Föreställ er att den engelska pressen, i synnerhet den engelska tabloidpressen, inför matchen mot Sverige hade slagit på med rubriker och artiklar i stil med att ”vi kommer att krossa Sverige”, och ”vi kommer att vinna med 5-0”.
Det hade tjänat till att bekräfta de mest svettiga klichéer och fördomar som finns i Sverige om vad som skrivs i England, och det svenska folkhemmet hade vältrat sig i självgod självrättfärdighet.
Händelsevis var det den här gången den svenska pressen, i synnerhet den svenska tabloidpressen, som inför matchen mot England slog på med rubriker och artiklar i stil med att ”vi kommer att krossa England”, och ”vi kommer att vinna med 5-0”.
Men jag antar att det bara är roligt när det är vi som står för det.
Hur som helst. Det svenska högmodet, i skarp kontrast till det så ofta förmodade svenska jantetänkandet, gick före fallet. Den obesegrade sviten är bruten, vilket bara kan vara överraskande för de som tog den sviten på för stort allvar till att börja med.
:::
Men var Sverige sämre än England den här matchen? Eller, eftersom det här är en Englandsblogg, så bör jag hellre formulera frågan som: Var England bättre än Sverige den här matchen?
Nej, det var England verkligen inte.
England demonstrerade precis de svagheter som vi kunde föreställa oss redan inför matchen. Ett ytterst begränsat mittfält som både har svårt att hitta positionerna i defensiven och att leverera boll i offensiven. Den här matchen var därtill försvaret ute och köpte korv vid minst två tillfällen.
England vann eftersom Sveriges försvar bara råkade vara ännu sämre.
Andy Carroll får vandra fri som fågeln vid det första målet, och vad Andreas Isaksson pysslar med på Englands kvittering kommer jag aldrig bli klok på. Han gör vad som i bordtennis brukar betraktas som en dödssynd, han gissar på vart bollen kommer att hamna.
I det läget står det 2-2, i mål och i försvarsmisstag, sedan avgör ett stycke fotbollsbriljans, av Theo Walcott och Danny Welbeck i ohelig allians, såväl matchen samt, för Sveriges del, gruppen.
Helt okej inhopp av Theo Walcott, om jag tillåter mig lite norrländsk underdrift.
:::
Tur utbrister den svenske kommentatorn om Danny Welbecks mål.
Det stör jag mig ju lite på eftersom jag kan gissa hur det hade låtit om det till exempel varit Zlatan Ibrahimovic som gjort exakt samma mål. Rättare sagt, jag vet hur det lät.
Målet var briljant.
:::
Risken är så klart att England firar den här segern som att de redan tagit sig vidare från gruppen.
Men som England spelade mot Frankrike, och som de spelade ikväll mot Sverige, så är matchen mot Ukraina en match de verkligen kan förlora. Ukraina vann mot Sverige, mer bekvämt än vad England mäktade med.
Men till den matchen har England i alla fall Wayne Rooney tillbaka.
Frågan är vem som får flytta på sig. Ashley Young var likblek ikväll, det kan tala mot honom. Samtidigt är han snabbare och en bättre link up-spelare än Andy Carroll, vilket talar för honom.
Welbeck tror jag går säker.
:::
I övrigt så konstaterar jag att min analys inför matchen kändes hyfsat korrekt.
Sverige var ett bättre lag från mittfältet och uppåt, och kontrollerade med det i stora delar också matchen. Men Sveriges försvar var så betydligt mycket sämre att detta till sist inte spelade någon roll.
Matchresultatet speglade med andra ord inte bara antalet plustecken per lag som jag delade ut, utan också fördelningen av dessa plustecken på lagens respektive lagdelar.
Även om det där engelska försvaret som Rio Ferdinand tydligen inte platsar i gjorde sitt allra bästa för att förkasta hypotesen.
:::
Heders till Olof Mellberg – vilken match han gör!
:::
Be Champions!!