Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Always the victim, it’s never his fault

Rubrikraden är en del av en ramsa som onekligen varit på tapeten den här veckan i samband med söndagens möte mellan Liverpool och Man Utd. Dess lämplighet i sammanhanget var på såväl goda som mindre goda grunder ifrågasatt.

Vad vi inte visste då var, för att parafrasera en Hans Villiusk twist i berättelsen, att frasen under söndagskvällen helt plötsligt skulle bli väldigt tillämplig i och med att John Terry valde att gå ut med ett uttalande att han avslutar sin karriär som engelsk landslagsman.

Terrys beslut kommer som en direkt följd på de anklagelser om rasism mot Anton Ferdinand som fortfarande hänger över honom, och det kom igår kväll som ett direkt resultat av att FA idag inleder sin egen utredning av vad som egentligen skedde.

Men det förklarar inte riktigt varför John Terry agerar just som som han nu gjort, eller för den delen varför han väljer just den här tidpunkten att göra det. Vad är det egentligen han vill uppnå?

:::

Det slår mig att John Terry förmodligen vill uppnå två saker. Han vill förekomma FA:s utredning, och han vill vinna sympati genom att framställa sig själv som offret för en form av förföljelse från FA:s sida. Påståendet att FA gjort hans situation som engelsk landslagsman ohållbar talar sitt eget alldeles tydliga språk.

:::

Att han vill förekomma FA:s utredning är fullt förståeligt. Mer än 99% av de mål som FA anmäler för utredning faller ut till deras fördel. Det beror på två saker. För det första att de inte tar vidare frågor som de inte bedömer håller. För det andra att deras bevisbörda är annorlunda från en brottsdomstols. FA:s oberoende panel behöver bara bevisa vad som är den mest troliga händelsen, inte John Terrys avsikter bortom allt rimligt tvivel.

”Get in front of the story”. En allmänt känd strategi för damage control inom all form av politik och PR, på svenska ofta uttryckt som “bättre att förekomma än att förekommas”. Det förklarar Terrys agerande, och tidpunkten för hans agerande. Om FA:s beslut att utreda frågan vidare i sig stört honom så mycket att han bedömde det som ohållbart att spela för England så hade han så klart meddelat det redan för två-tre månader sedan, när FA:s besked gjordes offentligt.

Att vänta med sitt agerande i flera månader, och meddela det kvällen före utredningen ska inledas, känns alltför kalkylerat för att det ska vara något annat än en rent mediataktisk åtgärd.

:::

Det går också att se en fullt tydlig logik i John Terrys vilja att utmåla sig själv till offer och vinna sympati. Själv eller tillsammans med rådgivare har han räknat på risken att FA:s utredning fäller honom, kommit fram till att den är hög och då också bedömt svårigheten för honom att fortsätta spela för England som väldigt hög.

Landslaget är alltså för honom en sunk cost. Men han spelar vidare i Chelsea och i det avseendet kan han med det här agerandet fortsätta framstå som en hjälte, kanske också något av en martyr, för deras supportrar. Föreställningen att FA eller ”de som bestämmer” är ute efter att sätta dit den egna klubben är vanligt förekommande i de flesta klubbar. Vi mot dem och så vidare. Föga förvånande så faller också Chelseasupportrarnas reaktioner väldigt väl in i det här mönstret.

Andra kan få det svårare att se John Terry som ett offer. FA:s beslut att göra sin egen utredning i frågan är långt ifrån orimlig, den är tvärtom helt och hållet förståelig. Deras eget arbete för att motverka rasism inom den engelska fotbollen skulle annars tappa all form av trovärdighet, likaväl som de definitivt skulle öppna för kritik för att favorisera egna landslagsspelare framför utländska spelare i ligan.

Det är ju heller inte den första kontroversen som John Terry varit upphov till i samröre med landslagströjan och kaptensbindeln. FA har knappast varit hårdare än brukligt mot Terry, tvärtom har de väl vid flera tillfällen snarare agerat undlåtande. Det är samma sak som med filmningar, det är svårt att känna sympati för någon som vid flera tillfällen har bluffat till sig fördelar utan att vare sig då eller i efterhand uppvisat någon som helst ånger.

:::

Tvärtom är det väl så att väldigt mycket i hela den här affären har varit till John Terrys stora fördel.

Först hade han, till skillnad från Luis Suarez, sådan tur att hans beteende på fotbollsplanen faktiskt polisanmäldes. Det tvingade upp ärendet till domstol och utsatte fallet för en närmast omöjlig bevisstandard. Att bevisa någons avsikt är aldrig lätt, närmast omöjligt, en av svagheterna i aktuell lagstiftning. Det gav honom en mycket sannolik friande dom som han därefter hela tiden kan hänvisa tillbaka till, oavsett vad FA:s utredning resulterar i.

Dessutom lyckades han på eget initiativ få rättegången framflyttad från mars till sommaren, efter klubbsäsongens slut och efter sommarens EM-slutspel, vilket tack vare att FA inte tillämpade tidigare riktlinjer om att spelare under brottsutredning inte får tas med i landslaget ledde till att han kunde spela vidare för både Chelsea men också för England.

Att FA bara skulle strunta i att genomföra sin egna utredning, och sopa hela ärendet under mattan, är kanske att be om lite för mycket. Men en viss typ av arrogans brukar bestå i att man förväntar sig fördelar som andra människor inte ges. Och när man inte får dem så blir man upprörd, och anser sig vara ett offer för orättvisa.

:::

Be Champions!!

Publicerad 2012-09-24 kl 15:49

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons