bakom det hela var dock Brady.

United tog nu över spelet mer och mer. Trots bra chanser hade man svårt att få till avsluten. Joe Jordan hade en nick på en frispark från Sammy McIlroy och Jimmy Greenhoff missade helt målet från nära håll. Närmast var dock Gordon McQueen som fick ett mål bortdömt, men det visade sig att han stått för en förlaga till ”hand of god”. Arsenal var inte helt ofarliga heller, bland annat hade man en farlig cykelspark från Stapleton.

Men så när alla trodde att halvleken skulle sluta 1-0 tyckte en viss irländare att det var dags igen. Brady snurrade den här gången upp hela Uniteds vänstersida och serverade Stapleton med en nick i mer eller mindre öppet mål. Andra halvlek blev en parad i Unitedoffensiv och än bättre Arsenaldefensiv. Trots det tryck United skapade var det Arsenal, orkestrerade av Brady, som skapade de farligaste chanserna.

Med sju minuter kvar bestämde sig Terry Neill för att leka Unai Emery satte in Steve Walford på Price plats. Arsenal tappade helt kontrollen och när bara fyra minuter återstod skickade Steve Coppell in en frispark mot Arsenals straffområde. Bollen gick via en touch hela vägen till Jordan längst bort i straffområdet, Jordan spelade in bollen till McQueen som tryckte in reduceringen.

Två minuter senare vinner Coppell bollen på mitten och lyfter fram den till McIlroy som lurar två Arsenalspelare i straffområdet innan han trycker in kvitteringen bakom Pat Jenning. Vändningen var fullbordad.

Men mitt i fansen målfirande hörs ett vrål från andra sidan arenan. Bardy hade åter bestämt sig, han skar som en kniv genom United och hittade ut med en boll till Graham Rix, Rix skickade in bollen i straffområdet. Bollen gick förbi Artur Albiston och hittade en framstormande Alan Sunderland som vid bortre stolpen tryckte in 3-2 och sköt därmed titeln till Arsenal.

:::

Ja, jag är svag för Liam Brady. Men det går inte att blunda för det faktum att han var mannen för dagen här.

:::

För er som säger att det var bättre förr, endast sju engelsmän startade matchen.

:::

Pat Rice är den Pat Rice, dvs. Wengers assistent, och han fick som kapten lyfta bucklan.

:::

Brian Talbot blev den förste spelaren att vinna två FA cup-finaler i rad, året innan var han med i det Ipswich som slog Arsenal.

:::

Arsenal gick åter till final 1980 men förlorade där mot West Ham, det är också senaste gången ett lag från andraligan vunnit FA cupen.

:::

Det var den sista finalen jag tänkte ta upp i den här serien, förslag på ny följetong mottages med stor entusiasm.

:::

Om ni undrar något eller vill veta mer finns jag i kommentarsfältet som Kildo samt på mail  – palmer89@gmail.com

Ni kan även följa mig på twitter – SweGoon, men känn inget tvång.

Till’ then

//Martin Palmér

Peter Hyllman

Premier Leagues tio hetaste inhemska sommarvärvningar

Jag hatar ju i princip precis allt som har med silly season att göra, eftersom den är så … tja, silly. Då kan man ju fråga sig exakt hur begåvat det faktiskt är av mig att mitt under en av de få perioder av året när det inte är silly season ändå skriva en blogg om vilka spelare som möjligen, kanske, och högst eventuellt skulle kunna vara aktuella på transfermarknaden i sommar.

Nåja. Jag kan ju inte undgå att lägga märke till i kommentarsfält och så vidare att det ändå är frågor som verkar engagera. Kanske till och med mer än vad som egentligen är hälsosamt. Och eftersom jag är en populistisk rackare i själ och hjärta så vill jag ju i alla fall då och då ta upp frågor som intresserar också eventuella läsare, och inte bara mig själv.

Det här är inte någon lista över vilka spelare jag tycker är bäst, utan över vilka spelare som nu finns i Premier League jag tror kommer att vara hetast i någon betydelse under sommarens transfermarknad i Premier League. Där finns en helt uppenbar definition, nämligen att listan bara inkluderar spelare som redan nu finns i Premier League och som jag tror kommer vara aktuella för klubbar i Premier League.

Och i begreppet hetast kan man hitta två beståndsdelar. Dels att spelaren faktiskt kommer vara såväl tillgänglig som attraktiv på sommarens marknad. Dels att det kommer vara en spelare som genererar mycket mediaintresse i detta avseende. En spelare kan så klart passa in på båda kriterierna. Att en spelare är med på den här listan betyder dock inte att jag är övertygad om att han faktiskt kommer att säljas, bara att jag tror det finns en väldigt god chans att så blir fallet.

Let’s go then.

:::

(1)    Luka Modric, Tottenham

Det här var ju en härlig karusell redan förra sommaren. Men den gången så lyckades Tottenham med mycket möda och stort besvär att hålla kvar honom i klubben. Men ryktena förblir ihärdiga. Åtminstone tre storklubbar lär sniffa runt Modric i sommar – Man City, Man Utd och Chelsea – särskilt om Tottenham missar Champions League.

(2)    Junior Hoilett, Blackburn

Tekniskt kvicksilver på Blackburns mittfält som fungerar centralt men som är särskilt effektiv från kanten. Ett flertal större klubbar har redan uttryckt intresse för Hoilett, och Blackburn har vare sig ekonomin eller kanske ej heller Premier League-statusen att kunna säga något om det. Hoiletts kontrakt går dessutom ut i sommar.

(3)    Robin van Persie, Arsenal

Feels like we’ve been here before. Van Persies kontraktstid börjar närma sig sitt slut och vad som händer därnäst står skrivet i stjärnorna. Man City har redan sniffat oroväckande, och det är inte omöjligt att de söker en ny anfallare att ersätta någon av sina nuvarande två-tre problembarn. Och i så fall lär de inte nöja sig med mindre än Premier Leagues allra hetaste. Oavsett vilket, så är det ju en story som kommer att få mycket utrymme i sommar.

(4)    Hatem Ben Arfa, Newcastle

Newcastles makalösa framgångar gör så klart att gamarna börjar cirkla ovanför dem. Det är ju så att säga myntets baksida. Demba Ba kanske framstår som mest i farozonen, men jag tror att Cissés ankomst kan ha den lilla fördelen att placera Ba i transfermässig passningsskugga. Mittfältssmurfen till fransman emellertid, han kan nog vara högaktuellt för en och annan klubb i sommar.

(5)    Clint Dempsey, Fulham

Enorm säsong av Dempsey som med 15 mål den här säsongen är den meste målskytten för Fulham under en Premier League-säsong. Någonsin. Flera engelska topplag skulle behöva en spelartyp som Dempsey, och han själv kan mycket väl vara intresserad av en ny utmaning och högre nivå. Efter den här säsongen borde han vara efterfrågad.

(6)    Grant Holt, Norwich

En engelsman som gör mål. I mängder. För en nykomling. Möjligtvis till och med EM-aktuell. En spelartyp som är väldigt många brittiska managers våta dröm när det kommer till anfallsspel, och det är heller inte omöjligt att både Holt och Norwich vill slå mynt av den här säsongens succé. Kan Tottenham vara ett alternativ?

(7)    Marouane Fellaini, Everton

Ett väldigt märkligt amalgam till mittfältare, kontinentalt passnings- och positionssäker och brittiskt hårdför på en och samma gång. Kanske av just den anledningen så väldigt intressant för flertalet större klubbar. Har naturligtvis mängder av Premier League-erfarenhet, vilket också det är en fördel. Skulle tillföra värde till samtliga lag som nu ligger på ligans tre översta platser.

(8)    Victor Moses, Wigan

Wigan har två riktiga juveler i sin anfallsuppsättning i form av Moses samt Hugo Rodallega. Men Rodallega har haft något utav en mellansäsong och Moses är därtill engelsman. Vilket i nya tider med homegrown-regler kan ha viss betydelse. Flertalet klubbar kan nog komma att höra sig för om den talangfulle Moses, inte minst om Wigan misslyckas med att hålla sig kvar i Premier League.

(9)    Jack Rodwell, Everton

Något utav de senaste årens teen sensation i Premier League. Flertalet storklubbar har varit intresserade ett bra tag nu, både Chelsea och inte minst Man Utd har slagit lovarna runt Goodison Park. Nu är han 21 år, och kanske är det lite grann nu eller aldrig för Rodwell. Hans utveckling verkar ha gått lite i stå i Everton.

(10)    Michael Kightly, Wolves

Kreativ och slagkraftig yttermittfältare i Wolves, som med intill visshet gränsande sannolikhet inte spelar i Premier League nästa säsong. Kightly är för bra i The Championship och har spelat flera år i Wolves, han kommer att ha många klubbar att välja mellan i sommar.

:::

Bubblare

»  Demba Ba, Newcastle
»  Matt Jarvis, Wolves
»  Barry Bannan, Aston Villa
»  Peter Odemwingie, West Brom
»  Hugo Rodallega, Wigan

:::

Så vad har ni att säga om det här? Vilka spelare har jag minsann glömt bort den här gången?

……………………………………………………………….

Kvällens matcher: Man City vs West Brom, Wigan vs Man Utd, Wolves vs Arsenal, samt QPR vs Swansea.

Alls inte omöjligt att titelstriden faktiskt är återuppstånden efter kvällens matcher. Så snabbt kan det trots allt fortfarande vända.

Annars är det ju så klart en sjukt viktig match för QPR hemma mot Swansea ikväll.

