Tröstlöst, tröstfullt och tröstrikt när Europa League inleds

Det vore ganska orättvist att betrakta Europa League som den europeiska motsvarigheten till Ligacupen. Det vill säga, orättvist mot Ligacupen. Intrycket är nämligen att de flesta deltagande engelska klubbar har tagit den inhemska cupen på större allvar än de gjort Europa League, och då är så klart inte heller Ligacupen väldigt högt prioriterad.

Förklaringen är så klart, som så ofta, delvis finansiell. De ekonomiska incitamenten i Premier League är så höga, att Europa League helt enkelt inte mäktar med att konkurrera om uppmärksamheten. Beslutet blir därför att prioritera bort turneringen, som ju ligger så i tid att det inkräktar på ett lags förberedelser inför helgen.

Att förhållandet har varit på det viset under en längre tid har också lett till att det hela har blivit mer eller mindre självuppfyllande. Det finns helt enkelt ingen som helst tradition i England, på samma sätt som det gör i exempelvis Tyskland och Spanien, för klubblagen att satsa på Europa League. Det ger inga pengar, tvärtom kostar det pengar, och heller ingen direkt prestige.

Det faktum att UEFA valt att göra Europa League så pass omfattande, med gruppspel och hela balunsen, hjälper så klart heller inte till. Bättre hade varit om Europa League i större utsträckning liknade det gamla europeiska cupformatet, med direkt utslagning, kanske till och med enkelmöten. Det hade gjort den mer hanterlig att prioritera för deltagande klubbar, och därtill mer omedelbart spännande.

:::

Det spelar naturligtvis också in att Europa League i mångt och mycket uppfattas som en tröstturnering. En turnering många klubbar deltar i endast om de har misslyckats i eller med att uppnå spel i en större och finare turnering. Det skapar så klart stora problem med motivationen i sig. Flera stora klubbar, som betraktat Europa League som en tröstturnering har helt misslyckats, samtidigt som det enda engelska lag som verkligen gjort succé, det vill säga Fulham också är den enda klubben, möjligtvis med undantag för Stoke, som betraktat Europa League som något odelat positivt.

Och det är kanske utifrån det man får försöka förstå de engelska lagens troliga möjligheter i Europa League den här säsongen.

Liverpool: Tröstlöst. Har hamnat i en rätt tuff grupp tillsammans med Young Boys, Udinese och ryska laget Anzhi. Europa League är naturligtvis inget som Liverpool har som ambition att spela i. De vill i första hand spela i Champions League och i andra hand kvalificera sig till Champions League. Att de spelar i Europa League den här säsongen är närmast att betrakta som en klen tröst för att de inte lyckades kvalificera sig till Champions League förra säsongen. Det är också något som speglas i Liverpools förmodade laguttagning till kvällens match mot Young Boys. Det är med all säkerhet också något som kommer att prägla Liverpools hela cupkampanj. Från gruppspelet kan de möjligen krångla sig vidare, men slutsegern har de inget med att göra försåvitt de inte på något sätt lyckas snubbla sig till semifinal och en titel därmed börjar att konkret hägra.

Newcastle: Tröstfullt. En slem grupp förvisso, med Maritimo, Bordeaux och Club Brugge. Men för Newcastle kan inte Europa League den här säsongen egentligen ses som någon form av tröst. Tvärtom tror jag de är långt mycket mer benägna att se det här som ett bevis på lagets utmärkta framfart och framgång förra säsongen. Jag kan också tänka mig att längtan efter europeiska cupkvällar är stor på och runt St James’ Park. Av de enkla skälen tror jag att Newcastle är det lag som kommer vara potentiellt mest motiverade av alla att gå så långt som möjligt i Europa League den här säsongen, och som också har väldigt goda möjligheter att ta sig mycket långt. Det hjälps också av att Newcastle naturligtvis är alldeles för bra för att riskera att dras in i en nedflyttningsstrid, samtidigt som de inte rimligtvis bör vara bra nog att på allvar slåss om Champions League-platserna. De bör således inte lida av splittrade ambitioner.

Tottenham: Tröstrikt. För Tottenham allra mest är Europa League den här säsongen en tröstturnering. Laget lyckades alltså kvalificera sig till Champions League den här gången, men snuvades på sin rättmätiga plats av UEFA:s gamnackade regelverk. Hur i hela friden ska de kunna motivera sig själva för en säsong i Europa League, allra helst som de lär vara inblandade i en bitter strid också den här säsongen om att nå Champions League nästa säsong? Under Harry Redknapp kultiverade dessutom klubben en tradition av att helt ignorera den här turneringen. Vad som ändå talar för att Tottenham den här säsongen faktiskt gör ett allvarligt försök med Europa League är managerbytet. Andre Villas-Boas har en tradition i Europa League, och därtill en framgångsrik sådan, och man kan tänka sig att han är mer benägen än de allra flesta att fästa en viss personlig prestige i turneringen. Blir det så, är Tottenham ett av favoritlagen i den här säsongens upplaga. En halvklurig grupp med Maribor, Panathinaikos samt så klart också Lazio, som man möter hemma i en rätt härlig europeisk match ikväll.

:::

I Champions League får man väl säga att det blev lite blandad kompott för de engelska lagen. Både Arsenal och Man Utd fick med sig poängen, och det var kanske det viktigaste, utan att spelet för den sakens skull i alla avseenden imponerade eller muntrade upp. Både Man City och Chelsea tappade emellertid viktiga poäng från lägen där de ledde sina respektive matcher, och är därmed satta under större press framöver. Mest missnöjda får väl ändå Chelsea vara, hemmaplan och tvåmålsledning är en dödssynd att tappa i de här sammanhangen.

:::

Igår kväll spelades också ett tungt och stundtals hetsigt Yorkshire-derby mellan Sheffield Wednesday och Huddersfield i The Championship. Matchen på Hillsborough vann Huddersfield med 3-1, och de har nu som nykomlingar krupit upp på playoff-platserna efter sex spelade omgångar. Det finns tydligen fart i Huddersfield, trots att de sålt Jordan Rhodes till Blackburn.

:::

Be Champions!!