FA-cupfinalen och dess omspel 1970 är goda kandidater till de brutalaste matcherna i engelsk fotbollshistoria. Kanske var inte annat att vänta med spelare som Billy Bremner, Johnny Giles, Peter Lorimer och Peter Osgood på planen samtidigt. När David Elleray 20 år efter finalen dömde matchen igen sade han att han skulle ha delat ut sex röda kort och 20 gula. Eric Jennings, som dömde matcherna 1970, delade ut ett gult kort.
Frågan är egentligen varför Chelsea och Leeds är ett så infekterat och brutalt rivalmöte. Det är inget lokalderby och heller ingen direkt tydlig historisk koppling mellan klubbarna. Svaret är troligtvis en kombination utav tidpunkt och geografi. Chelsea och Leeds etablerade sig ungefär samtidigt i Division One under 1960-talet och blev rivaler i praktiken. De båda klubbarna fick också manifestera uppdelningen i nord och syd inom engelsk fotboll.
Det hjälper ju inte heller att vissa av spelarna helt enkelt inte gillade varandra rent personligen. Chelseas Peter Osgood och Leeds Jack Charlton, två frontfigurer i de båda lagen, var exempelvis allt annat än vänner på planen, stundtals inblandade i rena slagsmål vid sidan av spelet. Huruvida det speglas i dagens båda lag är mindre sannolikt, men lite grogrund finns det väl med tanke på att i den senaste konversationen mellan Neil Warnock och Rafa Benitez så hotade den senare att stämma den förre.
Bakgrunden var att Liverpool under Benitez ledning ställt ut ett väldigt svagt lag mot Fulham i sista ligaomgången, vilket resulterat i Fulhamseger och att Warnocks Sheffield United ramlade ur Premier League. Vilket ger oss ännu en potentiell handskakningskontrovers lagom till kvällens match på Elland Road mellan Chelsea och Leeds.
:::
Leeds och Chelsea drabbar ikväll samman för första gången på åtta och ett halvt år. 2004 var senast det hände alltså, och det är också en ungefärlig tidpunkt som kan sägas utgöra en brytpunkt för de båda klubbarna och deras inbördes förhållande till varandra.
Dessförinnan kan man mena att det var Leeds som var den stora klubben. Leeds som bara några säsonger tidigare hade spelat semifinal i Champions League och som talades om som en av de klubbar som möjligen kunde utmana Arsenal och Man Utd däruppe i toppen av Premier League. Därefter fick Roman Abramovichs oljemiljarder fullt sving i Chelsea som snabbt växte fram till en av Englands dominerande klubbar, och som inte utmanade utan under i alla fall viss tid utmanövrerade de två klubbarna i toppen.
Klubbarnas finansiella utveckling är också varandras omvända spegelbild. Där Chelsea badar i pengar drabbas Leeds av finansiell härdsmälta och tvingas obönhörligt nedåt i det engelska ligasystemet. Få saker manifesterar denna transition bättre än att när Chelsea fick Abramovich, så har Leeds fått låta sig nöja med Chelseas gamla och föga älskade ordförande Ken Bates.
:::
Frågan är om ändå inte Leeds kan vara på väg att återigen börja marschera uppåt i ligasystemet. Med nya arabiska ägare är klubben potentiellt, observera det inte oviktiga ordet, lika flush med cash som i princip Man City, och där finns också möjligheten att lägga allt demoraliserande strul med Ken Bates bakom sig.
Det ser också ut som om Neil Warnocks arbete med Leeds har börjat bära frukt. Fyra vinster på de fem senaste matcherna i The Championship vittnar om en stark formkurva, och Leeds har på den här tiden avancerat från 18:e till 12:e plats i tabellen, nu med endast fyra poäng upp till playoff-strecket. Många lag krigar förvisso om playoff-platserna, men Leeds är definitivt ett utav dem.
Leeds är en klubb med många fiender. De är hatade av många supporterkollektiv, alltfrån dagens Chelsea till bland andra Millwall och Man Utd. Av geopolitiska skäl kommer ingen klubb från Lancashire att vara speciellt förtjusta i Leeds. Lokalt finns där en hetsig rivalitet med lag som Bradford, Huddersfield, och de båda klubbarna från Sheffield.
Men just detta gör också att Leeds saknas på den största engelska fotbollsarenan, som är och förblir Premier League. Engelsk fotboll skulle utan tvivel bli både ett och två snäpp mer intressant på det viset.
Till dess får vi hålla oss till tåls med en Ligacupkvartsfinal som har all potential att bli en riktig barnstormare. Hur pigga på uppgiften är egentligen Chelsea som har både en lång flygresa och en finalförlust i benen?
:::
QPR:s ägare ”avslöjar” att Ukrainas intresse för Harry Redknapp fick honom att agera snabbare för att sparka Mark Hughes. Vad jag kanske inte förstår är att om man nu bestämt sig för att en annan ledig manager är bättre än den nuvarande, vad tusan väntar man då på?
:::
Be Champions!!