:::

Härligt drama mellan Blackburn och Liverpool igår kväll.

Andy Carroll fick avgöra på tilläggstid. Det behövde nog både han och Liverpool, en moralboost i precis rätt ögonblick inför helgens blytunga FA-cupsemifinal mot Everton.

Blackburn kammar återigen noll för tredje matchen i rad där de kunnat få med sig viktiga poäng. Otroligt tung vecka för dem, och kanske dog säsongen för dem här.

:::

När säsongen lider mot sitt slut, och vi vet lite mer om hur den faktiskt slutar, så kommer jag självklart göra några specialbloggar på temat ”varför vann x ligan?”, ”varför vann y inte ligan?”, ”varför gick (inte) a och b till Champions League?”, ”varför åkte (inte) z ur Premier League?”, och så vidare.

Andra idéer om hur ligasäsongen bör sammanfattas tas gladeligen emot.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Utlämnad av ägarna, hatad av supportrarna, respekterad av spelarna

Glädje på jobbet sägs vara viktigt för trivsel och framgång. Frågan är hur mycket glädje på jobbet som Blackburns manager Steve Kean egentligen känner. Allmänt avskydd och utsatt för smädeskampanjer från de egna läktarna. Så långt har det gått att han känt sig tvungen att anlita säkerhetsvakter att skydda honom.

Meningarna är märkligt delade om Steve Kean.

Där finns å ena sidan de som menar att han är oduglig. Att han har tagit ett lag som låg runt mitten av tabellen och gjort dem till ett lag som kontinuerligt krigar i nedflyttningszonen. Detta trots tillgång till större resurser än många andra lag. Att hans värvningar varit usla och att han är en puppet åt de indiska ägarna.

Där finns dock å andra sidan också de som berömmer honom för att han trots en lika ihärdig som iskall mobbningskampanj har tagit Blackburn upp över nedflyttningsstrecket igen, om än tillfälligt. Att han hållt sig värdig inför allt det hat han tvingats utstå. Vissa går till och med så långt som att säga att han stått för ett mindre mirakel – om han nu lyckas hålla Blackburn kvar.

Kanske är båda perspektiven lika fel.

Skulden för Blackburns kaos och misär är naturligtvis inte i första hand hans. Det är de indiska hobbyägarna som placerat klubben i ett ledarskapsvacuum, som gjort klubben till offentligt åtlöje och som heller inte frigjort de resurser till lagbygge som de flera gånger utlovat. Vissa av Steve Keans värvningar har varit mindre lyckade, andra likt Yakubu har varit desto mer lyckade.

Men självklart är det heller inte läge att kanonisera honom, även om han nu skulle lyckas hålla Blackburn kvar i Premier League – igen. Det vore ingen jättebedrift, med det spelarmaterialet. Gräver någon först en grop och faller själv däri, så kan man inte vara alltför översvallande bara för att denne någon lyckas kravla sig därur.

Kanske spelar det ingen roll om Steve Kean är rätt eller fel man för jobbet, han kanske bara befinner sig på fel plats.

:::

Det har varit en tung vecka för Blackburn, en sådan där typiskt tung vecka som liksom karaktäriserar lag indragna i en nedflyttningsstrid. Trots att man kämpar och sliter och för all del spelar bra så får man ändå inte med sig några poäng.

Motsatsen till topplagssyndromet med andra ord.

Blackburn spelade riktigt bra mot Man Utd på Ewood Park. I drygt 80 minuter höll man en poäng, men lyckades inte riktigt hålla i. Om inte för ett par bra räddningar av David De Gea så hade Blackburn kunnat få med sig både en och tre poäng.

Samma mot West Brom på Fratton Park. Ett tidigt självmål i baken ställde till det, men därefter dominerade Blackburn matchbilden. Några kanonräddningar av Ben Foster i West Broms mål höll Blackburn stångna, innan nådastöten kom efter ännu ett av dessa alltför många slappa försvarsingripanden.

Det räcker inte längre för Blackburn att bara spela bra. De måste börja få med sig resultat och poäng också.

:::

Och ja, man kan säga vad man vill om Steve Kean. Att ägarna inte ger honom något stöd. Att supportrarna hatar honom. Att media inte verkar ha något förtroende för honom och så vidare.

Men att döma av Blackburns prestationer på fotbollsplanen så verkar det ändå som om spelarna sluter upp bakom honom. Spelarna ger verkligen allt, de ger ett intryck av enighet och kampmoral, en vilja att vinna och överleva, och det är kanske den största hedersbetygelse man kan ge Steve Kean.

Steve Kean har definitivt inte förlorat omklädningsrummet.

:::

Frågan är om man verkligen kan säga detsamma om hans motsvarighet hos kvällens motståndare – Kenny Dalglish i Liverpool.

……………………………………………………………….

Redknapp for England.

Den enskilt största förklaringen till Tottenhams meltdown. Om några år säkert lika klassisk som en gång lasagnen. Har någon manager någon gång orsakat sitt eget strul i samma utsträckning?

:::

Let’s get one thing straight – Det var inte Mario Balotellis fel att Man City förlorade mot Arsenal, och det är heller inte hans fel att de eventuellt till sist tappar ligatiteln till Man Utd.

Svagt ledarskap, knepiga prioriteringar på transfermarknaden, bristfälligt squad management – de tre huvudsakliga skälen till Man Citys fall. Samtliga tre inom Roberto Mancinis ansvar och kontroll.

Men Mario Balotelli är så klart en ytterst bekväm syndabock, i det här fallet har han ju dessutom varit ung och dum nog att öppna upp för det själv. But it doesn’t make it right.

:::

Californication. Femte säsongen. Sjukt skön serie.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Säsongens effektivaste januarivärvningar

Januarivärvningar är ett jäkla skit. Oftast får man baxa dem både hit och dit. Så brukar det ju låta. Det betraktas som ett problem, möjligen ett nödvändigt ont, ofta något som klubbar och managers brukar ta sig till som någon form av panikåtgärd, alternativt som en ren lyxåtgärd.

Men det finns ju så klart också väldigt lyckade exempel på dylika värvningar, och den här säsongen har vi helt klart sett några sådana. Så varför inte ägna den här bloggen åt att lista de januarivärvningar som jag tycker har varit mest effektiva den här säsongen?!

Ekonomi och sådant tjafs tar jag inte med i beräkningen här. Endast hur väl jag anser att de olika spelarna dels har lyckats prestera individuellt och dels hur de lyckats höja sina respektive lag på den korta sikt vi nu pratar. Underförstått i det är att jag inte heller bryr mig så väldigt mycket om värvningarnas så kallade framtidsaspekt.

Här och nu alltså.

:::

(1)    Papiss Demba Cissé – Från Freiburg till Newcastle

Dundersuccé för senegalesen som så här i inledningen av sin Newcastlekarriär verkligen ger intryck av att kunna göra mål precis när han vill. Ännu en lysande värvning av Newcastles demonvärvarteam. Den enda funderingen är möjligen risken att förre darlingen Demba Ba börjar känna sig som det något bortglömda barnet och att syskonet ges all uppmärksamhet. Å andra sidan så har ju Newcastle också gjort sig mindre beroende av honom.

(2)    Paul Scholes – Till Man Utd

Desperation sa Patrick Vieira. Ett citat som riskerar bli lika beryktat som Alan Hansens om att man inte kan vinna med kids. Elva segrar på tolv matcher, 34 av 36 möjliga poäng, en enorm passningsstatistik, flertalet matchavgörande insatser, en kollektiv självförtroendeboost som gick att ta på. Beslutet att damma av Scholes var förmodligen säsongens bästa och mest avgörande. Ett svaghetstecken för Premier League att han kan komma tillbaka och dominera? Nåja, det är inte precis vilken spelare som helst.

(3)    Nikica Jelavic – Från Rangers till Everton

Det här med att värva från Skottland brukar inte vara helt oproblematiskt. De spelare som glänser däruppe brukar ha märkligt svårt att omsätta formen söderöver. Något som Middlesbrough fått bittert erfara. Men Jelavic har inlett strålande för Everton, som därtill varit i behov av en stadigt levererande anfallare, och laget har som en följd inte bara inlett sin traditionella vårmarsch utan också passerat den röde i tabellen.

(4)    Pavel Progrebnyak – Från Stuttgart till Fulham

Något i skymundan får man intrycket av att Martin Jol håller på att göra riktigt stora saker med Fulham. Som om han med kontinental flärd håller på att göra Fulham till en lika slagkraftig motståndare som Roy Hodgson lyckades åstadkomma med defensiv disciplin. Progrebnyak är ett lysande exempel där Jol illustrerar hur även en liten klubb som Fulham kan värva stora spelare, om än ej stora namn, om de agerar klokt i sin scoutning och sitt värvande. Fem mål på sina fem första bolltouchar är riktigt fett.

(5)    Gary Cahill – Från Bolton till Chelsea

Hårdför men samtidigt bollskicklig mittback. En utmärkt ersättare för Alex när denne drog till PSG, och väldigt betydelsefull när John Terry har befunnit sig lite för mycket på skadebänken och Corneiros massagebänk under våren. Cahill ser också ut att kunna bilda ett väldigt intressant mittbackspar tillsammans med David Luiz. Klokt värvat av Chelsea.

:::

Bubblare

»  Liam Ridgewell – Från Birmingham till West Brom
»  Bobby Zamora – Från Fulham till QPR
»  Jonathan Howson – Från Leeds till Norwich

:::

Slutsatsen måste väl ändå vara att januarivärvningar ska man förvisso vara försiktiga med, så mycket spektakulärt har ju inte heller gjorts på den fronten, men att det heller inte är ett verktyg som ska underskattas. Lämpligt för precisionsinsatser skulle jag säga.

