Jag har nämligen fastnat för anfallspar. Det finns väl egentligen få företeelser som kan vara så trollbindande, som förekommer i så många olika typer av kombinationer, som engagerar och glädjer så många, samtidigt som det rör sig om fotbollens allra mest mätbart resultatorienterade dimension på fotbollsplanen, nämligen det där att göra mål.
Delvis är det också något specifikt med engelsk fotboll. I flera andra fotbollskulturer är det först och främst anfallaren som lyfts fram. Inom engelsk fotboll är det i större utsträckning anfallsparet. Till stor del har det också blivit till något utav en karikatyr. Big man and the little man. Super-Mac och Bullen. Och så vidare.
Där finns ju också så många exempel från verkligheten inom engelsk fotboll. Men det är kanske också ett fenomen som är på väg att alltmer försvinna, i och med att det taktiska systemet med två renodlade anfallare inte längre är i närheten av lika vanligt förekommande.
:::
(6) Eidur Gudjohnsen och Jimmy Floyd Hasselbaink, Chelsea
“Fire and Ice” kallades ibland det här anfallsparet, vilket har mindre med Game of Thrones att göra, men mer att göra med deras olika personligheter såväl på som utanför planen. Hasselbaink var en hetlevrad karaktär, kaxig och stark. Gudjohnsen å andra sidan var kall, eftertänksam och klinisk. Olika var de, men deras samarbete på planen var fruktat.
Båda spelarna kom mer eller mindre samtidigt till Chelsea, Gudjohnsen för £4m och Hasselbaink för £15m. Under deras andra säsong i klubben, 2001/02, gjorde anfallsparet smått otroliga 50 mål för klubben, med 23 mål för Gudjohnsen och 27 mål för Hasselbaink. Deras tid i klubben skulle visa sig vara räknad i och med Roman Abramovichs ankomst, men var samtidigt ett viktigt frö till den storhetstid klubben därefter uppnådde.
(5) Dennis Bergkamp och Fredrik Ljungberg, Arsenal
Utan tvekan är Dennis Bergkamp en av de fotbollsspelare jag anser vara bland världens genom tiderna bäste. Andra spelare i Arsenal har hållts fram som bättre eller större, men bakom dem har alltid funnits holländarens genialitet och karaktär. Den spelare som jag dock upplever fått allra mest utväxling tillsammans med Bergkamp, och som också kompletterat denne bäst, är Fredrik Ljungberg.
Tillsammans vann dessa båda två spelare ligan två gånger med Arsenal och FA-cupen hela tre gånger. Ljungberg befann sig allt som oftast i utrymmet bakom de båda renodlade anfallarna, och han utvecklade en väldigt god förståelse för Bergkamps rörelser och spelmönster. Det var också med Ljungberg som Bergkamp fick allra mest utlopp för sin egen kreativitet, den svenske löparen gav honom såväl utrymme som alternativ.
(4) Robbie Fowler och Stan Collymore, Liverpool
När Robbie Fowler 10 år gammal började spela fotboll i Liverpools ungdomsled kunde han knappast ha föreställt sig vilka höjdpunkter han skulle få uppleva i klubbens röda tröja. I matchen efter sin debut för Liverpools a-lag 1993, så gjorde han fem mål i en Ligacupmatch mot Fulham. Och i endast sin femte match för klubben gjorde han sitt första hat-trick i ligan, mot Southampton. En stjärna var född.
Under den relativt korta tid som Stan Collymore befann sig i Liverpool så gjorde han nästan ett mål varannan match. Ändå är det kanske främst som leverantör till Fowler som han främst gjorde sig nyttig. Under säsongen 1995/96, en säsong som Liverpool slutade trea i ligan, tog sig till FA-cupfinal och kvalificerade sig för Cupvinnarcupen, gjorde Collymore själv 14 mål samtidigt som han var bidragande till Fowlers 28 mål. 42 mål tillsammans gör dem till ett av engelsk fotbolls mest fruktade anfallspar.
(3) Niall Quinn och Kevin Phillips, Sunderland
Inget anfallspar förkroppsligar mer idén om den store och den lille spelaren. Niall Quinn var den perfekta måltavlan för höjdbollar mot anfallet. Quinn var över 30 år när Sunderland värvade honom från Man City, och hans första säsong var präglad av skador, vilket ledde till att Sunderland åkte ur Premier League. Vinden skulle däremot vända inom kort.
