Det har varit ett långt och hårt årtionde för Bradford City. För bara 12 år sedan befann de sig i Premier League, men den här säsongen är det lag som Barnet och Fleetwood Town som kommer att besöka gamla anrika Valley Parade. Att en klubb av Bradfords storlek, med en arena som tar in 25,000 åskådare, befinner sig i League Two är ett levande monument över vad en felaktigt planerad ekonomi kan leda till.
Efter att Bradford för 12 år sedan åkte ur Premier League så har klubben tvingats genomleva två tvångsförvaltningar samt två ytterligare nedflyttningar. 2006/07 åkte klubben ur League One och befann sig därmed för första gången på 26 år i den engelska fjärdedivisionen. Bradford drog på sig stora kostnader under sin tid i Premier League, och när TV-avtalet med ITV Digital strandade så ströps intäkterna. Finansiell härdsmälta blev konsekvensen.
Bradford visar tillsammans med klubbar som Portsmouth och Glasgow Rangers att inte heller stora klubbar är immuna mot en sådan här utveckling. Just i fallet Bradford är det också tydligt hur svårt det faktiskt kan vara att bryta den negativa trenden och vända den uppåt igen. Fem år efter nedflyttningen till League Two befinner sig Bradford fortfarande där.
Den återkommande ambitionen inför varje säsong är att Bradford ska ta sig upp i League One igen, men den återkommande känslan efter varje säsong är att laget hade kunnat och borde ha gjort det bättre. De två senaste säsongerna har Bradford slutat på 18:e plats. Sedan Paul Jewell lämnade klubben i juni 2000 har Bradford haft 15 olika managers, och Bradford är nu inne på sin sjätte manager sedan nedflyttningen till League Two för fem år sedan. Kanske inte så konstigt sett till de brustna ambitionerna. Kanske också en av orsakerna till att ambitionerna brast.
Men under den förhållandevis nye managern Phil Parkinson, som alltså ser ut att överleva mer än en säsong, så har en viss optimism börjat märkas hos Bradford, och möjligen är den optimismen också motiverad.
:::
Det fanns ljusglimtar i såväl Bradfords spel som resultat förra säsongen. Med Parkinson vid rodret har Bradford till viss del gått ifrån det enformiga långbollande som såg dem falla ner genom divisionerna. Och rent resultatmässigt höjde sig också Bradford runt årsskiftet, och såg ett tag ut att jaga uppflyttning samtidigt som man tog sig till semifinal i The Football League Trophy. På vägen så plockade Parkinson också hem en utmärkelse som månadens manager.
Mot slutet av säsongen föll dock spelet samman. Ett stort skäl till det var den höga spelaromsättning som inletts under Phil Parkinson. Under förra säsongen köptes hela 31 spelare, vilket naturligtvis gjorde det ytterst svårt att skapa en samspelad och sammanhållen spelartrupp.
Under den här sommarsäsongen har spelartruppen dock bantats till klart mer hanterliga 24 spelare. Ett par nya spelare har också tillkommit. Från Barnsley har den mångsidige mittfältaren Nathan Doyle hämtats, och från förra säsongens League Two-mästare har Parkinson värvat Alan Connell som då gjorde 13 mål. Försvaret har också förstärkts. Från Stoke har Andrew Davies hämtats, han var på lån i Bradford förra säsongen, och de som har Liverpool i hjärtat känner så klart väl till den unge högerbacken Stephen Darby.
Dessa värvningar kompletterar en stark kull av hyfsat unga spelare i klubben. I denna kull hittar vi till exempel den bermudanske anfallaren Nahki Wells, men även Kyel Reid och James Hanson. Dessa tre spelare visade stundtals sin goda potential under förra säsongen.
:::
Berättelsen om klubben som kanske bet över en för stor bit av kakan i sin strävan efter Premier League, och som därefter hamnar i ekonomiska problem, är inte unik för engelsk fotboll. Den är inte ens unik för Yorkshire, landskapet där Bradford hör hemma. De större klubbarna i området, Leeds, Sheffield United och Sheffield Wednesday, har alla gått igenom samma utveckling.
Men Bradford City är mer än någon av dessa klubbar en symbol eller om man så vill en metafor för sin stad. Staden Bradford påminner om ett lämnat byggarbete, med halvfärdiga nya byggnader och gamla byggnader som övergetts och lämnats oanvända. Lågkonjunkturen har drabbat staden hårt, en stad präglad av sociala skillnader. Här hittar vi såväl några av Englands fattigaste som några av Englands rikaste områden. Kort och gott en stad som underpresterar.
Men om Bradford City nu är en symbol för sin stad så kan det också ha en positiv betydelse. Åratal av brustna ambitioner har fostrat en pessimism vad gäller såväl fotbollen som livet i stort. Phil Parkinson har trots detta inte varit rätt att prata om uppflyttning för laget den här säsongen, och visar sig därmed såväl orädd som optimstisk.
Och om nu klubben faktiskt visar fog för sådan optimism, så kan det få staden att leva upp igen. Och med tanke på att Bradford tog sig till Premier League 1999, för första gången på 77 år, och bara 14 år efter en av Englands allra värsta läktarkatastrofer, så visar ju det att Bradford har förmågan att vända på även de mörkaste av situationer.
:::
“This happened just as World of Sport (ITV’s version of Grandstand at the time) were about to join the game for a few minutes, so this footage was seen live. The debris you see falling on the pitch is the roof, which was made of asphalt and bitumen covered with tarpaulin, which was obviously melting.
The fire was first noticed around 3:40pm, when some fans began to notice their feet becoming warmer and others noticing an orange flickering light beneath the floorboards.
By the time the fire became visible at around 3:43, the time the fire brigade was called, the stand was being evacuated. Unfortunately, some groups of supporters were led to the back of the stadium. While some were let out and others forced their way through the locked gates, many others didn’t manage to escape.
The fire was believed to have been started by a match or cigarette in a polystyrene cup being dropped or knocked below the stand, which lit a large accumulation of rubbish below – I have heard that a shred of newspaper found after the blaze was dated 1963. The fire spread quickly due to a flashover.
56 people died in the disaster, mostly of burns or smoke inhalation.
It is reported that when searching the remains, it was difficult to differentiate between ashes of the wooden stand and the ashes of those who had not been able to get out of their seat, who were usually later identified as old age pensioners.
The Popplewell Inquiry into the disaster concluded the next year, 1986, with some recommendations to improvements in safety at football grounds, including the abolition of all wooden stands of all ages at all football grounds.”
Varning för starka bilder.
:::
Be Champions!!