……………………………………………………………….

Dagens matcher: Everton vs Sunderland, Newcastle vs Bolton, Tottenham vs Norwich, Aston Villa vs Stoke, samt Fulham vs Chelsea.

Kan Tottenham, Newcastle och Chelsea samtliga svara upp på Arsenals lysande seger igår?

:::

I princip fulla omgångar i The Football League under måndagskvällen också. Inte minst den dramatiska uppflyttningsstriden i The Championship drar vidare på den absoluta kokpunkten. Southampton borta mot Crystal Palace samtidigt som West Ham möter playoff-aspiranten Birmingham på hemmaplan.

:::

Mycket fotboll i dagarna. Nästan så att man börjar känna sig som Chris Kamara. Men bara nästan.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Man City behöver ett mirakel

Man kan lockas att tro att det här läget ser rätt törnigt ut för Man City, men i ett exklusivt avslöjande visar det sig att Man City och Roberto Mancini har en slug plan för hur de ska få sina hopp om ligatiteln att återuppstå.

:::

[youtubeplay id=”QmnSR0LwiS8″ size=”large”]

:::

Mikel Artetas urtjusiga skott i 87:e minuten betydde naturligtvis inte bara one nill to the Arsenal, det betydde så klart också en hel massa både för titelkampen och för Champions League-striden.

Det ger Arsenal fem snarare än tre poäng ned till femteplatsen, en klart trevligare marginal, och en hemmavinst mot Man City sitter så klart smutt innanför västen när man ska ta på sig kommande tuffa uppgifter mot andra motståndare som måhända är mindre namnkunniga men som icke desto mindre strider för sin Premier League-överlevnad.

Det sätter naturligtvis en ruggig press på Tottenham och Newcastle inför deras matcher imorgon mot Norwich respektive Bolton. Eller tja, åtminstone Tottenham. Jag är inte säker på att Newcastle riktigt behöver känna av den där malande pressen.

Det gav också Man Utd en åttapoängsledning i tabelltoppen före just Man City, därtill talar nu också målskillnaden till Man Utds fördel. Förvisso ska de båda lagen mötas på Etihad, men åtta poäng med sex matcher kvar, tappar Man Utd det så kan det bara beskrivas som en meltdown av en klubb som inte direkt gjort sig känd för sådant genom åren.

:::

Men kanske är det först och främst Man Citys framträdanden på fotbollsplanen, snarare än endast det poängmässiga försprånget, som får mig att betrakta ligan som i det närmaste praktiskt avgjord.

Man City ser liksom inte längre riktigt ut som att de själva tror på det.

Det såg likadant ut idag som det gjort de senaste veckorna. Ihåliga blickar utan energi och vilja. Bistra miner. Ett lag utan någon kollektiv idé. En managers uppgift är att bevara och tillföra energi och idéer till sin spelartrupp, och det är kanske här snarare än i småttiga taktiska beslut som Roberto Mancini verkligen har fallit till föga.

Mancini har själv ifrågasatt mentaliteten och ”vinnarkulturen” i Man City på senare tid. Frågan är kanske vad han själv har lyckats åstadkomma i det avseendet.

:::

Kontrasterna är tydliga med Arsenal och den energi som Arsene Wenger tillför sitt lag.

Matchen stod och vägde idag, en bra bit in i andra halvlek. Det stod 0-0 men jag skulle säga att Man City i det läget kontrollerade mittfältet och därmed även matchen. Från det läget skulle man förvänta sig att Man City tog kommandot och också avgjorde.

Istället blev det tvärtom. Man City drog sig in bakom sina egna skuggor, och Arsenal tog återigen över matchbilden. De satte sin prägel på matchen, vågade uttrycka sig på planen, och det gav till slut resultat. Måhända en triumf för ett mer konstruktivt managerskap.

Arsene Wenger myntade i veckan det till Fergietime besläktade begreppet ”moneytime”, de sista 15 minuterna när stora lag avgör matcher. Man City har kanske the money. Men i just det här fallet var det Arsenal som hade moneytime.

:::

Gårdagen var präglade av katastrofala domarbeslut och den tendensen höll i sig också idag.

Precis allt som kunde vara fel i samband med Man Utds 1-0-mål mot QPR var det också. Ashley Young var offside, och därefter filmade han. Alltså ingen straff. Shaun Derry tacklade honom över huvud taget inte värt att nämna. Alltså inget rött kort. Det kan väl diskuteras huruvida det ens var en genuin målchans.

Ett misstag av domaren Lee Mason så klart. Mason kan kanske kritiseras något för att så hastigt fatta så stora beslut. Och linjedomaren bör definitivt få kritik för att han missar offsiden.

Men den som verkligen bör bära hundhuvudet är Ashley Young. Alltför ofta låter vi vår vrede drabba domarna för deras misstag samtidigt som vi låter spelarna komma undan med medvetet fusk.

:::

Ändock:

”Manchester United played at lunchtime and looked the part, Manchester City played at teatime and fell apart.”

:::

Det känns som att det riskerar bli några matchers avstängning för Mario Balotelli dessutom. Var det möjligen sista gången vi såg honom i en Man City-tröja?

Tråkigt för Premier League och Man City i så fall. Men idag var han direkt destruktiv för Man Citys ambitioner.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Man City måste vinna på Emirates

Man Utd har idag möjlighet att öppna upp ett försprång om åtta poäng ned till Man City innan deras match mot Arsenal. Oavsett hur det går i Man Utds match, om försprånget är fem, sex eller åtta poäng, så står Roberto Mancini inför en för honom helt ny situation: Han möter ett annat topplag på bortaplan och måste spela för att vinna. Inget annat duger.

Det är inte någon avundsvärd position. Arsenal är en tuff motståndare, inte minst på Emirates, även om det nog inte riktigt är som Theo Walcott ville mena att motståndarna darrar av skräck av att möta dem på Emirates. Mancini och Man City får väl ändå sägas ha tur i oturen att det är just Arsenal som står för motståndet, det topplag som förmodligen har svårast att hantera dem.

För att tämja Man Citys offensiv behövs defensiv disciplin och organisation, inte minst centralt i banan. Arsenal bedriver huvudsakligen ett centralt försvarsspel, men kommer inte vara lika mentalt inställda på att hålla de defensiva positionerna under hela matchen, på samma sätt som ett lag längre ned i tabellen skulle vara. Myntets andra sida är att de med kantspel och snabba omställningar kommer att utmana också Man Citys försvarslinje.

Kanske kan Man City hämta viss inspiration från Man Utds prestation på det som då hette City of Manchester Stadium säsongen 2009/10. Man Utd behövde då vinna en väldigt tuff bortamatch för att haka på och sätta press på Chelsea i titelstriden. En disciplinerat genomförd match avslutades med att Paul Scholes satte det avgörande målet på tilläggstid och titelstriden levde mot de flestas förmodan vidare in i sista omgången.

Man City spelar med kniven mot strupen. Men samtidigt har deras spel i allmänhet, och deras spel på bortaplan i synnerhet, hackat betänkligt under vårsäsongen jämfört med säsongens första halva.

:::

Till stor del är det Man Citys anfallsspel som gått i stå. Det var offensiven som var motorn bakom Man Citys framfart i ligatabellen under hösten, under de första tio ligamatcherna mäktade man med smått otroliga 36 mål, ett närmast osannolikt målsnitt. Detta målsnitt började sjunka redan under höstens andra halva och är nu med sju matcher kvar av säsongen nere i betydligt mer måttliga 2,4 mål per match.

Två vanliga indikatorer för kvaliteten på ett lags offensiva spel är å ena sidan hur många chanser laget skapar, samt å andra sidan hur effektiva laget är på att göra mål på de chanser det skapar.

En närmare titt på Man Citys prestation i dessa avseenden visar att de fått betydligt svårare att skapa chanser än vad de hade i början av säsongen (från drygt 20 per match under säsongens första halva till knappt 15 under säsongens andra halva), och på sistone, när de trots allt börjat skapa något fler chanser så har effektiviteten försämrats markant (från närmare ett mål var femte chans (0,2) under hösten till ett mål var tionde chans (0,1) under våren och i synnerhet de senaste tio matcherna).

:::

På vad beror då detta?

Det går naturligtvis att prata om slitage och att Man Citys spelartrupp helt enkelt inte är lika pigga och fräscha som de var i början av säsongen. Det ligger förvisso en del i det. Men det är också så att motståndarna har blivit bättre på att neutralisera Man Citys offensiv.

Man Citys anfallsspel har till stor del gått ut på att med hjälp av ytterbackarna dra isär motståndarnas försvarslinje och på så vis skapa offensiva utrymmen för sina kreativa anfallare som David Silva och Samir Nasri, samt också för en mittfältare som Yaya Touré att komma framåt i planen. Alltfler motståndare har dock börjat hålla sig centralt, och medvetet släppt kanterna till Man City, men på samma gång också minskat utrymmet centralt för Man City, som varit oförmögna att konstruera en alternativ anfallstaktik.

Det finns också de som menar att Roberto Mancini gradvis under säsongen har blivit mer försiktig i sin taktiska uppställning, att jämföra med en tämligen frigjord offensiv under säsongsinledningen. Bortamatchen mot QPR, där Man City till sist näppeligen vann med 3-2, sägs ha varit droppen som fått Mancini att försöka dra sig tillbaka till förra säsongens igelkottstaktik. En taktik som då var tämligen lyckad inte minst på Emirates.