Kevin Phillips värvades till Sunderland inför säsongen 1997/98 och gjorde omedelbar succé. Med smått otroliga 35 mål under sin första säsong tangerade han också klubbrekordet att göra mål i sju raka matcher. Säsongen därpå skulle Sunderland återigen lyckas ta sig tillbaka till Premier League, och mycket var tack vare Quinn och Phillips som tillsammans gjorde 41 mål, Phillips med ett strålande facit om 23 mål på 26 ligamatcher.
Inför Sunderlands återkomst till Premier League var expertisen enig, i Premier League dög inte Quinn och Phillips till. ”Han kommer få kämpa för att göra sex mål”, menade någon. Det tog Phillips endast en månad av säsongen att göra sex mål. Vida tippade att omedelbart åka ur Premier League igen så slutade Sunderland sjua, hjälpta av Quinn som gjorde 14 mål under säsongen och Phillips som gjorde smått otroliga 30 ligamål. Varmed han blev den förste och hittills ende engelsman att vinna Europas Golden Boot.
(2) Chris Sutton och Alan Shearer, Blackburn
För många är säsongen 1994/95 ett avlägset minne, men knappast för Blackburns supportrar och knappast för de som redan då följde engelsk fotboll. Blackburn hade redan säsongen innan slutat tvåa i ligan bakom Man Utd, men med sommaren kom också en tilltagande optimism. Blackburn värvade då Chris Sutton för £5m, vilket gjorde honom till engelsk fotbolls dyraste spelare, något som fick många att se fram emot samarbetet med Blackburns redan produktive unge anfallare Alan Shearer.
Det var ett samarbete som skulle blomma omedelbart. Precis allt gick rätt för ”The SAS” den här säsongen. Varenda skarv, varenda passning och varenda skott. De gjorde tillsammans 46 mål för Blackburn i ligan den här säsongen, vilket var precis nog för att de skulle vinna ligatiteln före Man Utd, klubbens första på 81 år. Det var magi, men också kortlivad magi. Säsongen därpå fortsatte förvisso Shearer göra mål i mängder, men skador och dålig form innebar att Sutton endast spelade 13 matcher utan att göra ett enda mål, och såg Blackburn sluta sjua. Något som inför nästa säsong fick Shearer att flytta till Newcastle.
(1) Andy Cole och Dwight Yorke, Man Utd
Förmodligen har inget anfallspar visat upp riktigt samma närmast telepatiska förmåga som Andy Cole och Dwight Yorke. Alex Ferguson hade värvat Cole från Newcastle i början av 1995 för £6m, efter att han gjort 68 mål på 84 matcher för sitt gamla lag. Målformen fortsatte i Man Utd, även om den avtog något under hans andra säsong i klubben, men efter att Eric Cantona beslutat sig för att sluta med fotbollen var frågan vem som skulle bli Coles anfallspartner.
Fergusons beslut att satsa £13m på Dwight Yorke, då spelandes i Aston Villa, ifrågasattes av många, men skulle rättfärdigas tämligen omgående. Yorke och Cole blev nära vänner, i bjärt kontrast till Coles relation till Teddy Sheringham, en annan av Man Utds anfallare. Vänskapen speglades på fotbollsplanen, och de blev snabbt till ett av Europas allra mest fruktade anfallspar. De satte skräck i motståndarförsvaren, och på väg mot Champions League-titeln redan under första säsongen slet de Barcelonas, Inters och Juventus försvar i bitar.
Den första säsongen producerade firma Cole och Yorke smått otroliga 53 mål i alla turneringar, vilket bidrog kraftigt till Man Utds bedrift att den säsongen vinna The Treble: Champions League, Premier League och FA-cupen. Det var ett partnerskap som levde kvar, de därpå följande säsongerna fortsatte producera mål i massor och ytterligare två ligatitlar till Man Utd. Det var klubbens främsta framgångsperiod, och Cole och Yorke kommer alltid kommas ihåg som en del av den.
:::
Finns det något anfallspar i Premier League nu som skulle kunna utmana dessa sex anfallspar? Nja, det är svårt att säga, om inte annat av det enkla skälet att anfallspar inte längre finns på samma sätt i samma utsträckning. Men det par jag är mest benägen att tro på i sammanhanget vore i så fall Carlos Tevez och Sergio Agüero.
:::
Be Champions!!