Den utmärkta tidsskriften When Saturday Comes bidrog med en rätt skön tankeställare för ett litet tag sedan när de publicerade följande anonymiserade CV från en manager och retoriskt undrade vilka klubbar som möjligen skulle kunna tänka sig vara intresserade av en sådan manager:
Spelarkarriär: 66 landskamper, 35 mål, 1 VM, vice landslagskapten. Tio års spel i högsta ligan, 3 FA-cupvinster, en Double. Tränarkarriär: UEFA Pro-licens, 14 års erfarenhet som tränare på internationell nivå, flera gånger slutspel i Europacupen, två kvartsfinaler i VM, samt ansvarig för OS-landslaget.
Man kan nog rätt lugnt säga att de flesta supportrar till majoriteten av engelska ligaklubbar skulle börja salivera över tanken och möjligheten att få en så pass meriterad manager till klubben. Få managers uppnår under en karriär motsvarande nivå av erfarenhet och prestation.
Det vill säga, de flesta supportrar skulle förmodligen salivera, ända fram till dess att de hörde namnet på managern ifråga.
Hope Powell.
:::
Det är på många sätt och vis en helt orimlig tanke att en kvinna skulle kunna vara manager för ett Premier League-lag, eller ett engelskt fotbollslag över huvud taget. Och det säger jag inte för att vara chauvinistisk, utan det är bara ett kallt konstaterande om tingens ordning.
Det finns många argument för en sådan uppfattning, vissa usla men andra trots allt ändå rätt bra. Det bästa upplever jag vara ledarskapsargumentet. En manager är spelartruppens ledare, och varje ledare behöver ett mått av auktoritet för att kunna vara effektiv. Auktoritet är en funktion utav trovärdighet, och det är helt enkelt långt mycket svårare för en kvinna att uppnå sådan auktoritet.
En kategori av betydligt sämre argument är vad jag väljer att kalla för kunskapsargumentet. Det är de som hävdar på ett eller annat sätt att kvinnor kan mindre om fotboll om män, som om den särskilt manliga kunskapen vore mer precist lokaliserad till de privata delarna. Det finns viss sanning i att herrfotbollen har kommit längre i sin utveckling än damfotbollen, och att erfarenhet inom damfotboll därför inte är likvärdig med erfarenhet inom herrfotbollen.
Men det är ett argument för att en extremt meriterad kvinnlig manager som Hope Powell kanske inte inledningsvis bör ges ett jobb i Arsenal, Liverpool eller Man Utd. Det är emellertid inte ett argument för att hon inte heller ska få ett jobb i något av den engelska fotbollens mindre lag, såsom Barnet, York eller Accrington Stanley. Det kan i sammanhanget vara värt att poängtera att Powells UEFA Pro-licens ovan alltså är exakt samma licens som manliga managers kvalificerar sig för.
Men det som först och främst talar emot närvaron av kvinnliga managers i engelska fotbollsklubbar inom all överskådlig framtid är kulturargumentet. Vi kan prata bäst vi vill om att vi lever i moderna tider, men när det kommer till vår fotboll så är det så mycket bullshit att en kvinna inte ens får visa sig som en ynka linjedomare utan att det får manliga kommentatorer, manliga managers och inte minst manliga supportrar att härskna till. En kvinnlig manager skulle få utstå en så oerhört mycket högre grad av press från sin omvärld, just enbart på grund av sitt eget kön.
Det är naturligtvis absurt. Det är ingen som ens har börjat inbilla sig att de skvadroner av misslyckade managers inom engelsk fotboll har misslyckats på grund av att de varit män (även om vi kanske borde). Ändå så är vi så väldigt snabba med att betrakta könet som förklaring när det kommer till kvinnor. Naturligtvis en form utav lysande dubbelmoral.
:::
Be Champions!!