Märkligare blir det också när man betänker att Roberto Mancini i sin spelartrupp har tillgång till spelare som skulle kunna utgöra grunden för en alternativ och mer mångsidig anfallstaktik, och som även skulle kunna bidra till att minska truppens slitage och anfallets effektivitet över en hel säsong. Men en spelare, kantlöparen Adam Johnson, vill han helst inte använda, och en annan spelare, anfallaren Emmanuel Adebayor, betalar han hellre för att avgöra viktiga matcher åt Tottenham.

:::

En sak är fullständigt säker, om Man City ska lyckas vända trenden i titelstriden så är det här något de måste lyckas förändra. Och förmodligen så måste de börja lyckas med det redan idag mot Arsenal.

……………………………………………………………….

Dagens matcher: Man Utd vs QPR, samt Arsenal vs Man City

:::

Portsmouth såg till att öka spänningen rejält i toppstriden av The Championship genom att kvittera till 2-2 i absolut sista sekunden borta mot Southampton i the South Coast Derby. Två fantastiska mål av Portsmouth under matchen, av Chris Maguire och David Norris, som fick med sig en poäng efter att Billy Sharp gjort 2-1 i 90:e minuten efter ett mål som såg extremt misstänkt offside ut.

Det där med godkända mål som nog egentligen var offside var minst sagt på modet igår alltså.

:::

Visst är det fullt möjligt att titelstriden kan framstå som lätt korsfäst efter dagens matcher. Men i och med att det är påskhelg så kan vi ju vara förvissade om att den lika gärna och i vilket fall som helst kan vara återuppstånden om bara några få dagar.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Fem saker som Premier League saknar

Premier League har det mesta. Några av fotbollsvärldens allra bästa lag och många av de bästa spelarna. Det är samtidigt en otroligt jämn liga där inga lag går säkra mot något annat lag. Det är en liga som redan från dess första omgång präglas av såväl dramatik som intensitet. Den följs av passionerade fans såväl på hemmaplan som på bortaplan, och av mängder av miljoner från alla delar av världen.

Ändå kan man ju ibland känna att något saknas. Det är inte så mycket en fråga om att gräset skulle vara grönare på någon annan sida. Utan bara en tanke om att inget väl är perfekt och att det alltid finns utrymme för förbättring. I och med att det hela dessutom blir en ytterst subjektiv smakfråga, så finns det så klart också många olika varianter.

I den här bloggen tänkte jag nämna några saker som jag saknar i Premier League.

:::

(1)    Ståplatsläktare

Vi känner förmodligen alla till historiken om varför ståplatsläktarna togs bort från de engelska arenorna. Ändå kvarstår intrycket att beslutsfattarna har gått alldeles för långt i sin strävan efter säkerhet. Att det är kontroll och konsumerism snarare än säkerhet som numer är det bakomliggande motivet. Kostnaden tar sitt uttryck i atmosfären och känslan av gemenskap på arenorna.

Att det är möjligt att ha ståplatsläktare på moderna fotbollsarenor med bibehållen säkerhet exemplifieras utmärkt av Bundesliga. Flera klubbar har nu börjat driva frågan om att återinföra ståplatsläktare på sina arenor, bland dem Aston Villa och Everton, men ännu så länge är det långt kvar innan något inträffar.

(2)    Man Utd vs Leeds

Enskilda rivaliteter kan man förvisso hitta väldigt många av inom engelsk fotboll helt eller delvis utanför Premier League. Men om vi ser till intensiteten i rivaliteten, dess historiska rötter, såväl som storleken på båda de inblandade klubbarna så framstår det här hatmötet onekligen som det som skulle tillföra mest värde till Premier League som liga.

West Ham vs Millwall, Nottingham vs Derby, Aston Villa vs Birmingham i all ära, men det är antingen möten som likaväl kan få äga rum i The Championship eller som helt enkelt är för knutna till en enda stad. Sheffields stålderby är den för mig starkaste konkurrenten, men för mig knäcker det inte kampen mellan den röda och den vita rosen.

(3)    Elitlicenser

I en liga där så mycket av dess ekonomiska realitet styrs av icke rationella investerare som pumpar upp sina klubbar med enorma ägarbidrag, och där den finansiella kostnaden med nedflyttning är så väldigt dramatisk, så uppstår vid sidan av fotbollsplanen också en situation som liknar ett credit card chicken race. Konsekvensen är klubbar som gör enorma förluster och drar på sig skulder och lönekostnader som de inte har en möjlighet att täcka, i strävan att hålla sig kvar, nå europeiska cupplatser, vinna ligan och så vidare.

Idén om elitlicenser finns i flera olika länder, bland dem Tyskland och Sverige. Den liknar så klart UEFA:s tankar om financial fair play men gäller på nationell snarare än kontinental nivå. Tanken är så klart att klubbar för att få delta i det nationella seriespelet måste visa upp en också på längre sikt hållbar och självständig ekonomi och organisation.

(4)    Brian Clough

Nåja, det är väl egentligen inte Brian Clough personligen jag saknar så väldigt mycket. Snarare är det ju vad man kan säga att Brian Clough representerar. Nämligen den smarte, vältalige, intellektuelle och reflekterande managern som förmår föra ett samtal om fotbollen i allmänhet på ett sätt som samtidigt väcker intresse och nya tankar.

Det kan sägas mycket klokt av många managers, bland andra Alex Ferguson och Arsene Wenger, men det fördunklas ofta av att de begränsas, både av sig själva och av media, till att föra en tämligen snäv klubbagenda. Det sägs mycket roligt av en karaktär som José Mourinho, men där urartar det alltför ofta till rent showmanship och pajaseri. Och många andra är helt enkelt för rädda för mediala eller förbundsmässiga repressalier för att våga säga något spännande alls.

(5)    Intelligent bevakning

Match of the Day är kanske det närmaste vi kommer. Men i grund och botten är det ju highlights med några studioord från Alan ”Abysmal” Hansen om urvalda situationer i efterhand. Enskilda krönikörer i fotbollspressen lyfter också nivån, inte minst Sam Wallace på The Independent, men huvudsakligen handlar det också i det här sammanhanget om brandkårsutryckningar om vad som för tillfället pockar på intresse.

I TV-landskapet har paketeringen blivit viktigare än innehållet, och diskussionen om fotbollen har blivit fattigare som följd. Studioprogram, med riktiga reportage och kunniga paneldebatter, sådant som exempelvis görs väldigt bra i Italien, lyser med sin frånvaro. Kanske är engelsk fotboll för anti-intellektuell. Kanske finns där ingen marknad. Samtidigt är jag rätt säker på att media skapar sin egen marknad i dessa avseenden.

:::

Ni kanske håller med. Kanske håller ni inte med. Det är ju heller inte helt omöjligt att ni själva har saker som ni saknar i Premier League.

………………………………………………………………

Dagens matcher: Sunderland vs Tottenham (13:45), Bolton vs Fulham, Chelsea vs Wigan, Liverpool vs Aston Villa, Norwich vs Everton, West Brom vs Blackburn, samt Stoke vs Wolves (18:30).

Klarar Tottenham av att på Stadium of Light sätta ordentlig press på Arsenal inför deras söndagsmatch mot Man City? Kan Aston Villa ta viktiga poäng för nedflyttningsstriden på Anfield?

:::

Andra säsongen av Game of Thrones har precis börjat. Av böckerna att döma så kommer första säsongens briljans snart att ersättas av repetitiv smörja. Hur som helst så har en Roger Bennett gjort en rätt rolig översättning av Game of Thrones till Premier League.

http://www.grantland.com/blog/the-triangle/post/_/id/22795/game-of-thrones-to-english-premier-league-converter

:::

Ännu en lördag. Jag undrar om vi får fira lika mycket som den här sköna killen i keps, hängslen och pinten i ett fast grepp.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Ett finansiellt perspektiv på The Championship

Det är långfredag vilket betyder att det är många tidiga kvällsmatcher i The Football League. League Two kör full omgång ikväll, samtidigt som League One kör fem matcher och The Championship i sin tur kör fyra matcher. I toppstriden spelar både Reading och West Ham ikväll, samtidigt som Brighton och Blackpool kommer försöka bevaka sina playoff-platser.

Missa för all del inte den tidiga eftermiddagsmatchen mellan Reading och Leeds klockan 15:00.

Den läsvärda Leedsbloggen The Scratching Shed har nyligen gjort ett tungt arbete med att ställa samman finansiella data för samtliga klubbar i The Championship från föregående säsong, baserat på de senast redovisade siffrorna. Jag tyckte det kunde vara kul att bygga vidare på det baserat på den här säsongen.

Siffror fanns inte tillgängliga för samtliga lag. Bland annat för Portsmouth och Coventry som båda befinner sig i rejäla finansiella problem. Även för Barnsley, Peterborough och Doncaster har det visat sig ogörbart att hitta fullständiga siffror. Därför är de inte med i den här sammanställningen. Jag har intresserat mig för framför allt tre aspekter av en klubbs ekonomi: Lönsamhet, skuldsättning och lönekostnader.

:::

:::

Utifrån denna tabellformade sammanställning är det möjligt att göra några mer generella observationer angående just lönsamhet, skuldsättning och klubbarnas lönenivåer.

Lönsamhet

Det är mycket rött i resultatkolumnen i The Championship. De allra flesta klubbar gör alltså förlust. I flera fall dessutom en förlust som jämfört med klubbens omsättning är väldigt stor – Hull, Cardiff, Nottingham och Bristol City är klara exempel. Flertalet klubbar lever alltså över sina resurser, något som föranlett The Football League att introducera kommande regler om financial fair play.

