Idag ska vi, enligt vad som utlovats på förpackningens innehållsförteckning, till sist få reda på sanningen om vad som egentligen hände i samband med Hillsborough-katastrofen för 23 år sedan.
Det var alltså i samband med semifinalen i FA-cupen 1989, mellan Liverpool och Nottingham Forest, som 96 supportrar till Liverpool dog som följd utav trängsel och bristande säkerhet. Det var en händelse med enorm betydelse för offren och dess familjer, för Liverpool som klubb och även för engelsk fotboll i stort.
:::
Det var naturligtvis också en skandal av enorma proportioner.
Katastrofen sågs snabbt i ett bredare narrativ om allmänna läktarproblem och våldskultur bland supportrarna inom engelsk fotboll. Det blev en del i en process att reformera fotbollen, exempelvis genom att få bort ståplatsläktare från engelska arenor. Det blev alltså en målsättning för brittiska myndigheter att använda också den här katastrofen som ett sätt att legitimera redan gjorda såväl som planerade förändringar.
Därför var det naturligtvis särskilt bekymmersamt för brittiska myndigheter när Lord Justice Taylor i sin rapport konstaterade att även om andra faktorer också spelade in, så var tragedins första och främsta orsak bristande säkerhet och poliskontroll.
Polis och funktionärer på Hillsborough agerade helt enkelt alldeles för lättvindigt dels när det kom till att släppa in alltfler supportrar, utan biljettkontroll, på en läktarsektion, likaväl som deras beslut fick direkt fatala konsekvenser när den kvävande trängseln började bli uppenbar.
Myndigheterna agerade som vissa myndigheter gör när det har begåtts misstag och ansvar riskerar utkrävas. De tystade ner och la locket på. Dokument hemligstämplades och skuld försökte undkommas genom att beskylla och misstänkliggöra andra, främst då supportrarna, en vid den tiden väldigt bekväm grupp att skuldbelägga.
För att få en bild av hur långt brittiska myndigheter var villiga att gå i denna smutsiga övning i damage control så måste man till att börja med inse att det inte enbart handlade om att passivt dölja vad som faktiskt hände på Hillsborough. Det togs långt mycket mer aktiva insatser än så.
Utan anhörigas tillstånd togs blodprover från de döda offren, i syfte att utreda deras alkoholnivå. Om inte dessa prover gav önskade resultat så grävde man utan några som helst sakliga skäl rätt i offrens brottregister. Allt för att måla en bild, för att misstänkliggöra offren och rättfärdiga sig själva. Allt naturligtvis ett enda väldigt kränkande av offrens och dess anhörigas individuella integritet.
För att få ut sin version och påverka opinionen så städslade myndigheterna sina nyttiga idioter inom tabloidmedia. Skandalblaskan The Sun publicerade den ena grova lögnen efter den andra ännu grövre, i allt syftandes till att forma uppfattningen att 96 människor egentligen bara hade sig själva att skylla för att de dog när de besökte en fotbollsmatch.
Dessa kränkningar utgör en del av Hillsborough-tragedin som helhet, och har bara gjort tragedin än större än vad den redan ofattbart nog var och är. Det är också den här orättvisan som anhöriga, familjer, vänner, klubben och invånare i Liverpool har ägnat 23 år åt att bekämpa, en kamp som förhoppningsvis ges upprättelse under dagen.
:::
På Hillsborough dog 96 människor till stor del tack vare en kultur som vid den tiden betraktade fotbollssupportrar som ett pack av huliganer och potentiella våldsverkare snarare än just människor.
Det hela banade väg för enorma förändringar inom läktarkulturen på engelska arenor, en förändring som till sin karaktär är helt top-down. Enligt regeln att varje händelse får en reaktion i motsvarande proportion, så togs regleringen av engelska arenor kanske för långt åt det andra hållet.
Det var en förändring som i slutänden har prisat ut hela samhällsgrupper från läktarna, som i längden öppnat upp för miljardärer och riskkapitalister att överta ägandet av engelska klubbar, alienerat hela kollektiv av supportrar, och vars perspektiv på supportrarna nu för tiden är som konsumenter snarare än människor.
För den engelska fotbollen som helhet, är just denna terrorbalans mellan två icke-konstruktiva ytterligheter, snarare än mer produktiva mellanlägen, det bestående arvet av den katastrof som kulminerade på Hillsborough, den 15 april 1989.
Oförmågan att betrakta supportrar som människor, att istället antingen se dem som ett kollektiv våldsverkare att frukta eller som ett kollektiv konsumenter att utnyttja, är på en och samma gång orsaken till som följden av det som inträffade på Hillsborough.
:::
Be Champions!!