Det var i januari som jag sjösatte ett rätt ambitiöst projekt till bloggserie som jag kallade för ”Bilder av engelsk fotboll” och som med hjälp av organisationsteori skulle bidra med lite nya perspektiv på engelsk fotboll.
Projektet, som alltså utgår från ett perspektiv på engelska fotbollsklubbar som organisationer, samt en serie metaforer med vilka det är möjligt att bättre förstå just vad organisationer är och hur de fungerar. Med hjälp av dessa metaforer kommer jag alltså sätta in ett par engelska klubbar i ett större engelskt fotbollssammanhang.
Tidigare publicerat i den här bloggserien:
(1) ”Mekaniseringen tar befälet” – Stoke som maskin
(2) ”Naturen kallar” – Man Utd som organism
:::
Organisationer som kulturellt fenomen
Kultur som analytiskt begrepp inom organisationsteori växte fram i samband med den japanska industriella explosionen med början på 1970-talet, när Japan med nya metoder övertog platsen som världens ledande industrination, trots landets ytterst begränsade tillgång till naturresurser.
Statsvetaren Robert Presthus menar att vi numer lever i vad han kallar för ett organisationssamhälle där organisationer alltmer har blivit den normerande institutionen i våra liv snarare än till exempel familj eller grannskapet. Den franske sociologen Emile Durkheim har på motsvarande sätt argumenterat för hur arbetsplatsen i allt större utsträckning formar våra gemensamma värderingar.
Men självklart är det inte bara företag som formar oss. Vi söker som människor också upp andra typer av organisationer, inte minst då fotbollsklubbar, med vilka vi identifierar oss och vars värderingar, uttalade eller implicita, vi omfamnar och predikar. En fotbollsklubb, likt till exempel Arsenal, har alltså flera typer av relationer, med anställda såväl som supportrar, genom vilka de reproducerar sin omvärld.
:::
Produktion av organisatorisk verklighet
När kultur ska till att definieras så brukar man tala om ett system av delade värderingar, föreställningar, trossatser, förståelse och metoder för meningsskapande – med andra ord en gemensam form utav social konstruktion av det vi kallar för verklighet. Något som hjälper oss att förstå vår omvärld på ett specifikt sätt. Frågan är då hur detta går till.
Sociologen Harold Garfinkel visar hur vi med närmast omedvetna handlingar är med och skapar den kultur vi håller för självklar. På motsvarande sätt talar organisationspsykologen Karl Weick om meningsskapande som en process genom vilken vi tolkar och strukturerar vår förståelse av världen, och därmed blir till medproducenter av denna verklighet.
En implikation av detta är att vi blir medvetna om nya sätt att leda och styra organisationer. Utöver formella procedurer, regler, hierarkisk auktoritet och beslut så blir förmågan att kunna forma och kontrollera meningsskapandet i en organisation en alternativ, kanske till och med mer effektiv, form utav organisatorisk ledning.
En duktig manager är inte minst bra på just detta. Han måste vara det då det i grund och botten är en förutsättning för att kunna sköta sitt jobb. Den intensiva mediabevakningen inom inte minst engelsk fotboll ger honom också väldigt många tillfällen till medvetet sådant meningsskapande. En manager som är särskilt framstående i detta avseende är Arsenals Arsene Wenger, som har skapat inte bara ett nytt språkbruk utan också ett delvis nytt sätt att förstå såväl Arsenal som engelsk fotboll.
Den som söker konkreta exempel på just detta kan betänka uttryck som ”anti-fotboll” och ”finansiell dopning”. Med det ena målar Wenger upp en bild över vad som är bra fotboll och vad som å andra sidan är dålig fotboll, naturligtvis till sin egen och det egna lagets fördel. Med det andra så framställer han med hjälp av association klubbens konkurrenter som fuskare, utan att för den sakens skull någonsin behöva formulera det med exakt de orden.
Med sitt språkbruk har Arsene Wenger med stor framgång lyckats förmedla ett gemensamt sätt för alla med någon koppling till Arsenal att skapa mening om klubben och dess omvärld.
:::
Det är en av kulturmetaforens största styrkor att den förmår oss att förstå att relationerna mellan en organisation, oss själva, och dess omvärld är socialt konstruerad eller, med Karl Weicks ord, socialt återskapad. Vår omvärld är i den meningen bara en förlängning av oss själva och vårt eget sätt att tolka verkligheten.
En engelsk fotbollsklubb agerar alltså i förhållande till sin omgivning utifrån sin egen övertygelse om vad det är för typ av klubb och vad den klubben står för och hoppas uppnå. Och den agerar i huvudsak utifrån de definitioner och begränsningar som klubben självt placerar på omvärlden. En klubb reagerar och anpassar sig alltså inte endast till sin omvärld, utan producerar självt många av de dilemman och problem som den kontinuerligt ställs inför.
Även i det här avseendet kan man känna att just Arsenal representerar en väldigt speciell kultur. Det är en klubb som menar sig inte ha pengar att kunna konkurrera på transfermarknaden med sina närmaste konkurrenter, men som varje år redovisar enorma vinster. Det är en klubb vars ovilja att erbjuda konkurrenskraftiga löner leder till att de tappar sina bästa spelare, och till stor del beror på en lönepolicy klubben själv valt att kalla för solidarisk. Det är en klubb som medvetet valt att bygga laget runt unga spelare, samtidigt som denna ungdom lyfts fram som skäl till lagets tillkortakommanden i nutid.
I vart och ett av dessa fall handlar det alltså om begränsningar som Arsenal själva, åtminstone till stor del, är med och producerar. Den här typen av verklighetsproduktion är naturligtvis inget som är unikt för Arsenal, alla klubbar har sina egna varianter, men just Arsenals är intressant då den är så pass särpräglad och så pass ideologiskt distinkt.
Vad kulturmetaforen också hjälper oss att förstå är att vad som krävs för förändring inte nödvändigtvis är nya spelare eller mer materiella förutsättningar. Snarare kanske vad som behövs är en förändring av en klubbs grundläggande värderingar och ideologiska övertygelse, de filter med vilka en klubb betraktar sig själva och sin omvärld.
:::
Be Champions!!