Ett par klubbar redovisar emellertid vinst. Leeds har precis tagit sig igenom en finansiell härdsmälta och redovisar återigen positiva siffror. I övrigt är det de tre nyss från Premier League nyss nedflyttade klubbarna som redovisar vinst, West Ham, Birmingham och Blackpool. Fallskärmsbetalningarna från Premier League bidrar så klart till detta, och endast Blackpool kan sägas ha en stabil ekonomi som håller även för fortsatt spel i The Championship.

Skuldsättning

Att klubbarna gör förluster bidrar till deras skuldsättning, då de måste hitta andra sätt att finansiera den löpande verksamheten. Ett flertal klubbar i The Championship är också kraftigt skuldsatta, och den genomsnittliga skuldsättningsgraden är också hög. Många klubbar riskerar att drabbas av stora problem av denna anledning: West Ham, Cardiff, Ipswich, Leicester, Bristol City, Hull, Birmingham, Reading med flera. Då ska så klart nämnas att Portsmouth redan befinner sig satta under förvaltning av just denna anledning.

Lönekostnader

UEFA:s generella rekommendation är att lönekostnader som motsvarar mellan 50-70% av omsättningen är det mesta en klubb bör dra på sig utan att utsätta sig för alltför hög finansiell risk. Av de 19 klubbar som ingår i den här sammanställningen så misslyckas 16 av dem att följa denna rekommendation. I vissa fall, Brighton, Nottingham samt Bristol City, ser vi till och med löner som överstiger klubbens omsättning.

West Ham, Derby och Blackpool är de som lyckas följa UEFA:s rekommendation. För att West Ham ska lyckas upprätthålla detta krävs dock att de tar sig tillbaka till Premier League. Deras omsättning är nämligen boostad av Premier Leagues fallskärmsbetalningar. Blackpool har en god möjlighet att även utan dessa betalningar kunna arbeta med en för klubben på sikt hållbar lönebild.

En intressant observation är så klart att det inte verkar finnas riktigt samma korrelation mellan lönebudget och tabellplacering som man kan se i Premier League. Att bara slänga pengar på spelartruppen verkar med andra ord inte automatiskt leda till framgång. Southampton, som ju leder The Championship som nykomlingar, lägger till exempel bara en tredjedel eller en fjärdedel på spelarlöner som West Ham, Birmingham och Middlesbrough gör. Liknande kan sägas om Reading, tabelltvåan.

:::

Engelsk ligafotboll som ett pyramidspel

Det intryck man får är alltså att flertalet klubbar i The Championship drar på sig kostnadskostymer som de helt enkelt inte lyckas bära upp. Frågan är då vad som är det rationella med det. Svaret hittar vi förmodligen i den finansiella klyftan mellan The Football League och Premier League, där intäkterna växer exponentiellt om en klubb flyttas upp.

Konsekvensen blir med andra ord märkligt lik ett pyramidspel. Klubbarna drar på sig orimliga kostnader idag för att att uppnå ytterst osäkra intäkter i framtiden. I vissa fall kan det gå bra. Som ifjol när Queens Park Rangers med löner motsvarande 183% av omsättningen tog sig till Premier League. Andra gånger går det inte alls, Leeds och Sheffield United är blott några exempel på det.

För att bromsa denna utveckling har The Football League beslutat införa regler om financial fair play, som likt UEFA:s motsvarighet förhindrar klubbar att spendera mer än vad de själva genererar i intäkter. Förslaget mottogs positivt av de flesta 72 inblandade klubbar. Emellertid inte av West Ham som menade att förslaget förhindrade dem från att spendera.

Vilket förslaget naturligtvis inte alls gör.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Börjar opinionen vända för Mike Ashley i Newcastle?

I och med den här långfredagen så har påskhelgen börjat och från och med idag går den engelska fotbollen på högvarv. Under sex hela dagar på rad kommer det att serveras engelsk ligafotboll, från och med ikväll Swansea tar emot Newcastle hemma på Liberty Stadium.

Newcastles säsong har naturligtvis så här långt varit alldeles lysande. Sjätte plats i tabellen, samma poäng som Chelsea på femte plats, definitivt häng på en av de europeiska cupplatserna, och åtminstone ett teoretiskt häng på en av Champions League-platserna med sju omgångar kvar av säsongen.

Den senaste veckans jämförelser mellan Liverpool och Newcastle, där man kan säga att den ena klubben pratar Moneyball samtidigt som den andra klubben gör Moneyball, har fokuserat mest på Liverpools misslyckande och klart mindre på Newcastles succé. Något orättvist kanske, då Derek Llambias, Graham Carr och Alan Pardew så klart gjort ett stort jobb med Newcastle.

Mike Ashley, Newcastles ägare, har ju varit en kontroversiell figur ända sedan han köpte klubben. Inte minst hans oförmåga att skapa organisatorisk stabilitet, och höga omsättning på managerposten, har väckt visst löje. Själv har man ju stundtals skakat på huvudet åt det kaos som präglat Newcastle.

Men kanske finns det alltmer goda skäl att börja omvärdera Mike Ashley.

:::

Skäl att ogilla Mike Ashley

En stor del av Mike Ashleys brist på popularitet hos Newcastles supportrar hänger samman med Kevin Keegan, klubbens egen Messias. Keegan tog över som manager för Newcastle för andra gången under 2008, men lämnade snabbt posten då han inte accepterade Ashleys beslut att skapa en mer kontinental organisation i klubben där ansvaret för värvningar låg hos en teknisk direktör snarare än managern. En konflikt med Kevin Keegan om Newcastles supporterhjärtan var naturligtvis dömd att förloras.

Ett annat skäl till supportrarnas ilska var så klart att laget under flertalet år av Ashleys styre faktiskt har underpresterat. Dessutom vägs detta mot att förväntningarna på laget från supportrarna alltid har varit väldigt höga, kanske till och med orimligt höga. Mike Ashley fick också bära hundhuvudet för Newcastles nesliga nedflyttning till The Championship säsongen 2008/09.

Mike Ashleys tvehågsenhet i sitt ägarskap har också väckt irritation. Vid ett flertal tillfällen har han gett intryck av att tröttna och har mer eller mindre öppet bjudit ut klubben till försäljning. Vilket så klart har uppfattats som både nedvärderande och nedsättande av fansen.

Därtill kommer vad som förmodligen uppfattas som snikenhet. Allra senast är det så klart det mäkta impopulära beslutet att sälja ut arenanamnet från det klassiska St James’ Park till det kapitalistiskt smaklösa Sports Direct Arena. Även oviljan att återinvestera pengarna från spelarförsäljningar i spelartruppen har gett ett intryck av en ägare mer intresserad av att berika sig själv än att utveckla laget.

:::

Skäl att gilla Mike Ashley

Trots opinionen är det dock svårt att säga att Mike Ashley inte har gjort ett bra jobb. Beslutet att tillsätta Alan Pardew som manager har visat sig ytterst klokt, och den invändning man kan ha att det tog väldigt lång tid att nå fram till en stabil lösning kanske bäst bemöts med ”bättre sent än aldrig”. Något Chelseas supportrar säkert kan skriva under på.

Den irritation som Newcastles kontinentala klubborganisation inledningsvis väckte framstår heller inte i efterhand som motiverad. Newcastle har agerat ytterst klokt på transfermarknaden under senare år, och kvaliteten på lagets spelartrupp, precis som lagets tabellposition, är den bästa sedan Mike Ashley tog över klubben 2004.

Sedan kommer vi så klart till det ekonomiska. Newcastles finansiella position var ytterst svag när Mike Ashley tog över klubben. Klubbens redovisning för räkenskapsåret 2010/11 visade på ett förbättrat årsresultat om £30m, vilket betyder att klubben för första gången i modern tid faktiskt bär sig självt rent ekonomiskt.

Lönesituationen ser också ljusare ut. De totala lönerna har sjunkit till 60,6% av omsättningen, vilket är lägre än ligagenomsnittet om 68% och betydligt lägre än de 82,7% som lönerna utgjorde av omsättningen under 2008/09 när Newcastle åkte ur Premier League. Mike Ashley har dessutom med egna pengar rensat klubbens skulder till externa finansiärer som uppgick till £76m och som medförde årliga räntekostnader om £6,5m.

Kort och gott så står Newcastle betydligt starkare nu än vad man gjorde när Mike Ashley köpte klubben.

:::

Att nå Champions League den här säsongen blir svårt för Newcastle, men inte omöjligt. Däremot är det så att Newcastle har lyckats bygga en väldigt stark plattform, från vilken de har alla möjligheter att utvecklas. Mike Ashley har en stor roll i detta. Han har gjort många goda saker för Newcastle, men hans benägenhet att blanda upp det goda med oklokt valda futtigheter som bara väcker illvilja hos fansen, så förblir opinionen om honom i och runt klubben splittrad.

Mike Ashley är en affärsman. Någon vidare politiker ger han däremot inte intryck av att vara.

……………………………………………………………….

Steve Bruce har hävdat att det var hans bakgrund som uppväxt i Newcastle som fick Sunderlands supportrar att vända sig mot honom och göra hans jobb i klubben omöjligt. Möjligtvis kunde man tänka sig att det hade också lite att göra med att Sunderland inte spelade riktigt lika bra fotboll med honom som manager.

:::

Framåt kvällen blir det en extrablogg som går igenom klubbarna i The Championship och deras finansiella situation. Om inte annat så med anledning av kvällens fullspäckade omgång i The Football League.

:::

Daily Mail rapporterar, även den här gången utan ens tillstymmelse till citat eller något som ens liknar fakta, att Alex Ferguson är på väg att göra slut på sina försök att få Paul Pogba att skriva ett nytt kontrakt med Man Utd.

“I know what you’re thinking. ‘Did he fire six players or only five?’ Well, to tell you the truth, in all this excitement I kind of lost track myself. But being as this is an Alex Ferguson, the most powerful hairdryer in the world, and would blow your head clean off, you’ve got to ask yourself one question: ‘Do I feel lucky?’ Well, do ya, Pogba?”

Be Champions!!

Peter Hyllman

Social och medial produktion av domarmisstag

Ständigt dessa domardiskussioner. De går liksom inte att komma ifrån. Ibland kan de för all del vara motiverade, oftast är de emellertid fullständigt meningslösa för att inte säga poänglösa. Och stundtals passerar de ju onekligen dårskapets gräns.

Själv är jag så klart hjärtinnerligt trött på dem. Om inte annat så för att de aldrig utgår från ett konstruktivt perspektiv på regelbok och domarnas mer generella uppgift, utan alltid från en bitterhet och ett behov av att rationalisera att ”fel lag vann”.

Det lag som vid tillfället är bäst, eller vinner, kommer alltid vara de som påstås få flest domarfördelar. It was always thus, thus it will always be. Sådan är den kollektiva perceptionen, om än ej den faktiska verkligheten. Förmodligen är det här något helt oundvikligt, även om det inte någonsin får betyda att idiotin bör accepteras.

Mest pinsam blir kanske fotbollsmedias roll i dramat. Det är ju nämligen de som med otaliga repriser och stillbilder göder odjuret, det är de som cyniskt exploaterar endast tveksamma beslut samt till och med enligt regelboken korrekta beslut i syfte att skapa kontrovers och så kallat nyhetsvärde. Huruvida det är rätt eller fel spelar mindre roll, sätter man bara ett frågetecken efteråt så ställer man ju bara en fråga. Eller hur?

En del fotbollsjournalister har ju tillräckligt med självinsikt för att inse det egna skråets roll som medproducenter. Andra tänker inte riktigt så långt. ”Barcelona har gått in i de här matcherna [mot Milan] med en historik” får vi till exempel höra nu. Tro fan det, den historiken har ju om inte annat fotbollsmedia själva sett till att om inte skapa så åtminstone kraftigt förstärka genom att skapa tvivel och tveksamhet kring allt och inget som har med Barcelona att göra.

Vilket storlag i någon som helst liga har inte ”en historik” av sådant här? Men historiken är aldrig objektiv utan alltid subjektiv, en produkt utav social konstruktion som innefattar samtliga aktörer och åsiktsbildare inom det malande fotbollsmaskineriet. Och likt det sedelärande exemplet med viskleken, så har historien i slutänden väldigt lite med någon verklighet att göra.

Vi ser alla vad vi vill se. Men som tur är så är det åtminstone inte alla som förväxlar vad ”vi vill se” med verkligheten.

:::

Och tja, man kan ju förvånas över hur de mest oskyldiga småsaker kan sparka igång de mest ihärdiga domardiskussionerna. Själv kan jag ju tycka att om man nu tvunget måste diskutera domarinsatser så kan man ju hålla sig till de allra grövsta, de som verkligen motiverar diskussion.

Chelsea 1-0 Leicester (1997, FA-cupens 5:e omgång, omspel)

När FA-cupen hade nått den femte omgången 1997 så var Chelsea det favorittippade storlaget. Något orättvist kanske, med tanke på att de då inte vunnit en titel på 27 år. Men så blev det i och med att Man Utd, Arsenal, Liverpool, Newcastle och Aston Villa samtliga var utslagna vid det laget. Med andra ord så blev det ännu ett case av ”storlagsfördelar” när Chelsea mot slutet av denna episka kamp över två matcher mot Leicester, strax innan den annalkande straffläggningen, tilldömdes en straff efter norrmannen Erland Johnsens synnerligen teatraliska fall i straffområdet.

Martin O’Neills Leicester förtjänade onekligen bättre. Så sinnessjukt var domslutet att det inte bara väckte vrede i hela fotbollsengland, utom möjligen valda delar av västra London, det gav också upphov till denna närmast poetiskt magnifika tirad av BBC:s radiokorrespondent Danny Baker:

”Football has a maggot at its golden core, and that maggot is referees /…/ what is the point of people running themselves to a standstill, what is the point supporters investing time money and emotion, what is the point in anyone investing millions in football when the whole thing rests on some erstwhile van driver from Folkestone who’s probably had a row with his wife?”

Partick Thistle 0-4 Dundee United (Skotska Premier League, 1992/93)

Leslie Mottram var den skotske domaren under VM 1994 och hans bidrag där var först och främst att addera hela 13 minuters tilläggstid till vad som var det mästerskapets överlägset tråkigaste match till att börja med, Bolivia vs Sydkorea som slutade mållös.

Det var emellertid ingenting mot hans kanske allra mest beryktade ögonblick som fotbollsdomare. Nämligen när han vid ställningen 1-0 till Dundee United berövar dem en tryggare ledning, och för all del ser han också till att Paddy Connolly inte får göra ett hattrick, genom att inte bara missa att bollen går in i mål och träffar ett av burstöden, utan genom att också missa hur bollen därefter studsar upp i armarna på en försvarare som lugnt och säkert ger bollen tillbaka till målvakten. Inte mål och naturligtvis inte ens straff.

:::

Det här är ju förvisso riktigt groteska misstag. Till den kategorin kan vi så klart också lägga Graham Polls tre gula kort till kroaten Josip Simunic under VM 2006. Men sedan finns ju också de fantastiska domaringripanden som inte ens går att klassificera som misstag, utan som bara kan beskrivas som ren och skär idioti.

Ett exempel tar oss till Bundesliga och matchen mellan Werder Bremen och Hannover 1975/76. Där väljer nämligen domaren Wolf-Dieter Ahlenfelder, som gör blott sin tredje match som Bundesligadomare, att blåsa för halvtid redan efter 32 minuter. När en av linjedomarna ingriper så ändrar han sig, och låter halvleken fortsätta innan han återigen tröttnar på halvleken efter 43 minuter.

Det var först en stund efter matchen som Ahlenfelder medgav att han inför matchen druckit sig aprak på öl och maltesisk snaps. Någon större ånger verkade han emellertid inte känna: ”Vi är män, vi dricker inte Fanta!” sägs han ha hävdat med bestämdhet.

……………………………………………………………….

Jodå. Spelet såg i och för sig inte alls bra ut och det verkade nervigt som bara den. Särskilt efter att Benfica kvitterade med åtta minuter kvar av matchen. Men till sist gick det ändå vägen och Chelsea spelar nu semifinal mot Barcelona.

Vilket så klart är en bedrift om vi tänker på de problem på och utanför planen som Chelsea har haft den här säsongen.

:::

Frågan är emellertid om inte det här var bland det värsta jag någonsin sett.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Chelseas ouppklarade affärer i Champions League

Man skulle lugnt kunna säga att när det gäller Chelsea och Champions League så finns där en hel del så kallad unfinished business. Ett gäng gäss som helt enkelt har förblivit oplockade.

Dels handlar det naturligtvis om den där titeln. Det var ju den som var själva slutmålet när Roman Abramovich en gång i tiden köpte klubben. Det var Champions League-spektaklet som övertygade Abramovich om att köpa en engelsk fotbollsklubb när han satt på Old Traffords läktare och såg Man Utd möta Real Madrid i en av 2000-talets bästa fotbollsmatcher. Och det var ju Champions League som Chelsea, som världens största klubb, närmast skulle prenumerera på. Sådan var ju visionen. En regnig torsdagsmorgon i Moskva är så nära man hittills har kommit.

Men dels handlar det ju också om Barcelona. Det var ju nämligen året efter den där Moskvanatten som Chelsea återigen var i semifinal, den gången just mot Barcelona. Man var på god väg att vinna och boka ännu en finalplats, återigen mot Man Utd, innan Andres Iniesta på tilläggstid satte det avgörande bortamålet som krossade Chelseas drömmar. Dessförinnan hade den norske domaren Tom Henning Ovrebo svarat för ett antal märkliga domslut som berövat Chelsea tunga och potentiellt matchavgörande situationer.

Där och då grundlades de moderna Barcelonarelaterade dolkstötslegenderna, som naturligtvis överdrivits upp till rent abnorma proportioner, och ingen annan klubb, inklusive dess supportrar, har nog känt en större latent frustration gällande detta än just Chelsea. De har nämligen fått vänta på vad de uppfattar som sin rättmätiga upprättelse, deras storhetstid har dalat samtidigt som Barcelona har befunnit sig i zenit.

En vinst mot Benfica ikväll vore alltså väldigt betydelsefull för Chelsea. Det skulle kanske kunna ses som en dejt med ödet. Dels kvarstår en av det här lagets allra sista chanser, om än liten, att faktiskt vinna Champions League. Dels ger det en garanterad möjlighet till upprättelse mot Barcelona. Att ställa saker och ting till rätta. Det står kanske skrivet någonstans. Precis som det stod skrivet att Luke Skywalker var tvungen att konfrontera Darth Vader.

Benfica är ett tekniskt och taktiskt väldigt skickligt lag, som absolut inte ska underskattas. Men det spelar ingen roll ikväll. Det finns nämligen inte en snöbolls chans i helvetet att Chelsea och deras spelare kommer att låta denna chans till upprättelse och historieskrivande rinna dem mellan fingrarna. Inte i en kvartsfinal i Champions League, och inte hemma på Stamford Bridge.

Det blir ännu en semifinal mot Barcelona.

:::

Man ska ju absolut inte förakta att få med sig 1-0 på bortaplan tillbaka till returen på hemmaplan. Självklart är det bättre än en förlust eller ett oavgjort resultat.

Samtidigt är det ju också ett bedrägligt resultat. Det kan ju nämligen kännas betryggande men betyder ändå egentligen bara exakt detsamma som i vilket annat fall som helst, man har absolut inte råd att förlora fotbollsmatchen.

:::

Kan Fernando Torres använda sig av Champions League som plattform för att hitta tillbaka till sig själv? Om det nu inte är så att han själv faktiskt är en före detta, men numer tyvärr utsliten, skyttekung som för inte särskilt länge sedan köptes för £50m.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/chelsea/9184477/Chelsea-v-Benfica-Time-for-Fernando-Torres-to-silence-the-doubters.html

……………………………………………………………….

Pillerproblemen fortsätter i Man City. Förra säsongen blev Kolo Touré avstängd för att ha använt otillåtna piller. Igår twittrade Joleon Lescott om att använda sig av Lemsip för att bota sin ”man flu”, också det en otillåten medicin.

Lescott menade i efterhand att han bara skämtade om att använda Lemsip, och han hoppas nog fortfarande kunna vara tillgänglig för spel i helgens bortamatch mot Arsenal.

:::

Två spanska lag, ett tyskt, väldigt goda chanser till ett engelskt lag och inga chanser till ett italienskt lag i semifinalerna. Det är bara att konstatera att det alltid är bäst att vara försiktig med sin egen missriktade triumfalism.

:::

Jag antar att UEFA inte utser Tom Henning Ovrebo till domare i en eventuell semifinal mellan Barcelona och Chelsea. Även om jag antar att det är en rent formell, och för den neutrale fantastiskt underhållande, möjlighet.

Be Champions!!

Peter Hyllman

De viktigaste orsakerna till Man Utds ligaledning

Att Man Utd skulle få det svårt på bortaplan mot Blackburn Rovers var den väntade prognosen inför matchen. Det är en match marinerad i lokalrivalitet och på Ewood Park har Man Utd bara vunnit två av de elva senaste ligamatcherna. Och på det viset blev det också.

Blackburn visste sin uppgift och gjorde den bra. De låg lågt, försvarade sig disciplinerat och energiskt, och var aktiva på att ändå ta tag i de målchanser som föll framför deras fötter.

Båda lagen hade haft goda målchanser och matchen, eller i alla fall resultatet, stod länge och vägde. Fram till ungefär med en halvtimme kvar av matchen. Då inleddes det riktiga bombardemanget utav Blackburns straffområde och försvarslinje. Den höll fram till dess att cirka tio minuter återstod av matchen.

Matchens resultat har tydliga konsekvenser såväl för toppen som för botten av tabellen. Man Utd drar ifrån till fem poängs ledning före Man City, och Blackburn befinner sig återigen nedanför nedflyttningsstrecket.

Antonio Valencia har naturligtvis varit alldeles strålande för Man Utd under den senaste tidsperioden, och matchen mot Blackburn var sannerligen inget undantag, men om vi med ett aningen mer omfattande tidsperspektiv ska försöka hitta de främsta enskilda orsakerna till Man Utds ligaledning den här säsongen så finns andra mer framträdande.

:::

David De Gea

Ifrågasatt redan inför säsongen för verkliga eller inbillade brister. Hånad i början av säsongen för ett antal misstag. Petad av Alex Ferguson efter några rejält svaga insatser strax efter nyåret som var präglade av en total brist på självförtroende. Man kan inte avundas David De Gea dennes inledning på sin tid i Man Utd.

Facit i nuläget är emellertid ett målvaktsmässigt storspel som hållt i sig ett antal månader, just under den period av säsongen där sådant är som allra mest viktigt. Tre raka hållna nollor bär sin egen vittnesbörd. Och det är inte på grund av arbetsbrist. Bara igår mot Blackburn gjorde han tre-fyra högklassiga och enormt viktiga räddningar.

Många menade att David De Gea skulle kosta Man Utd ligatiteln. Som det ser ut nu är han istället ett av de viktigaste skälen till att Man Utd ändå kanske vinner ligatiteln. Att med en sådan inledning i klubben befinna sig där tyder på såväl kvalitet som karaktär.

:::

Paul Scholes

Om vi nu ska tro Patrick Vieira så var det lite desperat av Man Utd att damma av Paul Scholes igen. Det må så vara. Facit talar ändå för sig självt. Elva ligamatcher sedan Paul Scholes återkomst har inneburit tio vinster och en oavgjord, 31 inspelade poäng av 33 möjliga. Det är fullständigt sinnessjukt.

Tillfälligheter? Nja, långt ifrån enbart. Man Utd hade dokumenterade problem på sitt centrala mittfält i januari. Där finns en siffra från Man Utds match igår kväll som är emblematiska för lagets vårsäsong – 91%. Vilket är andelen lyckade passningar Man Utd stod för mot Blackburn, vilket är den högsta siffra något lag i Premier League har nått upp till den här säsongen.

Det är inte så illa för ett lag som anses sakna individuell kvalitet, och som också anses vara ”inte särskilt bollsäkra”. Arkitekten bakom detta spel är Paul Scholes, och beslutet att plocka in honom i laget igen var förmodligen ett av den här säsongens bästa.

http://tf-chalkboards.s3-website-eu-west-1.amazonaws.com/images/06WxH.png

:::

Alex Ferguson

Erfarenhet är vad som påstås vara en väldigt viktig egenskap i titelstriden, och i Man Utd är erfarenheten förkroppsligad i form av Alex Ferguson – som varit med i fler titelstrider än vad som är värt att försöka komma ihåg. Men erfarenhet måste kompletteras av entusiasm, och det går inte att betvivla Fergusons entusiasm för uppgiften.

Han blir lika glad precis varenda gång Man Utd gör mål och varje gång laget vinner, och hans knytnäve mot den tillresta fantastiska bortapubliken efter slutsignalen sade mer än tusen ord. Det är så klart en entusiasm som sprider sig vidare till och som också skapar en positiv stämning i spelartruppen. Han alstrar självförtroende där andra odlar förtroendekriser.

Men Ferguson präglas även av ettrighet. Entusiasm får gärna ges uttryck på planen, men brister i koncentration upptäcks och beivras omedelbart. Ingen spelare vill vara den som efter matchen tvingas möta Ferguson i omklädningsrummet efter ett avgörande misstag. Sådant odlar noggrannhet.

:::

Den gångna ligaomgångens resultat har inte på något sätt avgjort titelstriden. Men de har definitivt lett till att nästa helgs omgång blir desto mer intressant och betydelsefull. Man Utd möter först QPR på hemmaplan, och därefter sparkas matchen igång på Emirates mellan Arsenal och Man City.

……………………………………………………………….

Wolves förlorade mot Bolton mot 2-3 och blev väl därmed i praktiken klara för nedflyttning till The Championship. Det var en match där Boltons målvakt Adam Bogdan gjorde en alldeles strålande match, och där Wolves mittback och lagkapten Roger Johnson gjorde en av de sämsta och mest ansvarslösa insatser jag sett någon spelare göra på den här nivån.

:::

I de engelska tidningarna rapporteras det lika mycket om Man Utds seger över Blackburn som om de tilltagande bråken hos Man City. Det rapporteras om friktion både mellan spelare, och mellan spelare och manager. Hur mycket som är sant, och graden av allvar, är oklart, men jag är i sådana här fall klart inne på linjen ”ingen rök utan eld”. Och konflikter blir alltid svårare att dölja när man inte längre vinner.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: Titelstridens huvudsakliga huvudbry

En smått galen ligaomgång är med ett litet undantag avslutad.

Den inleddes med en känslomässig tillställning på Villa Park. Beskedet att Stilian Petrov drabbats av cancer slog ner som ännu en chock i vår lilla fotbollsvärld. Hyllningarna och lyckönskningarna regnade ner från läktarna och Holte End inför och under matchen.

Chelsea verkar ha bestämt sig för att sälja sig dyrt i kampen om de återstående Champions League-platserna och tog en blytung bortaseger mot Aston Villa. Men två insläppta mål på kort tid med endast kvarten kvar såg ut att ställa till det ordentligt när Aston Villa gick upp till 2-2. Men visst fanns det kräm kvar i Chelseas batterier.

Aston Villa börjar falla farligt nära det där nedflyttningsstrecket och har inte råd att fortsätta förlora. De har alltså mycket att kriga för under sina sista åtta matcher. Hoppas går ju att de lyckas hitta kamplusten, och detsamma får man hoppas när det gäller Stilian Petrov i hans kamp mot cancern.

Och vad mer från helgen?

:::

Håller Roberto Mancini på att få en ”crack-up”?

Det har liksom legat i luften ett par veckor nu. Det har på något vis känts som att allt inte står helt rätt till i Man City, samtidigt som poäng efter poäng tappas i titelstriden, och den som kanske gett ifrån sig tydligast tecken på det är Roberto Mancini själv.

Ett tecken var uttalanden från diverse hantlangare till Mancini om desperation samt domarfördelar, uttalanden som jag inte tror de gör utan Mancinis egna goda minne. Andra uttalanden om att laget var trött och slitet. De uttalanden inför och efter helgens match mot Sunderland, där han desavouerade (eller mer brutalt uttryckt, skar ballarna av) två av sina anfallare i allmänhet och Mario Balotelli i synnerhet, är i sig kanske ännu tydligare tecken på att allt inte riktigt är som det ska. Kanske är det titelstridens förtätande lufttryck, kanske gnager Carlos Tevez-affären på Mancinis stolthet.

Det är inte en fråga huruvida Roberto Mancini har rätt i fallen Edin Dzeko och Mario Balotelli. Det kanske han har, kanske har han det inte. Men den typen av karaktärsmord och misstroendeförklaringar är aldrig konstruktiva, är aldrig framgångsrika och skapar förmodligen fler problem än det löser. Vilket skulle bevisas. Att så tydligt fördela skulden för poängförlusten på en eller två enskilda spelare, snarare än kollektivet, samt så klart bort från sig själv, det är i alla sammanhang bad management.

”Mario played like I said about him [under fredagen]” sade Roberto Mancini efter matchen. Jo, det är rätt välkänt inom organisationsteori, närmare bestämt human relations-skolan, att människor tenderar att också bete sig som man förväntar sig av dem. Varmed det blir till en form utav självuppfyllande profetia. Fotbollsspelare är naturligtvis inte annorlunda.

Och också om Roberto Mancini nu skulle ha i sak rätt om de båda spelarna. Vem värvade Edin Dzeko och vem värvade Mario Balotelli? För dyra pengar dessutom. Samtidigt avgör Man Citys (!) anfallare Emmanuel Adebayor, ivägskeppad av Mancini själv, viktiga matcher för Tottenhams räkning.

Det talas ibland om mindgames. Många vill också mena att sådant inte spelar någon som helst roll för vad som händer på fotbollsplanen. Kanske betraktas det som psykologiskt mumbojumbo, som inte riktigt går att mäta och som därför inte ges någon plats i den ofta mycket kallt konkreta fotbollsanalysen. Men som Gary Neville, med viss personlig erfarenhet, klokt poängterar i sin senaste Daily Mail-krönika, så är det egentligen en mycket större sak än så. Klart bra läsning.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-2123328/Titles-won-head-stage-season-Gary-Neville.html

Säsongen och titelstriden är på intet sätt över. Men om Man City ska återfå initiativet så måste de omedelbart få ordning på först och främst sig själva, sitt tänk och sitt mindset.

:::

Den alternativa stadskampen i nordväst

Det är inte bara Manchester som är involverat i en bitter stadskamp mellan sina två huvudsakliga fotbollsklubbar. Också Liverpool har hastigt och lustigt hamnat i en mycket liknande situation, där Everton i och med helgens resultat gått förbi Liverpool i tabellen.

Av den säsong som alltså skulle bli Liverpools återkomst till Champions League så har det alltså blivit till en risk där Liverpool inte ens längre kan påstå sig vara det bästa laget i den egna staden. Förmodligen inte en situation som Liverpools ägare kunde föreställa sig när de närvarade på sin första match som nyblivna ägare just på ett Merseysidederby för ungefär ett och ett halvt år sedan.

Och inte särskilt mycket tyder på att det här bara är en tillfällighet. Everton visar god form samtidigt som Liverpool alltmer ger intrycket av att implodera på och vid sidan av fotbollsplanen.

Nu är inte den här stadskampen något som har den minsta betydelse i det större fotbollsuniversumet, men på lokal nivå kan man tänka sig att det bidrar med viss motivation till båda lägren som kan påverka resultaten för andra lag inblandade i för tabellen mer betydelsefulla strider.

Det sätter ju onekligen dessutom en extra krydda på det kommande Wembleymötet mellan de båda lagen från Liverpool.

:::

Och förmodligen var väl det här också helgen då Wolves i praktiken åkte ur Premier League. För samtidigt som deras egen ökenvandring fortsätter, så har övriga lag i nedflyttningsstriden fått ny luft under sina vingar. Wigan, Bolton och QPR vann samtliga sina matcher. Sex poäng back ligger nu Wolves på närmaste konkurrenterna.

……………………………………………………………….

Man Utd kan göra ett tungt ryck i tabelltoppen ikväll borta mot Blackburn. Men för att åstadkomma det så måste de göra vad de bara lyckats med två gånger på de elva senaste försöken – nämligen att vinna på Ewood Park. Absolut inget lätt bortamöte, med tät lokalrivalitet inblandad.

:::

Faran med att fästa för stor vikt vid formtoppar och vinstsviter för att förstå hur en match kommer att sluta. Per definition är det nämligen sådant som någon gång måste få ett tämligen abrupt slut. Vilket Arsenals förlust mot QPR så klart visar.

:::

”Det är minsann tur för er att ni befinner er på en helt annan läktare, för om ni inte gjorde det så skulle jag slå till er alla så hårt att den irländska trafikpolisen tvingades haffa er för fortkörning!”

Be Champions!!

Peter Hyllman

Liverpools anfallsspel den här säsongen är ett aprilskämt

Två intressanta statistiska kunskaper som rör Liverpools problematiska anfallsspel har kommit fram under de senaste veckorna. För det första att Liverpool har vunnit de allra flesta matcher i vilka Andy Carroll har starta men å andra sidan förlorat eller misslyckats med att vinna de matcher i vilka Andy Carroll inte har startat eller deltagit.

För det andra att den av anfallarna som Andy Carroll har fått lämna plats åt, och som hyllas som lagets anfallsstjärna, det vill säga Luis Suarez, är märkligt ineffektiv för att vara så hyllad som han ändå är. Med sina sju mål och tre assists på 23 starter för Liverpool placerar sig Suarez på 26:e plats i poängligan.

Det går inte att ursäkta med att han spelat färre matcher än övriga anfallare i ligan, han har till exempel spelat lika många matcher som både Wayne Rooney och Sergio Agüero. Andra spelare som gjort fler mål och assists än Suarez, på färre spelade matcher, är Boltons Ivan Klasnic och Norwichs Steve Morison.

Ska man av det dra slutsatsen att Luis Suarez är en dålig anfallare? Nej, det ska man naturligtvis inte göra. Fotboll är en kollektiv syssla, och bristen i Liverpools anfallsspel, endast Wigan är mindre effektivt i Premier League, har att göra med taktiska felval snarare än bristande kvalitet hos individuella spelare.

Detsamma gäller så klart Andy Carroll, som idag gör sin inte särskilt bejublade återkomst till St James’ Park.

:::

Båda spelarna är dock i nuläget taktiskt felanvända av Kenny Dalglish.

Luis Suarez köptes för att komplettera antingen Fernando Torres eller Andy Carroll på topp. Han är inte riktigt anfallartypen som klarar av att leda anfallslinjen som ensam försvarare, han är mer djupt liggande och blir mer effektiv om han har någon att kombinera med. Icke desto mindre har Kenny Dalglish valt att alltför ofta utnyttja Suarez som ensam anfallare.

Detsamma fast omvänt går att säga om Andy Carroll. Det är inte ofta som Carroll faktiskt får speltid, än mindre från start. När han å andra sidan får spela så blir han alltför ofta ensam och isolerad där framme, där finns ingen att spela vidare till.

Känslan är att det här är en obalans som kommer sig av att Kenny Dalglish inte vill offra täckning bakåt, vilket ger en bestämd känsla av att han fastnat i någon form utav taktisk limbo.

Två frågor uppstår nämligen. Varför har man då spenderat närmare £60m på att värva både Luis Suarez och Andy Carroll, snarare än att satsa på en anfallare mer lämpad att spela som ensam anfallare? Och givet att Liverpools svaga tabellplacering till främsta delen beror på ineffektivt anfallsspel, är detta en taktisk prioritering som är värd att hålla fast vid?

:::

Lösningen bör vara hyfsat enkel och uppenbar. Utgå från en offensiv taktik som bygger på en anfallsduo bestående av Luis Suarez och Andy Carroll, ett sätt med vilket man förmodligen skulle få ut betydligt mer och betydligt bättre av de båda anfallarna än vad som nu är fallet.

Men ett sådant taktiskt beslut förutsätter att Kenny Dalglish inser att Liverpool inte kan spela fotboll med både bälte och hängslen på. Åtminstone inte i alla matcher under en säsong, och i synnerhet inte just de matcher som Liverpool den här säsongen har haft stora problem, och där de har tappat den här säsongens Champions League-plats, mot de lag som primärt tillämpar en defensiv taktik mot dem.

Där ligger hemligheten bakom Liverpools misslyckande i ligan den här säsongen. Snarare än att försöka ofuskera och lyfta fram omständigheter som trötthet och lagets framgång (!) som ursäkter.

:::

Behövs det en ny manager för att inse detta? Nej, absolut inte. Men det behövs ett nytt tänkande, en nykter analys av vad som gått bra och vad som inte gått bra den här säsongen, och en vettig inventering av vilka kvaliteter som finns och inte finns i spelartruppen.

……………………………………………………………….

Dagens matcher: Newcastle vs Liverpool, samt Tottenham vs Swansea.

:::

Var Peter Crouchs drömmål för Stoke mot Man City det ultimata Route One-målet? David Lacey gör en rätt bra poäng, bland många andra, åt det hållet. Rolig läsning.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2012/mar/30/peter-crouch-wonder-goal-stoke-city

:::

Jaha, jag försökte fundera ut något smart aprilskämt till den här bloggen. Men det är svårt att komma på något tillräckligt trovärdigt, och ni är förmodligen lite för medvetna för att låta er luras. Istället kan ni ju dra era egna bästa förslag till fotbollsrelaterade aprilskämt.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv